Hej. Först vill jag ge ett stort tack till alla ni fina människor som delar med er av era liv och tankar här. Även om jag och mitt ex inte var gifta och inte var tillsammans så länge som många av er andra här så har forumet varit en enorm tröst när ångesten varit som värst. Från botten av mitt hjärta, tack. Att berätta saker kort har aldrig varit min styrka, så förbered er på en mindre novell.
Jag och X träffades 2021 och det slog gnistor direkt. Två av mina tidigare förhållanden hade varit väldigt infekterade vad det gäller intimitet, stor press och stress kopplat till min i princip icke existerande lust. Under dejt nr 2 berättade jag detta för X och efter dejten har vi ett samtal kring att jag just behöver ta saker i min egen takt samt att jag bara dejtat tjejer innan honom. Det kommer då fram att han är bipolär, något han menar inte skulle påverka mig mer än att han ibland har perioder då han är låg och drar sig undan. Äter medicin sedan flera år tillbaka. Jag har flera vänner som är bipolära så jag försäkrade honom att det inte var något problem för mig.
Två veckor efter första dejten blir vi tillsammans. Vi säger båda att vi är helt knäppa i huvudet men allt känns så himla bra så vi får helt enkelt satsa även om det kommer ”crash and burn”. Vi fortsätter utforska varandra veckorna som kommer i vår egen takt. Inga arga känslor som mina tidigare ex. Detta leder till att min kropp och sinne långsamt öppnar upp sig för denna typ av intimitet. Tre veckor in överrumplar han mig med att säga att han älskar mig när jag somnat mot honom i soffan. Lagom till detta släpper hans mani (vanligt att man går in i en mani som bipolär när man blir förälskad) och X berättar att han börjar känna sig låg, ett depressivt skov är nog på g. Jag tänker att det nog kommer bli en tung månad, kanske två, men jag ska göra vad jag kan för att stötta till det vänder igen. Hösten 21 är riktigt, riktigt tung. Enligt X är detta ett av hans värsta skov på mycket längre.
Som person gillar jag att ta hand om andra, det har ALLTID varit ett av mina kärleksspråk så jag ser till att hjälpa X med städning, tvätt och lagar alltid mat när jag är hos honom, så att han bara kan fokusera på det egna måendet när han kommer hem från jobbet. Då jag oftast jobbar och pluggar hemifrån är jag i hans stad (vi bor 2 h ifrån varandra) 3 – 4 dagar i veckan. Han kommer till mig en natt varannan helg. Max. Skovet fortsätter och vi kämpar på. Under hösten har vi byggt upp en stark känsla av att ”det är bara vi”. I allt det låga och dåliga får jag ofta höra att X är så otroligt tacksam för att han har mig, att allt förutom mig i hans liv känns skit – jag är det enda han är säker på. Hur står man emot något sådant?
Samtidigt är det alltid fokus på HANS mående. Jag anpassar och anpassar. Han orkar oftast inte följa med och träffa mina vänner, blir att jag mer och mer drar mig för att fråga för att slippa bli besviken. När ångesten slår på så måste jag hålla mig undan för att han blir så sur och vresig. Varje morgon är en pärs då han aldrig känner sig utvilad, oavsett hur mycket han sovit. Jag försöker alltid göra vad jag kan för att morgonen ska bli mindre ångestladdad innan jobbet; kokar kaffe, matar katten och håller om honom. Försöker att inte ta illa upp när han är vresig och somnar om i stället för att ligga och mysa/prata med mig.
Våren 2022 får min pappa reda på att han har cancer. Min värld går sönder. Min pappa är i princip den enda familj jag har. Pappa åker in på första cellgiftbehandlingen och jag åker till kontoret för att jobba min första dag på nytt jobb, jobbar nu 150% då jag vill försöka avsluta läsåret innan jag tar studieuppehåll.
Xs dåliga mående fortsätter och jag ställer ett ultimatum: han måste börja gå i samtalsterapi. Det har gått så långt att jag ringer honom varje morgon jag inte är i hans stad för att få honom att gå upp, oavsett när jag själv börjar den dagen. Han håller med, gråter över att det är fint att jag bryr mig, önskar saker var bättre. Han ska få börja på litium. Jag är hoppfull – det är ju trots allt en medicin som hjälper många som är bipolära typ 2.
