Oj, nej på den nivån är det inte frågan om. Det handlar nog mest om att det fortfarande är nytt. De senaste gångerna har det gått bra. Jag tycker samarbetet ändå funkar hyffsat nu, men jag känner mig själv också. Nu mår jag ganska bra, om en vecka kan jag vara helt under isen och då är det mycket svårare att håll känslorna i ordning… Upplever samma från mitt ex även om det var hon som svek mig. Tror vi är lika dåliga…
2 gillningar
Hej,
Jag tror det är väldigt olika. Vissa är mer eller mindre klara direkt, de som redan bearbetat klart innan skilsmässan och om det varit ett riktigt pissförhållande där man inte stod ut en sekund till.
Om man haft ett okej förhållande där det inte varit helt självklart att skilja sig kan det nog ta flera år, tyvärr.
.
Jag skiljde mig för 1,5 år efter 17 år och jag tänker på det dagligen, fast på lite olika sätt. Då var det ändå jag som tog initiativet, men vi var hyfsat överens. Vi hade ett okej förhållande men var känslomässigt väldigt olika. Såhär kan det se ut för mig:
Dag 1. Känner mig glad med framtidstro och är glad att jag tog mig ur ett dåligt förhållande.
Dag 2. Känner mig sorgsen och ältar varför det blev så här, vad kunde jag gjort bättre osv. Har skuldkänslor och tycker synd om barnen. Känner för att skriva brev till henne och berätta hur ledsen jag är.
Dag 3. Är förbannad och besviken på henne. Hur kunde hon behandla mig såhär. Borde skriva ett brev och tala om hur illa hon behandlat mig rent känslomässigt. Hur kan hon gå vidare så enkelt osv. Är svarsjuk på hennes nya.
Dag 4. Är glad igen och ser framåt.
Ja, såhär håller det på för mig. Vi har en bra relation men jag känner igen det där att det hugger till i magen bara jag ser hennes namn eller pling i telefonen.
Jag försöker göra saker, håller mig aktiv, mediterar, gör saker men skilsmässan ligger nästan alltid där i bakhuvudet och gnager.
Men det har ändå blivit bättre totalt sätt. Tidigare hade jag ångest som mer eller mindre paralyserade mig och kunde inte äta eller sova. Nu funkar aptit och sömn bra. Det är klumpen i magen som inte vill släppa.
Det blir sakta bättre med tiden. Det går så sakta att man själv inte ser förändringen. Jag har frågat min bästa vän och han ser stor förändring från hur det var förut. Jag har hört att det inte är ovanligt att det tar 3 år innan man helt kan släppa det. Det är viktigt att bygga upp ett nytt liv. Då får man annat och tänka på och andra problem att lösa som gör att det bleknar. Det är iaf vad jag tror.
Räkna med att det tar tid och acceptera att det är så. Det finns ingen kvick fix tyvärr. Sen som alla säger är noll kontakt säkert det rätta, (bara kontakt gällande barnen, bort från fb, insta, mm) men det är så satans svårt, jag vet. Jag jobbar på att acceptera att det är helt kört, det gamla livet är borta för alltid och det finns ingen väg tillbaka. I fantasin är allt så vackert men verkligheten är nåt annat.
Kämpa på!!!
3 gillningar
Snart 2 år sen för oss … jag tänker på det dagligen . Mest av rädsla vad han ska göra härnäst. Det händer saker hela tiden .
Känns som man inte kan slappna av ordentligt.
Det blir ens vardag .
Jag vet inte när det blir bra . Kanske när x blir vuxen , släpper mig …
vet inte .
Focus på vad som gör dig glad . Det är mitt råd .
1 gillning
Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter.
Jag levde i tron att vi hade ett bra äktenskap. Jag har inte saknat något i det. Uppenbarligen hade min
fru det, men för mig slog hennes önskan att skiljas ner som en bomb, dessutom hade hon en annan. Jag antar att jag får sikta in mig på att det tar många år då. Lika bra att inse att det får bli så, allt annat får vara en bonus.
Jag är nog mest fast i en cykel av dessa dagar. Inte från dag till dag, men ett par dagar är jag i din “dag 2” och ett par dagar eller en vecka i “dag 3”, osv. Det blir mycket ältande och svårt att sova. Det sista jag tänker på innan jag somnar och det första i huvudet så fort jag vaknar. Jag försöker ta en dag i taget och inte planera så mycket, viljan att göra saker finns ändå inte.
1 gillning
Oj, det där låter jobbigt. Nästan som att det blir dubbel smärta och ansträngning av att inte bara ha skilsmässan utan även en oberäknelighet hos den andre att plågas över. Hoppas att du kan känna att det sakta blir bättre för dig.
Jag försöker fokusera på saker som gör mig glad. Problemet är att saker som jag förr kunde finna glädje i inte längre ger mig samma upplevelse. Efter 10-15 min av en fotbollsmatch är jag helt uttråkad eller så lägger jag undan handkontrollen innan TV-spelet knappt har laddat klart. En sak som däremot är roligt är att göra saker ihop med andra. Jag träffade tex en gammal klasskompis förra veckan och tog ett par öl. Vi har inte träffats på säkert 15 år. Bästa kvällen på mycket länge, kände mig som vanligt för ett par timmar. Ska försöka fokusera mer på umgänge med andra tror jag.
