Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Få terapi online | Artiklar

Narcissistiska drag

Hej.

Jag har i flera års tid loggat in och ut i detta forum och emellanåt skrivit ner och berättat min historia för er. Det har egentligen alltid handlat om detsamma, om mig och mitt giftermål.

Jag har nu vart gift i ca 10 år och emellanåt fått upp känslor kring separation med mannen.
Jag har lyckats ta mig ut äktenskapet två gånger men fallit tillbaka till det några månader efter och idag står jag här, fortfarande kluven ifall detta verkligen är något som jag vill eller inte.

Jag lever med en man som har en väldigt stark personlighet. Han vet vad han vill ha i livet, hur barnen ska vara och hur deras framtid ska se ut. Han ser när på människor runt om sig och vill att man ska tycka som honom, gör man inte det så är det oftast något fel på den personen.
Han har svårt att se sina egna brister eller ens förstå tanken av att även han kan göra fel.

Människor i vår omgivning märker att han är dominant, utifrån min synvinkel. Jag har några gånger fått frågan till hur vi kan vara gifta då vi verkar vara motsatsen från varandra samt när vi vart på vårt barns fotbolls cuper etc. Så har vi fått pikar från andra föräldrar då de tycker att han beter sig för seriöst mot barnen och att barnen ska ha roligt, det är det viktigaste.
När jag påpekar detta till han så får jag höra att alla är idioter och att ingen kan om uppfostran och att jag är dålig för att jag inte står upp för han och får han att känna sig som att jag skäms för han mm.

Detta är bara ett av exemplen.

Jag får nästan dagligen höra om att jag använder fel ton eller talesätt när jag rättvisar barnen, om att det är mitt fel att jag inte har koll på om barnen etc. Går med smutsiga skor eller byxor som har hål i knät.
Att jag är stökig och han får panik om det är smutsigt hemma. Om att ” jag är sån ” .
Om jag är trött när jag kommer hem från jobbet så får jag höra saker om mitt utseende, om jag är trött när jag vaknar så får jag höra att jag jämt är trött.
När jag har pms så får jag höra att jag har hormon problem, skulle jag kolla på en serie jag tycker om eller sitta med telefonen en stund om dagen så får jag höra att jag är egoistiskt.

Jag får jämt höra att barnen kommer bli jätte bra när de växer upp och utbilda sig mm och allt det är tack vare hur mannen uppfostrar dem och att jag därför borde göra saker och ting på hans vis annars så kommer dem se ner på mig och hata mig.

Jag börjar bli riktigt trött på detta nu. Jag är i 30 års åldern och det känns som att jag bor hos mina föräldrar, jag hatar att inte kunna vara mig själv, bete mig hur jag vill, tycka det jag tycker, se ut som jag vill

Är detta fel av mig? Jag förstår inte

Bägge gångerna när vi separerade så var det han som kom tillbaka, nu vet jag inte ens om jag orkar gå igenom det igen då han vägrar släppa taget om mig.
Men samtidigt får jag höra att någon dag kommer han att träffa en tjej som passar han och hans kritiker och då kommer jag att ångra mig att jag vill lämna.

Att jag är egoistiskt som inte tänker på barnen, att barnen kommer att hata mig när de hör varför vi separerade mm.

Jag är jätte kluven alltså. Vist har han bra sidor också, när vi har det bra så är det bra. Passionerat sex, lagar mat tillsammans, hänger med barnen mm.

Men det är också de stunder som jag skärper till mig och försöker vara så ambitiös som möjligt.
Städar konstant, tar hand om barnen, är glad, sminkad osv osv.

Jag känner mig jätte vilse just nu. Största oron jag har är att mina barn kommer att se ner på mig i framtiden och hata mig. Men inte pga hur jag är utan pga hur han pratar med mig.

Det är många gånger jag känner mig uppskattad och duktig på jobbet men helt värdelös här hemma.

4 gillningar

Oj!

Han kränker dig så mycket. Nu måste du vara stark och stå emot men det är ju en balansgång när det gäller barnen. Hur gamla är dem?
Hur är barnen mot sin pappa, rädda?

Är han bara verbal elak?

Det vore bra om du skulle få hjälp o få prata med psykolog/kyrkan… så här kan du inte ha det. Lyssna på dina vänner, kan de stötta dig?

Barnen är 2 och 7år gamla. 7 åringen har stor respekt för pappa men är också rädd för han.
Inte rädd så att han går och gömmer sig i rummet utan mer rädd för att berätta saker till han som han etc. Vet att pappa inte vill att vi ska göra.
Tillexempel så satte jag på en tecknad film till dem för några dagar sen, pappa upptäckte senare detta och frågade min son om det då han påtalat att han inte vill att dem ska kolla på den filmen pga att dem inte lär sig något vettigt från den.

