Jag läser ibland inlägg från flera år tillbaka här, om djup sorg, smärta, ångest, att livet i princip är över, att dom aldrig kommer att kunna gå vidare, aldrig kommer att sluta älska sitt ex, aldrig någonsin kommer kunna träffa någon annan m.m
Jag undrar många gånger hur det har gått för dom/er.
Finns det några kvar här som faktiskt kom vidare? Vill så gärna läsa om er inre resa och hur och när ni nådde målet, befrielsen!
3 gillningar
Undrar samma!
1 gillning
Jag kom vidare, och det mycket snabbare än jag trodde var möjligt när jag låg på golvet i fosterställning och aldrig trodde jag skulle resa mig igen…
Jag pratade, ältade, grät inför alla, tog hjälp av alla under alla tider på dygnet och tror det räddade mig. Tillät mig att vara krossad och svag.
Jag berättade som det var, han var otrogen och lämnade mig och vägrade ta på mig någon skuld utan lät alla veta vem som felat, trots hans ilska gällande det.
Redan efter ett par månader köpte jag egen svindyr lägenhet och lät honom stå på lånen med huset som säkerhet, vilket han hatar nu.
Tränade, blev smal, sprang på krogen o träffade vänner trots att jag många gånger ville krypa under täcket och det hjälpte, det tog inte lång tid innan jag hade roligt igen!
Började med golf, vilket han hatar också och hade kul, och träffade en ny kärlek som jag vågade släppa in. Sov och åt för lite, drack för mycket, men allt normaliseras så småningom, det tar man tag i när man landat, var snäll mot dig själv och gör vad du vill och ha inte skuldkänslor för det.
Brottas ff med alla tvivel gällande mig själv, att jag är värdelös och kommer att bli lämnad och är alltid beredd på det värsta, det kommer att ta tid innan det är reparerat men inser nu efteråt hur styrd jag var, hur elak exet varit och underminerat mitt självförtroende i många år. Behöver mycket pepp och få höra att jag är bra av o till, och mina vänner och min nya accepterar det och förstår varför, jag är helt öppen med vad jag känner. Har berättat om allt jag fått slängt i ansiktet, att jag inte klarar nåt, är lat, fet, lättlurad, naiv, svag och allt annat och inser att det inte är riktigt klokt hur jag hade det då, reaktionerna från andra gjorde mig förvånad då det för mig var helt normalt att ha det så. Det är det inte vet jag nu.
Mitt råd, släpp ut allt, som min psykolog sade, orkar inte folk lyssna så kommer de inte att göra det, det är deras val och inte mitt. Ta ingen skuld. Inse och dra fram exets dåliga sidor, det du inte vill ha och inse att du slipper dem från och med nu. Tvinga dig att ha roligt, att göra saker, gå ut, umgås även om det är det sista du tror du vill, till slut har du roligt och nya intryck.
Och bli förbannad!!! Jäklar så förbannad jag varit och fortfarande är!!!
Blev långt detta… hmm. Nåja, vi som kommit igenom gruvan och låst den dörren finns här och kikar in titt som tätt, och inser att just nu finns det någon som just börjat sin helvetestripp och vet ni, det är faktiskt sant, ni kommer att överleva och ni kommer att ta er igenom det. Styrka till er!!! 
22 gillningar
Känns så skönt att läsa om att det gick bra tillslut 
och gör inget om det är lång text, en inre resa är väl en lång resa.
Men när man är mitt uppe i det som jag just nu är så går det ändå inte ta till sig det helt och hållet, att det faktiskt kommer gå över en dag, men det håller hoppet uppe
Jag vet inte om @Skinny hänger kvar här, men jag tyckte att hennes tråd var fantastisk i vilken resa det blev. Tråden finns att läsa här: https://skilsmässa.se/forum/t/lamnad-av-mitt-livs-karlek-och-pappan-till-mina-3-sma-barn/8174
För egen del är jag en sådan som bröt upp förhållandet som jag länge känt mig kvävd i (utan 3:e part), är idag mycket nöjd med mitt liv men var heller aldrig nere i “kolgruvan” så det är väl inte den historia som efterfrågas.
