Jag vet inte om jag med någon automatik tänker att han per definition bara är emotionellt och praktiskt “omogen” (som man menar i ett ordinärt förlopp där han med självklarhet kommer att mogna med lite stöd, tid, hjälp, pepp etc), eller att han inte vill bli bättre
Jag tänker att till stor del så kanske även du “bara” tvingas acceptera att det här är den som han faktiskt ÄR och detta är det sätt som han kan fungera på… att det kanske kan bli lite bättre (i perioder iaf) med vissa enstaka delar… men att han i grunden är diagnosticerad som psykiskt sjuk och förmodligen har någon sorts ytterligare samsjuklighet dessutom.
Så ska du fortsätta den här dysfunktionella relationen så bör du nog göra det med väldigt öppna ögon inför vad det osvikligt kommer att kräva av dig. Bestämma dig för om du är villig att fortsätta på hans premisser och därmed mer eller mindre sett över tid bli/fungera som hans personliga assistent på närmast alla plan av ett ordinärt vardagsliv som vuxen människa. Är du villig till det? För här kommer det nog alltsammans som ett kit och du kan varken välja eller välja bort vissa delar ur det kit som är han, utan det är take it or leave it som helhet som kommer att vara vad som gäller…
Du verkar vara bekant med begreppet traumatisk bindning och då vet du sannolikt oxå att i den situation du är nu, där du nu sedan en tid klivit av , då framstår det positiva delarna i den där ständigt pendlande resan oxå så otroligt mkt större och mer grandiosa och unika än de i verkligheten är, iaf medan du sitter kvar i vagnen och ständigt tvingas försöka hänga med och hålla i dig samtidigt
Jag trauma bondade också med mitt ex. Nu såhär i efterhand så kan jag bara inte förstå vad jag såg i honom. Där och då var han mitt liv. Han var som ett kosmiskt svart hål för mig som jag kom för nära och drogs in i och försvann.
‘Vi’ som knyter an till sjuka/störda människor på det här viset ser jag som knarkare. Jag ser mig själv som en heroinist eller liknande. Det gör det också lättare att gå vidare.
Blir vi älskade för dem vi är så blir vi helt enkelt inte intresserade. För mig har det känts så jävla ovant och jag har sett det som en svaghet i den andre. Det måste vara bombastiskt och ödesbestämt. Vi är såna destruktiva romantiker egentligen. Eller knarkare, vilket som : )
Ditt ex verkar mörk och egoistisk. Frågan är varför du föll för honom och knöt an så hårt till honom.
Jag gick fyra år i psykodynamisk samtalsterapi. Inte för att låta alldeles för voodoo så tror jag faktiskt att min hjärna blev omprogrammerad under den tiden.
Nu är jag helt inne på att kärleken går långsamt, att den är trygghet, att den är ömsesidig, att kärleken inte behöver vara villkorad, att det är ok att bli älskad tillbaka för att jag är jag, att kärleken är något man slappnar av i, inte något man går runt med spända käkar och hudutslag i. Typ. Usch jag var så jävla ledsen och ensam i mitt förhållande. Nu såhär i efterhand kan jag inte förstå att jag utsatte mig för det så länge.
Som det är nu tror jag inte han vill bli bättre. Eller jag vet det, han ville ha hjälp så länge den passade honom. Han har sömntabletter som gör att han däckar, men tar han dem? Nej, han väljer att vända på dynget. Jag köpte tom koffeintabletter åt honom men ville han ta dem? Nej. Han valde att vara trött och odräglig på morgonen.
Det är så himla skönt att höra att andra har upplevt detta, även om jag önskar att vi alla slapp det. Jag vet att det är bra för mig att höra att mitt X är en röv. Det gör ont, både för att jag i grunden tycker om honom och vill försvara hans fina sidor men också för att det gör ont att inse hur lite respekt jag hade för mig själv som föll för någon som kunde behandla mig så. Hur kär jag var i kärleken.
Sjukt vad som kan hända på ett år. Förra alla hjärtansdag så gav jag honom min hemnyckel. Hade gett honom en julkalender med lakrits i alla hjärtanspresent för “februari har ju nästan bara 24 dagar så då får du något litet att se fram emot varje dag”. I lucka 14 hade jag gömt nyckeln. Efter jobbet träffade han min pappa för första gången på en fika (en månad innan vi visste om cancern) så det var kort sagt en stor dag!
