Stor kram, @Honungspaj
Du har skrivit så många fina och kloka inlägg genom åren och du har hjälpt så många på det här forumet. Nu håller vi alla tummar för att det här ska bli bra!
7 gillningar
Fint skrivet! Hoppas det bästa för din dotter 
1 gillning
Men vad läser jag!
Skickar stora kramar och förhoppning om att behandlingen funkar bra och hon mår hyfsat under tiden.
Slänger in lite styrka också när jag ändå håller på.
/
2 gillningar
All kärlek till er❤️
3 gillningar
Åh, kära nån! All styrka till dotter och er runtomkring! Kram!
1 gillning
All styrka till dottern och er alla som står runt omkring. Det är väldigt tufft att vara närstående också, jag vet hur det är. Ta hand om er
3 gillningar
Jag önskar din dotter god bättring och dej styrka på vägen❤️
2 gillningar
Jag sitter på sjukhuset med min dotter medan hon får sin tredje dos cytostatika. Hon spelar Nintendo och jag har målat lite i målarbok för att få tiden att gå och för att hitta ett lugn.
Det jag verkligen vet nu, efter att ha haft två barn som fått cancer, är att smärtan av att bli lämnad av en stor kärlek var värre för mig än barnens sjukdom. Det kanske låter absurt om man inte varit där själv. Men jag tror det handlar om perspektivet. När barnen är sjuka är jag vuxen, stark och behövs. Jag är rädd och orolig, men jag känner mig inte övergiven och bottenlöst ensam eller utan livsmening. Så kände jag mig när jag blev lämnad. Livsmeningen är visserligen till stor del barnen för mig, men när de är friska så växer de ju upp och kommer att ”lämna mig” för att gå vidare i sina liv. Medan en man är någon jag vill ha nära mig, inte minst då barnen växer upp.
Alla runt mig är också så förstående och så vänliga när barnen är sjuka. Alla förstår att vi går igenom en kris. Medan jag möttes av stor oförståelse i min sorg när jag blev lämnad. Särskilt faktiskt från mina gifta väninnor. De ville liksom se mig som den starka och fria kvinnan som i princip skulle leva det liv som flera av dem gick och drömde om i småtråkiga äktenskap. Det var svårt för mig att hantera deras reaktioner och konversationer. Jag kände mig ensam och oförstådd.
Att bli lämnad är att stötas ut ur tryggheten som man trodde sig ha. Det är smärtsamt och upplevs som ett hot mot hela existensen. Även om man kan ta sig igenom det och växa som människa så är det en plågsam resa. Att ha ett svårt sjukt barn är skrämmande eftersom all närhet till döden är djupt skrämmande. Men för många barn och unga som får cancer så innebär det inte en akut risk för att dö, så pass bra behandlingar finns idag. Det innebär förstås en plågsam behandling och mycket stress. Även för mig som mamma som är nära min 20-åring och som bor med henne på heltid. Men det är skillnad. Jag lider inte inombords 24 timmar om dygnet som jag gjorde när jag blev lämnad. Jag har många bra och mysiga och till och med roliga stunder. Så konstigt kan livet vara.
Vi skulle behöva prata mer om kriser, istället för att gömma oss från dem och därmed också skapa så mycket bilder i våra huvuden om hur allt ska vara och hur vi själva ska ha det. Vi vet väldigt lite om vad som kommer att hända i våra liv, och vi har mycket mindre kontroll än vi tror.
19 gillningar
Livet fortsätter att hända.
Idag är jag både väldigt glad och väldigt ledsen samtidigt. Min fina dotter har tagit sig igenom cancerbehandlingen och är nu klar med den. Så underbart! Och i samma veva hade hon turen att få en ungdomslägenhet av Bostadsförmedlingen, så nu kan hon, 21 år gammal, flytta hemifrån. Efter att vi kurat ihop oss hemma i drygt fem månader känns det väldigt bra för oss båda. Hon går vidare i livet och jag bor kvar med sonen som är 17. Min äldsta dotter som är 25 har flyttat sedan flera år tillbaka men vi ses alla ofta och gillar varandra. Jag är så tacksam för det.
Samtidigt har det uppstått nygamla problem med min kärlek, som kommer utav hans undvikande anknytningsmönster. Ofta blir det problem vid jul och på sommaren eftersom det då finns mer tid att ses på, men han har så stora problem med att träffa mig mer än ett par dagar i taget. Sen måste han vara ensam ett tag, och så håller vi på så. Under lång tid har det ändå gått ganska bra, men nu skulle jag vilja ha mer tid tillsammans, och gärna på hans fina landställe. Jag skulle bara vilja låta dagarna gå och landa lite efter den här jobbiga våren. Förutom min dotter har jag också tagit hand om två andra närstående som haft olika problem. Och jobbat heltid.
