Just nu mår jag allt annat än bra. Andrummet blev kortvarigt. Jag försöker fly från känslorna, orkar inte känna mer just nu. Sovit uselt flera nätter. Tycks bli samma inatt. Jag avskyr att behöva vänja mig vid “aldrig mer”.
Jag gav hela mitt hjärta och alla mina chanser till en man som redan tidigt visade att han egentligen inte var värd det.
Han ljög, ljög och bedrog. Han svek och svek. Ändå är det jag som känner mig misslyckad. Som skäms. Som känner att det står skrivet i pannan på mig att jag inte förtjänade hans lojalitet. Som skäms för att jag inte kommit längre. Som är rädd att varenda liten dålig sida hos mig ska få hela världen att tänka “klart han lämnade henne”.
4 gillningar
Å jag känner med dig. Och förstår. Så jobbigt att hålla känslor och konstruktiva tankar på banan. Och för iaf min del- att släppa bilden om hur jag trodde och hoppades att det var- trots allt som hissade varningsflaggor och som visade på trist beteende i handling gång på gång. Det är så fruktansvärt tråkigt att ge upp och landa i en färglös och karg jäkla vardag där man behöver ge upp sitt hopp och plötsligt rikta om alla starka känslor. Varthän ska man rikta dem nu? Finns ju en massa rationella svar på det, men det är som sagt väldigt arbetsamt att vara duktig och rationell hela tiden. Jag blir tokig på att ta det lugnt och att vara sval. Det är så tråkigt. Men kanske går det att ha en levande vision om vart man ska, då kanske det går att stå ut och göra ”jobbet” med att utveckla sig själv. Det kan ibland vara svårt att veta vad man vill och varthän man ska när man ju egentligen ville leva kvar i det liv som man tvingats lämna. Med tillägget att man hade hopp om att det skulle fungera lite bättre, lite oftare och att man hoppades att man ändå var utvald och exklusiv. Jag tror att jag iaf börjat med acceptansfasen att jag inte vill tillbaka till mannen längre. Det har trots allt hänt mycket med mig och jag vill inte bli något andrahandsval igen. Önskar dig energi och styrka idag och kanske kan du ta hjälp med sömnen ( vilket jag tror du vet allt om🙂). Heja oss- vi fixar det här🌸
3 gillningar
Hej. Jag känner så med dig . Går genom samma sak just nu 
2 gillningar
Följer dig/er dagligen och hoppas på att få fortsätta göra under en tid, och framförallt då se hur vi alla tar oss framåt mot ljuset utav denna mörka tunnel…
Fredagkväll, och ligger redan nedbäddad i sängen! Har sällan hänt men numera mer regel än undantag. Har alltid varit glad över helger, umgåtts han och jag, träffat vänner, levt.
Nu ser mina dagar ut såhär…tackar nej när vänner vill ses på middag, är rädd för att träffa på han och hans nya ute, skulle tappa det då, på riktigt, jag skulle nog svimma! Håller mig hemma och ser livet passera. Vill bara somna och vakna…men till vadå. Glädjen är borta, tron på något finns inte just nu. Kommer jag någonsin att skratta igen? Var en tanke som slog mig idag…
Famlar i mörkret och hittar inget att hålla mig stadigt i…tycker känslan av noll kontroll är obehaglig.
Usch…
Hörde ett tips idag, att sätta en bild av sig själv när man var liten på badrumsspegeln. Och på så sätt varje morgon se på bilden och på nått sätt se tillbaka, minnas den oskyldiga lilla tjejen som bara vill älska och älskas, ta henne i handen och visa henne vägen. Vi får se, har ”satt mig på spegeln” nu iallafall…
8 gillningar
Just nu faller livet i bitar på varje jävla front. Min väg tillbaka kommer att bli brutal. Jag är ledsen om jag inte svarar på kommentarer och privata meddelande från er, fina forumvänner, men just nu orkar jag inte riktigt.
Jag önskar att tiden gick att spola tillbaka. I februari i år gick precis allt min väg och jag mådde så bra. Om jag orkar kämpa, och med lite medvind, så kanske en liknande känsla kan få plats inom ett år.
