Raderad
6 gillningar
Wow, snacka om toppar och dalar! Många av oss som blivit lämnade, eller som lämnat, har också anpassat oss. Mycket. Burit allt. Fixat och trixat och får inget tillbaka. Där är du inte ensam. Och det du gjort för din kärlek, velat hans bästa när han mått som sämst, hade inte alla orkat. Lojalitet är en bristvara, men man måste också vara lojal mot sig själv. Känna när gränsen är nådd och efter det vara sig själv närmast. För att överleva. Och för att kunna leva.
Själv håller jag fast vid att tiden går och det blir en aning lättare för varje dag. Att ha någon att prata med, samtalskontakt, psykolog eller liknande, är bra. Någonstans kommer vi få ordning på det som varit och hänt och hitta vägen fram. En dag i taget. Du, jag och alla andra härinne.
Kram.
7 gillningar
Vilket elände.
Du har ju slagit knut på dig själv.
Det krävs två i en relation och du har varit ensam och det har varit på din partners villkor.
Till slut överväger det mörka det ljusa.
När en relation tar mer energi än den ger och det inte går att ändra är det dags att säga tack och hej, annars bränner man ut sig.
5 gillningar
Vilken oerhört intressant berättelse, du skriver väldigt bra och fänglande även om ämnet är tragiskt 
Men ett kort svar på ett långt inlägg lyder att du har levt och acklimatiserat dig i och till en extremt destruktiv relation, riktigt de luxe destruktiv faktiskt. Med en psykiskt sjuk människa som är extremt självfixerad och egoistisk. Som inledde kontakten i sitt bättre/bästa läge och orkade hålla upp garden ett tag och sedan rasade i princip allt… men mer till ett relativt habitualtillstånd om jag får gissa 
Läs på om traumatisk bindning och du kommer sannolikt att hitta en hel del förklaringar till dina nu motstridiga och faktiskt för dig själv gravt kontraproduktiva tankar/känslor/upplevelser.
Du hade en j-a otur som träffade på honom i hans “fifteen minutes of fame”… men du kan tacka högre makter för att du insåg att detta är helt förgörande för en frisk människa i längden och att du hade kraft att ta din mats ur skolan i elfte timmen.
Så otroligt bra gjort av dig att du orkade vara den som avlutade, att du var så stark att du klarade att bryta dig lös från den sortens beroendeframkallande dysfunktionalitet!!
Heja Dig 
… och vill du faktiskt göra något värdefullt för dig själv framöver, då lyfter/bearbear du dina egna behov av att hjälpa&laga&fixa andra in absurdum med din psykolog när du börjar där
DIN bästa tid är NU och framöver 
.
4 gillningar
Wow. En dag kommer du inse att det var en jäkla tur att ni inte fick barn ihop, att ni inte kämpade mera. Det du har skrivit låter oerhört tungt! Du kommer att bli befriad från känslorna du känner för honom. Just nu är du inte fysiskt fängslad och en vacker dag är du även psykiskt fri!
Nu vet jag inte hur väl diagnostiserad han är men vanligt med samsjuklighet med bipolaritet och emotionellt instabilt personlighetssyndrom (EIPS) tidigare borderline mao inte helt omöjligt att han har det… Att leva med den typen av människor som inte har sin medicinering under kontroll och saknar verktygen till att bära sig själva kommer sällan ha hållbara sunda relationer. Undvik honom, han behöver reda ut sig själv. Det är inte ditt ansvar eller någon annans.
Tuffa ord nu men en vacker dag kommer du vara extremt glad i att du INTE lever i den relationen längre.
5 gillningar
Och mkt vanligt med samsjuklighet med alla varianter av NPF dessutom…
1 gillning
Ja så är det. Hade en läkemedelsföreläsning angående litium för några år sedan. Är ett par meningar där jag ofta tänker på när medicinen nämns. Kontentan är att många tror att effekten av litium minskat övertiden då färre och färre patienter upplever effekt utav den. Snarare är det så i samhället idag att diagnostiseringen är sämre alternativt att man bara testar “för att”. Således en patient som inte får effekt av litium vid en äkta bipolaritet är antagligen inte bipolär.
1 gillning
Så tråkigt för dig, det låter som att det verkligen blev väldigt destruktivt och var helt rätt att bryta.
