Helt rätt tänkt med att gå vidare. I de flesta förhållanden så finns det fina saker som man minns, men man måste må bra också. För mig så händer det ofta när jag är deppig att jag rationaliserar hennes beteende och till och med försvarar det inför andra. Min kära psykolog blev milt frustrerad . Det är vad man brukar kalla trauma bonding. Det du ser på i rosa skimmer är narcissistens beteende under tex första fasen när hen tycker att du är bäst i världen på allt, eller senare när hen håller på att tappa dig.
Men det är inte äkta, det är ett spel designat för att hålla dig kvar så att hen kan fortsätta mjölka dig på uppmärksamhet, beundran samt avlasta och projicera sina värsta svårigheter.
Tack för vad du skrev om likheten, men det är inte jag som upplevt det. Jag har haft en rätt bra uppväxt och de problem jag haft är mina egna. AD(H)D och under en svunnen tid där man liksom inte visste så mycket om det, så jag kan knappast klandra min kära mamma för att hon hade svårt med mig.
Nä det jag skrev gäller mitt ex. Hon var öppen med mycket när man var på ”insidan” och även om jag fattar att mycket är lögner eller överdrivet så har hon nog haft det väldigt svårt. Det har dock varit tillräckligt mycket information för att få en klar bild av ungefär hur livet ser ut. Baserat på det känner jag bara att jag tycker synd om henne. Under skiten finns en rädd tjej som aldrig haft varken familj eller vänner, men hennes murar är så höga att hon inte släpper in någon och kan heller själv inte se in.
Jag är en person som bryr mig om alla som har det svårt alltid vill ”laga”, även det som inte går att laga. Jag klarar knappt av att se lidande på TV, så mår jag så dåligt att jag har problem att sova. Det är den egenskapen som gör att jag fastnade så hårt och viljan att laga henne som gör att jag haft svårt att släppa.
Även om det går 10 år och hon dyker upp från ingenstans så är jag rätt säker på att jag skulle ställa upp på åtminstone samtal. Hon kan sticka huvudet i sanden och säga upp bekantskapen med allt och alla för att slippa jobba med problemen. Tänk om hon visste det jag vet, allt hennes bagage, alla räddslor och alla frågor har svar. Jag har svaren men det gör ingen skillnad.
Detta är dock inte unikt, har läst och hört otaliga prata om det, från ”överlevare” till ledande psykologer och forskare. Svaret är tydligt, det KAN gå att laga men DU kan inte göra det. Personen i fråga måste vara mottaglig och ha insikt i att det är ett problem, sen många timmar hos psykolog.
Jag levde med en man i ca 15 år som gjorde det dina barns pappa gör mot dig. Nu har vi varit skilda i drygt tre år men det har varit snudd på omöjligt att slå sig fri.
Eftervåldet har varit fruktansvärt och först nu efter otaliga anmälningar till polis och soc börjar det lugna ner sig.
Jag äter antidepressiv medicin just nu och mår efter omständigheterna ok men ångesten slår ofta undan mina ben. Plötsligt. Jag triggas av något så banalt som en solstol eller ett flygplan och då i form av flashbacks och förvirring.
Lider med dig och har bara ett tips - lämna. Kapa alla känsloband och jobba med dig själv. Han kommer att kämpa för att få dig tillbaka. Mitt X gifte om sig i maj i år men så sent som i oktober 2021 fick jag ett mejl med orden “Vad hände? Vi som var så kära…” (tre år efter att beslutet togs).
Då hade han träffat sin blivande fru redan och ytterligare 14 dagar senare bjöd han in till “På spåret”.
De här männen äger sina kvinnor och de ska ta allt ifrån dem om det så kostar dem både anseende och stolthet.
En kränkt narcissist är bland det farligaste man kan utsättas för.
Tack så mycket. Det är svårt att se utanför boxen när man ständigt får höra att allt är inbildning från ens sida och att allt egentligen är bra men att jag inte ser det pga hur jag är osv
Har ni barn tillsammans?
Jag har försökt prata två gånger nu men tanken av att separera verkar inte finnas för han. Det skapar bara mer frustration hos han.
Försöker övertala mig om att jag har fel och att jag kommer att må bättre snart och så ångra mig.
