Ok, ja då har han ju fått en del betänketid ändå. Jag tycker du kan skicka barnen till honom nästa vecka med agendan att prata med honom om saken och lägga fram sina argument. Då kan han inte sedan påstå att detta tagit honom med överraskning eller att det är du som ligger bakom. Vill han fortfarande inte ens diskutera saken eller försöka hitta kompromisser kan jag vara med på att en strejk är en möjlig strategi
1 gillning
Alltså allvarligt så funderar jag på hur vuxna människor som skaffat flera barn kan börja bete sig som fjortisar själva och prioritera “nya kärleken och hens barn” framför sin egna.
Vad har man då för bild av vad ett livslångt föräldraskap faktiskt innebär… att det ska vara rosa moln och bulla hela tiden?!
Det är synd om barn vars föräldrar är så fixerade vid dejting och nya kärlekar att de helt och hållet tycker att deras egna barn bara ska acceptera och anpassa sig till den sortens usla föräldraskap 
Barn är barn och sätter sig själva och sina önskemål främst, oavsett om de lever i kärnfamilj eller inte… men huvudansvaret för anpassning till barnens väl och ve ankommer på föräldrarna, alltid!
Inte the other way around… 
4 gillningar
Jag föreslog nyss till barnen, (eller dottern för det är hon som vill byta), att vi kan byta om en vecka istället så kanske pappa ändrat sig. Men hon sa nej direkt. Nu är alla tre bestämda att byta NU.
1 gillning
Nej precis. Och jag förstår inte vad problemet är mer än att göra en strid av en bagatell
1 gillning
Låt dem själva köra racet med pappan direkt då… och håll dig lugn som en gråsten, i bakgrunden
1 gillning
NU messar han och säger att de inte får byta vecka och frågar vilken tid han ska hämta dem imorgon. Ska jag bara svara med en tid nu då eller… Känns helknasigt detta😩
Men svara bara att han kan komma och ta diskussionen med barnen den tid som ni brukar… men poängtera att HAN får själv ta diskussionen när han kommer med sina egna barn och du ställer dig vid sidan av. Betona att han får lösa det själv i samråd med sina barn 
1 gillning
Men vem är det som bestämmer hemma hos dig egentligen, är det du eller barnen?
2 gillningar
Vad menar du?
Det är väl bara att du säger åt dem att de inte ska stanna hos dig utan åka till sin pappa, för att du säger det?
1 gillning
Det där är något som barnen bestämmer nästan helt själva i den åldern. Många tonåringar slutar att bo vv, för att det inte passar deras sociala liv. Det är deras beslut att ta.
Jag har en 16-åring, och redan vid 11 års ålder fick jag direktiv från familjerådgivare och familjerätten att inte lägga mig i om dottern själv bestämde att hon ville hälsa på sin pappa oftare eller mer sällan. Det var pappans sak att diskutera det med henne. Jag skulle inte utöva påtryckningar åt något håll.
1 gillning
Men det kräver ju att föräldern de vill bo mer med låter dem göra det? Och jag tycker dessutom att det är stor skillnad på 16 och de åldrar TS barn är i för den frågan. Har man som föräldrar kommit överens om ett schema tycker jag man ska samarbeta för att hålla det. Sen kan man givetvis göra ändringar i överenskommelsen men det borde inte ske med hur kort varsel som helst.
Att föräldrar inte skulle kunna bestämma var en tio, tolv och fjortonåring ska sova tycker jag är ett befängt påstående. Så om de vill sova över hos traktens kända pedofil eller med knarkarna på bänken så är det helt enkelt sånt de bestämmer själva och det kan och bör inte föräldrar lägga sig i?
1 gillning
Men för min del får de byta. Jag tycker att dottern borde få byta. Hon har en vän på gatan bredvid som är här den vecka som hon vill byta till. Jag tycker det är lite elakt att inte tillåta henne det. Pappan säger att han kan skjutsa henne hit när kompisen är här men det är ju inte samma sak som att bara gå till varandra. Så jag stöder henne och har full förståelse för hennes önskan.
