Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

När mattan drogs bort under mina fötter

Nu har jag hängt inne på forumet ett tag och nu äntligen orkar och vill jag skriva av mig. Jag har läst flera av trådarna och tycker det är så sorgligt , men också lite skönt, att man inte är ensam med att ha fått sitt hjärta krossat.

För 2 månader sedan hade vi (enligt mig ialla fall) en mysig skidsemester på barnens sportlov. Fredagen efter så kläckte han ur sig att han inte mått bra ett tag och att han kommit fram till att han vill skiljas. Det hela kom som en total chock för mig, jag hade visserligen känt ett tag att han inte varit närvarande och att jag inte fått så mycket uppmärksamhet… men inte hade jag detta på känn. Jag hade snarare varit lite orolig ett tag då han jobbat så himla mycket, och hade varit rädd att han skulle gå in i väggen. Sportlovet hade varit välbehövligt, med familjetid och egen tid. När han berättade åt mig, så bönade och bad jag först att vi kan väl försöka hitta tillbaka, boka familjeterapi eller något liknande. Men nix, han var benhård, och då kom det till sist fram att han träffat en annan. Jag föll så djupt, så djupt och var alldeles knäckt. Sov inget på flera dagar, men fick ganska snabbt sömntabletter utskrivet och hjälp av en terapeut. Jag var alldeles chockad och det dröjde 2 dagar innan jag ens kunde gråta. Fick tvinga i mig lite mat bara för att få energi.

Vi träffades när vi var unga, bara 22 år, och fick 25 år i hop, varav 16 som gifta. Han har alltid varit min bästa vän, inte bara mannen i mitt liv, och jag har varit så lycklig med honom och vårt liv. Så detta har tagit mig så hårt och jag vet varken ut eller in… Vi har haft en okej ekonomi och har alltid prioriterat att göra saker, rest både i Sverige och utomlands, fjällvandrat, åkt skidor m.m. Har rest med barnen, men också kommit iväg lite då och då på egna spa och weekend resor. Vi har haft egna intressen men också haft gemensamma mål och drömmar, och i mitt tycke ett jättebra förhållande. Vi har gått igenom både med och motgångar, med tuffa småbarnsår (ingen av oss har nära släkt i närheten där vi bor) samt en förälder som varit sjuk och gått bort, arbetslöshet pga konkurs etc etc… Så jag känner mig så jäkla besviken att han kastar bort allt det vi haft i hop, varför kunde han inte säga något innan det blev försent?

Han sa åt mig på en gång att jag och barnen kan bo kvar tillsvidare, han flyttar ut. Tillsammans med henne, frågade jag. Men nej sa han, det blir alldeles för tidigt. Eftersom det inte är helt lätt att hitta lägenhet där vi bor sa han att det får bli något tillfälligt att börja med. Men han skulle börja leta sa han. Jag försökte säga att han kanske kan hitta något i närheten där vi bor så barnen kan träffa honom lite lättare ialla fall.

Jag orkade inte då ta reda på och fråga vem den nya var, jag frågade bara om det var någon jag kände, men det var det inte. Men jag misstänkte redan då att han träffat henne på, eller via jobbet.

Jag ville inte heller att vi skulle berätta för barnen (de är 15 & 17) på en gång, var tvungen att själv bara fatta och låta det sjunka in lite. Men sedan berättade vi för dem efter en vecka, och då blev speciellt den yngre så ledsen. Den äldre har många vänner vars föräldrar skilt sig, så han hade mer frågor typ var de ska bo och praktiska saker. Fast då berättade inte vi om att mitt X träffat en ny. Kändes som om att det räckte med skilsmässan. De var nog lessna och chockade av bara den nyheten.

I den vevan flyttade jag också in i gästrummet. Kände mig så äcklad (gör det fortfarande) att han varit med en annan samtidigt som mig. Första dagarna, efter bomben, hade jag försökt få svar på mina frågor, typ hur länge det hållt på och hur länge han haft känslor för henne. Inte så länge var hans svar. Att prata om känslor och djupare saker har aldrig varit en av hans paradgrenar. Jag såg förresten aldrig att han grät heller under de veckorna, ialla fall gjorde han inte det framför mig. Han erkände att han känt/vetat om allt innan sportlovet, men inte velat säga något då vi alla såg fram emot skidsemestern. Tack, eller?