Första gången vi separerade så packade jag väskorna och stack med sonen. Känns som att jag måste göra liknande nu med men det känns för tungt på ett sätt och jag vet inte om jag orkar.
Jag ska på semester Ensam med barnen om drygt en månad och då kommer jag att ta tillvara på tiden och verkligen känna efter och försöka få barnen att lära känna mig och endast mig.
Känner igen mig i det du skriver. Mest i att han pratar hål i deras huvud då min brukar göra det med mig.
Har han lyckats vända dem mot dig? Eller ser dem dig för den du är?
Sist vi separerade höll min man på att förlova sig och hade planer för giftermål också. Men den vände han och kom tillbaka till mig fastän jag inte bad honom.
Jag vet att separerar vi nu så kommer han också att gå vidare lika fort då han inte klarar av att vara ensam. Jag däremot önskar mig inget nytt förhållande på ett långt tag, tror jag klarar mig utan ett i resten av mitt liv
Jag ser ju runt om mig när man separerar att man ändå kan göra en dialog om barnen osv men i mitt fall så kommer det nog aldrig att vara så då jag kommer att vara den hatade personen
Hans nya fru är hans 12e flickvän sedan april 2019 och mellan alla har han “kommit tillbaka” till mig (som gett honom kalla handen varje gång) genom att bjuda in till bubbel, tacos, häng tillsammans med barnen, etc.
Den senaste är också tät efter en skilsmässa, därför gick han snabbt in i äktenskap med henne. De köpte hus fyra dgr efter bröllopet.
Han har inga pengar, är lågavlönad och otroligt beräknande…
Han har vid två tillfällen fått barnen att vilja bo hos honom genom att ljuga för dem; att jag tagit pengar av dem, att jag är psyksjuk och “snål” eftersom jag inte ger dem pengar (som han nya fru gör ) eller prylar.
Vi åker till USA i tre veckor, jag och barnen, och det blir en ganska fin present ändå.
Så, barnen fick snällt bo här i en vecka för att få se hur “dum” jag är… Vi har haft det urmysigt!
Herre du milde… detta forum verkar vara huvudsakligt befolkat av spillrorna efter hopplösa relationer med alla dessa dysfunktionella (NPF?) personer som hela samhället verkar krylla av.
NPF? Nja, personlighetsstörning handlar det nog mer om. Tror absolut det finns fler där ute i världen då dagens samhälle med sociala medier gör att även den mest vidriga människa kan matas med bekräftelse. Att det sen är människor som inte känner personen spelar ingen roll.
Samma sociala medier och den opersonliga världen utan riktiga relationer gör att samma personer kan göra om sakerna gång på gång. Visst gick det säkert förut också, men kan tro att det är jobbigare att byta stad/by varje gång man bränt alla broar. Jag bor kanske 15 minuter ifrån den människa som gjort mitt liv till en plåga i nästan 6 år, som har satt psykologiska ärr i mina barn (och indirekt fysiska kan tilläggas). Hon behöver inte oroa sig för något. Block block block och så var det klart med det. Så några lögner, övertyga ett par personer om att sitt kolsvarta hjärta är rent och så köra på.
De offer som är i eller tagit sig ur en relation med en sån här person blir trasig, åtminstone för en tid, men kommer alltid att bära med sig upplevelsen. En sak som jag tror de flesta upplever mer eller mindre starkt är frågan varför?. I en normal person är det oerhört svårt att de sjuka tankebanor som personen har, och om man gräver lite så blir det i princip bara värre.
Jag förstod relativt fort (inom ett par månader) att mitt ex har en personlighetsstörning. Läsning av otaliga undersökningar, rapporter från läkare och forskare, vittnesmål från andra men också från två oberoende psykologer som jag har haft täta besök hos. Först för att ta reda på vad det var för fel på mig, då jag skuldbelade mig för allt (vilket det var hon som gjorde och lärde mig), men senare för att försöka läka och förstå.
Idag vet jag att hon är sjuk bortom hjälp. Hon gömmer sig i sin “bubbla” som är sluten för omvärlden. Hennes barn mår dåligt och kan inte komma loss. Hon har inga nära vänner och ingen bra relation med någon släkting. TROTS det kan hon inte se sitt fel utan skyller på alla utanför bubblan. Det är ingen vanlig bubbla, den är ett Frankensteins monster av offerkoftor.
