När illusionen spricker

Min historia
1

I alla relationer är det lätt att fylla i och skapa en bild av den andre som förmodligen inte stämmer. Vad man fyller i är olika beroende på hur den andre är, vad man själv har för behov och hur kommunikationen fungerar. Jag tror detta händer både i vänskap och i kärlek, men förmodligen mer i kärlek.

Jag är i en skilsmässa efter nästan 13 år som gifta och 15 år som par. Två barn i mellanstadieåldern. Skilsmässan har på alla sätt och vis varit värdig och fungerat mycket bra praktiskt. Vi har bra kommunikation om barnen och de mår bra efter omständigheterna. Men nu kämpar jag hårt för att få fotfäste i min situation. Vissa dagar är bra, andra nattsvarta.

Anledningen till vår skilsmässa var att jag under många års tid upplevde mindre och mindre emotionell och fysisk närhet från min exfru. Ju mindre hon gav, desto mer längtade jag. Och desto mer försökte jag vinna hennes hjärta. Jag ville så klart att hon skulle älska mig som jag henne. Någonstans här började jag bygga en illusion. En dröm, ett hopp.

Hon å sin sida tycker (tyckte?) om mig, men att leva ihop var mycket mer en fråga om praktikaliteter, trygghet, samarbete. Och att få leva som hon ville. Jag gjorde ju allt hon sa och mer därtill. Hon ville inte skiljas. Hon var nöjd.

Men till slut stod jag inte ut. Jag var så ensam i mitt äktenskap. En vålnad. Jag upplevde att vi nästan aldrig nådde varandra längre, eller till och med att hon inte ville nå varandra alls. Semestrarna var mest smärtsamma. Man spenderar mycket tid tillsammans och det blev så uppenbart att vi inte kunde dela glädje längre. Jag förstår fortfarande inte att hon inte kände det, eller om hon inte vill tänka de tankarna.

Nu står jag med en känsla av att jag skapat och varit förälskad i en illusion, en människa som inte finns. Och inom mig finns ett hål format som den människan. Tyvärr har jag investerat närmare 100% av mig själv i den här relationen, jag har levt nästan hela mitt liv för att den här illusionen av min exfru ska se mig och älska mig. Och nu när illusionen spricker känner jag mig oerhört vilsen.

Hon har anpassat sig till den nya situationen. Hon verkar inte sakna oss nämnvärt. Vi har båda börjat dejta. Det är nog bra. Så vi verkligen kan gå vidare, kanske framförallt jag. Men det är väldigt smärtsamt att tänka att någon annan kommer få den kärlek jag kämpat i 5-10 år för att få från henne.

På ett rationellt plan vill jag självklart att hon ska få det bra framöver. Jag vill att hon ska bli lycklig i sitt liv. Men varför gör det ont att tänka att hon har så lätt att släppa mig? Det måste bero på den där illusionen. Illusionen att hon djupt inom sig egentligen älskar mig. Att hoppet om det inte riktigt vill dö. Jag vill hacka den där illusionen i småbitar, men efter så många år av försök till närhet, bekräftelse och kärlek är det som att en mycket stor del av mitt liv, mina vanor, mitt föräldraskap egentligen handlat om att vinna henne/illusionen tillbaks. Så tankarna halkar ner i samma hjulspår.

Genom separationen har vi hela tiden sagt att vi ska ha vänskapen kvar. Men vi har ju haft så enormt olika insatser i vänskapen! Och jag har misslyckats förstå det.

För henne är jag en person att bolla praktikaliteter med. Jag lyssnar och kommenterar och validerar väl oftast det hon redan “bestämt”. Men jag då? Hur ser jag på henne? Jo, jag har fortsatt göra saker för att vinna henne/illusionen tillbaks, även efter vi flyttat isär. Så oerhört naivt. Så självdestruktivt.

När jag fick reda på att hon börjat dejta föll jag ihop. Hon har absolut inte gjort något fel! Men inte förrän då kunde jag inse att hon faktiskt inte vill ha mig. Trots eller kanske på grund av alla år av försök från min sida. Och förstås all frustration jag måste utsöndrat när bekräftelsen uteblev. Klart det måste varit påfrestande och inte särskilt attraktivt.