Efter ca 2 veckor berättade han att han kommer att flytta ut 2 veckor senare. Ok, vad har du hittat? Fick då veta att han skulle flytta in med henne i en 1:a inne i stan. En lägenhet som hon köpt… Tydligen lämnar hon också en familj och jag förstod då att det är hans närmaste kollega. De har rest en hel del sista året på konferenser och jobbmöten. Men en 1:a? Hur har han tänkt att träffa barnen? Han hoppades att det är skulle vara ok att han kommer till huset några gånger i veckan på eftermiddagarna och på helgerna. Jag vet inte vad jag ska känna? Det här är inte den mannen som jag älskat i mer än halva mitt liv. Det är en sak att han behandlar mig såhär, men barnen? Fy fan för honom. Jag tror förresten att han vetat om lägenheten ända från när han gjorde slut med mig, för hade han velat, hade han hittat något annat i andra hand. Så svårt är det inte…

Nu har det gått 4 veckor sedan han flyttade och jag kämpar varje dag för att hålla huvudet ovanför vattenytan. Han dyker upp då och då för att träffa barnen, och det har inte varit några rutiner. Men förra veckan fräste jag att nu får han planera lite bättre. Jag vill själv kunna planera mina helger, och passa på att jobba längre de eftermiddagar han kommer till huset. Barnen vill ju träffa honom och jag har märkt att de inte velat planera med sina kompisar ifall att han kommer. Jag tror det sjönk in, hoppas det ialla fall. Jag vet att jag är schysst som låter honom komma hit, (vilket jag bara gör för barnens skull, honom skiter jag i) så han får rätta sig efter oss. Det kändes först som om vi skulle anpassa våra liv efter hans, men det kan han glömma.

Skilsmässoansökan är nu inskickad, och vi har tagit kontakt med en jurist som får hjälpa oss med bodelningen. Tanken är att jag ska bo kvar i huset med barnen ialla fall i ett år, så vår yngste får gå klart 9:an. (skolan ligger ganska nära där vi bor). Både jag barnen behöver landa och sörja och huset är vår trygghet just nu. Jag har bara tyvärr inte råd att köpa ut honom så vi måste göra ett avtal. Men jag vet inte hur vi ska göra exakt. Därför känns det bra att ha en jurist, även om det är dyrt. Att sätta ett värde på huset såhär i coronatider känns lite skrämmande. Hur vi än gör, tror jag att jag om ett år eller så, kommer att vilja flytta till något lite mindre, och mer lättskött utan alla minnen. Hade bara varit skönt att ha lite tid på sig i fall jag inte hittar något som jag vill ha just då.

Vad mitt X har tänkt att göra vet jag inte alls. Han säger att det bara är tillfälligt att bo i 1:an och att barnen alltid kommer att kunna vara välkomna hos honom, Jo tjena. Mitt i allt tycker jag ändå att det är skönt att de bor hos mig hela tiden, de är ju ändå så stora att de kan fixa mycket hemma och hjälpa till. Han har förresten nu sagt till dem att han träffat en ny och bor med henne. De har konstigt nog inte sagt så mycket om det… Bara sagt till mig att de tycker att det inte är så konstigt att han flyttat. Fast jag tror de är ganska vana då han varit borta med jobbet en hel del sista åren.

Jag försöker att ha det mysigt hemma med barnen så att de ska ha det tryggt och bra. Vet inte om det är för att överkompensera att deras pappa bara dragit? Så jag lagar mat och bakar som aldrig förr. En del av mig tycker iofs också att det är skönt att ha något att göra hela tiden. Så det är nog en kombo… Jag har förresten blivit kompis med grillen… :slight_smile:
i alla år har jag låtit mitt x få fixa grillningen (usch vilken könsfördelning) och jag har glatt stått undan. Men nu har jag minsann marinerat, fixat och grillat varje helg. Tycker det är riktigt skoj. Och så känns det så skönt att jag minsann kan jag med.

Själv så har jag det bitvis riktigt jobbigt. Vill bara sova typ ett halvår och vakna och må bra. Och att corona har flugit all världens väg. Jag vill bli lycklig igen, men hur 17 ska det gå till? Som jag skrev så har vi varit tillsammans så länge så jag tror jag måste först bara hitta mig själv igen. Vem är jag utan mitt X? Och så saknar jag min bäste vän så mycket så det gör fysiskt ont. Tårarna kommer när jag minst anar det, som i dag, då jag hörde en låt som spelades på spinningpasset som vi gick på tillsammans.

