Jag fortsätter att fundera över vad jag vill och kan göra med min nuvarande relation. Eller om det vore bättre att bryta upp.
Om jag riktar sökarljuset inåt så ser jag att jag längtar efter mer samvaro och gemensamma planer, och mer nyfikenhet och spontanitet än vad jag kan få i den här relationen. Samtidigt så har jag ju inte lyckats hitta en man där relationen kan vara sådan hittills i livet. Och nu, vid snart 57, känns det svårare att tro att det ska hända. Men det är förstås inte omöjligt.
Jag har förstått med tiden att jag är en stark person och att jag är slagtålig och lojal i relationer. Jag har antagligen fått en stor dos trygghet med mig från barndomen. Jag har en god självkänsla och jag är inte så rädd. Om någon sårar mig blir jag ledsen men jag lägger inte en orimlig skuld eller börda på mig själv. Den här egenskapen gör att jag inte behöver skydda mig så mycket, jag måste alltså inte leva som singel för att det ger mig sinnesfrid, utan jag kan hitta sinnesfrid även i en relation, och även när den innehåller problem.
Samtidigt gör detta att jag nog har en tendens att stå ut med lite väl mycket. Och jag antar att det beteendet kommer sig av en annan slags rädsla, eller bekvämlighet. Men vet vad man har, men inte vad man får, något sådant. Jag är ganska ointresserad av dejting och av att träffa nya människor i allmänhet, även om jag ofta ändå gör det, träffar nya människor alltså. Jag är ganska introvert men kan agera extrovert i sociala sammanhang.
Jag är nog verkligen en tvåsamhets-person. Jag skriver under på det engelska uttrycket ”Two is a company, three is a crowd.”
Ändå är det ju ett faktum att mina tvåsamhetsförsök inte har fallit ut väl. Jag har inte valt män som är kompatibla i just det här avseendet. Jag har letat efter intellektuell kompatibilitet eftersom det också är viktigt för mig, men den emotionella kompabiliteten är så mycket svårare att fånga tidigt i ett förhållande. Under förälskelsen är alla sina bästa jag, och därefter har man redan börjat investera så mycket i relationen.
När jag ser tillbaka på mina tre seriösa förhållanden innan det här nuvarande, så borde jag ha brutit upp tidigare, och ändå är det till slut den andre som gjort slut med mig. Men, jag tänker också, vad hade hänt om jag gått tidigare? Hade jag bara valsat runt i ytterligare X antal förhållanden som ändå tagit slut? Jag tror att det finns en risk för det, och det känns ju bara tröttsamt. Men det kan förstås också vara en tanke som skyddar mig från en insikt om att jag kanske gått miste om den där mannen som verkligen hade passat mig, genom att stanna så länge och försöka varje gång.
Med den nuvarande mannen blir det ett liv som flera här på forumet säger sig önska, en ”guldkant”. Själv är jag lite allergisk mot det uttrycket. Alla vill ha en guldkant, men vill man verkligen nöja sig med att enbart vara en guldkant för någon annan? Personligen tycker jag att det är ett uttryck som maskerar en rädsla för engagemang, vilket väl i sin tur maskerar en rädsla för att bli sviken och sårad. Men jag fattar att det kan betyda olika saker beroende på vem som använder uttrycket.
Min nuvarande särbo har gjort det tydligt att han aldrig vill flytta ihop. Han vill inte markera vårt förhållande på något sätt, t ex genom att förlova sig, för han tycker inte att vuxna människor behöver manifestera sånt. Det kan låta väldigt vettigt och sunt, men nu när jag känner honom så vet jag hur mycket rädsla och ångest som finns inom honom för alla typer av ”band”. Så egentligen är det ångest och rädslor som styr honom, och inte alla de förnuftiga argument som han kan lägga fram.