Men jag tänker nog också att du får ta med dig att även om ditt ex uppenbarligen hade allvarliga problem som gick ut över dig, så läser jag ett beteendemönster från din egen sida också, som inte är helt sunt. Jag tycker det låter som att du gick in och tog ansvar för alldeles för stora delar av hans liv och att det inte var till hjälp för någon av er. Det är nog något du får se upp med även i nya relationer, och jag tycker nog att i och med att du har sådana tendenser bör du undvika relationer med personer med kända psykiska problem i framtiden, även om det känns hårt. Det kan nog också vara en anledning till att du knöt an så starkt, att du har en sida av dig som gör att du vill gå in och “rädda” och “hjälpa” någon som har det svårt. Det är ju fint på sätt och vis, men kan bli destruktivt om det får för stort utrymme.
2 gillningar
Han är omogen, kanske behöver träffa botten eller något men du kan inte vara hans emotionella mamma. Han behöver ta tag i sig själv. Likväl som du just nu tar tag i dig själv, ligg inte med honom mera. Skaffa hjälpmedel eller lös det på annat sätt. Klipp den sexuella och intima kontakten så kommer du gå vidare snabbare. Ett litet tips bara, från någon som nyligen separerat själv 
4 gillningar
Att känna sig behövd är ju en farligt härlig känsla… Men ja, pratade med psykologen om att sätta gränser. Att stötta någon ska inte gå ut över mig själv. Lätt att säga, svårare när man står där och hjärtat blöder för någon.
Går heller inte att hjälpa någon som inte vill bli bättre.
1 gillning
Ja jag förstår verkligen att det är lättare att säga från utsidan, och att du bara ville hjälpa honom igenom den tuffa tiden så det kunde bli bra igen. Men jag tänker du kan ta med dig något för framtiden av det. Just den här relationen tror jag du behöver undvika helt, han har mycket arbete kvar att göra på sig själv innan han borde ha en relation alls.
3 gillningar
Nja, delar inte bilden som du beskrivit som att ni har särskilt bra kemi helt ärligt. Du har inte funnit lust i tidigare relationer men gör det i denna. Förstå då den dagen du hittar en relation där du både har lust men även matchar på emotionella plan, drömmar, mål ambitioner osv också. Då snackar vi kemi. Du är möjligen betuttad av sexuell lust men den behöver du få utlopp för någon annanstans än hos honom. Tro mig det kommer både vara jobbigare och ta längre tid att gå vidare om du inte klipper av honom helt. Blocka allt, ta bort kontakter och sociala medier. Dagen du inte känner något för honom kan du höra av dig igen men med 90% säkerhet kommer du inte ens vilja lyfta ett finger för honom vid den tidpunkten.
3 gillningar
Jag VET att jag mådde fruktansvärt sista tiden. Jag VET att jag förtjänar bättre.
Men allt gör fortfarande så ont. Saknar sättet han sa mitt namn. Hur han höll om mig på nätterna. Att chatta med varandra under dagen. Somna i soffan till någon dokumentär. Att veta att det var vi.
Fyfan.
3 gillningar
Det känns helt förjävligt och smärtan är brutal. Man får bara försöka andas.
3 gillningar
Det är dock inte ovanligt med feldiagnos mellan bipolär, ADHD och borderline personlighetsstörning och diverse depressiva tillstånd. Kan låta tämligen irrelevant men ur medicinsk synpunkt inte alls irrelevant. Inom ett utvidgat bipolärt spektrum som vi har idag så svarar inte patienter på samma sätt som den klassiskt bipolära patienten. Bipolär diagnos före pubertet löper hög risk för överdiagnostik och således nada respons på medicin.
Nog för att ADHD också kräver sina strategier men vill han bli utredd igen ska så ske. DSM-manualerna utvecklas hela tiden för all psykisk ohälsa ju mer kunskap vi får med dessa tillstånd. Det viktiga är att individen håller sig kvar inom vården när måendet är som det är och det är väl ofta en problematik i sig.
2 gillningar
Precis. Varje gång du känner dig svag så skall du tänka på detta. Oavsett de bra minnena för dom finns i alla relationer. Vi gillar dessutom att gloryfiera relationer i efterhand speciellt om man mår dåligt över att den tagit slut. Så kom ihåg det dåliga, det som fick dig att avskuta det. Det kommer att hjälpa till att ta avstånd i svaga stunder. Med tiden kommer det bli enklare och enklare att stå upp för sig själv och vara sig själv trogen.