4 gillningar
Vad gullig du är som fortfarande minns min resa @Restenavlivet 
️
Jag är verkligen en av de som på riktigt trodde att mitt liv var förstört - men som vann allt på något vis… Jag var så säker på att jag förlorat drömmarnas man, och förvisats från det bästa liv man kunde tänka sig. Att jag i värsta fall totalt mot min vilja och strävan kanske skulle fastna i att se min stora kärlek framför mina ögon gå vidare med sitt liv medan jag själv tvingades se på med en för evigt bitter eftersmak i munnen. Jag var så maktlös och så oförberedd. Han bestämde så mycket åt mig, och allt jag kunde göra var att kämpa ensam. Vilket gick ett tag tills jag insåg att han inte ville. Och utan vilja finns det ingenting kvar att kämpa för. Då står man där själv.
Jag är idag tacksam att mitt ex var så tydlig och inte velade. Han menade det han sa. Han ville separera. Jag är en kämpe, vilket innebär att jag gjorde allt jag kunde för att rädda familjen. När det inte lyckades gjorde jag istället allt jag kunde för att gå stolt ur skiten och rädda mig själv.
När jag fick tag i en egen lägenhet hände det mycket. Jag kände mig fri. Jag blev snabbt väldigt förtjust i den nya egentiden ena veckan och den intensiva tiden med barnen den andra veckan. Jag började se nyanserna i min fd relation, och mitt ex trillade ner från piedestalen. Jag började känna att det fanns ganska mycket bra med att inte leva ihop med en person som inte visade mig kärlek under en lång tid.
Jag blev redo för att dejta, och jag hade en tid i livet som jag behövde just då. Jag var väldigt casual, men tydlig med det gentemot alla inblandade. Jag tog mig vidare från helvetet till att inse en dag på väg hem i buss - att jag är glad igen!!! Det hade gått 6 intensiva månader, som kändes mycket längre. Det trillade tårar av glädje nerför mina kinder.
7 månader efter min separation har jag blivit lite less på dejtingappar, jag vet inte vad jag ska göra riktigt. Jag vet inte vad jag söker. Eller om jag ens söker. Jag behöver ingen partner för att leva ett bra liv, men jag tycker det är spännande och kul att tänka att det kanske finns någon fin där ute. Jag får ett infall och installerar en app jag inte provat förut. Jag har varit väldigt selektiv angående de personer jag träffat. Jag väljer att träffa en person i den nya appen, som verkar intressant. Men det som fäller avgörandet att träffas är helt ärligt att jag kommer få prata engelska en timme åtminstone (han är forskare, ursprungligen från Spanien). Jag har inga förväntningar, eller snarare - jag hoppas överleva dejten! Han har föreslagit att dricka te i ett utsiktsområde med stugor i skogen… Jag börjar bli nervös att han ska mörda mig eller något… 
Vi träffas i en rondell. Han kommer i sin bil. Jag är ställd, ska jag åka i hans bil till öde stugor i skogen?? Jag säger att jag inte kan åka med någon jag inte känner - du kan ju mörda mig!! Jag gör bedömningen utifrån hans “men oj det tänkte jag inte på… Ska jag parkera här och så tar vi en promenad?” + att han har bilbarnstolar och gulliga teckningar och armband i bilen från sina två barn. Jag har kollat var han jobbar och han ser ut som på bilden. Jag följer med honom till utiksplatsen. Vi klickar omedelbart inne i bilen… Och nu…
Som han uttryckte det… 5 minuter sedan han träffat mig ser han en annan värld. Han kallar mitt ex för “nuts” som lämnat mig. Lägger till lite skämtsamt, “but good for me, please thank him for me” 
Jag kan inte med ord beskriva vad jag känner för den här människan. Jag har aldrig varit i en relation som den här. Han är smart, rolig, ödmjuk, kärleksfull och han ser mig som en helt fantastisk person. Han ser inte min kommunikativa sida som jobbig, som jag tror mitt ex gjorde, utan som en styrka. Han har aldrig varit med någon “so good with words as you are”. De vänner som känner mig bra, applåderar (en gjorde faktiskt precis det när hon hörde mig berätta om hur den här killen är-hon unnar mig med hela sitt hjärta att vara med någon som är så fin och uppskattande gentemot mig).
