Nu har vi tagit oss igenom den första delen i vår separation, att berätta för barnen. Fredagen var tung, lördagen också. Söndagen kändes nästan som vanligt med glada barn och aktiviteter. Gissar att det kommer många dippar hos barnen framåt.
Nu måste vi hitta ett kortsiktigt boende för varannan vecka. Det blir inte lätt tror jag. Hade ju varit bra om det ligger nära huset men blir nog svårt, får bredda lite i sökandet.
Kontakta banken står näst på tur, för att prata om hur finanserna ser ut för det långsiktiga boendet som jag behöver. Mannen behåller troligen huset.
Har planer på att åka iväg själv nästa helg men nojar lite kring barnen. Borde jag vara hemma och nära nu ett tag?!
Vilken helg! Jag är glad att jag åkte. De verkar ha haft det bra här hemma också.
Vi ska på visning på en lägenhet i morgon! Hjälp vad verkligt allt blir nu.
En kortsiktig lösning, möblerad tvåa i ett ok område ganska nära huset. Då blir det nog varannan vecka boende redan i oktober. Läskigt!
Då blir det flytt om två veckor. Känns så konstigt att allting som är så välkänt ska förändras. Har inte varit borta från barnen så länge tidigare, blir ovant. Nu blir det varannan vecka efter flytten. Kommer att sakna mannen också, familjen.
Har redan börjat planera vad jag ska göra när jag är själv på kvällarna, träna, bjuda in vänner, jobba, träna lite till. Jag har bott själv i ca två år under mitt liv hittills. Inget jag uppskattar direkt.
Fick lägenheten idag. Känns oerhört konstigt att det är jag som ska bo där! Jag har ju redan ett hem! Jag tittar på min familj och vill inte det här, men går sedan tillbaka och läser min dagbok sedan våren. Förstår ju egentligen att detta är rätt väg men hjälp! Blir än mer övertygad om att jag ska boka upp mycket aktiviteter den första veckan i lägenheten.
Hemmet och familjen är ju ens trygghet så visst känns det säkert. Och ledsamt efter man och barn är ju självklart att man känner. Vi har ju inte valt det själv.
Men som de flesta säger här så blir det nog bra. Önskar dig styrka.
Näe, det här ensamma livet är inte vad en ville ha när en bildade familj och efter att ha levt som familj i många år… Och trots allt vad en tyckt, känt och skrivit i sin dagbok så blir det tomt när det liv en vant sig vid försvinner. Det blir väldigt tomt och påtagligt att alla gemensamma drömmar är borta med äktenskapet, och eventuellt en del av de egna också.
Det låter som en bra plan att boka upp lagom mycket aktiviteter i början, så att du inte bara blir sittande hemma och känner dig ensam. Stärk dig med planer och saker att göra och människor att träffa så att du klarar att möta de ensamma stunder som kommer. Så småningom kommer du också att känna att det är helt OK att sitta hemma ensam en lördagskväll, och kanske rentav uppskatta den ensamma stunden, men det är ett tag dit. Kämpa!
En månad av varannan veckaslivet nu. Fortfarande väldigt nytt.
Det känns som att jag trevar runt och har svårt att hitta hem. Jag vet inte vilken väg jag vill gå, har lite tappat fotfästet. Vem är jag utan dig? Det är så många år vi haft tillsammans. Det har känts så självklart. Ingen känner mig lika väl som du. Livet har ingen given väg längre. Jag vet inte vad jag vill, hur jag vill gå vidare. Känns som att jag söker något, men vad? Är det en ny partner, en egen väg, nya rutiner? Känner mig vilsen.
Jag saknar att prata jobb med dig, saknar gemenskapen hemma, saknar självklarheten i vår relation, att vi känner varandra så väl, saknar att ha dig här, att prata om vad vi ska göra i helgen, att bjuda hem folk och ha trevligt ihop, att fråga hur din dag har varit. Lätt då att glömma anledningarna till att vi är där vi är. Särskilt en dag som idag med ösregn och barnen på vift då ensamheten kommer över mig. Vilsen!