Nyskild och livrädd

Lämnare
22

Kan känna igen mig. Betraktar mig själv som ”nyskild” (är ca 5-6mån sedan ”domen”), men jag väljer att använda ordet ”betraktar” – inte nödvändigtvis identifierar mig som…

Själv jobbar jag mycket med att ”påminna-mig-själv”. Jag behöver påminna mig själv om hur ”vår-sista-tid” såg ut, att även om det var mitt ex som ”initierade” skilsmässan, så kände jag likadant.

Själva uppbrottet, skilsmässan, kom fort, gick fort, att genomföra (elektroniska blanketter, BankID, grundläggande struktur i bodelning, upprätta ett ”avtal”, skriva under, skicka in hit och dit).

Men samtidigt så behöver jag just påminna mig – att nää, det gick inte fort i sak. Det var en lång process som ledde fram till skilsmässa. Det var kanske ett långt och långsamt farväl.

Jag behöver påminna mig själv som sagt. Jag behöver försöka tänka ”logiskt och rationellt”, i viss mån. Inte fastna med ”rosa glasögon” och enbart tänka på det som var bra (!).

Jag behöver även förstå och se vad det är som möjligen ”triggar” min sorg. Just nu så vet jag att den i mångt och mycket har ”triggats” av att det har passerat en jul, ett nyår, vetskap kring att mitt ex har gått in i en ny relation, att vi denna vecka firade äldsta sonen, och att vi nästa vecka ska fira ”mellan-grabben”.

Just nu händer saker som vi delar som tidigare familj, som varandes ex-partners till varandra – på ett annorlunda sätt.

Vi är inte längre ett par – vi är varandras ”ex”. Och det fanns goda grunder till att gå skilda vägar i livet.

Det har jag accepterat, jag har accepterat att mitt ex ”gått vidare” (vad man nu än väljer att lägga in i det begreppet). Jag kämpar inte emot fakta. Finns ingen poäng i det. Känslan som väcks, som ibland kommer som en vindpust, är sorg. Så är det bara.

Sorgen är för mig starkt förknippad men en känsla av saknad. Saknad av en familj, en trygghet, något som ”alltid fanns där”, en tillhörighet, en roll. Men samtidigt, även här, så behöver jag påminna mig själv – mina barn finns fortfarande här, där. De är trygga, de mår bra. Vi har en bra relation (de bor hos sin mamma).

Och min och exets relation var inte ”lugn och trygg” alltid. Snarare skör och bräcklig, och inte speciellt motståndskraftig mot slutet.

Jag har en ”god” relation till mitt ex. Vi har en vänskaplig ton i våra kontakter. Vilket jag är glad för, men det finns även en viss sorg i det. Men jag skulle inte vilja att det var annorlunda. Skulle inte vilja byta ut det mot ”skrik och bråk och tjafs om XYZ”.

Just nu försöker jag se guldkanten, högt och lågt. Det är ibland tufft. Men det hjälper att skingra tankarna och känslorna av sorg.

5 gillningar
23

@pappa73 Känner igen mycket, men hos mig skaver det extra att det är jag själv som har lämnat och gjort ett val. Ett val som jag kunde låtit bli. Kunde jag ha kämpat mer för det där som jag först nu insett värdet av? Att ha en tillhörighet och ett sammanhang. Trygghet. Jag är inte skapad för att vara själv och är oerhört rädd för ensamheten.

Men så tänkte jag inte innan jag släppte bomben. Och inte tiden närmast efteråt heller. Då var jag fri och såg alla möjligheter.

Det som nu bytts ut mot en skräckens avgrundsdjup. Nu pågår en daglig kamp mellan å ena sidan skräck+tomhet+nostalgi+saknad och å andra sidan framtidstro+åtrå. Det ger en fruktansvärd ångest.

3 gillningar
24

Du har en ny partner nu, eller hur?

Känns det verkligen helt rätt med henne, för dig? Eller är denna nya relation ett resultat av ensamhetsrädsla och initial åtrå?