Nu har vi delat på oss igen på hans initiativ, men jag känner mig sorgsen av det. Jag undrar återigen om jag kommer att klara av den här relationen eller om jag måste avsluta den. Vi trivs så bra ihop när vi ses, och han motsvarar så mycket jag söker hos en partner. Men jag har så mycket större kapacitet till närhet och spontanitet än vad han har, och jag måste hela tiden hålla tillbaka. Idag smärtar det. Tanken på att avsluta smärtar också.
12 gillningar
Fina @Honungspaj, så tufft du haft det! Blir ändå glad över att cancerbehandlingen är över och att din dotter kan blicka framåt. Har man klarat av cancer, får man en helt annan styrka i livet
Om jag får skicka med några tankar så är det hållpunkter. Du skriver att det är samma typ av problematik som återkommer, ett mönster som upprepas. Vad sägs om att skriva ner dina tankar mer i detalj här eller i ett eget block och sedan bestämma en lämplig tidpunkt framåt, t ex en dag i augusti. Då läser du igenom det du skrivit tidigare och känner efter var du står nu. Om du har samma känsla, att du inte trivs men inte heller kan avsluta, sätt en ny hållpunkt längre fram, t ex november och gör om samma sak.
Jag fick rådet om hållpunkter av mina vänner med mitt senaste långa förhållande. Det hjälpte mig att till slut ta ett beslut och i mitt fall blev det att avsluta förhållandet. Jag hade dock inte varit redo tidigare. Jag hade inte heller kunnat se eller känna det på samma vis. Det fanns något med att läsa de egna tankarna och känslorna. Kunna stanna där och fundera. Vill jag? Orkar jag?
En stor kram till dig 
5 gillningar
VIlket bra tips! Tack, det kan jag utnyttja också.
1 gillning
@Honungspaj blir otroligt glad över att din dotter är igenom behandlingarna och har nya mål.
Bädda in dej lite i bomull och ta hand om dej själv, förstår att även du vill landa någonstans och tanka dej själv efter en svår tid.
@Buenita tips om att skriva ner och sedan gå tillbaka är ett bra tips där man kan låta saker växa fram och ta form.
@Honungspaj, du har tillfört så många bra råd till oss andra och du är så klok så du kommer komma fram till något
Kram
3 gillningar
Tack för sympati och goda råd!
Jag har skrivit regelbundet när det har varit den här typen av svackor i vår relation, och även när han tidigare gjort slut och kommit tillbaka.
Där ser jag mönstret väldigt tydligt och om jag vore 30 eller 45 år hade jag brutit upp. Nu är jag 56 och inte så intresserad av män i allmänhet längre. Jag tror inte att jag skulle orka ha någon ny relation.
Den här mannen är jag kär i fortfarande efter våra sex år, och jag trivs väldigt bra med honom när vi väl är tillsammans. Jag har förståelse för hans grundläggande problem med närhet och jag har oftast så mycket annat att ägna mig åt att det inte alltid blir ett stort problem. Han säger också att han älskar mig och han visar det på många sätt. Därför känns det som om det borde vara möjligt att hitta en väg framåt. Men samtidigt gjorde det här senaste avståndstagandet mig väldigt ledsen och uppgiven. Så jag känner att jag måste bevaka mina gränser som @Buenita skrev så klokt.
Jag ska andas och låta lite tid gå och försöka hålla mig öppen för vad som än händer.
7 gillningar
Så glad för din skull att din dotters behandling har gett gott resultat, största livslyckan av alla
När det gäller din nuvarande relation så avstår jag från att kommentera, du kan och vet redan alla förnuftsargument och du kommer att lösa dilemmat på bästa sätt för du är så STARK 
4 gillningar
Jag fortsätter att fundera över vad jag vill och kan göra med min nuvarande relation. Eller om det vore bättre att bryta upp.
Om jag riktar sökarljuset inåt så ser jag att jag längtar efter mer samvaro och gemensamma planer, och mer nyfikenhet och spontanitet än vad jag kan få i den här relationen. Samtidigt så har jag ju inte lyckats hitta en man där relationen kan vara sådan hittills i livet. Och nu, vid snart 57, känns det svårare att tro att det ska hända. Men det är förstås inte omöjligt.