Men jag har lång bit kvar innan jag kan vara fri från illusionen och eventuellt se på vår relation som en vänskap. Vad är en vänskap? Är det att prata om när någon ska hämta från fotbollscupen? För mig är det inte så i alla fall. Jag har försökt prata med henne om den här vänskapen, men hon blir defensiv (vilket jag förstår, jag är säkert anklagande i min ton). Hon vill ha den “som den var”. Men vad var den för henne? Vad var den värd? Hur var hon min vän, och inte bara jag hennes?

Detta är djupt förvirrande. Tyvärr har jag också tagit några praktiska beslut som jag nu ångrar, framförallt att flytta till hennes hemstad och därmed rycka upp barnen från en trygg tillvaro och vara mycket långt från mina närmaste vänner och släkt. Jag har verkligen lagt alla ägg i en korg. Lojal, naiv.

Nu går jag i terapi och det är nog bra, men smärtsamt. Terapeuten petar och gräver i mina rädslor och i min sorg och det gör så klart ont. Jag måste hoppas att det blir bra på sikt. Att jag hittar fotfästet i mig själv och slutar tänka på exfrun titt som tätt.

Och för att kasta lite ljus i mörkret: det är faktiskt bättre inom mig nu än för några veckor sen. Då var jag helt förlamad av ångest, svartsjuka och sorg. Kunde inte sova eller äta ordentligt. Nu sover jag inte bra, men hyfsat. Kanske 5 timmar per natt. Maten går ner och ibland är den god. Märkligt att alla kläder blivit för stora bara. Beach 2024… :smiley:

Ja, jag behövde skriva av mig lite. Mina vänner och nära släkt har lyssnat på dessa tankar om och om igen. Nu kastar jag ut dem på nätet. Kanske kan någon annan känna igen sig. Kanske kan jag återkomma till detta periodiskt och berätta att det blivit bättre.

Kanske kan exet och jag hitta en ny vänskap framöver, även om jag just nu känner att vi inte har samma förståelse av konceptet vänskap. Samtidigt är jag rädd att hålla på och fokusera på det. Jag får inte hänga upp min framtid och mitt mående på henne. Jag måste slita mig loss och bli min egen, vem det nu är.

14 gillningar
2

Du är mitt i en smärtsam frigörelseprocess… från henne, från din illusion om henne, från ditt eget behov av henne och hennes bekräftelse. Det gör on men är enligt min tro enda vägen framåt och den vägen är ganska lång faktiskt.

Nej, just nu är det ju inte så. Av det du beskriver så skulle jag vilja påstå att det beror huvudsakligen på dig och att du egentligen inte velat vara vänner utan något mer och det är knappast något som är okänt för henne.

Mitt råd är att du struntar i vänskap oavsett form i nuläget. Ni har gemensamma barn och det kräver samarbete, men kanske räcker det så!?

När du så småningom är emotionellt fri från henne som en önskad partner betraktad, då kan det vara läge för riktig vänskap… men då är det nog inte så säkert att du längre är lika intresserad av det, utan är fortsatt nöjd med ett respektfullt och välvilligt samarbete kring era gemensamma barn och de milstolpar och händelser som kommer i takt med att de växer upp.

1 gillning
3

Jag känner igen vissa delar i din historia rent känslomässigt och kan för egen del konstatera några saker:

*Oavsett om någon annan får hennes kärlek innebär det inte att den kommer se annorlunda ut än mot dig, om den skulle göra det - ja då var ni helt enkelt inte rätt för varandra och hon kunde inte ge dig det du behövde.

*Jag tror inte det är en bra idé att vara vän med sitt ex förrän allt är bearbetat och båda har kommit vidare. Det tar många år för de flesta. Det du försöker med nu river bara upp dina sår.

*När du hittar någon som älskar dig precis på det sättet du behöver tror jag du kommer förstå att det du hade inte var det du behövde och att det finns förutsättningar för ett helt fantastiskt liv framåt.

Jag är skild och kommer alltid vara lite trasig men det innebär inte att det bästa kan ligga framåt!

5 gillningar
4

Ja det är så vi sagt att det ska vara nu. Hon förstår att detta är betydligt svårare för mig än henne. Och i det faktumet finns en stor smärta för mig. Jag känner mig svag helt enkelt. Det är svårt att inte jämföra smärtan. Men det leder ingenstans. Det faktum att jag kan känna starka känslor för en annan är bra i sig. Jag har passion inom mig. Baksidan är dock smärtan när de känslorna är obesvarade.

