Nu har jag hängt inne på forumet ett tag och nu äntligen orkar och vill jag skriva av mig. Jag har läst flera av trådarna och tycker det är så sorgligt , men också lite skönt, att man inte är ensam med att ha fått sitt hjärta krossat.
För 2 månader sedan hade vi (enligt mig ialla fall) en mysig skidsemester på barnens sportlov. Fredagen efter så kläckte han ur sig att han inte mått bra ett tag och att han kommit fram till att han vill skiljas. Det hela kom som en total chock för mig, jag hade visserligen känt ett tag att han inte varit närvarande och att jag inte fått så mycket uppmärksamhet… men inte hade jag detta på känn. Jag hade snarare varit lite orolig ett tag då han jobbat så himla mycket, och hade varit rädd att han skulle gå in i väggen. Sportlovet hade varit välbehövligt, med familjetid och egen tid. När han berättade åt mig, så bönade och bad jag först att vi kan väl försöka hitta tillbaka, boka familjeterapi eller något liknande. Men nix, han var benhård, och då kom det till sist fram att han träffat en annan. Jag föll så djupt, så djupt och var alldeles knäckt. Sov inget på flera dagar, men fick ganska snabbt sömntabletter utskrivet och hjälp av en terapeut. Jag var alldeles chockad och det dröjde 2 dagar innan jag ens kunde gråta. Fick tvinga i mig lite mat bara för att få energi.
Vi träffades när vi var unga, bara 22 år, och fick 25 år i hop, varav 16 som gifta. Han har alltid varit min bästa vän, inte bara mannen i mitt liv, och jag har varit så lycklig med honom och vårt liv. Så detta har tagit mig så hårt och jag vet varken ut eller in… Vi har haft en okej ekonomi och har alltid prioriterat att göra saker, rest både i Sverige och utomlands, fjällvandrat, åkt skidor m.m. Har rest med barnen, men också kommit iväg lite då och då på egna spa och weekend resor. Vi har haft egna intressen men också haft gemensamma mål och drömmar, och i mitt tycke ett jättebra förhållande. Vi har gått igenom både med och motgångar, med tuffa småbarnsår (ingen av oss har nära släkt i närheten där vi bor) samt en förälder som varit sjuk och gått bort, arbetslöshet pga konkurs etc etc… Så jag känner mig så jäkla besviken att han kastar bort allt det vi haft i hop, varför kunde han inte säga något innan det blev försent?
Han sa åt mig på en gång att jag och barnen kan bo kvar tillsvidare, han flyttar ut. Tillsammans med henne, frågade jag. Men nej sa han, det blir alldeles för tidigt. Eftersom det inte är helt lätt att hitta lägenhet där vi bor sa han att det får bli något tillfälligt att börja med. Men han skulle börja leta sa han. Jag försökte säga att han kanske kan hitta något i närheten där vi bor så barnen kan träffa honom lite lättare ialla fall.
Jag orkade inte då ta reda på och fråga vem den nya var, jag frågade bara om det var någon jag kände, men det var det inte. Men jag misstänkte redan då att han träffat henne på, eller via jobbet.
Jag ville inte heller att vi skulle berätta för barnen (de är 15 & 17) på en gång, var tvungen att själv bara fatta och låta det sjunka in lite. Men sedan berättade vi för dem efter en vecka, och då blev speciellt den yngre så ledsen. Den äldre har många vänner vars föräldrar skilt sig, så han hade mer frågor typ var de ska bo och praktiska saker. Fast då berättade inte vi om att mitt X träffat en ny. Kändes som om att det räckte med skilsmässan. De var nog lessna och chockade av bara den nyheten.
I den vevan flyttade jag också in i gästrummet. Kände mig så äcklad (gör det fortfarande) att han varit med en annan samtidigt som mig. Första dagarna, efter bomben, hade jag försökt få svar på mina frågor, typ hur länge det hållt på och hur länge han haft känslor för henne. Inte så länge var hans svar. Att prata om känslor och djupare saker har aldrig varit en av hans paradgrenar. Jag såg förresten aldrig att han grät heller under de veckorna, ialla fall gjorde han inte det framför mig. Han erkände att han känt/vetat om allt innan sportlovet, men inte velat säga något då vi alla såg fram emot skidsemestern. Tack, eller?
Efter ca 2 veckor berättade han att han kommer att flytta ut 2 veckor senare. Ok, vad har du hittat? Fick då veta att han skulle flytta in med henne i en 1:a inne i stan. En lägenhet som hon köpt… Tydligen lämnar hon också en familj och jag förstod då att det är hans närmaste kollega. De har rest en hel del sista året på konferenser och jobbmöten. Men en 1:a? Hur har han tänkt att träffa barnen? Han hoppades att det är skulle vara ok att han kommer till huset några gånger i veckan på eftermiddagarna och på helgerna. Jag vet inte vad jag ska känna? Det här är inte den mannen som jag älskat i mer än halva mitt liv. Det är en sak att han behandlar mig såhär, men barnen? Fy fan för honom. Jag tror förresten att han vetat om lägenheten ända från när han gjorde slut med mig, för hade han velat, hade han hittat något annat i andra hand. Så svårt är det inte…
Nu har det gått 4 veckor sedan han flyttade och jag kämpar varje dag för att hålla huvudet ovanför vattenytan. Han dyker upp då och då för att träffa barnen, och det har inte varit några rutiner. Men förra veckan fräste jag att nu får han planera lite bättre. Jag vill själv kunna planera mina helger, och passa på att jobba längre de eftermiddagar han kommer till huset. Barnen vill ju träffa honom och jag har märkt att de inte velat planera med sina kompisar ifall att han kommer. Jag tror det sjönk in, hoppas det ialla fall. Jag vet att jag är schysst som låter honom komma hit, (vilket jag bara gör för barnens skull, honom skiter jag i) så han får rätta sig efter oss. Det kändes först som om vi skulle anpassa våra liv efter hans, men det kan han glömma.
