Ja, jag tror absolut att man kan blomma ut olika med olika personer! Jag tror att man kanske behöver olika under olika perioder av sitt liv dessutom. Det är nog få förunnat att ha en partner som man kan utvecklas med hela livet.
Efter allt som skett och alla förväntningar som gått i kras är jag glad att vi fick ett sista snack. Rensa luften och få ett avslut.
Fast jag varit arg och besviken på honom kan jag inte vara arg, bara ledsen och nedstämd över att han inte är redo att fortsätta med ett förhållande med mig, då han känner att han inte har resten av sitt liv under kontroll.
Hur kan jag klandra en människa som innerst inne ändå har ett hjärta av guld, även om det inte kommer till sitt fulla rätta alla gånger.
Känslan att stå ensam och mista en så pass god vän som funnits i mitt liv alla dagar, dygnet runt är obeskrivbar 
Även om vi enades om att förbli vänner i någon form i något skede, saknar jag honom redan så att jag tror mitt hjärta skall brista💔
Nollkontakt är kanske det som krävs för att kunna acceptera att jag är bortvald, men känns som en dödsdom och abstinensen är fruktansvärd…
Även om den delvis är självvald 
Jag kan bara inte stänga av mina känslor 
3 gillningar
Dessa fans känslor. Förstår dig. Livet är så grymt orättvist. Försök sova… ha, ha, ingen tröst, jag vet. Bättre dag imorgon
1 gillning
Ja, att bara stänga av vore en önskedröm.
Allt jag trodde mig ha inom räckhåll är borta.
Det svider så otroligt. Att inte ha någon som vill ha dig på samma sätt som du vill ha dem…
Jag smulas sönder, är tillbaka på samma fläck som exet lämnade mig på
Bara att bita ihop och gå vidare, fast jag inte vill
4 gillningar
Två månader efter att han ville återgå till vänner har jag fortfarande världens dipp. Tårarna har trängt fram längs med dagen den senaste veckan, bara jag tänker på oss 
Jag skall försöka reda ut mina känslor och hoppas att ni kära medlemmar kan ge mig den spark i rätt riktning jag så behöver.
Med lite distans till det skedda har jag följande känslor som spökar.
-
jag gick in i ett nytt förhållande med en djup förståelse och vilja att vara mitt bästa jag. De misstag jag inte ville göra om efter mitt kraschade äktenskap.
-
jag fanns där, stöttade, öppnade upp, började lita på en annan människa igen. Dubbelkollade att han faktiskt förstod att jag sökte något äkta och att han inte fick leka med mina känslor om han inte var redo för något seriöst.
-
skaffade t.om preventivmedel enkom för vårt nya förhållande, då han intygade att han kommer att finnas med i bilden en längre tid. En månad senare backade han ut…
-
jag valde att fortsätta vara i kontakt med honom efter en tid efter hans val att återgå till vänner och inbillade mig att vi kunde fortsätta vara varandras förtroliga. Jag förstod ju helt intellektuellt att hans sits inte var så lätt och ville ge honom det andrum han behövde.
-
men samtidigt kan jag inte ge den delen av mig i vår kontakt, som endast varit i chattform, eftersom jag är så sårad, stött att det inte finns något djup i våra diskussioner. Delvis vill jag inte veta vad han gör och med vem, för aj vad ont det gör att veta att han petat ut mig ur sitt liv. Och trots det kan jag inte kapa honom ur mitt liv, lever i någon bubbla där jag inbillar mig att det finns ett hopp så länge vi är i kontakt med varandra.
-
jag känner mig utnyttjad, bortvald, betydelselös och börjar tvivla på om jag någonsin betytt något för honom, pga att han inte med ETT ord antytt att han saknat/upplevt det som ledsamt/ångrat sina val/kommenterat sina orsaker till uppbrottet och hur de nu påverkar hans liv och tanke om oss. Jag behöver en utvärdering av hans val och hur han känner nu, men vet inte hur jag skall be honom om det!?
För jag är ganska så säker på att han inte funderar på detta längre utan tror att jag är helt fine med att ha honom som kompis och han har gått vidare
Jag har kommit fram till att jag borde kapa helt, nollkontakt, för att kunna gå vidare och låta mina sår läka. Men jag vet inte hur 
3 gillningar
…men vad jag har förstått blev det inte nollkontakt efter detta? Eller lyckades du hålla en ordentlig paus iaf?