Sonen var rädd för att berätta att jag ändå hade satt på den.

I början av vårt förhållande så var det fysiskt misshandel inblandat, men detta slutade han med helt efter att vi separerade första gången. Det var för ca 5 år sen

Han kommer aldrig att förändras. Tro mig, jag växte upp med en mamma med ganska starka narcissistiska drag. Hon hade aldrig fel och bad således aldrig om ursäkt. Aldrig. Det fanns därför ingen anledning för henne att ifrågasätta något som helst i sitt beteende.

Och din mans beteende kommer heller aldrig förändras. Så det är bara att välja, lämna eller fortsätta.

Han å sin sida kommer att behålla dig så länge han kan parasitera på dig. Till exempel trycka ner dig, få dig att må dåligt (du får inte lov att må bra för det provocerar honom), provocera fram reaktioner hos dig osv.

Narcissister är svarta hål där all energi och allt som var ‘du’ sugs in, sen får man bara skit tillbaka.

Jävla otur att du stötte på en sån. Men du kan ta dig ur det. Han kommer inte släppa greppet om dig för ingen lämnar en narcissist (enligt dem själva). Men folk säger upp bekantskapen med narcissister hela tiden för ingen orkar med dem i längden.

5 gillningar

Tack för dina uppriktiga ord.

Hur såg du på din mamma vs din pappa under din uppväxt? Såg du ner på din pappa pga din mammas beteende?

Det här med att man inte får må bra känner jag igen. Har fått en allt närmare kontakt med en kvinnlig kollega på jobbet och det är inte alls omtyckt här hemma så jag har fått ta lite avstånd nu.

Läs igenom det du skrivit så ser du nog svaret…. Han har alltså misshandlat dig förut, nu pågår nedbrytning av självkänslan och självförtroendet. Barnen vågar inte berätta att de sett en tecknad film…

Du lever i ett fängelse, du är fortfarande ung. Lämna.

3 gillningar

Det hoppas jag att du förstår att det inte är sant. Barn ser och förstår mer än många vuxna vill inse. Detdär är bara mera manipulation.

Du beskriver det som att du nästan accepterat en jävligt dålig situation som har normala fläckar. Allt skall vara på hans villkor, annars är det inte acceptabelt.

Desto större anledning att se till att du är i en livssituation där han inte kan prata så med dig framför barnen, du kan sätta egna gränser och villkor.
Tidigare fysisk misshandel ovan på den psykiska… nej det är inte en bra grund… :confused:

4 gillningar

Jag känner igen flera av dragen du beskriver från mitt x, även om de är olika i vad de betonar som bra för barnen. Vi var ett par i 24 år och jag borde ha lämnat för länge sedan, när jag läser mina sporadiska dagboksanteckningar så ser jag redan efter ett halvår att jag känner mig begränsad och mer eller mindre hjärntvättad där det viktigaste hela tiden var att göra honom nöjd.

Det som till sist fick mig att gå var två saker.

  • jag fann att jag hade ändrat mig så långt det var möjligt i hans önskemål men det var ändå inte bra enligt honom
  • de verbala vredesutbrotten som jag hela tiden trippade på tå för att undvika började drabba även barnen som då skulle fylla 10 och 13. Utbrotten rörde att om man gjorde fel så gjorde man det för att jävlas med honom och orden som kom riktades mot en som person, inte vad som gjorts. De påverkade alltså självkänslan negativt. 13-åringen hade självmordstankar.

Efter separationen var det turbulent några år där 13-åringen valde att bo helt hos mig i perioder. Första gången blev han iofs i praktiken utslängd av pappan eftersom han “hade förstört stämningen” när pappans nyas familj var och hälsade på. Pappan jobbade rätt hårt för att återknyta kontakten med sonen.
Under tiden fick jag starkare signaler att även 10-åringen (dottern) vantrivdes hos pappan men eftersom hon är mycket empatisk hade hon svårare att stå emot när pappan körde med känsloargument (offerroll) samt att sonen ju hade “lämnat pappan”. Problemen accelererade så att det till sist blev ohållbart att inte ta tag i, men när vi skulle börja med utökad tid hos mig, 10-4 istället för 7-7, så funkade det inte ens under två veckor innan pappan “gav upp” och sa att “då kan det lika gärna vara” och dottern har sedan dess bott heltid hos mig.

Det som har varit en betydande skillnad i mitt och pappans förhållningssätt mot barnen är hur man kan prata med dem och bekräfta deras känslor. Jag kan också bli arg men då gäller det något påtagligt, som t.ex. att de inte gjort något som de lovat och jag angriper heller aldrig deras självkänsla.