Vi har under våren börjat prata om att flytta ihop i hans stad. Jag hittar hundra ursäkter till varför det inte kommer vara jobbigt för MIG att pendla till jobb, vänner, familj. Det känns spännande, men vi tänker att det nog kommer dröja innan vi hittar något som passar oss. Ödets ironi ger oss en lägenhet en månad senare. Vi går på visning, bestämmer oss för att tacka ja om vi får den. Vi är båda på. …Tills jag ska ringa och tacka ja. Då får X kalla fötter och drar sig ur. Jag tackar nej till lägenheten. Får noll utrymme att hantera mig egen sorg och besvikelse då X mår så dåligt att jag får lägga allt fokus på att hålla honom över ytan. Efter en vecka bryter X ihop över att han ångrar sig. Han vill ju bo med mig.
Saker och ting blir inte bättre på litium. X tycker att hans liv ”saknar färg och ljus”. Allt är bara grått och eländigt. Han tappar sexlusten. JAG om någon borde ju veta att lust kommer och går, men det tar jättehårt på mig. Jag har fått jobba mycket på varför jag blev som besatt av sex och närhet under vårt förhållande. Fysisk närhet är Xs enda kärleksspråk och när det försvinner blir det smärtsamt tomt. Jag har varit lycklig i förhållanden där vi haft sex någon gång i halvåret, men det är inte som att X i stället gav mig komplimanger, tog hand om hemmet så jag skulle slippa, gav mig saker för att visa att han tänkte på mig, spenderade mer kvalitetstid med mig istället, etc…
Mitt i detta får vi chans på en ny lägenhet. Jag känner mig osäker, men X lovar att han vill nu. Vi säger ja. Vi ska flytta ihop! Vi åker på en parresa och jag gråter varje dag då jag känner mig så oälskad, han vill aldrig ta tid att mysa längre. Tar inga initiativ att vara nära mig. Varje gång vi bråkar så slutar det med att vi ligger med varandra. Jag inser att när vi bråkar börjar bli enda gången han är emotionellt närvarade nog för att känna lust, vilket gör att det inte alls känns härligt och försonande att ligga efteråt.
Flytten närmar sig och jag mår riktigt dåligt men tillåter mig själv inte att känna efter. Äntligen på plats! Nu ska allt bli bra, det har vi ju sagt.
En månad senare har vi inflyttningsfest och jag gör slut dagen efter. Orkar inte längre. Vet inte hur jag ska hantera Xs dåliga mående, känner aldrig att han ger mig några fler verktyg än ”låt mig vara ifred”. Jag ringer varje dag för att få upp honom, se om han ätit. Pendlar 4h tre dagar i veckan till jobbet och jobbar nu 120%. Tar ansvar för att vi ska städa varje vecka, boka tvättstuga etc. Tvingar X ännu en gång att vara ÄRLIG med sin läkare. Han blir sjukskriven direkt (VEM är förvånad? Inte jag). 2 månader heltid. Går fortfarande i samtalsstöd.
Nu äntligen.
Allt blir om möjligt ännu värre. Nu när det inte finns något jobb att gå till är det bara JAG som står mellan att X ska kunna sitta vid datorn från att han går upp till att han går och lägger sig – vilket han inte ser någon poäng med att göra inom sina gamla tider. Jag bryter ihop. X blir för första gången sur när jag ställer krav att han ska gå upp på morgonen, äta tre mål om dagen samt lägga sig innan midnatt. Jag får inget svar om vad läkare eller arbetsterapeut tycker, om det finns någon återhämtningsplan alls.
Under vår första månad tillsammans som sambos har jag utvecklat sådan ångest över att han är uppe på nätterna (uppe efter 11 = går inte till jobbet dagen efter = dålig dag = svårare att gå dit även nästa dag) att jag inte kan somna förrän han lägger sig. De dagar jag jobbar på kontoret går jag ofta upp senast 6 och bönar och ber att han de kvällarna ska lägga sig med mig senast 11. Vi har bråk efter bråk om det. Jag kommer ju emellan hans tid vid datorn! Jag bryter ihop över att inte kunna få sova och dessutom känna mig som boven i dramat. Jag ber och ber om att HAN ska sätta MIG ned och berätta hur han mår och vad som kommer hända framöver. Det sker aldrig. I stället möts jag av vad som bara kan liknas vid en vresig tonårig som vill att jag ”ska sluta bry mig.”
Efter inflyttningsfesten har vi stora bråk minst en gång i veckan, ibland leder dem till att vi gör slut och blir tillsammans igen. Jag känner mig otroligt ouppskattad. Min partner vill knappt röra vid mig, knappt se mig. Jag jobbar borta minst en natt i veckan under hösten och kan inte ens förvänta mig att han ska ge mig något av sin tid när jag kommer hem efter att ha varit borta två dagar. En gång lämnade han inte ens arbetsrummet och blev arg när jag undrade om han hade en dålig dag.