Kort efter detta kom det fram att han dejtat en annan hela sommaren fast han höll kvar kontakten med mig.
Kände mig så lurad, oärligt spel och efter detta var det nollkontakt framtills nu, ca 4 månader.
Även om han stundvis försökte ta kontakt, lät jag bli att svara.
4 gillningar
Väcker liv i en lite äldre tråd, hoppas ok?
Tror som någon innan skrev att det viktigaste är inte när i tiden man går vidare med någon ny, utan var i processen man är. Jag hoppas det iaf, då jag själv å den ena sidan har ett stort behov av att fortsätta älta det som varit (därför jag är här och läser det mesta) men å andra sidan är i början av en relation och ”borde” leva livets glada dagar?
Kanske blev trådkap nu, men det kanske finns fler som är i liknande läge som kan komma med input? 
4 gillningar
Vet inte exakt vad det är för situation du syftar till. Att ha en ny vid sidan?
Jag var kär i en annan man innan separationen, men ser i efterhand hur totalt fel han var, även om jag trodde att han var exakt rätt då. Det var visserligen inget förhållande, men en nära vänskap där jag hade mer känslor.
Efter separationen började jag dejta direkt, jag hade velat ut länge från förhållandet. Trodde mig ha bearbetat det mesta. Mycket hade jag inte bearbetat visade det sig senare. Risken är stor att man fastnar för någon som är den raka motsatsen jfm den man lämnar och det blir sällan rätt heller. Andra saker kan man inte riktigt börja bearbeta förrän man träffat någon ny. Ett år efter separationen blev jag ihop med min nuvarande sambo. Vi har nu varit ihop i snart 5 år och det känns bara bättre. Men det var smärtsamt tydligt att vi båda var skadade av våra tidigare förhållanden i hur man tolkade den andre. Det var man tvungen att möta och konfrontera (för båda) innan vi kunde skapa våra egna relationer i det avseendet. Särskilt tydligt var det gällande bråk och gräl. Man går igång på invanda vägar men upptäckte efter ett tag att inte den andre reagerar likadant och inte heller reagerar på samma saker. Nu har det gått ett par år sedan vi bråkade senast. Vi har lärt oss mer om varandra och reagerar inte längre som vi gjorde med våra x.
4 gillningar
I det där inlägget syftade jag på att det måste vara svårt att bestämma ”när” som i tid man kan gå vidare utan man får utgå från var i sin bearbetningsprocess man befinner sig? Precis som du säger.
Jag separerade för 1,5 år sedan så har ingen ”vid sidan av”. Det jag hade i inlägget för 22 dagar sedan är också avslutat nu, jag insåg att jag är ju inte ”där” känslomässigt än, och hur konstigt den än kan låta så har jag växt av den erfarenheten och på något sätt ser jag min situation och bild av mig själv lite mer klart nu.
Vad fint det låter att ni har kunnat kommunicera kring detta och på något sätt bearbetat era upplevelser tillsammans som leder fram till det ni har idag. Får man fråga hur ni träffades?
3 gillningar
Vi umgicks som par innan våra respektive separationer. Vi har alltid klickat bra även tidigare, men det tog som sagt lite mer än ett år innan vi blev ihop.
2 gillningar
För mig känns läget lite märkligt nu - har ju levt i ett väldigt destruktivt och dysfunktionellt äktenskap länge och bearbetat samt hanterat sorgeprocessen för mig själv i flera år så nu när jag slutligen tagit beslutet att lämna känner jag mig ganska emotionellt färdig med den biten redan - jag har på något sätt redan gått vidare från min blivande exfru, även om det såklart finns massor av sorg och jobbiga känslor kring allt som kommer med uppbrottet i övrigt. Så rent teoretiskt sätt känner jag mig redo redan nu att träffa andra. Har liksom levt ensam i tvåssamhet så länge att jag verkligen längtar efter att få umgås på ett fungerande sätt med någon av det andra könet, såväl intellektuellt som fysiskt.