4 gillningar
5

För henne var det förmodligen okomplicerat. Hon gick från gift med sin bästis till skild från sin bästis. Men jag gick från olyckligt kär i min fru till olyckligt kär i min exfru. :sob:

Otroligt att jag inte fattade det tidigare. Kan inte förstå att jag lurat mig själv så.

6 gillningar
6

När man som jag har lätt att bli svartsjuk är det också lätt att fylla i en massa som inte är verkligt. Faktum är att hon måste söka sin väg, sina relationer. Hur de ser ut är inte min ensak. Det är inte osannolikt att de blir likartade vår, men kanske blir de mer passionerade. Fortfarande inte min ensak. Jag ska, när jag mår bra igen, söka en relation som passar mig bättre. Jag ska ta lärdom av mitt tidigare äktenskap och försöka söka en ny partner som passar mitt anknytningsmönster bättre. Jag är relativt säker på att jag är otrygg ambivalent och exfrun är otrygg undvikande. Det är en smärtsam kombination för mig.

2 gillningar
7

Jag vill förtydliga, eftersom det finns många som hyser agg till sitt ex, att varken hon eller jag gjort något fel. Jag är inte arg på exfrun, men jag är ledsen att det inte funkade och jag sörjer. Hon är inte arg på mig. Jag vet att hon sörjt på sitt sätt. Vi är väldigt olika personer och till slut blev vårt äktenskap inte hållbart.

3 gillningar
8

Jag skulle våga påstå att sannolikheten är överhängande att det blir mer eller mindre likartat som det ni hade.

Inte från början såklart, för er relation såg säkerligen inte heller likadan ut alldeles i början som den gjorde mot slutet.

Men i ditt nuvarande läge är det extremt lätt att intala sig att NU kommer allt att bli precis som det du har önskat, kämpat och ansträngt dig så mycket för… och nu kommer någon annan att få skörda allt det du under åren har sått…

Det tror jag emellertid att du kan slå ur hågen helt och hållet… även om det är mkt lättare sagt än gjort. Kanske är det till och med helt omöjligt innan betydligt mer tid har hunnit förflyta, men time will tell :+1:

3 gillningar
9

För att fortsätta mitt ältande… Det är en sån oerhört märklig känsla att bryta kontakten med någon man känt och levt med i mer än 13 år. Jag trodde verkligen vi skulle kunna genomföra skilsmässan och liksom segla igenom den som vänner.

Egentligen har vi nästan uteslutande haft kontakt om barnen sedan jag flyttade ut. Så teoretiskt skulle vi kunna fortsätta så. Men nu när det är andra inblandade känner jag att det blir för smärtsamt och otryggt att ha tät kontakt. Jag har fortfarande (ofrivilligt!) “mer än vänner”-känslor och upplever att det är något i relationen som jag har missförstått på något sätt. Jag har tolkat in något annat i “vänner” än hon menar, kanske.

Otrolligt märklig känsla i alla fall.

1 gillning
10

Även om ni verkar ha varit överens om skilsmässa så är det tufft. Var förberedd på olika känslor och tillåt dig vara i dessa känslor. Jag minns att jag både kunde vara saknig, nöjd med beslutet, sorgsen över att den tiden tog slut men också mer harmonisk. Alla dessa känslor samtidigt!

Du skriver mycket om hennes och din tolkning av er, vad ni betytt/betyder för varandra. Glöm inte att vi alla hanterar kriser och sorger på olika vis. T ex gentemot mina barns pappa visade jag en tuffare sida för att han såg alltid så deppig och ledsen ut, hade jag också visat mig så hade det inte varit bra för oss, kanske hade han tolkat mig fel och börjat hoppas på något. Med detta menar jag att vi aldrig vet hur el varför den andra agerar som den gör.

Det du har upplevt med henne är sant och äkta för dig. Det är din upplevelse som är det viktiga. Du har säkerligen många fina minnen, dessa ska du ha kvar. Låt inte dina egna tankar ta bort det du upplevt och känt, du är extra sårbar nu och det är lätt att tankarna snurrar iväg.

Fortsätt skriva av dig, det hjälper!

1 gillning
11

En tid har passerat. Det är nu ca en månad sedan jag fick veta att hon börjat dejta, vilket startade en kris för mig. Jag har knappt mått så dåligt i hela mitt liv.