Jag har redan fått jättemycket tröst från forumet och tror och hoppas att jag kommer att kunna titta tillbaka på min historia om ett tag för att förstå allt som hänt ännu bättre. För jag vill verkligen bli lycklig igen, på något sätt…

17 gillningar

Hej!

Jag är i en liknande sits. Har varit ihop med min man i 29 år sedan jag var 18. Vi har 2 barn 18 och 20 år. Den första har precis flyttat hemifrån. Jag började misstänka otrohet i början av året och fick det bekräftat för en månad sedan. Vid konfrontation erkände han och vi bestämde att försöka med parterapi för att se om vi kan hitta tillbaka. Nu har jag förstått att han fortsätter ha kontakt med henne och ljuger för mig. Jag måste konfrontera honom och nu blir det separation. Kan inte lita på honom. Vi har inte pratat med barnen och jag vill inte förstöra studenten för vår yngsta. Kommer att behöva låtsas tills det är över… Vet inte vad jag ska göra? Jag vill flytta men vet inte vart. Hur ska jag få tag på något? Hur går det med ekonomin? Jag dör lite varje dag… Trodde jag kände min man. Plötsligt är han otrogen med en bimbo och har skaffat Viagra. Det är surrealistiskt. 50-års kris helt klart. Nu är min framtid helt blank. Vad ska man ta sig till?

3 gillningar

Nej. Nej nej. Nej nej nej. Och nej. Samt nej. Dessitom nej. Jag vill också lägga till nej. Och nej.

Du är för snäll. Bra i a f att du har vett att sätta ner foten och säga åt honom att säga till i förväg om han ska komma eller inte. Eg borde du inte tillåta honom alls att vara där. Fast nu äger ni väl huset tillsammans.

Märkligt att han kastar bort det han har. Han har inte sagt ngt om varför?

Jag tror du kommer att ha svårt att bli riktigt lycklig igen. Den erfarenhet du har gjort innebär att du inte kan/ törs lita på ngn helt o fullt igen som du gjort med honom.

Du har era barn, era minnen. Det är ett kapitel i din livsberättelse som nu är slut och som lägger grunden till nästa.

Nu skrev en gammal grek att källan till lycka finns inom oss själva. Var och en måste hitta det som gör den stark, fri och lycklig - som är oberoende av andra. Att låta sin lycka vara avhängig andra personer är farligt.

Vi behöver dock bekräftelse, kärlek, omsorg, närhet men långt ifrån alla kan få det. Du kommer nog inte att känna den där totala lyckan. Visserligen är oddsen höga men det kan bli så att i slutänden blir det du som drar vinstlotten i det här och han nitlotten.

I o m att ni är gifta ska samtliga tillgångar - skulder bodelas. Husets värde - lån - mäklararvode - skatt vid försäljning - kostnader för renovering som ökat husets värde - Fan och hans mormor delat på två är vad du ska lösa ut honom för. Jag tog tvenne banklån för att få råd att lösa ut eländet (mitt x).

4 gillningar

Min historia är mycket lik din. Jag 53 och x 54. Gifta i 30 år. Barnen stora, 30, 28 och 22. Den yngsta har precis fått lägenhet så sedan blir jag helt ensam. Min x skulle inte flytta ihop sade han men där är hon hos honom hela tiden ändå. För mig har det gått 3,5 månad och inte är det lätt inte. Tvingar mig att göra nåt varje dag. Hittar inte glädjen i något. Nu har jag dotterns hundar här som sällskap och snart skall jag åka och hälsa på äldsta sonen och mitt barnbarn.
Skriv här, vi är många med liknande historier. Vi finns här för dig. Tillsammans så klarar vi det. Kram

1 gillning

Fint att du delar din berättelse! Har lagt märke till att du läst en del och faktiskt undrat lite hur du själv har det…

Det kommer att bli annorlunda, men du kommer absolut att hitta något inom dig som är bara du. Bara en sån sak som grillning! :muscle:100 såna grejer till, så… Detta kommer förändra dig, och också din bild av dig själv. Du kommer att bli så jäkla stark, kompetent och genomskåda så många knasiga genusgränser… Du kommer att lära dig massor både om känslor, relationer och praktiska grejer med hus, ekonomi… Du kommer att växa så att det knakar!