Sonen valde några år senare att bo heltid hos pappan. Orsaken var nog lika delar att det blev trångt hos mig när min nya flyttade in med sina barn och att pappan nu satsade mer på sonen iom att dottern “svikit”. Han använder gärna offerrollen på ett försåtligt sätt. De har också haft många liknande intressen, så det gav nog mer för sonen att vara där. Skillnaden är dock att jag och sonen hela tiden haft bra kontakt, framförallt kan sonen prata med mig om allt, och då menar jag verkligen allt. Det känns som en ynnest att ha den kontakten med en ung man som flyttade hemifrån när han var 19.

Dottern anser sig ha blivit traumatiserad av pappans oberäkneliga vredesutbrott och har svårt för män som utstrålar manlighet.

Det jag vill säga med denna långa historia är att jag tror att du inte gör barnen en tjänst genom att stanna kvar för att mildra din mans inflytande på barnen. Jag tror barnen skulle må bättre av att de får ha en genuin kontakt med dem och att i ditt hem gäller dina regler. Pappans regler får gälla hos honom.

Tänk på att det som drabbar dig kommer att drabba barnen! De kommer inte att tacka dig i framtiden för att du stannade kvar.

7 gillningar

Tack.

Jag är mest orolig över vetskapen av att mannen kommer att få mig att se dåligt ut framför barnen när jag lämnar och göra allt i sin makt för att dem ska h det ” bra ” med han för att på så sätt visa dem att det är jag som det har vart problem på, att jag inte kan ge dem ett bra liv och att deras plats är hos honom.

Han är otroligt smart och vet vad han gör. Tänker ut allt i förväg. Jag kan se framför mig att han hade snabbt hittat sig en ny och där fått med sig barnen och bildat sin perfekta familj som han alltid säger att han vill ha.

Kommer då barnen att neka mig?
Han har ju inte tankesättet att jag är deras mamma och att de bara har en mor utan i hans ögon så är jag ersättningsbar

Jag måste nog finns styrkan i mig än en gång och lämna.
Jag måste bara lista ut hur jag ska kunna vara med barnen utan att de faller för hans manipulation.

Det tar på mina krafter jätte mycket.
Mycket som får mig att tveka är att de fortfarande är så små, den minsta är ju bara 2

Hur menar du här?

Efter en eventuell separation, eller nu medan du fortfarande är i relationen?

Han har en väldigt stark personlig och om jag lämnar han så hade han försökt vända barnen mot mig…

Tex genom att säga att det är jag som inte vill att vi ska vara en familj, det är jag som vill ha ett ” eget ” liv, det är jag som inte trivs mm.

Det tror jag inte att du kan lista ut hur du ska kunna hantera, han är som han är och han gör detsamma oavsett var du bor.

Men bor du själv med dina barn så kommer du att visa vem DU är för dem, utan begränsningar satta av honom hur allt, i synnerhet du, ska vara. Du står för ditt och hans snackande, predikande och kadaverdisciplin får stå för honom, du kan med all sannolikhet inte lirka, locka&pocka, övertala eller börja dansa efter hans pipa.

Du måste definiera dig själv och orka stå för det, dina barn är små ännu men trots det är de smarta små varelser och de kommer instinktivt att VETA var de har villkorslös kärlek, tillit, trygghet och omsorger även om du definierar dina gränser som inte ser likadana ut som pappans.

Sedan det där med att det är du som vill skiljas, jamen det är ju så det är jag tycker inte att det är någon idé att du försöker få det till att det är ett gemensamt beslut, eller något annat än hur det faktiskt är.
Ni som vuxna är inte överens och kan inte leva tillsammans, utan långtgående detaljer eller annat negativt och du är den som är vuxen och du måste fatta ditt vuxenbeslut och orka stå för det även inför dina barn eller kanske den större isf. Han är ju redan rädd för pappan, så ett hem utan rädsla, utskällningar och predikningar i tid och otid trots att alla redan tassar på tå för att inte väcka den björn som ändå sover med ett öga öppet för att inte missa en chans till kritik, det kan mycket väl vara det bästa du kan göra för dina barn på sikt.

Man får inte alltid som man vill oavsett om man är barn eller vuxen och man får inte alltid bestämma och man får vara både arg, missnöjd och ledsen… men det tillhör livet och det reder man ut tillsammans i en fungerande familj och det är vad du ska/kan bli tillsammans med dina barn. Lita på dig själv och barnen kommer att lita på dig de med :muscle: :v:

4 gillningar

Tycker Noomi ramar in det helt perfekt här. Han kan såklart ställa till med saker efter en separation. Men det ska inte vara anledningen att vara kvar med den mannen.
Och som du beskriver det ställer han till med massa skit redan nu.
Och separerar du har du i alla fall tillfälle och utrymme att stå för hur du är som förälder, och hitta din egen lycka.

Även om situationen är komplex i sin helhet vänder du dig ju hit av en anledning.