Jag mår nu mycket bättre. Framförallt har jag mindre ångest och mer sorg. Sorgen är så mycket lättare att hantera. Jag kan gråta och verkligen känna den. Ångesten är förlamande och sätter både kropp och själ ur spel.

Jag märker att mina tankar förändrats från “det kan inte vara sant” och “jag vill inte, jag vägrar” till mer en herrans massa “varför”. Varför förstod jag inte hur det låg till? Varför tvingade jag inte fram raka svar om hur hon kände för mig? Varför såg jag inte risken med att ha kontakt? Hur kan det vara så lätt att ersätta mig?

Alla dessa varför leder ingenstans. Det finns bara en väg: framåt. Och den vägen kommer förmodligen vara kantad av en hel del sorg och förhoppningsvis mindre ångest. Men jag kommer inte få svar på mina varför. Kanske om några år. Men förmodligen aldrig. Och det måste jag acceptera.

Det enda jag behöver fundera på är hur mitt liv ska se ut. Vilken förälder vill jag vara? Jag har inte varit den bästa föräldern den senaste tiden. Stressen har varit så stor och tålamodet för lågt. Jag vill ändra på det.

En mycket stor del av min vilsenhet beror så klart på att jag trott att det går att separera mjukt. Jag trodde faktiskt inte att exfrun ville träffa någon. Ytterligare en illusion. Jag trodde också att mina känslor inte skulle vara så starka kring det. Men det är som att alla år av försök till närhet med tillhörande avvisning har ansamlats i mig och nu måste alla besvikelserna ut. Även om det är barnsligt så är det fortfarande obegripligt att hon söker någon annan när jag fanns där redo hela tiden. Men det är nog en djupare känsla, kanske från barndomen. Min uppväxt var både trygg och väldigt otrygg om vartannat.

Rent praktiskt så märker jag att jag får ångest av att ha kontakt med exet och framförallt av att träffa henne. Det gör väldigt ont att se henne “som vanligt” när jag mår dåligt själv. Dock är det inte alls konstigt att hon är som vanligt. Vi är väldigt olika personer.

Min terapeut säger att jag ska tänka mindre och känna mer. Det låter vettigt. Otroligt svårt att genomföra dock. Så jag försöker tänka framåt.

Jag är på väg hem från en resa på egen hand. En resa enbart för mig. Det har varit tufft att genomföra den, men jag gjorde det. Snart följer ett antal dagar med barnen och jag får möjlighet att vara mer av den förälder jag vill vara. Sedan är semestern slut, den värsta semestern i mitt liv än så länge.

Långt inlägg utan vettig struktur. Kanske representativt för mitt själstillstånd.

7 gillningar
12

Efter några dagar med bättre mående vände det till det sämre igen. Jag fick lite information om hennes liv som satte igång svartsjuka och det är något jag måste jobba med. Svartsjukan är inom mig och det är upp till mig att lära mig hantera den. Det är en komplex känsla som innehåller övergivenhet, sorg, ilska och skam. Jag går i terapi och hoppas kunna lära mig känna de känslorna lite mer separat på något vis. Blandningen av känslor gör att det nästan direkt slår över i ångest och blir en ond spiral.

Nyligen mådde jag nästan lika dåligt som för en månad sedan, men jag har tur och har nära vänner som hjälper mig igenom de värsta känslorna. Fick både panikångestattack och dissociation. Men för mig hjälper det att gråta. Det är jag tacksam för.

Sedan igår eftermiddag och kväll har det vänt igen och jag känner en större klarhet inom mig. En acceptans att detta är det nya. Jag är skild. Min exfru likaså. Vi måste nu lära oss att leva på egen hand och det är faktiskt bra. Det kommer att vara jättetufft ibland. Jag kommer känna mig ensam. Jag kommer känna svartsjuka igen och även ångest. Men det finns också en massa bra saker. Jag lämnar inte en relation full av svek och hat. Som föräldrar är vi överens om att barnens bästa är viktigt och även om vi förmodligen inte kommer agera likadant i alla lägen så är det ingen av oss som kommer tumma på barnens väl. Det finns goda möjligheter att komma ut på andra sidan och kunna ha en bra relation, förhoppningsvis även en riktig vänskap. Hur den vänskapen kommer att se ut (givet att den blir av) kan vi inte veta just nu.