Jag har förstått med tiden att jag är en stark person och att jag är slagtålig och lojal i relationer. Jag har antagligen fått en stor dos trygghet med mig från barndomen. Jag har en god självkänsla och jag är inte så rädd. Om någon sårar mig blir jag ledsen men jag lägger inte en orimlig skuld eller börda på mig själv. Den här egenskapen gör att jag inte behöver skydda mig så mycket, jag måste alltså inte leva som singel för att det ger mig sinnesfrid, utan jag kan hitta sinnesfrid även i en relation, och även när den innehåller problem.
Samtidigt gör detta att jag nog har en tendens att stå ut med lite väl mycket. Och jag antar att det beteendet kommer sig av en annan slags rädsla, eller bekvämlighet. Men vet vad man har, men inte vad man får, något sådant. Jag är ganska ointresserad av dejting och av att träffa nya människor i allmänhet, även om jag ofta ändå gör det, träffar nya människor alltså. Jag är ganska introvert men kan agera extrovert i sociala sammanhang.
Jag är nog verkligen en tvåsamhets-person. Jag skriver under på det engelska uttrycket ”Two is a company, three is a crowd.”
Ändå är det ju ett faktum att mina tvåsamhetsförsök inte har fallit ut väl. Jag har inte valt män som är kompatibla i just det här avseendet. Jag har letat efter intellektuell kompatibilitet eftersom det också är viktigt för mig, men den emotionella kompabiliteten är så mycket svårare att fånga tidigt i ett förhållande. Under förälskelsen är alla sina bästa jag, och därefter har man redan börjat investera så mycket i relationen.
När jag ser tillbaka på mina tre seriösa förhållanden innan det här nuvarande, så borde jag ha brutit upp tidigare, och ändå är det till slut den andre som gjort slut med mig. Men, jag tänker också, vad hade hänt om jag gått tidigare? Hade jag bara valsat runt i ytterligare X antal förhållanden som ändå tagit slut? Jag tror att det finns en risk för det, och det känns ju bara tröttsamt. Men det kan förstås också vara en tanke som skyddar mig från en insikt om att jag kanske gått miste om den där mannen som verkligen hade passat mig, genom att stanna så länge och försöka varje gång.
Med den nuvarande mannen blir det ett liv som flera här på forumet säger sig önska, en ”guldkant”. Själv är jag lite allergisk mot det uttrycket. Alla vill ha en guldkant, men vill man verkligen nöja sig med att enbart vara en guldkant för någon annan? Personligen tycker jag att det är ett uttryck som maskerar en rädsla för engagemang, vilket väl i sin tur maskerar en rädsla för att bli sviken och sårad. Men jag fattar att det kan betyda olika saker beroende på vem som använder uttrycket.
Min nuvarande särbo har gjort det tydligt att han aldrig vill flytta ihop. Han vill inte markera vårt förhållande på något sätt, t ex genom att förlova sig, för han tycker inte att vuxna människor behöver manifestera sånt. Det kan låta väldigt vettigt och sunt, men nu när jag känner honom så vet jag hur mycket rädsla och ångest som finns inom honom för alla typer av ”band”. Så egentligen är det ångest och rädslor som styr honom, och inte alla de förnuftiga argument som han kan lägga fram.
Han kan vara ensam hur länge som helst och hävda att han bara mår bra av det. Samtidigt ser jag att han har en slags grubblande och trött sinnesstämning som liksom ligger som ett lock över honom, men när han är med mig, eller med andra, är han lättsam, rolig, intresserad och aktiv. Jag tror det ger honom mycket, men han orkar bara med det i korta perioder. Sen måste han dra sig tillbaka i sin ensamhet och ”vara sig själv” igen. Så här kan jag också känna med många människor, inklusive vänner. Det räcker med att ses en kväll eller en helg, sen vill jag gärna vara ensam igen. Men, skillnaden mellan oss är att jag gör undantag för min kärlekspartner. Med honom känner jag mig avslappnad och vill gärna ha mycket tid tillsammans. Jag älskar när vi t ex är på hans landställe och skrotar runt på olika delar av tomten och huset. Vi måste inte prata hela tiden, eller ens se varandra hel tiden. Men vi finns där, i samma ”rum”. Tyvärr funkar det inte alls så för honom. Han beskriver hur ett inre tryck ökar för varje dag vi är tillsammans, hur bra vi än har det, och hur han efter ett par dagar bara ”måste bort”. Vilket i praktiken betyder att jag måste åka hem eftersom vi är på hans ställe. När vi ses hos mig är det han som åker hem, oftast lite lite tidigare än vad jag hade ställt in mig på.