Nu sitter man här, singel Men det betyder också att man kan vara på en helt annan plats i livet om ett år - vem vet!!!
Ja, man får ju tänka på att när man väl hamnat i en osund relation så utgör ju liksom det osunda i viss mån själva innehållet i relationen. Alltså, om han (vilket han troligtvis inte kan ändå) skulle bli frisk och börja bete sig som en normal person så skulle mycket av det som relationen bestått av (att du går in och tar hand om honom på olika sätt) försvinna. Och därav kan det ju även från den synvinkeln verka bättre för den sjuka att fortsätta med sina beteenden för att hålla kvar relationen. Det skapar band liksom, även om de inte är hälsosamma.
Andra natten i rad då jag sovit riktigt dåligt. I förrgår var jag ute på middag med jobbet och var så trött och glad när jag kom hem att jag trodde det skulle vara ok med bara en halv sömntablett, speciellt eftersom klockan redan var rätt mycket. Icke. Hade svårt att somna och vaknade sen varannan timme.
Igår tog jag min tablett vid halv tio och somnade halv tolv, var uppe med min rumskamrat så hade nog kunnat somna tidigare egentligen. Vaknade vid kl 4 och somnade inte om förrän vid fem. Låg och lyssnade på fågelkvitter (våren närmar sig!) och försökte att inte låta drömmen jag haft påverka mig förmycket.
Jag drömmer fortfarande om X varje jävla natt så att sova ‘gott’ blir viktigt då ju bättre jag sover desto färre drömmar. Räcker med en-två längre sammanhängande drömmar om honom än upp mot tio stycken. Tror dessa nätter kan ha att göra med att jag vet att han flyttar ifrån hyresrätten tillbaka till sin gamla bostadsrätt igår eller till helgen. På dagen kan jag hålla hjärnan sysselsatt genom att jobba, läsa och träffa folk. På natten är man utelämnad åt vad den hittar på…
Det är skitjobbigt med dålig sömn. Hoppas du kan återhämta dig på dagtid och få lite vila. Ju längre tiden går, desto bättre blir sömnen.
Visst är det konstigt att tänka att man inte borde bry sig, men så gör man det ändå… Då gråter jag. Jag gråter som INIHELVETE liksom, tills det inte finns tårar kvar. Sen gör jag något på min lista. Jag tycker vardagarna funkar bättre pga att jag älskar mitt jobb. Helgerna och som nu, sportlovet, är lite jobbigare. Tid att bearbeta sorg och tankar såklart, det är bra, men en hel vecka känns för mycket.
Hoppas du får en skön kväll och att du får sova inatt.
Hej på er! Gått en tid sedan jag var inne, vilket jag såg som något positivt. Nu är man “nere i gruvan” igen och därför tillbaka här för att hålla tankarna och känslorna upptagna när det varit som värst.
Ett stort ångestmoment har varit den kommande flytten. Jag flyttade som bekant ut mer eller mindre direkt efter att vi gjort slut men alla mina möbler var kvar i hyreslägenheten. Den 25e feb skulle jag äntligen få tillbaka dem, vilket betyder att jag och X inte har något som håller oss samman efter det, något som tvingar oss att ha kontakt.
Flyttdagen gick bra. Hade stort stöd av vänner (och om jag ska vara ärlig, ångestdämpande som jag fått utav en av dem). Det var märkligt att träffa X. Han var där för att fixa alla de saker jag bett honom om för 8 veckor sedan, saker jag sagt rakt ut att jag får ångest att be honom fixa pga jag tror inte att han kommer göra dem. :') Hade de gjorts? Nej. Han fixade dem samma dag och jag fick PÅMINNA honom om att vi skulle flyttstäda dagen efter. Konstigt att titta på någon och se sin framtid, att vara nära får varje fiber i kroppen att skrika efter den bekanta tryggheten, men så tar man tre steg bakåt och ser en otroligt trasig människa. En människa som inte kan behandla dig med ens en gnutta respekt. Spelar ingen roll om det är HAN eller hans sjukdom, han behandlar mig med så lite värdighet att det är förödmjukande.