Ja, men du har ju också en överenskommelse med pappan gällande schemat? Att de vill byta är en sak och att de ska byta precis omedelbart utan att pappan får chansen att ändra planer han gjort upp etc i rimlig tid är en annan. Att säga att det är elakt tycker jag är att ta i, men det framstår som osmidigt och inte så hänsynsfullt när han inte angett sina skäl.
Jag skrev att redan när min dotter var 11 år, så fick jag det rådet. Då sade familjerätten att vid 12 år går en gräns, där barnet själv får bestämma var det vill bo.
Nej, mitt barn får inte bestämma att hon ska sova över hos en kompis eller en pedofil - självklart inte. Däremot får hon bestämma hos vilken förälder hon vill bo och hon får absolut bestämma att hon inte vill umgås med personer som är elaka mot henne eller att hon inte har lust att hälsa på sin pappa när bästa kompisen fyller år.
1 gillning
Ja, men det är väl återigen om den föräldern som barnet vill bo med mer går med på ett sådant upplägg? Om bägge föräldrarna anser att varannanvecka är bäst så kan väl inte familjerätten tvinga den ena att ta barnet mer ändå?
Det hade ju varit en helt annan sak om barnen for illa hos pappan. Jag tycker att det är viktigt att hålla överenskommelser och löften och det lär jag mina barn. I min bok är det INTE okej att bara ändra saker man kommit överens om för att man började känna för att göra något annat istället. Inte ens om det dykt upp en roligare fest sen man tackade ja till första inbjudan. Sen tycker jag ju inte han verkar bete sig speciellt moget eller samarbetsvilligt själv så jag förstår att det är svårt för TS att ha ett vuxet samarbete med honom, men jag tycker ändå att man kan börja i ändan av att själv bete sig vuxet, ansvarsfullt och samarbetsvilligt. Sen om det verkligen inte går att samarbeta med personen så får man ta det därifrån. Men åtminstone saker man faktiskt avtalat om och kommit överens om bör man upprätthålla sin egen ända av avtalet kring.
Jag vill träffa familjerätten och sökt dem hela dagen idag utan att lyckas. Ska fortsätta imorgon.
Jag har ett extremt exempel. I min dotters klass gick det en flicka med skilda föräldrar. Hela mellanstadiet var flickan varannan vecka hos varje förälder. Vid 13 år sade hon nej. Hon ville bo på heltid hos mamman och bara hälsa på pappan. Dels för att bästa kompisen bodde nära mamman och dels för att få kortare skolväg.
Pappan vägrade gå med på det och mamman vägrade också. Hon hade en ny kärlek som hon ville träffa under sina barnlediga veckor. Tonåringen tyckte att föräldrarna inte lyssnade på henne och inte brydde sig om vad hon ville. Konflikten gick så långt att flickan vid 14 års ålder frivilligt flyttade till familjehem, för att hon inte ville ha med föräldrarna att göra.
Två systrar, som hade liknande önskemål redan vid 10-11 år, blev mer och mer bittra på sin pappa, för att han inte lät dem ha något att säga till om. Vid 13 resp 14 års åldern slutade de att hälsa på honom. De bodde på heltid hos sin mamma och tyckte att pappan var en översittare, som de inte ville ha med att göra.
2 gillningar
Ja, det var verkligen extrema exempel. Jag har ändå lite svårt att tro att detta rörde sig om annars helt harmoniska, kärleksfulla och välfungerande hem där en sådan konflikt uppstod enbart för att barn i lägre tonåren inte ville lyssna på sina föräldrars beslut angående boende. Har också svårt att tro att familjehem skulle vara vad soc erbjöd som hjälp om så vore fallet, känns som det borde finnas en uppsjö av andra insatser så som exempelvis psykologhjälp för barnet.
1 gillning
Men fy så hemskt 
Jag hade själv redan vid 11-12 års ålder blivit fly förbannad och kränkt om jag inte fick bo där jag ville den vecka jag vill. Jag stöder min dotter totalt. Och för mig får de byta veckor, dagar och allt hur som helst bara DE mår bra
2 gillningar