1 gillning
25

Jag förstår det!

Men även jag… kan känna att jag hade kunnat ”låta bli”. Jag hade kunnat säga ”Nej, det vill inte jag”… och lämnat allt till mitt ex att genomdriva, att ”fixa”. Alternativt så hade vi kunnat mötas, försonats, likt förr.

Kunde jag ha kämpat mer…? Tja, kanske… kanske inte…

Men jag förstår. Vi kommer från olika sidor, från olika håll.

Hoppas att du finner ett lugn, en ro, i att livet får gå vidare. Att du kan se saker för vad de är och tycka om dig själv, att klara av att vara ”själv”.

Och att i grund förstå att du är inte ensam!

Häng i!!!

:+1:

26

@Noomi Det är en rimlig fråga. Det stämmer att jag har svårt att vara själv. Hade jag varit i en ångestvåg så hade jag inte kunnat tänka objektivt. Det är då bilden av exet växer sig sig stark. Den enda trygga punkten när allt gungar. När ångesten släpper ser jag världen i färg igen och då även en framtid med min nyfunna kärlek. Då är det hennes ansikte jag längtar till. Men visst har jag funnit henne med grund i en stark åtrå. Sedan har den börjat växa till något större. Men såklart tar det tid att hitta samma grundtrygghet i den relationen som i den gamla. Det är väl det där gapet mellan att ha raserat det ena och inte hunnit bygga det andra som väcker en sådan förtvivlad oro.

1 gillning
27

Känner så väl igen det du skriver i det jag citerar. Nu var min fd fru snabbare på bollen och om en månad så har det i princip gått 5 år sen hon meddelade att hon ville skiljas. Det var en förfärlig tid att hitta sig själv månaderna efter. Men som du skriver här och även @pappa73 skriver så fanns inte mycket att bygga vidare på den relation man hade och likt pappa73 så ställde jag också frågorna om jag kunde gjort mer osv, men i efterhand så insåg jag att det enkla svaret var “varför då?”. Vi båda två fick ett bättre liv helt enkelt att gå skilda vägar. Nu lever jag själv, men trots det så föredrar jag det istället för att ha relation med fel människa.

Jag blev lämnad för att hon hade träffat någon annan. För mig gick det snabbare i “läkningsprocessen” när jag själv fyra månader senare inledde relation med en kvinna. Nu höll inte det, men det fick mig att få upp ögonen för att det faktiskt finns andra fantastiska kvinnor där ute och jag kände mig totalt läkt i mina känslor och som en ny människa trots en skilsmässa med min fd fru som jag var tillsammans med i 14 år. Så jag är nog förespråkare att man ska våga chansa lite.

@AnnaFrida “Jag trodde ingen när de sa att det skulle kännas bättre”

Exakt så var det. Var som att falla rakt ner i källaren första månaderna. Men tro mig. Det blir bättre. Tiden läker såren och man ser mer inte bara de fina stunderna som man gör när relationen är slut. Just nu ser jag både och men övervägande negativt, dvs ser mer av de dåliga stunderna som t ex att vi tänkte olika och hade helt olika prioriteringar samt att hon kunde väldigt lätt bli arg och få utbrott över småsaker. Inget som jag saknar idag och vill ha tillbaka

2 gillningar
28

Det känns underligt att skriva detta till dig, speciellt när ett sånt här forum är ett bra stöd att ventilera diverse tankar.
Men jag tror du fysiskt ska hindra dig själv från att ge för stort utrymme för handlingar som triggar att känna saknad efter det som var. Dvs Ju mer du skriver om dem, blir bekräftad i dem ju mer underhåller du dem.
Det som var, det finns helt enkelt inte längre. Bara i ditt huvud och ju mer du tänker på det, skriver, ju mer håller du liv i det som inte finns.