Visst, vi är nykära. Men den här gången har jag träffat en person som är väldigt lik mig i mycket, inte i allt förstås vilket säkert är bra tänker jag. Men vi har en relation som på riktigt är nästan för bra för att vara sann. Vi känner det båda två. Vi har pratat i timmar varje dag sedan vi träffades. Det är drygt 5 månader sedan nu. Det blev vi i princip direkt. Det var så självklart. Vi delar samma kärnvärderingar och livssyn, på vad ett bra liv är. Jag har gått i terapi och de bitar jag jobbat med där - med temat “I don’t want a perfect life, I want a happy life” - är samma saker som redan är väldigt självklart för min nya kille. Han lever för familjen, för vänner, för att upptäcka nya saker i det lilla, eller i att resa. Han har en oerhört positiv livssyn, vilket smittar av sig och gör livet både lättare och roligare. Ur en diskussion tar han med sig konstruktiva lärdomar, och släpper resten. Jag kan prata i timmar om hans fina sidor… Men jag nöjer mig här. Fast. Jag måste tillägga att när man älskar någon på det här sättet, och är väldigt kompatibla i sängen - så upplever jag det bästa sex jag haft i mitt liv. En ny nivå. Det är så… Nära, hett, innerligt. Fattar plötsligt varför man skiljer på sex och make love…
Min nya blev också lämnad, av sitt ex som levt ett dubbelliv i flera månader med honom och en kille på jobbet. Som bedrog sin fru. Jag och min nya, vi är båda sådana som inte tycker otrohet är ett försvarbart alternativ i något läge, men vi är trots det kämpar. Vi blev lämnade efter 11 år för en ny person. Våra barn är lika gamla. Vi bestämde oss för att göra trots att allt känns så rätt mellan oss, ändå ta det lugnt med barnen. De har nu träffats några gånger under avslappnade vänskapliga förhållanden, och det går hur bra som helst.
Dessvärre, tror jag det knakar mellan mitt ex och den nya nu… Som familjerådgivaren sa, det statistiken är dyster gällande relationer som börjar såhär - hon var inte nöjd att han berättat så snabbt för barnen om en person som kanske inte kommer stanna i deras liv så länge. Jag får dessvärre känslan av att han vill återknyta band med mig, som att han kanske börjar fundera om han gjort ett misstag. Men jag kommer aldrig att gå tillbaka. Jag sa till honom att om du går, förstå då att jag aldrig vill bli ställd inför att du tog fel beslut. Och jag är så mycket lyckligare i den relation jag har nu. Det är bättre för alla. Barnen ser en mamma som mår otroligt bra. Och som min nya säger, när vi i framtiden flyttar ihop allihopa (vi bor ihop varannan vecka nu då vi inte har barnen) kommer de se en relation där det finns kärlek. De kommer se hur mycket jag älskar dig. Och han är så otroligt fin mot mina barn. Av hans dotter fick jag för inte längesedan en teckning med ett hjärta och texten att hon älskar mig. Oj. Det går helt enkelt väldigt smidigt såhär långt och jag förstår att allt inte kommer svepa fram på rosa moln alltid. Men idag är jag så oerhört tacksam över livet. Jag är världens lyckligaste människa! ️
Så kort sagt. Går det att ta sig vidare? Ja! Och det kan hända att det väntar ett liv som var så mycket bättre än du ens visste var möjligt… (Sedan är det såklart så att jag har mina stunder då det känns sorgligt också att tänka på vad som hänt. Att det började så bra och sprack osv.) Och han har rädslor som dyker upp ibland, över att jag ska lura och bedra honom såsom hans ex gjorde utan att han såg minsta tecken. Mina spöken säger ibland att han kanske lämnar mig helt plötsligt utan att jag såg det komma och så står jag där, ännu mer förlorad i kärlek utan tron att någonsin kunna hitta en relation som kommer ens i närheten av den jag har nu. Det känns bra ändå någonstans att rädslorna möts med förståelse oss emellan, eftersom det är väldigt förståeligt. Det tar lite tid, men vi slappnar av mer och mer, vi vågar ha mer och mer tillit till varandra trots ett förflutet som innehöll en lång relation, ett stort svek och en mot vår vilja splittrad familj. Och dessutom handlar allt någonstans om att vi båda känner en stor (större än någonsin), kittlade kärlek, som ingen av oss vill förlora.
Kort sagt, det måste inte vara så att det blir precis som man hade planerat, för att bli ett helt underbart liv igen!