Skilsmässoansökan är nu inskickad, och vi har tagit kontakt med en jurist som får hjälpa oss med bodelningen. Tanken är att jag ska bo kvar i huset med barnen ialla fall i ett år, så vår yngste får gå klart 9:an. (skolan ligger ganska nära där vi bor). Både jag barnen behöver landa och sörja och huset är vår trygghet just nu. Jag har bara tyvärr inte råd att köpa ut honom så vi måste göra ett avtal. Men jag vet inte hur vi ska göra exakt. Därför känns det bra att ha en jurist, även om det är dyrt. Att sätta ett värde på huset såhär i coronatider känns lite skrämmande. Hur vi än gör, tror jag att jag om ett år eller så, kommer att vilja flytta till något lite mindre, och mer lättskött utan alla minnen. Hade bara varit skönt att ha lite tid på sig i fall jag inte hittar något som jag vill ha just då.
Vad mitt X har tänkt att göra vet jag inte alls. Han säger att det bara är tillfälligt att bo i 1:an och att barnen alltid kommer att kunna vara välkomna hos honom, Jo tjena. Mitt i allt tycker jag ändå att det är skönt att de bor hos mig hela tiden, de är ju ändå så stora att de kan fixa mycket hemma och hjälpa till. Han har förresten nu sagt till dem att han träffat en ny och bor med henne. De har konstigt nog inte sagt så mycket om det… Bara sagt till mig att de tycker att det inte är så konstigt att han flyttat. Fast jag tror de är ganska vana då han varit borta med jobbet en hel del sista åren.
Jag försöker att ha det mysigt hemma med barnen så att de ska ha det tryggt och bra. Vet inte om det är för att överkompensera att deras pappa bara dragit? Så jag lagar mat och bakar som aldrig förr. En del av mig tycker iofs också att det är skönt att ha något att göra hela tiden. Så det är nog en kombo… Jag har förresten blivit kompis med grillen… 
i alla år har jag låtit mitt x få fixa grillningen (usch vilken könsfördelning) och jag har glatt stått undan. Men nu har jag minsann marinerat, fixat och grillat varje helg. Tycker det är riktigt skoj. Och så känns det så skönt att jag minsann kan jag med.
Själv så har jag det bitvis riktigt jobbigt. Vill bara sova typ ett halvår och vakna och må bra. Och att corona har flugit all världens väg. Jag vill bli lycklig igen, men hur 17 ska det gå till? Som jag skrev så har vi varit tillsammans så länge så jag tror jag måste först bara hitta mig själv igen. Vem är jag utan mitt X? Och så saknar jag min bäste vän så mycket så det gör fysiskt ont. Tårarna kommer när jag minst anar det, som i dag, då jag hörde en låt som spelades på spinningpasset som vi gick på tillsammans.
Jag har redan fått jättemycket tröst från forumet och tror och hoppas att jag kommer att kunna titta tillbaka på min historia om ett tag för att förstå allt som hänt ännu bättre. För jag vill verkligen bli lycklig igen, på något sätt…
100 såna grejer till, så… Detta kommer förändra dig, och också din bild av dig själv. Du kommer att bli så jäkla stark, kompetent och genomskåda så många knasiga genusgränser… Du kommer att lära dig massor både om känslor, relationer och praktiska grejer med hus, ekonomi… Du kommer att växa så att det knakar!
Ja jag tror också att man kommer att gå ur detta starkare, och du har rätt, jag tänker också att jag behöver landa med barnen i allt detta. Känns inget bra att stressa med en flytt ovanpå allt…
Sedan behövde barnen nya skor, både vanliga och mer sportiga löpar/ute skor. Känns sådär att springa runt i shoppingcenter just nu, så det var verkligen snabba beslut som fick gälla. Men det gick bättre än förväntat, båda hittade vad de vill ha, tack o lov, och vi kunde åka hem. Hann ialla fall med en långprommis med en väninna som har varit världens bästa stöd under våren. Tack och lov att jag har flera vänner som bor i närheten så jag lätt kan ”sno” en timme av deras tid… De som bor längre bort blir det mer projekt när man ska ses.
åh hur ska man lära sig att acceptera det? Jag har ju också fattat att de inte vill bo i en 1:a hur länge som helst, och när de skaffar något större kommer ju barnen att kunna bo där de med… 
kram