Han kan inte heller göra några som helst planer för framtiden. Att prata om hur en sommar ska vara, eller hur man ser på en ålderdom tillsammans, det går inte. Han blir helt blank och får antagligen bara panikkänslor inombords,
Allt det här kan jag på ett sätt acceptera. Anknytningsteorin ger bra förklaringar till hans beteende. Han har gått lite i terapi för det, men slutade tvärt, vilket väl är ganska vanligt för personer med undvikande anknytning. Att han ens försökte med terapi i 60-årsåldern tycker jag var fint. Och jag ser att han tar små myrsteg till närmande mot mig. Han säger ofta att han älskar mig och inte vill förlora mig. Men han kan samtidigt agera så klumpigt och sårande ofta, och då måste jag vara storsint och överse.
Jag kan alltså välja att se honom som en ”guldkant” och i övrigt leva mitt liv som en ensamstående kvinna, något som jag ju ändå skulle vara om jag gör slut. Jag har tre stora och fina barn, två föräldrar ännu i livet och en liten hund. Ett bra jobb, en bra bostad, många vänner. Jag föddes med ”tur” genom snälla och kärleksfulla föräldrar. Men har också jobbat hårt hela livet för det jag har. Jag har utstått svek från två män som är pappor till mina barn, och bitit ihop för att vi ska kunna ha en bra relation som gemensam föräldrar. Det har lyckats. Jag har skött min ekonomi och mitt jobb trots mina mäns ekonomiska smällar som även har kostat mig en hel del. Jag har alltid prioriterat barnen och vi har därför en väldigt bra relation. Jag känner mig stolt över vad jag har åstadkommit.
Så, ska jag nöja mig med denna ”guldkant”, eller ska jag bryta upp, med erfarenheter av att jag alltid tidigare vänta för länge med ett sådant steg? Ska jag lyssna till min längtan efter ett emotionellt mer jämställt förhållande och göra slut, vilket paradoxalt ju leder till ännu mer ensamhet, åtminstone inledningsvis, och kanske för alltid. Ska jag gå in i sorgen över att lämna en så fin och klok man men som inte klarar att ge mig tillräckligt med närhet? Eller ska jag stanna och försöka göra det bästa av situationen?
Retoriska frågor som inte kräver svar, för det finns egentligen inga svar, eller snarare så finns det många olika svar, och inget är mer rätt än det andra. Jag måste fortsätta processen ett tag till. Men eftersom jag skriver på det klokaste av forum så vill jag gärna ha era reflektioner och tankar. Det behöver inte vara råd till mig,utan det får gärna vara tankar om er själva.
9 gillningar
Du har redan konstaterat att det är omöjliga frågor att svara på för annans räkning 
För egen räkning så kan jag i dagens läge inte se skuggan av en chans att jag skulle vilja flytta ihop med någon igen, men man ska väl aldrig säga aldrig för vem vet vad framtiden har att erbjuda 
Så det där med guldkant låter i mina öron som ett bra alternativ, men däremot så skulle jag inte se ditt/ert upplägg som någon “guldkant” överhuvudtaget. Att själv mer eller mindre tvingas åka hem för att han fått nog av en pang bom, att han själv plötsligt ränner iväg från dig, all den rädslan och oförmågan till ömsesidighet, kommunikation och ömsesidiga kompromisser som han ger uttryck skulle nöta ner mig. Ingen trygghet och ingen tro på att han orkar/vill stå kvar om det skulle börjar blåsa lite snålt och man plötsligt i en period skulle behöva mer.
Så jag hade personligen inte velat vara med en sådan man där i princip allt faktiskt sker på hans villkor och där jag känner att jag vill/måste läsa och söka bland psykologiska teorier för att förklara hans beteenden.
Kanske inget svar du önskade, men jag som också comittar mycket i en etablerad relation… och kanske till och med alldeles för mycket, skulle aldrig välja att utsätta mig för den sortens problemområde och den medföljande stress och besvikelse som det innebär någonsin igen. Men det är ju jag det och vi funkar nog lite annorlunda på det sättet du och jag, för jag är mycket hellre ensamlevande (därmed inte ensam allt igenom) än lever i en “parrelation” på sådana premisser 
1 gillning
Tack @Noomi för svar och för helt relevanta reflektioner. En del av det du skriver tänker jag själv, och det är därför jag grubblar just nu.