Jag har lite tips (vet inte om samma gäller för alla ) i någon av mina trådar, på vad jag upplever tog mig vidare så snabbt.
Lycka till till alla kämpande i mörkret, det är klyschigt av en anledning - det blir bra igen!!
30 gillningar
@Skinny Ååå så härligt att läsa!! Är som en bra bok man vill liksom veta mer!! Kommer ditt ex att ångra sig? Kommer ditt nya leda till den lyckliga kärleksfulla familjen… ja massor om det vill man ju veta nu
Tack för ditt inlägg som ger otroligt med hopp ️ Ska läsa igenom din historia:)
3 gillningar
Jag har också kommit vidare, eller i alla fall en bit på väg. För mej har det inte varit så enkelt som att gråta klart över exet och hitta en ny kärlek och sen leva lycklig i alla mina dagar. Jag har fortfarande inte riktigt hittat rätt väg, men jag är på väg åt rätt håll. Tror jag.
Jag brottas fortfarande med sviterna över hur illa han behandlade mej dom sista åren. Mest hatar jag att jag inte såg det själv. Han var alltid stressad och mådde alltid dåligt över något, hade aldrig tid med sonen eller mej. Mitt liv handlade dom senaste 5 åren om att hålla honom under armarna och låta honom göra det han behövde för att må bra. På vägen blev han elak mot mej, men jag såg det aldrig. Jag har svårt att förstå hur jag som en gång var en tjej med massor av skinn på näsan kunde låta mej behandlas så. I dag ser jag honom mest som ett fegt kräk. Jag hatar att tvingas hålla viss kontakt med honom via sonen och jag hatar att behöva hålla en neutral linje när sonen pratar om sin far. Ännu mer hatar jag att jag fortfarande känner så för det betyder ju att han fortfarande berör mej. Jag vill inte att han ska vara något annat en ett neutrum för mej. Än är jag inte riktigt där, men snart så kanske jag inte längre vill sticka kniven i honom när jag ser honom.
Min plan när han dödade mej var att leva resten av mitt liv som nucka och satsa på mej själv, sonen och vännerna. Det blev inte riktigt så. Några månader efter han flyttat sprang jag på en charmig skåning. Vi har hängt ihop sen dess. Det var alldeles för tidigt och jag var inte redo och jag vet inte om jag är det än. Han är mannen som jag en gång letade efter. Han har alla dom kvaliteter jag vill ha hos en man. Han känns som mannen jag borde gift mej med en gång för länge sen. Samtidigt vet jag inte om jag orkar börja om en gång till. Om det är värt det.
Hur det slutar vet jag inte än, men livet är rätt ok nu ändå. Jag mår bra, dejtar min skåning, pratar med min katt och njuter av min fantastiska son. Dagarna rullar på och det nya blir vardag. Även om det inte slutar som i sagorna för alla blir det bra på något vis ändå.
Jag önskar att jag kunder säga att jag växt och blivit starkare av allt som hänt, Att allt blivit så mycket bättre nu. Att jag lärt mej massor och fått erfarenheter jag inte vill vara utan.Så är det inte. Med facit i hand har jag inte lärt mej något. Inte ens att man överlever, den lilla detaljen hade jag koll på redan innan.
13 gillningar
Så härligt att läsa man behöver lite pepp så man orkar med hela denna resa
2 gillningar
Ja i alla fall det kunde jag väl fått lärt mej. Men icke då. 
Jag läser om så många som kommit vidare men alla relaterar till en ny kärlek. För mig som blev lämnad för ca fyra år sedan nu så finns det ingen ny kärlek å har inte heller funnits under resans gång men jag känner ändå att jag har kommit vidare! Jag saknar inte ex:et å jag har kunnat se alla negativa sidor av vår relation och hur ensam jag var redan i den så ingen större skillnad där för min del…
Visst kan jag fortfarande känna mig ledsen och bitter över den familj vi inte blev men framförallt över att jag fortfarande lämnas ensam i så mycket som rör VÅRA barn. En dotter med stora problem i skola å återkommande möten med bup… Hon har valt att bo heltid hos mig så kanske mycket därför som jag inte haft tid/ork att hitta en ny kärlek men det har inte känts viktigt för mig. Jag fokuserar på mina barn och mig själv och mår väldigt bra i det! Mina barn är snart stora å vill inte spendera så mycket tid med sin mamma längre så jag värdesätter den tid som är nu med dem väldigt högt. Var ska har sin tid i livet!