Så vad gör man? Ja man kan till exempel driva runt på olika forum i hopp om att förstå, men de där sjuka människorna, de hänger inte på forum och ställer frågor. När allt kommer kring så har de ju inga brister och kan dessutom svaret på allt.
Jag tror inte alls att det handlar mer om någon form av diagnosklassad personlighetsstörning som är i diagnoskriteriet inberäknat, även om alla former av NPF, autism osv visar på olika former av “personlighetsstörningar”.
Dessa NPF-personer är och förblir ett dilemma för alla som råkar komma i deras väg och som inte har kunskap och erfarenhet nog när det gäller de tecken och signaler som tydliggör att de som “normalstörda” måste bryta alltsammans, rakt av och direkt om de är dedikerade sig själva och sin egen fortlevnad
Tja, varje situation är väl unik liksom varje människa. Jag vet bara vad jag varit med om så det är utifrån det jag pratar, men det är stor igenkänning bland inläggen. Folk som inte kan gränsa har förhållanden med folk som skiter i gränser, de som blivit sårade söker svar och tröst.
@Noomi , känner du någon och har du någonsin umgåtts med någon som är diagnostiserad med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning? Du verkar ha utvecklat någon form av generell aversion mot personer som har dessa diagnoser. Det finns naturligtvis rötägg bland de som är diagnostiserade likväl bland de som vi kallar ”normala”, men att dra alla över en kam som jag ser att du nu börjar göra i några trådar gör mig väldigt ledsen. De jag umgås med som är diagnostiserade (Autism och/eller ADHD) är väldigt fina människor med stor omtanke om andra och även sina barn i de fall de har det, så kunde inte längre låta dina kommentarer stå oemotsagda.
Ja jag känner flera, i flera olika sammanhang och jag har dessvärre dessutom varit i relation med en som nästintill tog livet av mig.
Jag förstår att det anses provocerande för er med NPF barn men jag har min erfarenhet och den berör inte dina barn i sak, men konsekvenserna för oss “normalstörda” i relation med dessa personer med den här typen av funktionsnedsättningar är fullkomligt förgörande…
Okej @Noomi , då verkar du endast ha fått negativa upplevelser. Men då vill jag att du ska veta att det finns många fina människor som är diagnostiserade med NPF som inte dränerar andra.
Ja, jag kan inte säga att min upplevelse är att det finns några positiva upplevelser som direkt är avhängiga diagnosen. Sedan finns det naturligtvis sådant som kan vara positivt ändå, men det beror nog inte på diagnosen i sig… men iaf jag är tämligen övertygad om att ett gängse liv med gängse påfrestningar som exempelvis gemensamma barn är ingen hit.
För det kommer isf att kräva alldeles för mycket av den andra parten och ändå med stor sannolikhet på sikt att resultera i uppbrott och andra konsekvenser. Men de fattar de sällan och aldrig själva.
Som exempelvis ytterligare barn med samma problematik som livsvarigt ska ansvaras för och tas om hand av den sk. “normalstörda” föräldern.
Vill inte kapa tråden och jag ser att du har din generella uppfattning klar. Konstaterar bara att vi har olika upplevelser och därmed olika uppfattningar. Liten rättelse bara, jag har ett barn med NPF och denne uppfyller väl alla de kriterier som bekräftar din uppfattning om NPF så det är inte hen jag beskriver. Älskar hen ändå, för att hen är mitt barn och för den vishet hen tillför i mitt liv.
Alltså det här har blivit som ett npf-forum… direkt eller indirekt. Vi är alla drabbade på ett eller annat sätt. Fast det är väl bara som i hela övriga samhället i nuläget…
. Det är vad man brukar kalla trauma bonding. Det du ser på i rosa skimmer är narcissistens beteende under tex första fasen när hen tycker att du är bäst i världen på allt, eller senare när hen håller på att tappa dig.
) eller prylar.
så det är inte hen jag beskriver. Älskar hen ändå, för att hen är mitt barn och för den vishet hen tillför i mitt liv.