Samtidigt inser jag att det inte skulle bli bra, då jag efter ett så långt äktenskap egentligen inte vet vad jag vill ha och förmodligen dessutom skulle tolka in en massa skräp från tiden som lett fram till detta och vara allmänt jobbig att ha att göra med. Haha! Plus att vi ännu bor ihop och kommer att göra det minst sommaren ut då vi valt att inte berätta om separationen för vår dotter förrän efter sommarlovet (vill inte förstöra det för henne).
Så vad gäller bearbetningsprocessen håller jag med @mirah - det är nog väldigt individuellt hur kort/lång tid efter uppbrottet man är redo att träffa andra. Jag känner mig helt redo emotionellt redan nu, då jag bearbetat färdigt under äktenskapets gång så att säga, men inser samtidigt att jag inte är klar med den så att säga “traumatiserade” delen då det förekommit en hel del psykisk misshandel i vårat äktenskap. Risken är stor att jag skulle antingen totalt idolisera personen för att den är snäll emot mig, alternativt tolka in en massa illamening där det egentligen inte finns någon sådan.
2 gillningar
Inte för att jag har med det att göra och jag vet inte hur gammal er dotter är?!
Men har ni verkligen tänkt låtsas som att det regnar hela sommaren när dottern är ledig från skolan, för att släppa bomben när hon ska tillbaka till skolan och ni till jobb?
Det kanske är bästa sättet, inte vet jag 
Men man skulle ju även kunna tänka sig att när ni båda är bra på att samarbeta och båda vill och kan ge er dotter en fin sommar i full ovetskap, då kanske ni är lika bra på att visa henne i praktiken och under en rätt bra övergångstid som ger henne möjligheten att bearbeta och samla sig innan skolan startar och därigenom visa henne i praktisk handling att ert beslut inte kommer att innebära jordens undergång. Att ni båda är och kommer att förbli föräldrar till henne först och främst och det kommer inte att ändras utan ni kommer att fortsätta att samtala och samarbeta, att ni kan umgås och fira semester och att ni båda kan finnas där för henne och alla hennes frågor och eventuella oro om vad som kommer att hända 
Bara en lite reflektion från min sida 
7 gillningar
Yep. Vi kom överens att ta det en helg när barnet hade fritt från skolan så vi skulle kunna bearbeta det i lugn och ro.
1 gillning
Hon fyller sju i höst och har sett fram så mycket emot sitt första “riktiga” sommarlov, så det känns hjärtskärande att inleda det med något sådant här. I synnerhet då det är jag som lämnar (även om min blivande exfru definitivt har sin del i saken) och vi inte kan vara riktigt ärliga mot dottern om orsakerna till skilsmässan. Men du har en poäng helt klart, har inte sett det på det sättet innan utan varit så fokuserad på “skademinimering” så att säga. Tack för väldigt bra input!
Ni väntade också över ett lov och tog det en helg senare, alltså? Eller menar du mer att det är bästa att ta det när barnet är ledigt från skolan? Det har vi definitivt tänkt göra oavsett. Ev kanske t o m ta ett par dagar extra ledigt i samband med att vi berättar.
2 gillningar
När jag väl bestämt mig tänkte vi att det var bra att ta det så snart som möjligt. Nu var vårt barn betydligt äldre, mitten av tonåren, men vi tänkte att det var bäst att ta det så fort vi bestämt oss men i samband med ledighet.
Det blir en lättnad, behöver inte vara på sin vakt och hyckla utan det finns tid att diskutera och bearbeta.
3 gillningar
Svårt. Det är väl aldrig en bra tidpunkt, men kanske i slutet av lovet trots allt så dottern får tid att smälta innan skolan börjar?
Själv är jag alldeles för mycket känslomänniska för att kunna ha några hemligheter. Lika bra att ta saker med en gång…. Kanske är det själviskt, men är för dålig på att låtsas. Barn märker nog mer än man tror.
5 gillningar
Fint formulerat. Vi tänkte liknande och valde att berätta för barnen i början av jullovet. Nu är ju det lite kortare än sommarlovet men var skönt att få tiden att bearbeta tillsammans med barnen, svara på alla deras frågor och också visa att vi faktiskt fortfarande är en familj även om vi nu inte ska bo alla tillsammans.
3 gillningar
Kanske bara en player du träffat ?
Som leker med dina känslor , utnyttjar din sårbarhet?
Finns många manipulativa svin där ute .
2 gillningar