2 gillningar
Jag vet inte om jag med någon automatik tänker att han per definition bara är emotionellt och praktiskt “omogen” (som man menar i ett ordinärt förlopp där han med självklarhet kommer att mogna med lite stöd, tid, hjälp, pepp etc), eller att han inte vill bli bättre 
Jag tänker att till stor del så kanske även du “bara” tvingas acceptera att det här är den som han faktiskt ÄR och detta är det sätt som han kan fungera på… att det kanske kan bli lite bättre (i perioder iaf) med vissa enstaka delar… men att han i grunden är diagnosticerad som psykiskt sjuk och förmodligen har någon sorts ytterligare samsjuklighet dessutom.
Så ska du fortsätta den här dysfunktionella relationen så bör du nog göra det med väldigt öppna ögon inför vad det osvikligt kommer att kräva av dig. Bestämma dig för om du är villig att fortsätta på hans premisser och därmed mer eller mindre sett över tid bli/fungera som hans personliga assistent på närmast alla plan av ett ordinärt vardagsliv som vuxen människa. Är du villig till det? För här kommer det nog alltsammans som ett kit och du kan varken välja eller välja bort vissa delar ur det kit som är han, utan det är take it or leave it som helhet som kommer att vara vad som gäller…
Du verkar vara bekant med begreppet traumatisk bindning och då vet du sannolikt oxå att i den situation du är nu, där du nu sedan en tid klivit av 
, då framstår det positiva delarna i den där ständigt pendlande resan oxå så otroligt mkt större och mer grandiosa och unika än de i verkligheten är, iaf medan du sitter kvar i vagnen och ständigt tvingas försöka hänga med och hålla i dig samtidigt 
2 gillningar
Jag trauma bondade också med mitt ex. Nu såhär i efterhand så kan jag bara inte förstå vad jag såg i honom. Där och då var han mitt liv. Han var som ett kosmiskt svart hål för mig som jag kom för nära och drogs in i och försvann.
‘Vi’ som knyter an till sjuka/störda människor på det här viset ser jag som knarkare. Jag ser mig själv som en heroinist eller liknande. Det gör det också lättare att gå vidare.
Blir vi älskade för dem vi är så blir vi helt enkelt inte intresserade. För mig har det känts så jävla ovant och jag har sett det som en svaghet i den andre. Det måste vara bombastiskt och ödesbestämt. Vi är såna destruktiva romantiker egentligen. Eller knarkare, vilket som : )
Ditt ex verkar mörk och egoistisk. Frågan är varför du föll för honom och knöt an så hårt till honom.
Jag gick fyra år i psykodynamisk samtalsterapi. Inte för att låta alldeles för voodoo så tror jag faktiskt att min hjärna blev omprogrammerad under den tiden.
Nu är jag helt inne på att kärleken går långsamt, att den är trygghet, att den är ömsesidig, att kärleken inte behöver vara villkorad, att det är ok att bli älskad tillbaka för att jag är jag, att kärleken är något man slappnar av i, inte något man går runt med spända käkar och hudutslag i. Typ. Usch jag var så jävla ledsen och ensam i mitt förhållande. Nu såhär i efterhand kan jag inte förstå att jag utsatte mig för det så länge.
6 gillningar
Ja, man får ju tänka på att när man väl hamnat i en osund relation så utgör ju liksom det osunda i viss mån själva innehållet i relationen. Alltså, om han (vilket han troligtvis inte kan ändå) skulle bli frisk och börja bete sig som en normal person så skulle mycket av det som relationen bestått av (att du går in och tar hand om honom på olika sätt) försvinna. Och därav kan det ju även från den synvinkeln verka bättre för den sjuka att fortsätta med sina beteenden för att hålla kvar relationen. Det skapar band liksom, även om de inte är hälsosamma.
2 gillningar
Det är skitjobbigt med dålig sömn. Hoppas du kan återhämta dig på dagtid och få lite vila. Ju längre tiden går, desto bättre blir sömnen.
Visst är det konstigt att tänka att man inte borde bry sig, men så gör man det ändå… Då gråter jag. Jag gråter som INIHELVETE liksom, tills det inte finns tårar kvar. Sen gör jag något på min lista. Jag tycker vardagarna funkar bättre pga att jag älskar mitt jobb. Helgerna och som nu, sportlovet, är lite jobbigare. Tid att bearbeta sorg och tankar såklart, det är bra, men en hel vecka känns för mycket.
Hoppas du får en skön kväll och att du får sova inatt.
1 gillning