Och nej det är inte fel av dig :slightly_smiling_face:

Som Ullebulle sa

2 gillningar

Min mammas och pappas äktenskap var helt utan kärlek, respekt, hänsyn, värme, förståelse osv.

Det var bråk hela tiden, missförstånd, anklagelser, förebråelser, projiceringar, skuldbeläggande osv.

Min mamma var väldigt dominant och kontrollerande. Pappa drabbades av återkommande depressioner långt innan han träffade mamma. Han “självmedicinerade” med alkohol. Han var som ett stort barn som flydde allt ansvar och för mig och min bror var han som ett syskon till som vi konkurrerade med.

Jag såg honom inte som en förälder och hade ingen respekt för honom. Ville man något så gick man till mamma för hon var handlingskraftig och praktiskt lagd. Ville man ha värme, kärlek, tröst, stöd eller uppmuntran fick man vända sig till stjärnorna.

Din familj har sin egen dynamik. Det där med att barnen skulle förlora respekt för dig pga de anledningar som han uppger är bullcrap. Däremot absolut om du låter honom behandla dig som en dörrmatta så kommer de att snappa upp/präglas av dessa beteenden. Din son blir kanske ett rövhål själv när han är äldre och din dotter kanske hookar upp med ett liknande rövhål som din man. Visa dom istället att man inte tar skit från en översittare.

Edit: förlåt hur jag uttrycker mig men jag är rätt trött nu, stått ute i solen och jobbat hela dagen och orkar inte med en massa sugar coating.

7 gillningar

Full av resoekt för dig @Largo

1 gillning

Respekt ska det va !

1 gillning

Tyvärr finns det inget annat alternativ än att lämna och det finns nog inget annat sätt att beskriva det på än att det kommer bli svårt. Logik biter inte, vädjan och känslor biter inte heller. Tror det bästa du kan göra är att hålla dig kort och ”trist”. Får han inte någon reaktion från sig så tröttnar han till slut.

Jag har precis lämnat vad jag trodde var min livskamrat för resten av livet. Men hon fattar lika lite de skador hon orsakar som en manlig version. Uppbrottet var illa, sorgen som följde outhärdlig och känslan efter det när jag förstod nästan värst.

Men sorgen är inte efter partnern. En narcissist tar bit för bit delar av sitt jag, sin självkänsla, dina vänner och familj med mera. Ersättningen blir narcissistens skeva världsbild och problem. Så när man klipper bandet så gör det ont, det är ett stort svart hål i hjärtat där det saknas något som hen tog. Du måste fylla det med saker som gör dig glad och får dig att må bra.

Sen när man fattar hur det ligger till så är det inte kul. Om man är empatisk (som många offer till narcissister är) så vill man hjälpa och laga. För du har ju lösningen till problemet… men tyvärr ingen mottagare. Frustrerande minst sagt och inget man kan göra. Jo försök komma över det, förlåt hen inuti dig själv och förlåt dig själv att du gick på det. Försök sen komma vidare.

9 gillningar

Tack. Verkar som att du och jag har haft en liknande uppväxt så jag känner igen det mesta du säger.

Någon mannen oftast slår mig med är att jag är som mina föräldrar och att det är därför jag beter mig så mot barnen. Med det menar han att jag nonchalerar bort dem tillexempel eller bryr mig inte om dem för att jag sitter med telefonen etc. Visa stunder eller vill ha lite egentid.

Min pappa sökte också tröst i alkohol, var med om att han försökte ta livet av sig några gånger också.
Mamma däremot var alltid hatiskt mot oss, svårt att visa sina känslor och jobbade för det mesta.
Kunde slänga kommentarer lite så och då som nervärderade oss även om hon kanske inte menade det.

Jag har dock aldrig vart i närheten av det beteendet…

3 gillningar

Så rätt skrivet. Tack.

Jag tror jag vet vad jag måste göra, jag måste bara finns styrkan i mig en än gång och ta tag i det.
Det svåra är ju att han inte släpper, jag förstår ju det. Vi har ju en sån fin familj där vi mår bra och allt vad det inkluderar som jag då ska kasta bort för något oklart.

Sen är det kluriga att varje gång jag lämnat så kommer han tillbaka, där måste jag hitta ett sätt att sätta stopp för och inte släppa in han. Det är riktigt svårt.

Sen vet jag med säkerhet att han är den typen som kommer att gå vidare direkt om jag inte visar något härefter då han inte kan och har varit ensam mellan utbrotten innan och har sin bild ideal bild om hur han vill ha det.

Men vad ska man göra. Det är att bita ihop och hoppas på det bästa.
Jag tror att jag hellre är mig själv och låter barnen tycka vad de vill om mig än att jag lever under hans skugga och ångrar mig om 10 - 20 år

3 gillningar