Han kan vara ensam hur länge som helst och hävda att han bara mår bra av det. Samtidigt ser jag att han har en slags grubblande och trött sinnesstämning som liksom ligger som ett lock över honom, men när han är med mig, eller med andra, är han lättsam, rolig, intresserad och aktiv. Jag tror det ger honom mycket, men han orkar bara med det i korta perioder. Sen måste han dra sig tillbaka i sin ensamhet och ”vara sig själv” igen. Så här kan jag också känna med många människor, inklusive vänner. Det räcker med att ses en kväll eller en helg, sen vill jag gärna vara ensam igen. Men, skillnaden mellan oss är att jag gör undantag för min kärlekspartner. Med honom känner jag mig avslappnad och vill gärna ha mycket tid tillsammans. Jag älskar när vi t ex är på hans landställe och skrotar runt på olika delar av tomten och huset. Vi måste inte prata hela tiden, eller ens se varandra hel tiden. Men vi finns där, i samma ”rum”. Tyvärr funkar det inte alls så för honom. Han beskriver hur ett inre tryck ökar för varje dag vi är tillsammans, hur bra vi än har det, och hur han efter ett par dagar bara ”måste bort”. Vilket i praktiken betyder att jag måste åka hem eftersom vi är på hans ställe. När vi ses hos mig är det han som åker hem, oftast lite lite tidigare än vad jag hade ställt in mig på.
Han kan inte heller göra några som helst planer för framtiden. Att prata om hur en sommar ska vara, eller hur man ser på en ålderdom tillsammans, det går inte. Han blir helt blank och får antagligen bara panikkänslor inombords,
Allt det här kan jag på ett sätt acceptera. Anknytningsteorin ger bra förklaringar till hans beteende. Han har gått lite i terapi för det, men slutade tvärt, vilket väl är ganska vanligt för personer med undvikande anknytning. Att han ens försökte med terapi i 60-årsåldern tycker jag var fint. Och jag ser att han tar små myrsteg till närmande mot mig. Han säger ofta att han älskar mig och inte vill förlora mig. Men han kan samtidigt agera så klumpigt och sårande ofta, och då måste jag vara storsint och överse.
Jag kan alltså välja att se honom som en ”guldkant” och i övrigt leva mitt liv som en ensamstående kvinna, något som jag ju ändå skulle vara om jag gör slut. Jag har tre stora och fina barn, två föräldrar ännu i livet och en liten hund. Ett bra jobb, en bra bostad, många vänner. Jag föddes med ”tur” genom snälla och kärleksfulla föräldrar. Men har också jobbat hårt hela livet för det jag har. Jag har utstått svek från två män som är pappor till mina barn, och bitit ihop för att vi ska kunna ha en bra relation som gemensam föräldrar. Det har lyckats. Jag har skött min ekonomi och mitt jobb trots mina mäns ekonomiska smällar som även har kostat mig en hel del. Jag har alltid prioriterat barnen och vi har därför en väldigt bra relation. Jag känner mig stolt över vad jag har åstadkommit.
Så, ska jag nöja mig med denna ”guldkant”, eller ska jag bryta upp, med erfarenheter av att jag alltid tidigare vänta för länge med ett sådant steg? Ska jag lyssna till min längtan efter ett emotionellt mer jämställt förhållande och göra slut, vilket paradoxalt ju leder till ännu mer ensamhet, åtminstone inledningsvis, och kanske för alltid. Ska jag gå in i sorgen över att lämna en så fin och klok man men som inte klarar att ge mig tillräckligt med närhet? Eller ska jag stanna och försöka göra det bästa av situationen?
Retoriska frågor som inte kräver svar, för det finns egentligen inga svar, eller snarare så finns det många olika svar, och inget är mer rätt än det andra. Jag måste fortsätta processen ett tag till. Men eftersom jag skriver på det klokaste av forum så vill jag gärna ha era reflektioner och tankar. Det behöver inte vara råd till mig,utan det får gärna vara tankar om er själva.
