Hej,
Jag tror det är väldigt olika. Vissa är mer eller mindre klara direkt, de som redan bearbetat klart innan skilsmässan och om det varit ett riktigt pissförhållande där man inte stod ut en sekund till.
Om man haft ett okej förhållande där det inte varit helt självklart att skilja sig kan det nog ta flera år, tyvärr..
Jag skiljde mig för 1,5 år efter 17 år och jag tänker på det dagligen, fast på lite olika sätt. Då var det ändå jag som tog initiativet, men vi var hyfsat överens. Vi hade ett okej förhållande men var känslomässigt väldigt olika. Såhär kan det se ut för mig:
Dag 1. Känner mig glad med framtidstro och är glad att jag tog mig ur ett dåligt förhållande.
Dag 2. Känner mig sorgsen och ältar varför det blev så här, vad kunde jag gjort bättre osv. Har skuldkänslor och tycker synd om barnen. Känner för att skriva brev till henne och berätta hur ledsen jag är.
Dag 3. Är förbannad och besviken på henne. Hur kunde hon behandla mig såhär. Borde skriva ett brev och tala om hur illa hon behandlat mig rent känslomässigt. Hur kan hon gå vidare så enkelt osv. Är svarsjuk på hennes nya.
Dag 4. Är glad igen och ser framåt.
Ja, såhär håller det på för mig. Vi har en bra relation men jag känner igen det där att det hugger till i magen bara jag ser hennes namn eller pling i telefonen.
Jag försöker göra saker, håller mig aktiv, mediterar, gör saker men skilsmässan ligger nästan alltid där i bakhuvudet och gnager.
Men det har ändå blivit bättre totalt sätt. Tidigare hade jag ångest som mer eller mindre paralyserade mig och kunde inte äta eller sova. Nu funkar aptit och sömn bra. Det är klumpen i magen som inte vill släppa.
Det blir sakta bättre med tiden. Det går så sakta att man själv inte ser förändringen. Jag har frågat min bästa vän och han ser stor förändring från hur det var förut. Jag har hört att det inte är ovanligt att det tar 3 år innan man helt kan släppa det. Det är viktigt att bygga upp ett nytt liv. Då får man annat och tänka på och andra problem att lösa som gör att det bleknar. Det är iaf vad jag tror.
Räkna med att det tar tid och acceptera att det är så. Det finns ingen kvick fix tyvärr. Sen som alla säger är noll kontakt säkert det rätta, (bara kontakt gällande barnen, bort från fb, insta, mm) men det är så satans svårt, jag vet. Jag jobbar på att acceptera att det är helt kört, det gamla livet är borta för alltid och det finns ingen väg tillbaka. I fantasin är allt så vackert men verkligheten är nåt annat.
Kämpa på!!!