Såhär, tidigare i livet var jag med om ett helt vidrigt och chockartat uppbrott. Upplevelsen var som ett plötsligt dödsfall. För att processa så skrev jag brev till denna person. Brev efter brev som jag aldrig skickade. Orden blev mitt sätt att hålla kvar i det jag inte ville släppa. Berättade för min psykolog och i motsats vad jag trodde hon skulle säga, vilket var typ beröm för att jag ”processade” så duktigt. Så sa hon åt mig att genast sluta skriva. För orden var något som hindrade mig att ta mig vidare. Det gav plats i huvudet åt det jag behövde lämna bakom mig.

Du har ett nytt förhållande, fokusera på det. Fokusera på din nya kärlek och det liv ni har nu. Inte bara för hennes skull (för jag tror det svider rätt illa att se dig gråta och sakna det som varit även om hon visar förståelse) utan också för din.

Det som var, det existerar inte på någon annan plats än i ditt huvud.
Ju mer du underhåller de tankarna ju längre tid kommer du spendera med att backa framåt.

5 gillningar
29

Jag läser och håller nog med digtill viss del när jag försöker tänka logiskt. Men…
Att vara i en depression är det som vrider allt till ett trassel av mörka känslor, förtvivlan, ångest och utmattning. Det är svårt att vara helfokuserad på mitt nya förhållande med det som bakgrund. Det har funkat jättebra och varit fyllt av framtidspirr under några månader till dess att verkligheten liksom kom ikapp.
Kanske är det fel, men jag har fått för mig att skrivandet här blir ett sätt att dela bördan med fler och att jag kan få en del nyktra objektiva synvinklar på min situation. När jag faller tillbaka i ångesten finns det de som lyssnar och tipsar. Det lindrar oron och ensamheten en del trots allt.

2 gillningar
30

Ja, du ska se det jag skriver för vad det är. Ett inspel från sidan av en person som inte är i det och inte känner dig.
Var bara medveten, det är det viktigaste. Var medveten om tankarna och handlingarna som känns betryggande i stunden men som samtidigt när på saknaden, håller dig kvar och gör dig ledsen. Allt som gör dig ledsen måste bort, så enkelt och svårt är det.

1 gillning
31

Det låter enkelt. Och det kanske är precis så enkelt. Men bara i teorin. Med gemensamma barn måste vi förstås samarbeta på en ansvarsfull nivå. Även om vi pratar minimalt och sällan ses, så är det omöjligt att helt undvika.
Idag hade vi veckobyte, vilket innebär att barn och väskor ska skjutsas och lämnas över i hallen. Gräsligt jobbigt.

Mycket av det jag skriver här går nog ut på att jag vill ha mothugg och argument som talar för att jag gjort helt rätt, trots ångest, nostalgi och saknad. Det jag lämnat hade stora brister och var väldigt hämmande. Jag vet det. Men jag behöver hjälp att minnas hur jag vantrivdes för att kunna släppa och gå vidare. Om och om igen. Även dina tips är värdefulla då @Skottaren !

32

Ja, men det är klart du ska få skriva av dig precis så mycket du vill☺️. Och det behöver du noll och ingens tillåtande för, ber om ursäkt om det uppfattades så.
Men bara var medveten när du skriver ut ord som exempelvis ”trygghet” i relation till det som var, inte för att du inte får. Utan stanna upp i huvudet och medvetandegör för dig själv att det är en romantisering. En som du skapar och håller fast vid. Det måste man liksom aktivt påminna sig om. Även om det VAR tryggt.

Ett tips bara, och knappast jag som kom på, men alla behöver ju inte plöja ner tusentals kronor i terapi heller som jag gjort för att förstå de hyfsat enkla sakerna.:wink:
Och tro mig, jag misslyckas hela tiden ändå med det här. Och vet mer än väl hur depressionen förvrider fanimej precis allt.

Och du hade börjat med antidepressiva nu eller hur? De tar ju ett litet tag att fasa in och inte utan att det kan bli lite värre innan det blir bättre. (japp! Jag drar mig ej för att sparka in öppna dörrar;-)

Håll ut, fokusera utåt, det blir bättre.