I dessa stunder av klarhet hittar jag mig själv igen. Den personen som har energi och nyfikenhet. Som vill göra saker. Det är väldigt skönt att få en paus från det mörka. Och kanske kommer nästa mörker inte vara lika djupt eller pågå lika länge.

1 gillning
13

De senaste dagarna har jag känt en tilltagande saknad efter min “gamla” familj och det sammanhang jag ingick i. Barnen och exfrun har varit bortresta med vänner och jag känner mig ensam, även om jag träffat folk och haft det i stort sett bra. Som jag nämnt har vi flyttat till exets hemstad och “hennes” vänner är även mina vänner. Just nu kan jag inte riktigt ingå i den vänskapskretsen och min egen är så väldigt liten.

Men jag saknar även henne. Även om vår kärlek till varandra var olika så fanns det ju givetvis en stark vänskap och förståelse mellan oss som jag saknar.

Det är två saker som liksom skaver i mig när det gäller att vara vän med exfrun (just nu).

Det ena är att det fortfarande gör ont att tänka att hon går vidare och söker eller hittar en ny kärleksrelation. Jag har inte ännu accepterat att det inte gick att uppbringa romantisk kärlek till mig, men förutsätter att den går att uppbringa till en ny kille. Det gör ont eftersom jag haft de romantiska känslorna kvar i alla år.

Det andra är att jag tror det är viktigt för mig att hålla avstånd till exfrun. Jag vet inget annat sätt att frigöra mig från de romantiska känslorna eller längtan eller vad det nu är. Jag tror genom att ha en distans, vara med mig själv och försöka hitta min egen inre trygghet så kommer jag ut på andra sidan utan längtan till henne. Och det tror jag är en förutsättning för att jag ska må bra i mitt eget liv, i en eventuell ny relation och även om jag och exfrun ska kunna ha en vänskap på lika villkor framöver.

Men det är svårt ibland. Det gör ont.

Snart får jag barnen igen och jag hoppas att jag denna gången ska kunna vara mer harmonisk och inte dras med i saknad efter den familjen vi var samt att den hemska förlamande svartsjukan (jag jobbar med det i terapin) kan hålla sig lugn. Eller att jag kan hitta en acceptans till svartsjukan och bara erkänna att den är hos mig och ändå hålla modet uppe. Jag känner redan nu en oro för att det ska bli jobbigt. En ångest för framtida ångest.

Kanske kan även det vara en möjlighet till att känna mina känslor. “Ja, nu har jag ångest. Hur känns den i kroppen? Det är okej att du har ångest, den är inte farlig. Du är en människa. Det gör ont att vara människa ibland.”

Försöker avsluta med nån positivism men det känns samtidigt lite glättigt. Separationer är svårt.

8 gillningar
14

Det är väldigt länge sen jag skrev här.

Livet har blivit stadigt bättre även om det varit väldigt jobbigt emellanåt. Jag har känt sorg, ilska, övergivenhet och ensamhet om vartannat. Jag går i terapi och jobbar med mitt inre.

På den positiva sidan är att jag de senaste veckorna mått väldigt mycket bättre, och framförallt: jag har kommit tillbaks till glädjen i att vara med mina barn. Vi har haft det väldigt bra tillsammans och jag har känt mig som en väldigt bra pappa. Det har varit underbart.

Tyvärr blev det ett bakslag igår och jag mår rätt dåligt idag. Framförallt har jag en ångest som sitter i magen, ganska lik den ångest jag kände precis efter jag fick reda på att exfrun börjat dejta.

Jag träffade exfrun av en slump igår, jag hade en ganska dålig dag. Efter lite småprat så frågade hon hur jag mår och jag öppnade upp hur jag kände. Att jag fortfarande kämpar med att släppa taget, att jag saknar henne och har fortsatt sorg över att hon inte kunde älska mig. Jag släppte också fram en del av den ilska jag känner över att hon behandlade mig så kyligt i så många år. I den här vevan ställde jag lite frågor kring hennes liv och hon berättade, i mycket få ord och knapphändigt, att hon känt kärlek och förälskelse till en annan kille och jag uppfattade det som att hon är i en relation på något vis. Hon vill inte berätta mer för hon är rädd att det gör mig illa säger hon (det är svårt att inte tolka det som att hon är kär och lycklig men inte vill såra mig mer). Och jag har ju ingen rätt att veta något.

