Dagarna går och ofta är de fyllda av både “bra” och “dåliga” saker, även om det är ganska meningslöst att dela upp livet på det viset.
Det som plågar mig mest är att tankarna fortfarande kretsar för mycket kring exfrun. Egentligen är det inte så konstigt, jag tror tankarna kretsade på samma sätt när vi var gifta, men då fanns tryggheten där: hon fanns i mitt liv, även om vårt äktenskap inte var riktigt bra för mig. Nu kommer tankarna på henne lite på samma sätt, fast innehållet är annorlunda: minnen av vårt förflutna och sorgen över att det inte gick, en ilska kring att bli avvisad och att jag inte vågade se sanningen i vitögat. Att jag svansade runt med ett hopp och på så vis förminskade mig själv. I vissa fall blir jag upprörd och arg, andra fall sorgsen. Det är väldigt lätt att fastna i dem.
Häromdagen hände något alldeles underbart inom mig. Plötsligt släppte oron och sorgen och ersattes av ett lugn och en värme i min kropp. Jag kände acceptans inför det som hänt och en glädje över det liv jag har och det som ligger framför mig. Det var så skönt att slippa den där rösten som bombarderar med tankar och oro inom mig. Jag kände mig tillfreds.
Känslan försvann lite grann dagen efter men jag försöker glädjas åt att den kom och att den förmodligen återkommer. Det är nog en glimt av mig själv när jag läkt lite mer.
Jag går hos två terapeuter, en privat och en via vårdcentralen. Den privata har jag gått ganska regelbundet hos och det har varit både bra och emellanåt väldigt smärtsamt. Målet är att jag ska komma närmare mina känslor och hamna mindre i grubbel och ältande. Jag tycker det gör nytta även om det som sagt är smärtsamt och svårt ibland.
Terapeuten via vårdcentralen har jag inte träffat så många gånger men hen kom med en ganska stark rekommendation till mig vid det senaste tillfället. Hen tyckte jag ska försöka träffa min exfru tillsammans med en familjerådgivare och berätta om mina känslor, att jag saknar henne och älskar henne. Familjerådgivaren skulle då moderera och på något vis skulle exfrun berätta om sina känslor.
Jag sa direkt att det känns helt fel. Jag känner att jag börjar få mer distans och ökad inre trygghet, att börja riva upp de här såren igen känns som helt fel väg att gå. Dessutom har jag mycket svårt att tro att exfrun är särskilt intresserad. Att vi inte kunde nå varandra i kommunikationen var ju en mycket starkt bidragande orsak till skilsmässan. Skulle hon i det här skedet plötsligt öppna sig och kunna berätta om sina känslor och annat inför mig?
Att sätta mig och berätta om denna smärta och sorg, längtan jag fortfarande har till henne, skulle vara extremt smärtsamt för mig och jag är i princip säker på att hon inte skulle kunna ta emot det på ett sätt som verkar helande på mig. Jag tror jag skulle känna mig i totalt underläge. Det är ju detta underläge, denna assymetri, som är själva orsaken till att jag var tvungen att lämna henne. Jag måste bli älskad som jag behöver, annars vill jag inte leva i ett äktenskap. Det var mitt livs svåraste beslut och jag är egentligen glad att jag inte förstod hur smärtsamt det skulle vara; då hade jag inte vågat ta beslutet.
Jag funderar på att skippa terapeuten från vårdcentralen, det var ett så väldigt underligt förslag och det var dessutom inte första gången. Det fanns en emfas i det som jag finner märklig.
Jag talade med flera närstående om detta och de höll med. “Helt fel” tyckte de. Bygg upp dig själv, jobba med dina demoner och bli fri från ilskan och smärtan till slut.
Exfrun och jag har en bra kommunikation om barnen och det räcker gott så. Vi kan tala med varandra i telefon som så behövs. Vi kan mötas på t ex föräldramöte. Kanske har terapeuten inte förstått det. Det är inte alls så att vi skriker på varandra eller är ovänliga.
Det är bara att framförallt jag (men jag tror även hon behöver det) behöver en distans för att bli min egen. Exfrun är en auktoritet i mitt liv, det är ett mönster jag levt med i mer än 10 år. Jag behöver bygga upp mitt eget liv och mitt oberoende. Jag vill släppa den ilska och bitterhet som byggts upp under de senaste åren så att jag kan minnas det som var fint med äktenskapet och familjen utan att känna smärta och sorg.
Minnen är för övrigt ett tema just nu. Så många minnen av platser och händelser som bubblar upp, ofta från en semester eller aktivitet vi gjort som familj. Och de flesta är kantade av den sorg som redan då fanns där. Jag hade en känsla, redan för kanske sju år sen, att kärleken inte längre var besvarad. Och när minnena då kommer upp, så är det den sorgen som färgar dem. Jag hoppas att den sorgen kan omvandlas till en acceptans och jag kan minnas att vi var där vi var, upplevde det vi upplevde och att jag kan vara tacksam för det. Det som var bra i relationen fanns ju samtidigt: en vänskap, en respekt, omtanke, gemensamma värderingar, med mera. Nu när jag skriver detta känns det lite mer så faktiskt. Att jag kan acceptera att vi är olika personer och att det som skedde inte kunde bli på något annat sätt. Det är ingens fel. Det är en del av villkoren som en kärleksrelation omgärdas av. Man kan inte vet hur romantisk kärlek utvecklas.