2 gillningar
Jag separerade i mitten av december, och trodde faktiskt att jag aldrig skulle klara det. Jag lovar dig, det blir bättre. Man får ta en dag i taget, och inte har så stora krav på sig själv. Be om hjälp om det känns för jobbigt. Jag har valt att ta bort ex:et på sociala medier. Pratar inte heller på telefon, endast på sms och har inget namn, utan bara nummer. Jag mår bäst av noll kontakt, då mår jag bättre.
3 gillningar
Jo, det är tyvärr så att det tar tid. Men olika från person till person. Vissa har bättre läkkött än andra.
Förstår det där med att det du tänker på det här hela dagarna och ältar, det är helt normalt. Man vänjer hjärnan vid att tänka samma tanke om och om igen och tillslut blir det svårt att ta sig ur tankemönstret, man tänker liksom samma tankar idag som igår. Det är svårt att ta sig ur. Jag har säkert tänkt samma tanke 1000 ggr ändå leder de inte till vare sig förståelse eller lösning.
Det är ju en annans tankar och känslor man försöker förstå och lösa och det är ju omöjligt. Alla är vi olika och tänker olika. Det är liksom inte soduko - att det alltid finns en lösning.
Man måste vänja sig vid att man aldrig kommer få svar på sina frågor och leva i ovisshet och utan kontroll - typ som ”vad händer efter döden”. Ingen vet svaret därför är det ingen idé att tänka på det.
Men det är svårt. Tro fan det efter så många år tillsammans och ett halvt liv som kan kännas bortkastat ibland.
Förstår att ingenting känns direkt roligt och att lusten för sånt man tidigare tyckte var kul är borta. Men den kommer sakta tillbaks.
Det är okej att må dåligt, gråta, ångra saker mm, det är en del av processen. Försök tänka att det var meningen att det skulle bli såhär för annars hade det inte hänt.
Vet inte om du har någon tro, vilja eller hopp om att det ska bli ni igen? Men oavsett tror jag det är noll kontakt som gäller. Då är det störst chans att hon kanske ångrar sig alt. blir det lättare för dig att gå vidare.
Det kommer bli bra tillslut!
2 gillningar
Tack för ditt svar.
Jag känner mig lite bättre senaste dagarna. Kanske pga att solen tittat fram? Eller för att jag skaffat mig en ny hobby. Ett konkret tips som jag fått när allt som vanligtvis är roligt inte längre är det är att faktiskt börja med något helt annat. Och det har jag gjort och det är riktigt kul. Så nu ska jag göra det och hålla fast vid det också.
Jag räknar med att skilsmässan kommer snurra i huvudet mer eller mindre ett par år. Men jag ska ta mig igenom skiten!
3 gillningar
Vad skönt, lite vila i kropp och knopp!
Superbra att du hittat något som du kan gå in för. Det är lättare när man får nåt annat lustfyllt att tänka på och något att se fram emot.
Det behöver inte ta flera år för just dig, vi är olika och för vissa verkar det typ bara ta några veckor. Men det vanliga är nog att det tar tid.
Det kommer bli bra och du kommer säkert som de flesta att så småningom tycka att ”vilken tur att jag tog mig ur förhållandet”. Själv är jag inte där än men på god väg!
1 gillning
Nu är jag djupt nere igen. Har känt en vecka eller så att jag allt bara bubblar upp och över. Alla känslor, sorg, ilska och känsla av hopplöshet. Och då kommer konflikterna igen. Jag vill inte ha henne tillbaka, hon har sårat mig för djupt. Vi sprang på varandra på affären. Jag var inte beredd och hanterade det inte bra. Jag är så trött. Känns som om jag skulle kunna sova i en vecka men när jag går och lägger mig kan jag inte somna.
3 gillningar
Jobbigt för dig. Jag blir lösningsfokuserad direkt och tänker två saker:
- har du samtalstöd? Både proffsig och någon/några vänner du kan prata med?
- tar du ut dig fysiskt?
Anledning till att jag frågar är att de känslor vi har i kroppen är just känslor. Inget annat. Det bästa med detta är att du kan rent praktiskt få ut dem. Jag lovar dig att om du varje dag tar ut dig rejält fysiskt, då är din kropp så trött efteråt att du inte orkar känna känslorna lika starkt. Detta förutsätter så klart att du även har samtalsterapi/stöd.
När jag mått som sämst har jag tränat tre gånger per dag. Inte lika hårt varje gång, utan mer så här: började morgonen med en pw, jobbade, tog en lunchpromenad ute efterföljt av mer jobb och sedan stack direkt efter jobbet till gymmet eller till crossfit för att köra ett riktigt tungt pass.