1 gillning
33

Inget att be om ursäkt för @Skottaren .
Bara skönt att resonera och förklara och känna att någon förstår. Å ena sida/å andra sidan…
Stärkande och sakliga kommentarer, precis som dina, är vad jag behöver. Det gör inte så mycket att det är öppna dörrar eller något som någon redan sagt. När jag är så inlåst i ett tankemönster tror jag inte det kan bli för mycket av det.

1 gillning
34

Bra. Då går du och ger din nyfunna kärlek en kram och en kyss. För kramar och kyssar med någon man tycker om. Det hjälper mot det mesta nämligen. Det är ju för att vi vet det som vi väljer att bryta oss loss från sammanhang där det saknas på olika sätt.
För att kärlek slår tryggt alla dagar i veckan☺️

2 gillningar
35

Sitter på jobbet med en gnagande oro. Försöker att inte älta och spela upp det nostalgiska i huvudet i onödan.

Men så sjukt svårt att slappna av. För mycket tid att tänka och känna efter. Hur hanterar man sin egen oförmåga att ”ta sig i kragen”? Avskyr det uttrycket, för det är så förbaskat förenklande. Men om någon har små konkreta tips då emottages de tacksamt. Men det måste liksom vara på en nivå med riktigt låg instegströskel. Inte saker som ”gymma på lunchen” om ni förstår. Att uppbringa den energin finns liksom inte på världskartan. Till och med en sväng till kaffeautomaten tar emot nu. Ska man spela tetris eller sänka skepp?

36

Just en sväng till kaffeautomaten är mitt “knep”… när jag tappar fokus och koncentration, eller när tankarna hamnar på “fel ställe”, och jag är på jobbet.

Då är det bara att ställa sig upp, och enbart fokusera på att “nu skall jag hämta kaffe!”.

Det blir många kaffe-turer om dagarna kan jag lova… :sweat_smile:

För mig så är det just “rörelse” som fungerar för mig. En förflyttning, om så än blott till kaffeautomaten (nu behöver jag gå ned för två trappor och bort en 15-20 meter), eller (som det var i våras, somras, höstas) en kort promenad utomhus - för att prata med mig själv, rensa skallen, få bort tanken och känslan.

Vidare så promenerar jag mycket, främst på helgerna. Gärna med en podd i lurarna.

När jag gick i “samtalsstöd” så pratade vi en del om “passiv” kontra “aktiv”. Och då inte bara rent fysiskt, utan även när det gäller känslor, känslomässigt, hur uppfattas jag av andra? Det är något jag försöker bära med mig. Att vara mer “aktiv”, både fysiskt men även “känslomässigt”. Inte falla in i passivitet… för det (för)stärker bara oro, tvivel, sorgen.

Ha en bra dag! Gå och ta en kopp kaffe! Säg hej till en kollega!

2 gillningar
37

Försök vila i att vissa dagar helt enkelt är “sank cost”. Vissa dagar är bara svårare. Men, ett bakslag är inte detsamma som ett återfall. Detta blev en röten dag, imorgon kanske det blir bättre. Eller så kommer en röten till, så kan det vara. Lite för att släppa på “ta sig i kragen”-kravet.

I övrigt så är allt som tar uppmärksamheten utåt bra, vet inte vad du jobbar med. Men att sitta i möten är bra, då tvingas man interagera med andra. Har man inga möten och inget som måste levereras den närmsta timmen kolla insta reels eller tiktok eller något annat som är utformat för duscha lite dopamin över systemet. Det funkar.

1 gillning
38

Dagens fråga och dilemma. När ska man berätta för sitt ex och sina närmaste att man träffat någon annan? Jag har som sagt redan som det är en gnagande ångest över att ha raserat något som min hjärna nu vill minnas som mitt självklara familjeliv. Men jag vet att jag brutit upp för att jag själv kände att jag inte kunde få ut det jag vill av livet.