Kuratorstid på tisdag, så tacksam för henne. Om jag vågar öppna upp till 100% så tror jag verkligen hon kan lotsa mig rätt.
7 gillningar
Jag mår fysiskt illa över hur tydligt det plötsligt är hur mycket han har ljugit för mig. Inte konstigt om han förlorade den lilla respekt han eventuellt en gång hade för mig, så som han kunde köra över mig. Att behöva se det för vad det är dödar en dröm om ett framtida VI. En dröm som låg mig otroligt varmt om hjärtat.
Att jag sa ifrån, ifrågasatte och bråkade om dom lögner jag såg igenom, det ändrar ingenting. Det enda jag kunde ha gjort för att sätta ner foten vore om jag gått långt mycket tidigare.
Jag vill inte att det här ska vara sanningen. Jag vill att det ska vara det jag ville tro som ska vara sanningen.
Det jag helst vill ha, det finns inte, kanske fanns det aldrig. Att begripa det är en sak. Att fullt ut acceptera det och sluta hoppas på nåt mirakel är ett långtgående arbete.
Jag har svårt att köpa att det är rätt. Ja, man går från den som gång på gång sviker och ljuger. Ja, man stänger dörren om den som bedrar utan ånger eller förlåt. Ja, man går sin väg för gott.
Och JA, man tar varenda liten liten chans för det man helst av allt vill ha, man kämpar för det man tror på, och man kämpar hårt. Det är här det blir svårt för mig. Det sitter i ryggmärgen på mig att kämpa nästan intill döden för det man verkligen verkligen vill ha, inte minst om det är en relation.
Jag har otroligt svårt att säga nej tack till en chans för drömmen, även om det är en chans på 0,001% och med otroligt höga insatser.
Svammel kanske. Men för mig viktigt att få ner på pränt vad som egenligen ligger bakom mina val.
Ikväll blir det pizza, kolla ikapp idol och bara vara. Det som jag uppskattar så mycket men har svårt att bara vara i.
Imorgon väntar skola 
Tillägg: Callar mina egna tankar lite. Det finns ju faktiskt ganska många drömmar som jag har låtit gå mig förbi, av rädsla för olika saker. Men i relation håller jag i, förmodligen nästintill priset av mig själv. Varför? Och hur fan lär jag mitt hjärta att vi ska göra annorlunda?
4 gillningar
“Helvetet var bara värt det för den som tog sig därifrån.”
3 gillningar
Ett par väldigt dränerande dagar är över. Knappt 5 timmars sömn på 2 dygn dessutom. Igår hade vi skola och var en liten grupp som har jobbat flera år i vården. Ämnet var psykisk ohälsa och suicid, och jag valde att öppna upp lite grann ifrån ett patientperspektiv. Jag har trots allt varit där en gång i tiden och varje liten tanke som kanske kan hjälpa någon eller hjälpa någon att hjälpa någon annan, är värd allt.
Idag var jag hos kuratorn, och vi gjorde basutredning för ADHD/ADD. Det finns indikationer för ADHD, så utredningen kommer tas vidare. Det är främst i min intensitet och brist på inre ro som misstankarna finns, men som hon sa kan man ha drag av exempelvis ADHD utan att det är tillräckligt för diagnos.
Aldrig tidigare har jag varit så öppen mot vården som nu. Klappar mig själv lite på axeln för att jag till sist vågat kasta mina skyddsfilter.
I övrigt tyckte hon att jag hade gjort stora framsteg på den här tiden och kommit långt i mitt arbete med mig själv. Många av de insikter jag fått bekräftades, och hon var helt övertygad om att jag kommer kunna bli stark av det här och inte i framtiden varken vara lika sårbar eller göra samma misstag med relationer.
Fint !
Ikväll tog jag beslutet om att det nu blir köpstopp för allt som inte är nödvändigt, åtminstone fram till våren, då ekonomin (fingers crossed) kan bli lite bättre. Målet är egentligen bara att inte hamna efter med sånt som ska betalas och sluta hos kronofogden. Resten är inte viktigt. Jag har ett hem, en skön säng och en tv med förbetalt sportabonnemang.
