Startar en ny tråd utan att veta om det är så man gör…
Hur som helst. Ny tid, nytt skede i livet. Beslutet togs i juni. Vi är inte ett par längre. Bara några få av mina vänner vet. Teater hela sommaren för alla andra.
Separationen börjar nu. Vi var hos familjeterapeuten i förra veckan för att få stöd kring hur vi ska berätta för barnen. Vi ska berätta för dem på fredag, om två stackars dagar!
Jag känner panik över vad vi åsamkar dem, att det ska vara fel beslut, att vi borde försökt att hitta tillbaka, men han vill ju inte. Funderar ändå på att bara fråga en sista gång om han inte har ändrat sig, om han inte känner något litet för mig som skulle kunna bli något mer. Vet att det är att lägga mig platt men jag har ingen prestige i det här. Det är ett långt familjeliv vi avslutar, 23 år ihop, tre barn, halva mitt liv. Jag gruvar mig så för hur barnen ska ta det här, hur livet ska bli. Kan sitta i soffan och känna hur mycket jag kommer att sakna allt det trygga. Vad säger att det blir bättre utan allt detta? Vore det bättre att vara kvar i en kärlekslös relation för allt det andra, trygghet, sällskap, barnen, ekonomin, allt praktiskt, huset, barnen igen, allt det vi är vana vid. Vill glömma hur ensam jag känt mig i vår relation, hur länge jag längtat efter närhet, saknat kommunikation, respekt, kärlek. Jag kan inte leva utan det i resten av mitt liv men fasen vad jag önskar att det inte var så just nu. Känns så egoistiskt att göra detta mot våra barn, att riva upp deras värld från en dag till en annan.
Planen är att barnen får vänja sig vid tanken, smälta det i en månad. Sedan löser vi ett tillfälligt boende för varannan vecka, antingen hotell eller mindre, gemensam lägenhet (inte lätt där vi bor) och bor med barnen i huset varannan vecka. Detta tills jag hittar det boendet jag vill ha. Kan ta ganska lång tid. Känns så oerhört konstigt!
Hoppas innerligt att barnen tar det ok, att vi kan trösta dem! Att vi överlever fredagen och klarar oss igenom helgen. Blir oerhört tufft!
Att berätta för barnen var något av det tuffaste i hela denhär processen.
Man kan tänka ut ditåt vad man skall säga men det ärninte sagt att det följer manus ändå. Men ändå viktigt att ha några punkter så att man ditåt vet vad man vill ha fram. Berätta vilka praktiska saker som gäller osv.
Jag upplevde stunden då vi berättade som svår, tänkte att kanske faller den tunga stenen från hjärtat men för min del gjorde det inte. Vilket beror på att barnen serverades en halv lögn om orsak och framtid av fadern. Så säg så mycket sanning som det går.
Det är bra med en tid för dem att vänja sig. Så blev det för oss med. Det behövdes. Sen när flytten väl blev så gick det helt ok.
Var glad åt att ni åtminstone håller ihop så pass att ni kan berätta gemensamt för barnen! Mitt kryp till man tog upp att han ville skiljas (nej, det var ingen annan kvinna, men jo det var det ju visst han bara glömde säga det) förra fredagen efter jobbet. Och stod i dörren en kort stund efter och sa att “jag åker till morsan. Du kan väl berätta för sonen.” Han har fortfarande inte kommit hit eller träffat eller pratat med sonen. Utan jag har fått ta hand om precis allt.
Lika bra att du fick berätta för sonen kanske. En spaning från det egna livet är att den “förklaring” som serverades barnen i det läget av X var ren och skär lögn. Allt för att rädda det egna skinnet. Samma lögn serverades till släkt och vänner. (Jag förväntades backa upp osanningen - det gjorde jag INTE)
Har stängt av honom helt känslomässigt. Nu finns han inte.
Fick just ett mail från honom sär han skrev “jag hämtar lillen idag och kommer förbi”. Fick svar från mig att jag inte är hemma idag. Kommer hem kl17. Då fick jag “då hämtar jag lillen och kommer förbi ikväll”. Fick svaret " Nej, jag hämtar. Du kan komma hit senare."
Ville markera att man lämnar inte allt och kommer tillbaka två veckor senare och tror att man kan hoppa in på fritids och hämta barnet helt utan vidare. Han får komma hit, hämta sina grejer och diskutera hur, när och varvumgänge ska ske.