Jag ser med hopp på framtiden och är övertygad om att jag kommer att fortsätta utvecklas som människa och kanske även hitta en ny partner så småningom men jag har inte bråttom med det, det händer när det händer. Kram!
22 gillningar
Så underbart!! Du är en stor kämpe!
1 gillning
Så härligt o får hopp o tro på kärleken igen.
2 gillningar
1 gillning
Jag har också kommit vidare och hittat en underbar kvinna!
Nästan på dagen två år tog det från att vi påbörjade separationen tills jag träffade Henne och sista året träffade eller dejtade jag ändå en handfull kvinnor där jag trodde eller hoppades att det kunde bli nåt - tills jag träffade Henne.
Och genast föll bitarna på plats. Jag förstod vad som varit fel i mitt äktenskap, min uppväxt, mina sociala kretsar och i mitt dejtande!
Hon sa så här: jag har ADHD och jag är rätt säker på att du också har det!
Hon ser detta som en superkraft och vi tänker annorlunda än andra. Många gånger på ett överlägset bättre sätt. Och jag förstår henne mer än nån annan kvinna jag träffat - och tvärtom. Vi tänker på samma saker, är lika snabba i tankarna och skrattar åt samma saker. Har likartade värderingar och intressen. Har supertrevligt tillsammans och är helt euforiska inför att vi hittat varandra. Rör vid varandra oavbrutet som två tonåringar. Känner endorfinerna rusa. För att inte tala om vilket fantastisk sex vi har. Ofta.
Det är detta som det handlar om; att slutligen hitta någon som är på samma nivå och på samma plan som en själv; inte främst se på det yttre, social status eller materiella ting. Med rätt personlighet smälter man ihop. Period. Sen kan man banna sig själv för att man inte träffats tidigare i livet men bättre sent än aldrig liksom…
Ja, jag var målmedveten och ville verkligen träffa någon, törstade och längtade innerligt efter närhet och kontakt. Jobbade hårt för att komma vidare, insåg att man måste dra ett streck och lämna det gamla bakom sig. Inte älta och inte bli bitter. Kapa trossen - även om man fortfarande måste samarbeta runt barnen. Vi hade väl den fördelen att vi hade en rätt “ren” separation, ingen tredje part och ingen otrohet.
Vi träffades på en dejtingsajt. En gratissajt full med olika typer, varav rätt många otillförlitliga loosers. Jag var hennes första dejt ever och ingen av oss hade väl några större förväntningar när jag, efter att ha fått tummen ner på ett annat event, kastade ur mig ett förslag om att vi skulle träffas på stan och käka middag. Och på den vägen är det… Slumpen eller ödet? Who knows…
Konkreta råd är att inte ge upp och att utvidga radarn när man söker. Att ha en bra, ärlig och välbalanserad beskrivning av sig själv och vad man söker om man använder dejtingsidor tror jag är viktigt. Att försöka hitta likasinnade genom att engagera sig på events där andra kan finnas är ett annat tips. Men viktigast är att inte bli bitter. Att inse att det fanns en mening med separationen, att lyckan finns därute.
För det gör den.
16 gillningar
Jag kom också vidare! Trodde det var helt kört när det stod klart att hon ville skiljas, ville inte leva längre, förstod inte hur mitt liv skulle kunna bli värt att leva igen. Tack vare mina barn så orkade jag ta mig vidare. Många tuffa dagar, mycket tårar, hård fysisk träning… och sen som många andra, träffade en ny kärlek, en bättre kärlek. Så det finns verkligen hopp, även om jag aldrig kunde tro det. Alla sa, det blir bättre, alla går igenom sånt här. Rent logiskt förstod jag det men känslomässigt gick det inte in. Nu har jag släppt det förgångna och lever nu och framåt. Det var en resa och det tog sin tid men det finns hopp och det blir bra… eller t.o.m. bättre
Kram
9 gillningar
Åh får verkligen hopp. Just nu sån saknad efter oss som familj. Men vet det kommer lätta och har redan gjort.
2 gillningar
Så härligt att läsa om alla som på ett eller annat sätt blev lyckliga igen😊
2 gillningar