Men, som sagt, vi är alla olika. Och den här mannen har förstås många väldigt goda sidor också, som jag inte lade energi på att beskriva just nu. Han kan på många sätt verkligen beskrivas som en guldkant, särskilt om jag kunde känna mig själv lika säker som du och många andra gör, på att jag helst inte vill bo ihop med någon. Det är ju en vanlig känsla, och jag känner mig just nu intresserad av att försöka förstå varför det inte skulle kunna vara bra även för mig. Under det senaste halvåret, när min dotter var sjuk och behandlades, har han varit ett jättefint stöd för mig. Jag har definitivt haft det lättare under den perioden tack vare honom, än vad jag hade haft som ensamlevande.
Hans landställe brukar inte heller vara ett problem, utan snarare en skön oas som vi besöker på helgerna under försommar och höst.
Så det finns flera perspektiv på situationen, och på relationen. Men visst, hans anknytningsmönster är ett slags handikapp som gör att det ofta måste vara ”på hans villkor”. Men anknytningsmönster har ju alla, och de aktiveras i nära relationer. Man kan vara förnuftig, trevlig, pålitlig osv i alla sammanhang, men i nära relationer uppstår en dynamik som bara delvis är rationell, och där även tidigare mönster och föreställningar spelar oss spratt. Jag tror det gäller för oss alla, åtminstone gäller det även för mig. Så jag funderar vidare på vad mina egna behov verkligen är, och om mina perspektiv kan skifta utan att jag gör våld på mig själv. Någon annan kanske ser det som att jag redan gör våld på mig själv, men jag är inte säker på det själv. Men tiden får utvisa.
En fråga: Vad tycker du är bäst respektive tyngst med att leva ensam? Från mina ensamstående perioder tycker jag att frihet från att grubbla över en man har varit bäst! Men jag har känt mig ganska tom och torftig också. Min svåraste del är nog vardagskvällar efter matlagning. Man är lite för trött för att hitta på något, men åtminstone jag har svårt för att riktigt fastna för tv-serier, jag blir lite uttråkad och rastlös av tv. Då saknar jag det där vardagliga sällskapet som jag, åtminstone ett par dagar i veckan, har med min särbo. Småprat, ibland djupare samtal. En kram i soffan. Att få somna och vakna tillsammans.
1 gillning
Jag tycker nog att friheten att få ha mitt eget hem som min egen oas när jag kommer hem efter en kämpig dag är stort. Att kunna göra vad jag vill, och när och hur. Troligen så finns det nog lite inslag av att faktiskt inte alls behöva anpassa mig efter någon annan, tom. att få sova själv och vakna själv gillar jag numera 
Det jag kan sakna lite är att kunna hjälpas åt med diverse göromål, planerande av olika saker osv. Men egentligen ser jag inget som jag saknar så mkt med en man som skulle göra det värt att flytta in honom i mitt hem för att leva ihop med någon igen 24/7. I framtiden kanske jag kommer att sakna det där mer när det så småningom blir fråga om pensionärstillvaro, mer ledig tid och fler möjligheter till resande osv. Det är fullt möjligt att det kan bli så och att jag kanske ångrar mig då, men den som lever får se vad som händer då… för alla män som vill bo ihop har väl troligen inte dött ut till dess tänker jag, risken är väl snarare att det är tvärtom
Jag har turen att ha ett yrke jag stortrivs med och en kollegiegrupp som till stora delar är väldigt intressanta och intellektuellt givande personer så jag saknar inte direkt djupa samtal på fritiden och då jag eg inte är någon som trivs med någon mängd av “kallprat” heller, så saknar jag i nuläget inte det heller i nämnvärd omfattning.
Det jag isf saknar är det man i teorin hade kunnat ha om man hade levt ett helt “liv” tsm med någon som man har gemensamma barn med. Möjligheten att dela de erfarenheterna, minnena, uppgifterna, kommande barnbarn osv. men DET är ju en total utopi och rena fantasier och går aldrig att komma ens i närheten av med en ny partner. Sen är jag uppriktigt sagt inte det minsta intresserad av att bli någon bonusvuxen i andras barns liv. Det där med spänningen med nya partners och den nyhetens behag är för mig lite av typen… “been there, done that” och känner mig i nuläget rätt klar med allt som kräver de riktigt stora investeringarna.
Vad tror du om det här, kanske skulle passa bra som beskrivande text på dejtingsajt 
5 gillningar