Exet då? Jag sörjer ibland, men går vidare för det mesta.
2 gillningar
Utdrag ur den dagbok jag skrev privat efter vårt uppbrott. Faktiskt från samma kväll som han lämnade mig, och således det första jag skrev.
“X, för alltid ska jag älska dig. Min tystnad blir min enda chans att överleva utan dig. Jag kan inte ha kontakt med dig om det inte finns ett vi eller en chans för ett vi. Då dör jag.”
“I mina drömmar kommer du inse att du saknar och älskar mig nu när vi inte längre hörs. Du kommer komma tillbaka och aldrig låta mig gå. Men jag tror inte att det blir så. Jag tror att ditt hjärta kommer tillhöra någon annan nu.”
Det här var några av dom första tankarna, bland allt annat kaos som bestod av ren panik och texter med “KOM HEM, SNÄLLA KOM HEM!!”.
Men just dom raderna sticker ut. Jag visste redan då. Samma kväll. Någonstans långt därinne kände jag det.
Inte ens då, i den värsta chocken, hade min innersta känsla fel. Och jag påminner mig än en gång om att aldrig ignorera min känsla igen.
Och tills den dag jag är stark nog att vända ryggen åt kärlek som står mig för dyrt, kommer jag inte beblanda mig med den. Punkt. Känslomässigt är jag inte där än, men jag VET att det finns noll och inga andra alternativ.
Så läste jag ikväll lite i den där dagboken och var på väg in i fler tårar över honom. Men där nånstans sa hela min själ ifrån. Det räcker nu. Han har gjort mig nog illa. På många sätt. Han har påverkat mig negativt på tillräckligt många sätt, även om jag inte delat exakt allt här.
Men upp ur soffan flög jag, bestämdare än på länge. Och på kylen hänger nu den här lappen 
7 gillningar
Jag hejar på dig, på oss! Vi ligger ju i ungefärlig tidsram när det kommer till hjärtesorgen. Kikar in här dagligen, vill oftast skriva men det var som jag skrev i min ”lilla bok” idag…”jag är så full av tankar och känslor, att när jag ska försöka få ner dom i ord så vet jag inte vart jag ska börja”
Jag är helt dränerad men samtidigt så speedad.
Jag vet inte i vilken fas jag är i. Har ju förstått att det tydligen finns olika faser man ”ska” ramla igenom…
Chockfasen är väl…hm ja, förbi. Även fast jag nästan dagligen får chockvågor av sorg över mig, paniksorg, jag-vet-inte-vart-jag-ska-ta-vägensorg!! Och då blir jag rädd! Ser bara dom, DOM framför mig. Hur mycket bättre hon är, hur hon gör honom till en bättre människa. Hur han vill vara bra för henne! Äcklas, hatar, älskar…för jag saknar honom nå förbannat också! Hur, HUR kan man sakna någon som gjort en så illa.
Ibland har jag minutrar av acceptans, är snabb på att skriva ner dom i min lilla bok så att jag vet att dom dyker upp ibland. Jag kan ju inte göra något åt detta! Gud ska veta att jag vänt mig ut och in, gjort så mycket avkall på mig själv för att vara den bästa. Att han i slutändan skulle välja mig…men nu står man här, blottad och lämnad, utan att han ens vänder sig om för att se på kaoset han lämnade efter sig!
Usch, känner att det inte blir nå sammanhang när jag skriver, men just nu finns det inget sammanhang, ingen jävla logik över huvudtaget i mitt liv. Jag lever, jag andas, jag rör mig och saker händer…men allt känns bara meningslöst!
@Linni Tack, och detsamma!
Det här med faser är precis som du beskriver det, man går oftast lite in och ut ur de olika faserna även om de sett ur ett större perspektiv brukar följa en någorlunda linje. Att du är i exempelvis bearbetningsfasen betyder inte nödvändigtvis att chockfasen helt är över.
Det du skriver behöver inte hänga samman, bara skriv om du vill. Jag är en sån som kan skriva sida upp och sida ner, har alltid hundra tankespår i huvudet 
Det ÄR inte meningslöst. Det blir bättre. Även när det inte går att varken känna eller tro på.