Ta omedelbart reda på mer om din ekonomiska situation, prata med banken, etc, på egen hand. Men jag tror jättemycket på att försöka bo kvar ett litet tag, för att kunna ta ett bra beslut som inte är påverkat av den otroliga kris som du är i nu. Det är i alla fall vad jag håller på med. 7 månader ensam lagfaren ägare. Mycket är skitjobbigt med att ansvara för ett hus själv, men vissa saker är så mycket lättare än jag trodde. Och jag trivs med mina minnen runtomkring mig. Stor kram!

5 gillningar

Ja jag vet att jag är för snäll… något att arbeta med mig själv med. Men nu när den värsta chocken lagt sig och jag börjar bli mer förbannad så känns det som nästa steg i rätt riktning. Jag slipper ialla fall träffa honom, för på helgerna hämtar han upp dem utanför, och så är han permitterad 2 dagar/ vecka och kan då hälsa på dem när inte jag är hemma. Vad gäller ekonomin så är det så surt att behöva värdera huset i dag, med tanke på att de går efter gammal statistik. Och vem 17 vet vad det är värt om något år eller två, när jag vill flytta… Ska ta en vända till med bank och jurist. Jäkla Corona att ställa till det med allt.

Usch stackars dig. Bra att du hittat till forumet. Jag har läst en hel del i olika trådar och det har gett mig styrka att man inte är ensam om detta. Jag hade min absolut värsta dag då vi skulle berätta för barnen, hade sådan ångest innan. Och det var jättetufft, men när det väl var gjort så slapp jag fejka att må bra, och kunde visa mina känslor. Då kunde jag också flytta till gästrummet, ville inte sova i samma säng eller rum som mitt X. Hade vi inte berättat så hade nog barnen förstått att något var fel. Så mitt råd är att berätta till dem, men det kan ju bara du själv bestämma… Vi får stötta varandra i forumet, och någon gång kommer vi att bli lyckliga igen. Man får nog bara inse att det kommer att ta ett tag. Styrkekram till dig

3 gillningar

Alltså den där mattan som dras undan för en av 50-årskrisande person… Naturligtvis en annan i bakgrunden. Been there, done that!

Jag skulle vilja säga att du visst kommer att bli lycklig igen. Men inte med honom. Jag tror och hoppas att jag och alla vi svikna kommer att bli lyckliga igen, antingen med någon annan eller för oss själva. Jag hoppas och tror att vi ska klara att känna tillit också, i framtiden. Förutsättningarna är annorlunda i nästa relation. Det värsta har redan hänt. Något (massor) har vi lärt oss. Styrkekram!

8 gillningar

Det var som att läsa sin egen historia. Lite andra siffror, ålder på barnen och lite annan ordning på händelsen men stora dragen lika.
Lessamt att du behöver gå igenom detta men denhär sidan gör att man får ventilera sina tankar och får rätsida på en del funderingar.

1 gillning

Ja jag är lite trög i starten… haha. Nej men ärligt så har det varit lite av en process att kunna skriva om allt, och väldigt nyttigt att få ner tankarna på ”papper”. Tack för dina peppande ord! :heart: Ja jag tror också att man kommer att gå ur detta starkare, och du har rätt, jag tänker också att jag behöver landa med barnen i allt detta. Känns inget bra att stressa med en flytt ovanpå allt…

1 gillning

Måndag 27/4
Helgen gick så fort, hade massor av saker som jag ville hinna med. Laserade altanen och blev jättenöjd. Lite typiskt tog den gamla burken slut när jag hade typ 4 plankor kvar, men jag åkte till färghandeln och turligt nog hade de mini burkar till försäljning. :pray:t3: Sedan behövde barnen nya skor, både vanliga och mer sportiga löpar/ute skor. Känns sådär att springa runt i shoppingcenter just nu, så det var verkligen snabba beslut som fick gälla. Men det gick bättre än förväntat, båda hittade vad de vill ha, tack o lov, och vi kunde åka hem. Hann ialla fall med en långprommis med en väninna som har varit världens bästa stöd under våren. Tack och lov att jag har flera vänner som bor i närheten så jag lätt kan ”sno” en timme av deras tid… De som bor längre bort blir det mer projekt när man ska ses.
I dag på jobbet var det full fart. Skypemöten som avlöser varandra. Och faktiskt första IRL mötet på flera veckor. Var riktigt skönt att kunna prata över ett bord utan dålig uppkoppling och taskig ljudkvalitet. Tänk vad denna våren har ändrat på mycket…

