Tack för fler kloka reflektioner och kommentarer.
Jag har inte varit i den är situationen tidigare, att jag överväger ett uppbrott från någon som jag verkligen älskar och som jag har haft, och har, många fina stunder tillsammans med. Jag har blivit dumpad hårt, flera gånger, och tagit mig igenom det. Nu är det som om jag överväger att lämna, inte bara honom och vår relation, utan även en stor del av mig själv. Det kan låta märkligt eftersom jag beskrivit hur lite tid jag kan få av honom totalt sett, men den tiden har betytt mycket för mig. Och när, om, jag väl utdelar hugget, så är allt det borta. Jag behöver lite mer tid för att vänja mig vid tanken.
Jag vet precis hur det är att vara ensamstående, utan en relation, och jag vet att jag klarar det bra. Men jag vet också att jag kommer att känna mig tom och ensam, oftare än vad jag önskar. Därför känns det inte som om jag vill skynda mig in i den tillvaron.
Han kan bara skada mig med sitt undvikande beteende om jag låter honom skada mig. Just nu låter jag det inte ske. Jag fyller dagarna med annat, har egna planer och mår bra. Men när vi väl ses igen kommer det förstås att börja ske saker igen, och då behöver jag vara uppmärksam på mig själv och redo att säga orden som avslutar allt, om vi inte lyckas mötas på något sätt.
Det har hänt förut att vi varit ”vid kanten” men lyckats närma oss varandra. Jag ser att han gör ansträngningar för mig, utifrån sin egen förmåga. Men han kommer aldrig att ha samma förmåga som jag har när det gäller närhet eller flexibilitet. Där har han ett stort handikapp. På alla övriga områden är han en jättefin man. Snäll, rolig, varm, ömsint och hjälpsam. Vi har samma värderingar när det gäller samhällsfrågor, han läser mycket och är intresserad av kultur, han är en bra kock. Jag vet att han älskar mig eftersom jag både känner det och han säger det. Så det jag förlorar om jag gör slut är verkligen inte lite.
Jag förstår att det utåt skulle se bra och rätt ut att bryta upp, visa att jag står upp för mig själv, att jag hellre är ensam än nöjer mig med smulor, att jag räknar med att träffa en annan man som passar mig bättre. Men inom mig känns det inte alls så just nu. Och jag känner mig inte som den underlägsna, den som förtrycks. Tvärtom egentligen, han är den som lever med sitt handikapp och jag kan välja om jag vill och kan ha det som en del av mitt liv eller inte.
Genom åren med honom har jag lärt mig mycket om anknytningsmönster, och förstått en del om hur det kan vara att leva med undvikande anknytning, något som man ju bara har oturen att drabbas av genom de föräldrar man har fått. Det är en tung börda, samtidigt som det inte är något man generellt pratar om, vilket gör handikappet både okänt och osynligt. Förutom att det märks i en nära relation så märks det inte för andra, men det märks ju i den inre dialogen man har med sig själv. Där finns mycket stränghet och en stor inre osäkerhet som skapar sress som man inte har ord för. Att få vara ensam, ofta, har blivit det sätt man har lärt sig för att reglera sitt känsloliv på så att man orkar kliva ut i världen igen och fungera. Och omvärlden har ingen aning om hur man känner sig inuti eftersom man utåt är så välfungerande och väl omtyckt.
Det finns förstås en gräns för hur mycket man som partner ska behöva förstå och ”stå ut med”. Men den gränsen är inte generell utan individuell. Jag har nog helt enkelt inte nått min personliga gräns ännu eftersom jag känner mer ömhet än ilska eller uppgivenhet. Jag känner mig inte utnyttjad, även om det säkert kan upplevas så av andra, och alla har ju sina egna personliga filter att läsa omvärlden genom som är helt relevanta. Jag känner mer att frågan handlar om mig själv än om honom. Vem jag är och vem jag vill och kan vara framöver. Och den frågan behöver jag vända och vrida på med eller utan honom i mitt liv.
Har du pratat om din syn på förhållanden i allmänhet, vad du uppskattar i ert förhållande och vad du behöver mer av? Om ja, hur tänker han? Om nej, är det något du vill/kan ta upp? Parterapi, hade det kunnat vara ett alternativ?