Hursomhelst så rev det upp sår i mig igen och jag hade en kväll med mycket gråt och sorg. Jag har mina närmaste vänner och släkt som stöttar mig, det är jag väldigt tacksam för. Men det är jobbigt att kastas tillbaks till känslan av övergivenhet. Det gör så ont att jag kämpat så för att vinna hennes hjärta och så kan hon nästan i en handvändning bli förälskad i en annan. Det är som att hon lämnade mig redan när vi var gifta och nu lämnar hon mig igen. Även om jag förstår att det är omöjligt. Man kan ju bara lämna någon en gång.

Jag sov så klart mycket dåligt i natt. Och nu denna smärta i magen.

Det som känns jobbigast just nu är att jag oroar mig för att inte kunna vara den pappa jag vill vara när barnen kommer nästa gång. När ångest och sorg är stark så är det så himla svårt att känna glädje med barnen och jag är väldigt dålig på att fejka och hålla upp en fasad.

Samtidigt är det ju “egentligen” inget som hänt. Jag vet ju att det är slut mellan oss. Men nog har jag ett hemskt jäkla hopp inom mig som vägrar dö. Det är så sjukt att jag hoppas på något som inte funnits på så många år. Fy fan vad jag saknar att känna tillhörighet.

3 gillningar
15

Jag tycker det låter som en alldeles naturlig dipp och kanske blev det ännu tydligare varför många tillämpar ”nollkontakt” för att överleva.

När man är ledsen o sårad så väcker kontakten med ex många känslor. Och att dessutom vara förtroliga o prata känslor osv med den personen. Jag tror personligen det gör mer skada än nytta. Självklart ska man inte förtränga sina känslor men att släppa ut dem just till sitt ex tror inte jag är det bästa.

Alla är olika, men ju mindre kontakt, desto bättre, tills man nått bättre acceptans o kommit vidare, eller för alltid.

Så länge man inte läkt så tror jag det är bättre att luta sig mot familj o vänner, inte mot sitt ex.
:heart:

16

Tack, ja det är nog naturligt att det gör ont. Alla separationer är komplicerade, så även min. Det var jag som tog initiativ till att skiljas, men inte för att jag inte älskar henne, utan tvärtom. Jag stod inte längre ut med att inte vara älskad av min fru. Hon beskrev igår att “vår relation var ju mer som en vänskap”, vilket gjorde mig både arg och ledsen. För mig var det inte alls så. Jag längtade ju i många år efter att hon skulle älska mig som sin man, inte som sin kompis. Att hon nu då kan bli förälskad i någon annan, det gör så klart ont.

Jag ska försöka låta den här känslan finnas, gråta när jag behöver och tänka att tiden läker. Hon är en människa precis som alla andra. Inte en gudinna.

5 gillningar
17

Otroligt starkt gjort av dig att välja att bli älskad.
Det enda man vet är väl att det blir bättre med tiden, vilket känns som en väldigt klen tröst i stunden. Men det är ju faktiskt sant.
:heart:

2 gillningar
18

Ett tips när ångest och oro tar över. Då fokuserar jag ännu mer på andning och mindfullness. När du gör andningsövningar lär du din kropp att slappna av och samtidigt ger du den möjligheten att få lugn och ro från alla tankar som gör hjärnan trött. Det finns även poddar med bra övningar när ångesten är stark t ex podden calm for stress & anxiety.

En stund i taget :heart:

2 gillningar
19

Tack! Det låter bra.

20

Det är så jag har skött det tills igår. Jag var ledsen och ville se min son spela en match. Saknade honom. Men så var exet där. Och det kändes konstigt att inte sitta bredvid. Väl bredvid kom tårarna vare sig jag ville eller inte. Och jag kunde inte stoppa mig från att prata. Jag längtar ju efter att dela med mig av mina känslor till henne eftersom hon varit min närmaste vän i mer än ett decennie. Gjort är gjort. Men idag känner jag främst ångest för att hon verkar ha en ny person i sitt liv. Och hon har hela tiden sagt “jag vet inte om jag kan känna kärlek för någon igen”, vilket är svårt att tolka på annat sätt än att tappat den förmågan. Det var naivt av mig att tolka det så, men det var alldeles för smärtsamt att inse att hon slutat älska MIG och att hon kan älska någon annan. Nu vet jag att det är så. Och det gör så väldigt ont.

1 gillning