Flyttstädningen gick helt okej den med. Då var det bara han och jag. Fick det sagt att han behandlar mig under all förväntan när han inte tar något ansvar alls för något som har med flytten att göra. Han menar att han är helt väck i huvudet efter hans senaste behandling. Jaha, gud förbjude att du skriver ned vad vi bestämt i kalendern eller sätter en post-it lapp mitt på datorn…
Det ska sägas att mitt i allt detta så hade jag av slump börjat snacka med en ny kille. Vi klickade helt SJUKT bra så jag VET att en anledning till att flytten kändes mer frigörande än ångestfylld var pga den nya… Vi dejtade i lite över två veckor och satte nu i helgen punkt för det. Fanns ingen spark mellan oss tyckte han. Känns synd när vi båda hade sån otrolig kemi på ett interlektuellt och emotionellt plan. Så det är nog därför jag känner mig mer låg nu än vanligt, han hjälpte mig hålla ett fokus framåt och nu när vi avslutade det har jag inte riktigt resurserna jag haft tidigare när jag dejtat och det inte blivit något av det.
Tror ändå att det var nyttigt att ha en liten flört, fick trots allt någon natt utan drömmar som involverade X och tog mig igenom flytten. Kände mig lite extra glad för någon vecka, livet kändes lite spännande och jag orkade lite mer än vanligt. Som det är nu har jag no contact med X, tagit bort honom överallt samt nu äntligen (tack varje dejten haha) tagit bort alla parbilder från mina sociala medier. Jag vet att det går framåt, det är bara tungt att ta ett steg tillbaka efter två veckor med många, gladare steg framåt.
Usch det var lättare att vara lite glättig när jag tänkte att det skulle vara en liten dipp. Nu är det dag 6 av total ångest och jag vill bara komma ur detta. Pendlar mellan att hålla mig sysselsatt med vänner och att ligga och läsa här på forumet, är ärlig med att jag har en svacka igen så jag får prata om det samtidigt som jag gör mycket för att hålla hjärnan sysselsatt.
Känner mig seriöst sjuk i huvudet. Det kommer gång på gång upp minnen nu när det är så tydligt att X behandlade mig illa, alltifrån stora bråk till bara oschysst humör/otacksamhet. Men likaså SKRIKER hjärtat efter honom. Det var så härligt förra veckan när jag kände mig nyfiken på vad framtiden hade att ge, när någon annan än X kändes spännande.
Kanske är jag som inte är redo för dejting än. Känns som jag behöver träffa nya för att komma över X, för att ta av honom från pedistalen av att vara “the one.” Samtidigt vill jag inte ta tio kliv tillbaka när något inte fungerade som jag hoppats.
Ångesten river konstant och allt jag vill är att sova bort dagarna så att tiden går snabbare framåt. Har haft två möten med psykolog men han tyckte vi inte behövde fler pga “din kropp har gått igenom en kris och du blir bättre och bättre”. Ja, Jo jag mår bättre än i vintras och jag vet logiskt vad som är bra för mig, att det kommer bli bra med tiden yada yada. Kändes bara lite snopet när jag försökte prata om att inte hamna i medberoende igen/projektera mitt X på nya och han viftade bort det med att jag var ju redan medveten om dessa saker. Bara för att man är medveten om att man är har osunda vanor betyder det ju inte att man alltid är kapabel att sluta med dem…
Jag har också varit med om trauma bonding. Sen lite lögner på det och allmän respektlöshet.
Fy fan vad det är vidrigt rent ut sagt. Jag mår inte dåligt längre men jag bearbetar fortfarande det jag varit med om vilket satt djupa spår i mig.
När du är ute ur det här kommer du bli arg på hur illa han behandlat dig. Det är skönt när den känslan kommer och man får insikter om vad det är för person man varit tillsammans med. Nu känns det nästan som jag varit utsatt för ett övergrepp. Lite svårt att förklara och kanske inte kommer bli så för dig.
Tack <3 Det är skönt att höra för just nu känner jag mig helt dum i huvudet pga mått skit i en vecka över någon som inte ens förtjänar mig när det kommer till kritan. Men det kan inte min ångestfyllda kropp förstå just nu.
Har idag förnyat mitt recept på propavan, bokat ny psykologtid till om 8 dagar samt bokat tid med läkare för att prata ångestdämpande 4/4. Är så TRÖTT på att må skit så nu vill jag fan ha hjälp. Har idag haft så mycket ångest i kroppen att det riktigt kryper i musklerna och allt jag vill är att lägga mig under täcket och försvinna.