Nu känns det lite som att jag står inför att göra slut en gång till. Hur har ni andra mått av att berätta om nya förhållanden för era ex? Och kanske särskilt - har ni gjort det när ni samtidigt känner en stor tomhet/saknad efter det ni lämnat?

1 gillning
39

Att lämna ett långt förhållande innebär massor av känslor och även om jag var klar och hade bearbetat förhållandet så kunde jag känna sorg och misslyckade över ett havererat äktenskap. Jag började dejta relativt fort och efter drygt 6 mån hade jag hittat en ny partner. Jag har nog främst råd el tips hur man inte ska göra:

  • jag märkte att många vänner och familj tyckte inte om att höra om min dejting eller mitt kärleksliv. De hade nog sin sorg och kunde inte möta mig där. Gällde inte alla men blev förvånad då, att jag inte möttes av glädje.
  • jag berättade till mitt ex via meddelande på en fredag efm. Det här skäms jag över :frowning: Vi hade kommit överens om att berätta när vi hittat ngn och jag var så inne på att hålla mitt löfte så vi inte skulle råka mötas ute (bodde i samma område). Ville som sagt få det gjort. Han blev ledsen över att jag meddelade på en fredag och jag kan förstå det. Dock ville han ha allt skriftligt isf för samtal så det gjorde jag rätt i . Så välj ditt tillfälle bättre är mitt tips! Kanske mitt i veckan.

Om du inte måste meddela så låt det landa. Du känner själv när det är något mer och när det är läge att berätta. Sedan tror jag personligen att det aldrig finns ngt bästa tillfälle el läge. Jag fick t ex info om att ex skulle få barn med sin nya via ett sms. Min första känsla var förvåning, följt av olika känslor tills jag kunde känna glädje för deras skull och för mina barn som skulle få ett syskon till. Så ge dig och din omgivning tid! Och ha förståelse för de andra om de inte svarar på ett sätt du hade räknat med.

40

Det är ju en balansgång hur länge man ska känna efter innan man berättar för sitt x. Jag förstod via barnen tidigt. Jag frågade honom också om det var något på gång men då ville han inget säga eftersom hennes barn inget visste. Tyckte prioriteringen var konstig här.

41

@Buenita beskriver det klokt…

mitt yrkesliv har lärt mig att, man lämnar aldrig tråkig, uppslitande, information, nyheter en fredag…

Eftersom jag relativt nyligen erfarit denna ”upplevelse” från ”andra sidan”, så har jag kanske några reflektioner, men de är ju mina…

Alla är olika. Skilsmässor är olika, med ibland vissa likheter. Tiden efter skilsmässan är olika, är annorlunda. Somliga går vidare snabbare, somliga behöver mer tid. Somliga hamnar i än mer tjafs och konflikt efter skilsmässan än kanske innan… somliga försöker hålla en vänskaplig och respektfull ton. Ibland finns det barn med i bilden, ibland små, ibland stora.

Somliga kanske ”sluter en överenskommelse” vid skilsmässan att – när den dagen kommer – informera varandra. Somliga sluter ingen överenskommelse överhuvudtaget.

Somliga kanske kommunicerar mer i text, somliga mer i ”telefonsamtal”…

För mig så innebär en skilsmässa, i grund, att man står på egna ben (!). Då upphör ”informationsplikten”, man har i grund inget ansvar för eller emot varandra som vuxna, och än mindre när det gäller ens privatliv. Ansvar för gemensamma barn, absolut (!). Och då kan givetvis ålder på barn komma att spela en betydelse när det handlar om en ”ny relation”.

Samt hur man ser på denna ”nya relation”, när?var?hur? utvecklar man den?

I mitt fall så gjorde inte jag och mitt ex någon ”överenskommelse” kring detta med ”ny relation”. Tätt efter vår skilsmässa (aug/sept-23) så framförde mitt ex att hon gärna såg att vi skulle fira jul tillsammans som ”familj” enligt tidigare traditioner, med tillägget… ”så länge du inte kommer med någon ny tyken flickvän…”. Vilket var en kommentar som jag släppte till backen… för det, en ny relation, fanns överhuvudtaget inte med i mina tankar där och då.

