Ja, som rubriken lyder är jag intresserad av att höra era erfarenheter som lämnat och direkt fortsatt med den nya!
Hur har det känts, hur gick det, var det värt eller har ni ångrat er?
Befinner mig i den rollen att sällskapa med en nyligen frånskild och har mina funderingar och osäkerhetskänslor om hur det kommer att gå.
Ni får gärna kommentera även privat om ni vill.
Jag började dejta ganska direkt efter att jag lämnat mitt ex. Jag ville så gärna fortsätta ha familj men inte med honom. Hittade en man som verkade superbra, vi trivdes bra ihop och väntade i 6 mån innan barnen fick träffa varandra. Relationen höll i 4 år.
Så här efteråt hade jag behövt mer tid att på riktigt förstå vilken typ av partner som passar mig och hur ett bonusfamiljliv verkligen kan se ut. Jag var mentalt klar med mitt ex men jag hade inte kommit ur mina mönster. Det visade sig att nya partner var egentligen exakt lika kontrollerande som den första…
Några tankar, vet din partner vilken typ av person hen vill leva med? Hur ser vardagslivet ut, har ni samma tankar där? Finns det mina och dina barn, hur tänker ni kring bonusbarn?
Vi har haft en massa diskussioner om vad vi saknat i våra gamla relationer. Båda har varit inne på samma linje.
Men vi har också totalt olika livsstilar och syn på barnuppfostran etc. Barn finns från båda hållen, men båda har egna hus så något gemensamt hem finns nog inte i bilden.
Vi har inte kommit så långt på vägen att vi hunnit diskutera dessa saker då vi träffats öga mot öga. Han är en workoholic ut i fingerspetsarna och väldigt trött de gånger vi ses kvällstid.
Jag saknar närhet och söker ett förhållande där man uppmärksammar varandra med ömhet och omtanke. Har bara inte fått den känslan ännu och är lite rädd att han inte ännu är redo för att ta emot eller ge allt jag skulle vilja ge och ha. Bekräftelsebehovet mitt är enormt, säkert mycket pga att jag blivit lämnad och rädslan för att samma sak händer igen är stor.
Märker att jag håller igen för att inte vara för på och samtidigt känns det som om jag förminskar mina egna behov.
Samtidigt vet jag att jag är en mästare på att skapa problem i mitt huvud som inte finns på riktigt.
Mest fundersam om huruvida man är redo för ett seriöst förhållande så tätt inpå skilsmässan 
Jag tror det är väldigt individuellt när man är redo. Jag hade processat det själv under längre period och jag kände mig redo. Vet dock att alla andra tyckte annorlunda.
Ni kommer ha tid att prata och känna efter. Lita på din magkänsla och våga!!
Jag har sedan jag lämnade mina barns far haft tre förhållanden. Ett som startade bara några veckor efter, men som inte blev så långt.
Därefter följde den nyblivna änklingen. Han var inte redo för att öppna sig igen.
Efter det träffade jag min nuvarande sambo. Vi har nu varit ihop i snart 4 år och det blir bara bättre!
Jag ser dock ett mönster i mina förhållanden, hur jag har försökt att passa in vederbörande i min mall av vad jag vill ha. Problemet är bara att om mannen inte passar i mallen så hjälper det inte vad jag vill. Man behöver nog vara mer kräsen
Om du känner att du inte kan blomma ut i förhållandet så är han inte rätt för dig. I alla fall inte nu.
@Vilsenmamma, tror du verkligen att du kommer få vad du behöver av en workoholic som tydligen inte ens ger dig tillräckligt mycket uppmärksamhet och bekräftelse nu under er ”nykär-fas”?
Ta inte första bästa bara för att du känner dig ensam 
Jag vill ge oss en chans. Inuti finns en så fin människa. Känns bara ibland som att vägen är lång 
Och jag har troligtvis väldigt orealistiska förväntningar då jag kunde kasta mig in i ett ”familjeliv” direkt, vilket knappast vore så fiffigt 
Drömmer om en ljusröd Disney-prinsessa film, men nu levde vi ju i verkliga livet 
Börjar tro att du har rätt…
Lyfte upp frågan idag, då upplevdes jag som gnällig.
Sen svängde diskussionen till att han inte tycker att vi känns rätt 
Han har tydligen kommit på vad en skilsmässa innebär och att han nu står ensam, saknar familjen.
Inte direkt redo att gå vidare med mig…som jag befarade
Nu reflekterar du klokt. Alla kan drömma men var nu stark, du vet ditt värde. 
Gör så ont att vara stark 
Vet inte hur jag skall orka släppa taget och hoppet.
Fast jag borde
Men alltså, om du upplevs som gnällig när du kräver vad som är fullt rimligt… Du vet redan svaret, tänker jag. Kom igen syster, du är värd bättre! 
Det är det som är så tragiskt…
Och min ensamhet som gör det så svårt att bryta 
Stå emot honom och det du vill övertyga honom om. En timme i taget. Även Disneyprinsessorna får kämpa!
Midsommar närmar sig och vi kommer inte att ses innan. Jag är lite rädd för hur kvällen kommer att gå eftersom jag är medbjuden till en halvbekant han känner och vi kommer att gå första gången som ett par.
Eller ja, så tror de andra. Jag är ju inte alls lika säker…
Det kommer att vara en avgörande kväll. Kan han inte förklara sitt bemötande sista tiden är jag inte villig att fortsätta vårt så kallade förhållande.
Jag som så hade sett fram emot ett år då jag hade någon att fira med då barnen är hos sin far. Nu känns allt bara nattsvart och blytungt.
Sommaren som kommer är inte alls lockande. Ensammare än ensam känner jag mig, hade så höga förväntningar på oss och vem vet om de någonsin blir sanna.
Och där kom stöten. Han vill återgå till kompisar för att jag ändrat så. Dvs ifrågasatt hans beteende gentemot mig.
Moget…
Glad midsommar, dumpad igen
Sender deg lang, god styrkeklem 
Det er helt ok å være sønderknust nå 
Det där är en sådan träffande beskrivning på mitt äktenskap! Jag kände ofta att jag inte hade blivit allt jag kunde bli. Som att jag höll mig tillbaka. Kan en annan människa göra så dolt? Han ifrågasatte ofta mig i diskussion om fakta. Men han lät mig göra vad som helst. Han var aldrig svartsjuk. Dominant men lät mig bestämma. Så allt var så lurigt. Inget att ta på varför jag inte som du skrev kunde blomma ut. Kan man blomma ut på olika områden med olika personer? Så när det är tillräckligt många rätt områden att blomstra i, så är det rätt?
Vad tråkigt även om det nog inte kom som en överraskning. Sörj ett tag. Senare kan det bli spännande att veta att han den ”riktige” mannen för dig finns där ute och längtar efter dig. Tänk när ni ses!!! Midsommar är bara en dag. En fredag. Det är vad jag intalar mig själv denna första midsommar utan barn och riktig tradition.
Kram på dig!
Tack snälla för alla fina ord!
Känns så ledsamt. Att mista en människa över en natt, som varit en del av mitt liv i ett år.
Men att återgå till kompistadiet med ett knapptryck fungerar inte.
Trevlig midsommar!