3 gillningar

Vi har olika historier. En gemensam nämnare är att man blivit bedragen, lurad, utnyttjad. Den andra bedrog och visste att det var fel mot partnern, fel mot barnen, väldigt skadligt för barnen… Men ändå bedragaren valde att skaffa sig ett nytt liv men en ny person…
Du kommer förr eller senare att komma på fötterna igen, och utan din f.d.
Försök att ägna dig åt dina barn ( först) och dig själv ( sen), o du kommer att du blir nöjd. Detta är mitt sätt i livet. Styrkekramar.
Förresten, hade han varit värd dig skulle han inte ha lurat och bedragit troligen i flera år… eller månader…

2 gillningar

Min historia är nästan likadan. Vi har varit gifta i 12år och tillsammans i 19år.

När jag kom på min fru att hon haft ihop det med sin kollega. När jag väl konfronterade henne sa hon. Okej jag vill skiljas, som hon sagt många gånger tidigare när hon startat gräl, och tryckt ner en. När hon väl sagt att hon vilje skiljas en onsdag, på fredagen samma vecka åker hon och han på en parmiddag till en kollega. Fy fan var arg, ledsen och besviken jag blev. Kommande veckor bor hon kvar i vårat hus. Men åker till han på kvällarna. Det känns för jävligt men jag låter henne göra det, för det kanske finns en chans att hon ångrar sig eller. När jag hittar en lägenhet i vårt när område och berättar det vill hon gärna veta vem hyresvärden är, okej tillslut får hon veta. När jag väljer att inte gå på visningen och ber henne göra det i fall någon av oss ska flytta gör hon det. Två dagar senare får jag besked av hyres värden att han valt än annan intressent. Snacka om förvåning när det är hon som fått lägenhet. Då har hon gott bakom ryggen igen utan att berätta att hon varit den andra intressenten. Blir så jävla besviken.

Vi har tre barn ihop på 3, 10, 10 år. Som är mitt liv. Men mitt ex har från första stund låtit hennes nya träffa barnen och säger att dem vill träffa han. Hur fan ska de våga att säga att de inte vill att han ska vara där.

När tre veckor gått var han med hos hennes föräldrar och syskon som bor en bit bort. Inte ett ord från hennes familj hur man mår. Är det inte konstigt.

Idag bor jag kvar i huset. En värdering har gjorts, för att se om jag har råd att köpa ut henne. Värderingen blev hög trots Corona så där är det nog inte problem, även för dig Katten.
Berätta för din arbetsgivare om din situation om du inte gjort det än, de är ofta förstående och han ha överseende om måendet går ut över arbetssituationen. Det hjälpte mig. Tack för att du delar med dig av din situation du är inte ensam.

1 gillning

Hej @Rick_kcir, när din Dam gått och gjort så mycket skit redan trots att ni är gifta så tror jag att du kan inte skall hoppas på nått från henne, tråkigt som fan mannen.
Nu måste du boosta upp dig själv och finnas för kidsen, tänk framåt utan henne.