Enda trösten är att jag inte sitter på jobbtoan och gråter, så hundra procent tillbaka har man i alla fall inte gått även om denna dipp är TUNG. Inte pratat med X på exakt två veckor nu (sedan vi flyttstädade) och huvudet maler på med tankar på honom. Att jag vill att det ska bli vi igen. VARFÖR. Drömde om honom inatt, som vanligt, att vi skulle säga hejdå och jag grät för att jag ville försöka igen. Så jäkla förnedrande för jag vet att han inte vill bli tillsammans igen.
HUR kan han få mig att må så här. Mådde så jäkla bra innan. Varför skulle det vara så fantastiskt underbart att vara kär i just honom? Fyfan. Känns som det är något fundamentalt fel på mig. Hur fan kan man vilja krypa tillbaka till att bli ignorerad så där igen. Hur kan jag sitta och grubbla på vad JAG gjorde för fel? Varför JAG inte kunde stå ut länge?
Du vet varför - för att du förtjänar så otroligt mycket bättre!!!
Argh nu ska jag kompa ut en timme och ge mig hemåt i snöstormen. Kommer bli att kura ihop sig i soffan tills min rumskamrat kommer hem :(((((
Läste Rosenregimen av Elin Bengtsson igår och WOW vilka slående beskrivningar av hur två människor som älskar varandra i slutändan skadar varandra när man inte kan få vad man behöver av den andre.
Går liiiiite bättre med min dipp. Hade planer på att börja dejta en ny kille bara för att få något nytt att fokusera på men han gick så hårt in med kärleksbombandet redan INNAN vi träffats att jag ställde in vår dejt. Plötsligt kändes inte singellivet så hemskt längre
Saknar X något olidligt men tänker lägga dejtandet på hyllan ett tag, orkar ärligt talat inte.
Funderar över varför jag tycker det här är så jävla svårt. Tror det har att göra med att det jobbiga inte har någon fast ram. Jag har vid många olika perioder i mitt liv jobbat på tok förmycket/tagit på mig riktigt jobbiga arbetsuppgifter men de har alltid haft ett tydligt slut. “Det är bara en dag, sen är den kaosiga utbildningsdagen slut.” “Om två timmar är du fri.” “Efter det här datumet är du inte ansvarig för konferensen längre.” “När X börjar på den nya behandlingen så blir det bättre.”
Det är så jag alltid klarat att jobba upp mot 200% i de perioder då studier/jobb kaosat. Det finns alltid ett slut. Tentan lämnas in. Projektet redovisas. Kursdeltagarna går hem efter sista utbildningsdagen.
Min sorg har inget slutdatum.
Min projektledarhjärna klarar inte det. Först höll jag 90 dagar som ett slutmål. Alla artiklar sa att hjärnan vänjer sig vid nya saker efter tre månader så det är då många kommer över sina ex. Nu har det datumet passerat och smärtan är kvar. Har därför gett mig ett nytt datum, kanske inte borde men jag måste. Jag klarar det inte utan att ha något att se fram emot, en punkt när jag vet att jag kommer må bättre. Mitt nya mål är september.
För exakt ett år sedan var jag så kär och tacksam… Hoppas på att den där tacksamheten infinner sig igen.
Idag har jag fulgråtit två gånger under pauser på jobbet. Tagit två Propavan nu efter middagen och hoppas på att jag kan sova bort resten av denna skitdag. Imorgon blir det nya tag.
, då framstår det positiva delarna i den där ständigt pendlande resan oxå så otroligt mkt större och mer grandiosa och unika än de i verkligheten är, iaf medan du sitter kvar i vagnen och ständigt tvingas försöka hänga med och hålla i dig samtidigt 
Men det betyder också att man kan vara på en helt annan plats i livet om ett år - vem vet!!! 
Tror dessa nätter kan ha att göra med att jag vet att han flyttar ifrån hyresrätten tillbaka till sin gamla bostadsrätt igår eller till helgen. På dagen kan jag hålla hjärnan sysselsatt genom att jobba, läsa och träffa folk. På natten är man utelämnad åt vad den hittar på…
Ja. Ja. Ja och ja. Och ja igen. Jag känner precis likadant 