Han har skrivit ett par korta mail bara, men inget om hur vi gör nu. Bara att “nu har jag skjutsat Hysterikan tillbaka till Ort X” och “Nu är jag ensam och behöver landa” och “Det har lugnat ner sig. Hur går det för er?”. Jo, han skrev “jag ringer i morgon, är det ok?” förra veckan. Och jag svarade att det var ok, men han ringde aldrig.
Vi har varit ett par i 10 år. Känt varandra i typ 25 år. Han fanns där när mitt ex (pappan till mina 4 nu stora barn) lämnade mig för en 15 år yngre blondin med stora tuttar. Sa att otrohet och lögner var det värsta han visste.
Så fint skrivit @Ensam5
Jag var där du är nu för snart ett år sedan. Lite andra omständigheter men det som är lika är att viljan att viljan ha kvar det trygga vad gäller kärnfamiljen, ekonomin, huset, traditionerna, vännerna, det vana, är oerhört stark! Så stark att jag var totalt beredd på att leva ett liv utan den där mentala närheten, kommunikationen, respekten som jag saknade så. Bad honom minst 100 ggr att ändra sig (snacka om avsaknad av prestige…)
Nu när det gått lite tid saknar jag fortfarande allt det där. Men min längtan efter det jag saknade i vårt äktenskap har växt starkare, jag kan stå för det och jag tycker det är mer viktigt än någonsin!
Vägen framför dig är läskig och ovan, fylld av smärta (pga allt man lämnar och allt som förändras, för det gör det). Men där framme finns något annat, något som förhoppningsvis innehåller mer av det du saknar nu.
Tack för att ni delar med er av era erfarenheter av detta, Mas och Anna. Man vet att det blir bra till slut men ofta svårt att komma ihåg det mitt i orkanens hjärta.
Just nu försöker vi få alla barnen att vara hemma samtidigt ikväll. Bara en sån sak…
Jag tror också det till slut blir svårt att bortse från sitt egna inre, om man väl fått fatt i det. I mitt fall har detta varit väldigt tydligt. Jag hade som strategi att för att klara vardagen, olika jobbiga händelser i vårt liv, så valde jag att stoppa ner alla mina egna känslor och behov i en låda inombords och lägga locket på, och istället lägga fokus på att hantera min mans och familjens bekymmer enbart. Men till slut höll inte det, för lådan blev proppfull, och locket föll av och det vällde ut en massa. Och det gick inte att stänga locket igen. Även om det varit jobbigt att ta hand om dessa känslor, har det varit en ännu starkare kraft att jag måste göra det, lyssna på mig själv, än att lägga på locket igen. Det gick inte att längre blunda för mig själv och vad jag vill med mitt liv, och fr a vad jag behöver för att må bra. Och jag tänker att stormen kommer lätta allt eftersom. Även om en sorg säkert alltid kommer finnas för att livet inte blev som jag tänkt och hoppats med familjelivet, så har jag gjort vad jag har trott varit rätt då. Och då var då, och nu är nu. Bättre så här än att jag blir sjuk och bitter resten av livet och/eller inser det för sent.
Denna stund är ju jättejobbig, men att ni ändå kunde hålla ihop och göra det tillsammans inför barnen, det är bra för dem mitt i allt det andra svåra. Att ni höll er lugna, och bara visar att ni finns där för dem, det är en trygghet för dem.
I mitt fall fick min man spel och skrek allt möjligt om mig inför barnen, och sedan fick jag hålla samtalet själv. Nu har vi en speciell historia, så barnen var inte förvånade, men väldigt sorgligt för dem att det blev så ändå. I vår separation har det varit pappans utspel, kommentarer och reaktioner som varit det värsta och jobbigaste för barnen, har de äldre sagt själva .
Jag tror inte heller på att stänga inne känslor och reaktioner för varandra. Vår brist på kommunikation när det gäller känslor är nog det som stjälpt oss. Till slut mår ingen bra av det och det går inte att fixa för att det inte togs upp i tid. Tänk vad mycket sorg som vi skulle slippa om man bara kunde prata med varandra!
Denna första dagen när barnen vet har varit omvälvande. Vår yngsta har hämtat sig lite och mår hyfsat. Nästa storgråter och vill inte prata alls. Måste ge hen lite tid. Trean är inte hemma så har ingen aning om hur hen mår. Mannen visar lite känslor för första gången i allt detta. Jag håller ihop men tungt jobb att berätta för övriga familjen också. Lika bra att ta det direkt.
Nu får det bli paus i eländet och fix i trädgården en stund. ”Varför då, säger yngsta, du ska ju ändå köpa ett nytt hus. ”
.