Jag söker hjälp på VC, får träffa en kurator. Hon är grym. Lyssnar och påpekar hur ojämnställd vår relation är. Jag är på gränsen till att bränna ut mig och min partner kan inte ens vika undan tvätten när jag är borta och jobbar hela helgen, eller slita sig från datorn de kvällar jag ska upp tidigt. Jag hinner bara med ett besök hos henne för sista november sätter jag ned foten. Jag vill inte vara tillsammans med en stängd dörr. Vi hade den dagen sagt att vi skulle umgås efter middagen (han bad om att få vara själv fram till dess och jag underhöll mig i godan ro när jag kom hem från jobbet) då jag skulle spendera fem dagar hos en kompis utomlands dagen efter. Men vad händer så fort vi ätit klart? Han smiter in i arbetsrummet och stänger sedan dörren för att spela spel med sina kompisar.
Jag går in och säger att det är lika bra att vi gör slut. Vad är det här för förhållande?
Det har nu gått 10 veckor sedan den kvällen och i stället för att ge er en till novell om allt som hänt sedan dess ska jag försöka stolpa ned det:
- Jag åkte till kompisar och flyttade tillbaka till min bostadsrätt fyra dagar senare.
- Fick covid en vecka senare och efter åtta dagar utan mänsklig kontakt ringde jag X i ett svagt ögonblick. Fick noll tillbaka, bara ”jag vet inte vad jag ska säga.”
- Efter tre veckor åkte jag och hjälpte X städa lägenheten för att ha visning. Vi pratade och grät. Han är nu manisk och har ”dåligt samvete för att det här inte är så jobbigt för honom som för mig”. Jävla svin. Han är uppe till halv sex varje morgon och har vänt på dygnet. Mår bra my ass. Slutar med att vi ligger med varandra. Jag undrar om det betyder något, hoppas på det. Men nope.
- Får ett ”Gott nytt år hurru.” på nyårsafton. Går sönder igen.
- Kör no contact efter nyår. Efter två veckor skriver han och ber om ursäkt för allt. Att hans självförakt och frustration över sina egna problem ”läckte ut” över mig. Jag svarar med att han ska sluta skylla ifrån sig. Det läckte inte ut på mig, han TOG ut det på mig.
- Efter 48 sömnlösa nätter får jag ÄNTLIGEN träffa läkare. Får sömntabletter så jag nu kan sova utan att vakna varje timme. Drömmer fortfarande om X VARJE natt.
- I slutet av januari är jag där och packar mina grejer inför flytten. Har med mig två kompisar som hjälper. Lägenheten ser ut som ett helvete. Manin har släppt och depressionen ser ut att ha anlänt. Jag pratar mycket med X. Han gråter och gråter. Livet går åt helvete. Jag påpekar att han under hela tiden jag varit där aldrig frågat hur JAG mår. Får det sagt att jag aldrig blivit behandlad så illa av någon som han behandlat mig. Mina stackars kompisar får sitta i bilen i 1,5 h medan jag och X pratar. Vi hånglar. Kan inte släppa varandra. Fyfan vad jag känner för honom.
- Dagen efter ber jag honom att låta mig läka i fred om han inte vill vara med mig. Han säger att vi hörs till flytten om fyra veckor. Aj. Känner mig nydumpad. Igen.
- Haft första möte med psykolog på VC.
Här är jag nu. Om två veckor går flyttlasset med mina möbler tillbaka till Stockholm. Fy bövelen vad ont allt detta gör. Jag har kommit långt från den totala katastrof jag var (minns knappt december och början av januari) även om saker inte är bra ännu. Jag förstår att jag traumabondat till någon som bara gjorde minimum, att mitt gamla trauma han hjälpte mig igenom fick honom att framstå som gudasänd. Att all piss från föregående år gjort honom till en trygg punkt när jag höll på att förlora pappa och drunkna i jobb. Att jag som haft så svårt för att vara kär nu ville ha kvar det trots att allt annat var skit.
Men när kommer mitt hjärta förstå det? Varför vill jag fortfarande ha honom? När ska det sluta göra så jävla ont?
Förstår att det blev mycket att läsa. Har läst allt jag kommer över på detta forum så nu vill jag dela min historia. Kanske hitta tillbaka till min egen livslust igen genom att skriva här.
… och vill du faktiskt göra något värdefullt för dig själv framöver, då lyfter/bearbear du dina egna behov av att hjälpa&laga&fixa andra in absurdum med din psykolog när du börjar där 