Knappt 10 dagar efter lagakraftvunnen dom så gick mitt ex ut på krogen – och där träffade hon en ny man. Hepp! Och de har sedan den ”dagen” (kvällen) – enligt mitt ex egna utsago – pratats vid varje dag och träffats. De bor på ett visst “pendlingsavstånd”.

Det var givetvis inget mitt ex informerade mig om. Och inget hon behövde göra, och i sak, inget jag ville höra. Eller heller inget jag har med att göra. Hennes liv, hennes ensak.

Under hösten så träffades vi en handfull gånger, jag hjälpte till med lite praktiska bestyr. Vi firade Fars Dag tillsammans som familj. Allt lugnt och avspänt.

Vi firade jul tillsammans ett par timmar på julafton, som familj, med lite övrig familj och släkt. Allt lugnt och avspänt.

Runt jul så får jag en ”känsla”, en känsla av att det har hänt något. Att i allt som är annorlunda är det ytterligare något som är annorlunda.

Ett par dagar in på detta nya år, en fredag e m, så svänger jag förbi ”hemma” (hos exet) för att hämta äldsta sonen. Då ser jag ytterligare tecken på att något är annorlunda. En knapp timme senare, i sällskap med min äldsta son, så ser jag mitt ex tillsammans med en ny man vid hennes sida i en butik, och jag skojar till det med min son – som kanske inte bekräftar mina ord men som delger lite ”information”.

På måndagen så ”bekräftar” mitt ex faktumet att ”hon har träffat någon, en någon som hon trivs mycket bra tillsammans med”.

Två-tre veckor senare så åkte de på solsemester tillsammans.

Så var det med det.

Reflektioner. I sak så har mitt ex skött det snyggt. Hon har inte gett mig en massa detaljer, i sak. Hon pratar inte om honom på något sätt i våra samtal. Hon pratar inte om henne och honom i ”vi” termer.

Jag har bekräftat mottagandet av informationen/nyheten. Jag har beskrivit för mitt ex att jag givetvis har förstått att den dagen skulle komma. För den dagen kommer att komma – för de allra flesta. Jag har bekräftat (!) mitt ex – i perspektivet att hon har allt ”goin’ for her” så självklart så skulle den dagen komma. Hon är ett kap för vilken man som helst.

Jag har beskrivit för mitt ex att – jo, det sved till lite i bröstet. För det gör det, gjorde det. Men kanske inte riktigt så illa som jag var rädd för. Vilket jag just nu är på ett sätt glad och tacksam över.

Jag försöker att inte lägga någon tid och energi på detta ”faktum”. Jag har tagit reda på lite mer information gällande denna man. Jag har så det räcker. Det är vad det är.

Jo, en liten del av mig kan tycka att mitt ex kanske, kanske kunde ha sagt något (innan jag ”upptäckte” det). Främst utifrån perspektivet att hon bjudit hem denna man till sitt hem, och därmed introducerat honom för mina/våra barn. Men samtidigt så är det inget jag hade önskat mig i “julklapp”…

Men mitt ex inledde ”informationen” med att hon inte riktigt visste hur hon skulle säga eller skriva det… För det kanske är svårt även från ”den andra sidan”… vad vet jag…

Jag lovade ett par saker vid skilsmässan. Dels att inte ställa en massa frågor till mitt ex gällande hennes liv, och än mindre ”privatliv”. Samt att inte fråga mina barn om saker som gäller, rör, handlar om mitt ex och hennes förehavanden.

Som sagt, alla är vi olika. Det finns (kanske) inga gyllene regler, regler att förhålla sig till. Det finns inga bra, eller sämre, tillfällen.

Men jag kan tycka att ha barnen i ett fokus och i ett perspektiv när det handlar om ”nya relationer” kan vara bra och önskvärt…

3 gillningar