Söndag 3 maj
Valborgsmässoveckan blev en riktig berg och dalbana vad gäller mina känslor. På tisdagen kom äntligen ILSKAN och det var riktigt skönt vill jag lova. Istället för att bara vara ledsen och ha den jädra klumpen i magen, så var jag riktigt arg. Skönt med omväxling, och jag blir mer handlingskraftig när jag är förbannad. Jag hade en snickare här en av dagarna, som gav mig en offert på ett arbete på huset. Ett arbete som mitt X pratat länge om att han vill få gjort, men som han inte tagit tag i. Nu när jag ska bo kvar (ett tag ialla fall) vill jag definitivt få det fixat! :muscle:Jag hade vänner över på Valborg och det blev en trevlig spontanmiddag. På långfredagen däremot så träffade jag mitt X, då han skulle hämta ena barnet för en aktivitet, och så skulle han övningsköra med den andre. Vi hade också kommit överens om att prata mer om bodelningen och hur vi ska lägga upp det. Hursomhelst, förutom de praktiska bitarna sa mitt X att han nu bokat sommarstuga vid kusten i 2 veckor. Han kommer att ta semester lite tidigare i år, och jag lite senare. Jag blev så himla ledsen och halkade ner i en djup pöl. Känner mig så tudelad. Visst vill jag att mina barn ska få semestra med Xet, men att vara borta från dem i 2 veckor känns så tungt. Nu är de ju så stora så de kanske ändå vill komma hem en vända mellan… Jag misstänker också att X et inte kommer att kunna låta bli att ta med sin nya, och tanken på att de alla ska vara i hop gör mig spyfärdig. :cry: åh hur ska man lära sig att acceptera det? Jag har ju också fattat att de inte vill bo i en 1:a hur länge som helst, och när de skaffar något större kommer ju barnen att kunna bo där de med… :sob::sob: Fy vad jag fasar för det… jag är så van att ha barnen hos mig hela tiden, de är ju mitt allt. Men jag fattar att jag inte har något val. :cry:
Resten av helgen har jag haft klumpen i magen hela tiden. Var i skogen på en mysig utflykt i dag med barnen och grillade korv, och när vi kom hem så brast det för mig. Storgrät som jag vet inte vad… men kändes bättre efteråt. Nu hoppas jag att nästa vecka ska bli en bra vecka. :heart:

6 gillningar

Din historia är väldigt väldigt lik min!
Jag blev också lämnad av min man som jag levt ihop med i 24 år!
Träffades när vi var 16 o 17 år gammal. Två barn på 15 och 17.
Precis som i ditt fall blev min fd man också kär i sin närmsta kollega!
Det har gått 2.5 år nu!
Det blir bättre!!
Idag har jag barnen på heltid, sonen träffar si. Pappa varannan helg. Dottern träffar han knappt :frowning:
Jag är nu sambo med en fin man som verkligen bryr sig om mig o barnen.
Men det är tyvärr så som ngn skrev.
Jag har svårt att hitta tillbaka till den där tryggheten o fullkomliga lyckan i ett förhållande igen… är jätte kär o lycklig. Men det stora sveket och det enorma sår som en skilsmässa gör har tyvärr satt sina spår.
Men jag mår idag ändån bättre och är lyckligare än vad jag någonsin kunde tro att jag skulle bli efter det min ex man utsatte mig och vår familj för
Många varma och styrkekramar till dig

13 gillningar

Så härligt att höra. Kan bara säga att det behövs flera sådana här berättelser här inne på forumet.
När det är som mörkast Och när människor söker sig hit, så behövs dessa ljusglimtar, med hopp om framtiden.

3 gillningar

Tack snälla för din berättelse. Precis vad jag behövde nu!! :heart: Så himla skönt att höra att det gått bra för dig och att du är lycklig igen. Ger mig hopp!! :star2: kram

2 gillningar

Vad glad jag blir att jag kunnat hjälpa dig genom att bla ge dig hopp😍
Det är skitjobbigt och tufft att gå igenom en skilsmässa. Jag såg inte ljust på framtiden. Besvikelsen att inte längre kunna va en kärnfamilj och med den tryggheten det innebär gentemot våra barn var och ÄR fortfarande jobbig!
Men allt blir bra tillslut❤️
Oavsett om det inte blir som man tänkt sig från början i livet, så blir det bra ändån!
Livet blir lite av vad du gör det till😊
Du kommer skratta o va lycklig igen! Och då kommer detta bara ha gjort dig starkare!

3 gillningar

Det är ett år sen jag separerade från mitt x . Han hade en annan , men allt var mitt fel.
Idag befinner vi oss i en vårdnadstvist.
Jag har bara varit med om elände under det gångna året .
Har svårt att se ljuset i tunneln .
Träffade en gammal ungdomskärlek ett tag , och det kändes lättare med saker , men det blev inget mer med det …
tillbaka i gamla hjulspår… en massa tråkigheter …

Nu är jag mest negativ och hoppet om att något ska gå min väg har försvunnit…

När kommer ljuset , då menar jag inte att det måste vara kärlek… men något positivt må fan hända snart .
( ingen bostad , inga möbler , vårdnadstvist, inget samarbete m.m)

1 gillning