Tja, det är lite så det är att ha tonåringar. Man kan inte längre behandla dem som objekt. De visar sin vilja, och till sist blir själva viljeyttringen och att bli respekterad för det lika viktig som frågan i sig. Det du skriver, @Nimue om att samarbeta med den andre föräldern, det behöver ju också inkludera barnen. Antingen lär man sig hur det är att ha tonåringar, och hittar sätt att kommunicera, diskutera, kompromissa. Att förstå den andres perspektiv. Eller också inte. Deras pappa verkar luta åt det senare. Jag övar också hårt på att inte ta ansvar för exets relation eller agerande till/kring våra gemensamma barn… så Sitt still i båten. Eller soffan.
Jag har kommit till insikt den hårda vägen att jag hellre lär mina barn, genom både ord och agerande, att lyssna, samarbeta, se den andres perspektiv etc är mycket viktigare än var de sover. Även när det är jag som blir bortvald.
Tack. Jag känner mig ganska lugnad nu, tack vare alla goda råd. Jag ska sitta lugnt, stötta mina barn. Jag kommer än idag ihåg händelser jag tyckte föräldrarna förbjöd mig som var idiotiska och jag var fly förbannad och kan tänka mig dottern känner samma nu.
I ett sådant hem lyssnar föräldrarna på sina barn och försöker se till att barnen inte lider av att föräldrarna har separerat. De sätter inte en ny kärlek framför barnen och säger inte nej av ren princip när en nästan-tonåring känner starkt för en sak. Då uppkommer aldrig en sådan situation.
Ja
Och min dotter har haft problem, eller snarare otur med kompisar och kämpat med att hitta en bästis. Nu har hon utvecklat en vänskap och de vill få samma vecka. Min dotter var lyrisk och lycklig. Så jag ärligt grät på riktigt då han sa nej första gången. Jag tror att min dotter måste hinna få en bästis så att hon har någon nära att tala med då hon kommer in i tonåren, får killproblem mm.
Min dotter var precis fyllda 14 vid separationen. Jag gick ensam på en del samtal t familjerådgivning, och fick just det rådet: din dotter borde få fokusera på kompisar, och ”bekymra sig” över relationerna i högstadieklassen. Hon lade då alldeles för mycket energi på föräldrarnas liv och göranden. Så jag stöttar helhjärtat att ungdomar behöver satsa på kompisarna när familjen strular. Det är sunt. Det sätter familjen i ett rimligt perspektiv, för familjen är inte längre allt, den är ju faktiskt något de ska frigöra sig ifrån. Inte tappa. Men hitta en självständig relation till.
Det finns i lagstiftningen ingen åldersgräns när barn får bestämma hos vilken förälder de vill bo eller hur det skall träffa en förälder den inte bor med. Det enda lagen säger är att man ska ta hänsyn till barnets ålder o mognad dvs att ju äldre barnet är desto mer får det vara med o bestämma om sin situation. Jag förstår om pappan reagerar o inte vill ändra, iallafall inte med en gång. Tycker snarare att barnen borde stöttas i att det är ngt som kan lösas kanske m lite framförhållning
Jag håller med.
Men hur lång tid tar det att få tala med någon rådgivare på familjerätten? Ringde idag fyra gånger mellan 10 och 17 och det är bara telefonsvarare och jag talade in till både den som hette samordnaren och psykologen.
Ingen har ringt upp mig. Jag åkte även dit men dörren var låst.
Jag tycker det är ganska överdramatiskt att tala om att säga nej av princip, att dottern inte får ha kompisar eller att man inte tar någon hänsyn till barnen för att man inte vill byta vecka på kort varsel, förmodligen handlar det väl om att det finns en planering kring veckoupplägget som i så fall måste göras om och inte kan ändras på hur kort varsel som helst?
Om barnen bor varannan vecka så förmodar jag att ni inte bor längre ifrån varandra än att barnen kan ta sig till samma skola, då kan det ju knappast vara omöjligt för dottern att umgås med sin bästis även på pappans veckor? Sen kunde han ju visa lite engagemang genom att t.ex föreslå att skjutsa henne eller att kompisen får komma dit och kanske sova över en natt eller så för att hon ska kunna träffa kompisen lika mycket hos honom.
Nu kanske just denna pappan är ett svin som inte vill att barnen ska ha kompisar och bara vill göra deras liv till ett helvete, det vet ju inte jag och är det så så ska han givetvis inte ostört få syssla med det. Jag tycker dock att det är ett ganska klent underlag för en sådan dom att pappan inte omgående på en fjortonårings infall kan lägga om hela sin planering på nolltid, och ännu mindre skäl att tro det att pappan faktiskt vill ha sin vecka när han inte fått träffa sina barn på en vecka, det låter ju mer som att han faktiskt gillar sina barn…
Jag förstår inte riktigt vad du vill att familjerätten ska göra? De har inga befogenheter att bestämma. Och varför är det så bråttom? Om pappan är med på att gå i samarbetssamtal så får väl barnen ge sig till tåls😊
Han sade ikväll när han var här och skulle hämta barnen att det berodde på att det inte passade med sin nya kärleks barnveckor. Sedan pratade han enskilt med varje barn och sade att om det var ok för dem att hans nya kvinna kommer dit och är där mycket, så kan han gå med på att byta vecka.
Men jag stöder ju min dotters vilja att få byta vecka. Hon har ingen bästa vän än och jag vill hjälpa henne allt vad jag kan med att bygga upp vänskap inför hennes tonårstid.
Hon vill byta för att komma i samma synk i veckorna som hennes vän här bredvid har
Det var dottern själv som önskade byta vecka. Pappan sa nej. Dotten sa att hon kommer att byta i slla fall och frågade sina syskon om de vill göra detsamma vilket de ville.
Ja de verkar nöjda över upplägget, men det är tydligen bara på prov än så länge.
De övriga syskonen är nog bara lojala mot sin syster. De bryr sig inte om vecka.
… manipulation och utpressning från en vuxen förälders sida… typ, jag går med på att byta veckor om ni går med på att vara BFF med min nya tjej 