Om du säger att du redan tränar, finns det någon annan träningsform du kunnat prova? Något annat som utmanar både din kropp och din hjärna? Testa!
Innan läggdags är det också superbra att köra mindfullness. www.stresscoachen.nu har gratis mindfullness, brukar själv använda kroppsskanningen.
I övrigt, fortsätt skriva av dig, vi finns här och vill stötta och peppa på alla möjliga vis!!
2 gillningar
Tack för ditt svar. Du ska veta att det hjälper. Jag har inte gråtit på över månad men nu kom allt bara över mig. Inga teamsmöten idag som tur är. 
Jo, jag har samtalsstöd professionellt. Det hjälper tror jag. Känns alltid lite bättre efter en session. Mest tror jag för att jag då kunnat ventilera något. Men ibland känner jag att jag går i cirklar… Å andra sidan är det bara drygt ett halvår sedan jag fick veta hur allt låg till och sedan dess har inte mycket varit sig likt.
Jag tränade mycket (med mina mått) när jag precis hade flyttat. Men sedan nyår har det sakta minskat till nära noll. Ska försöka med en promenad på lunchen iaf.
Det är otäckt att se en människa som jag trodde var på ett visst sätt bli en helt annan. Någon beskrev det som att ett väsen tagit över hans fru. Och så känner jag med. Hon gör och säger saker som jag aldrig kunnat ana.
Ska testa stresscoachen ikväll. Tack för tipset. Igår la jag mig vid 22, kollade sista gången på klockan vid 00:15 och sedan upp vid 05:45.
Och jag tror jag ljög när jag skrev att jag inte ville ha tillbaka henne… Det vill jag nog. Väldigt mycket.
1 gillning
2021-04-02
Sov ordentligt inatt. Somnade när jag nattade barnen och vaknade vid halv sex tiden. Så en bra natt. Barnen ska träffa hennes nya på annandagen. Vet inte varför det drar igång ångesten och tankarna så. Allt är så obekant. Situationer som innan var trygga är inte längre det. Kom ut på en kort löprunda i solen iaf.
Tänkte börja skriva av mig här och kanske postar jag “min historia” någon dag.
7 gillningar
2021-04-04
Tog barnen ut till en av kommunens större lekplatser. Grillade hamburgare i solen. Kändes ok en stund men inte som det var på riktigt på något vis. Här har var vi som familj så många gånger. Äldsta grabben verkade lite disträ, vet inte om han funderar på imorgon. Försökte prata med honom om det men han ville mest prata tv-spel så då gjorde vi det istället. Kanske bara jag som tolkar in saker…
2 gillningar
Det gör så ont då barnen skall träffa den nya. Jag lider fast mina barn är vuxna. Den dagen då barnbarnet säger hennes namn kommer jag att gå sönder. Men… jag är ändå farmor. Jag är ändå mamma. Ingen tar min plats, ingen. Inte din heller. Kom ihåg det.
2 gillningar
Tack. Jag ska lägga dom orden på minnet.
2021-04-05
Lämnat över barnen. Känns skit varje gång. Får verkligen stålsätta mig för att hålla ihop. Hatar att vara i området, men försöker att vara positiv för barnen. Idag ska dom träffa hennes nya för första gången.
Satte fram utemöblerna och grillen. Lite vemodigt med tanke på att vi valde möblerna tillsammans för ett par år sedan. Men det är bara saker. Borde kanske byta ut mot något annat.
Satte mig sedan för att jobba tills nu. Jobbet finns alltid där som en möjlig distraktion.
På kvällen börjar tankarna symga sig på. Borde gå en promenad.
4 gillningar
Känner igen mig i mycket som skrivits. Drygt 5 månader för mig. Lättare i början när man var upptagen med att få ordning på allt det praktiska och se till att allt ordnade sig för barnen. Hade viss framtidstro då. Tyvärr gick jag sen in i en utmattnings(depression) och är nu sjukskriven. Tränade mycket före separationen och vill egentligen göra det nu också för jag vet att jag skulle må bra av det. Men orkar inte ta mig för. Är så fruktansvärt trött hela tiden. Ibland ligger jag bara och stirrar upp i taket och önskar att jag fick somna in typ… Går verkligen upp och ner, inte bara från dag till dag utan under varje dag. Kan ha nån timme då och då som är helt ok. T.ex. när barnen är här. Men ångesten inför överlämningsdagen börjar redan dagarna innan. Minnen från vårt gemensamma liv tillsammans dyker upp titt som tätt vilket inte direkt underlättar. Inte så direkt upplyftande inlägg kanske men jag tänker att jag antagligen nått botten och inte kan nå djupare nu, allt kommer bli bättre till slut. Den här textraden av Krunegård läser jag i princip varje dag, den har hjälpt mig:
Det är först när man ger upp som det blir nått nytt
När man släpper taget tar man steget
Jag vet hur ont det gör när hoppet dör
Men askan är den bästa jorden
Och även fast du inte tror det
Du kommer födas och dö, födas igen
Så länge du hör musiken
4 gillningar
Helt fantastisk text.
2 gillningar