Det är brutalt att bli lämnad och stå kvar med massor av känslor medans den andre vandrar vidare som om inget hänt. Oavsett varför, eventuella förklaringar eller inga, så är det lika jävla svårt ändå.
Kämpa på!
1 gillning
Kan du se, och på vilket sätt, du har gjort framsteg sedan det tog slut? Hur du upplever situationen och livet nu kontra precis i början av den här resan.
Jag är så rädd för att fastna. Vill gå vidare, men inte glömma. Samtidigt som jag vill glömma. Det är så läskigt att släppa taget, trots att han gjort det! Men släpper jag…då finns inget kvar 
@Linni Ja! I början grät jag mig igenom dagarna, åt inte, sov bara på hög dos sömnmedicin. Ingenting annat spelade roll, han var borta och hela livet rasade. Kunde inte prata med någon utan att gråta, mina första promenader klarade jag inte att titta upp från marken, det var som att drunkna i intryck, jag hade så fullt av min egen sorg. Jag stod i fönstret och skrek efter honom i panik på kvällarna. Det var vidrigt. Att vakna på morgonen innebar några sekunder av ovisshet om det som hänt, innan det slog mig och det var som att bli dumpad om och om igen.
Sakta kom det dock små stunder där jag kunde andas. Då jag inte grät. Då jag kunde titta upp en liten stund under mina promenader. Tankarna på hans nya var dock konstanta en lång tid. I månader ältade jag henne. Men sakta blev det mindre. Jag kan gå ut utan att hindras av vart mitt X kan tänkas vara, och jag kan glömma honom helt om jag får engagera mig i sånt som samtal jag bryr mig om eller en hockeymatch.
Jag gråter fortfarande, men inte alls lika ofta. Jag ältar fortfarande, men inte alls lika mycket. Jag har också varit väldigt öppen och ärlig mot vänner och familj, och tagit bort pressen på mig själv att jag måste ha kommit över det inom e viss tid osv. Mitt fokus är flyttat till mitt liv, att jag ska orka med jobb, skola, sova hyffsat osv. Om sorg eller ilska behöver gå med mig ett tag till så är det så, och jag accepterar det. Men den får inte stå i vägen.
Jag har också haft bra hjälp av samtalsstöd och att skriva här.
Jag har gjort stora framsteg i att vara min egen vän, väva mitt eget skyddsnät och envisas med att allt ska bli bra, ett steg i taget. Jag känner framtidstro igen och jag vet att jag kan bli lycklig utan honom. Jag kan nog till och med sluta tycka om honom en dag. Det trodde jag ALDRIG i början.
I början höll jag på att drunkna i stormande vågor . Idag har jag skaffat en surfbräda och surfar på dom vågor jag kan, ramlar i och får mig en kallsup igen men tar mig upp för jag vill ha mer av känslan det ger att få surfa på nästa våg.
9 gillningar
Å, så fint och så klokt❤️
1 gillning
Så väl beskrivet. Stor igenkänning igen. Förutom att jag har svårt att acceptera att jag ännu inte mår bra. Jag blir rädd för den känslan och får ångest bara av det och då kommer ohjälpsamma tankar om att det är kört för mig och att jag är omöjlig att leva med som ett brev på posten. Men zoomar jag ut så så ser jag ändå en stor progression under de snart nio månaderna som passerat.
2 gillningar
Inatt drömde jag om X, och han var återförenad med kollegan 
Bryr jag mig? Nej, inte särskilt. Det känner jag inte för att göra.
Sen sprang jag runt i en galleria, där det bara fanns gym, och skulle välja vilket jag ville börja på under press av vänner och bekanta som alla promotade “sitt” gym. Jag valde vad jag ansåg var ett “riktigt” gym och fick en och annan emot mig.
Därefter skyndande jag vidare till skolan där läraren hade samlat alla bedömningar under kursen, och den första var ett A och hon var så säker på att det skulle gå bra för mig. Sen rasade det och jag slutade på ett E i kursen .
Undrar om hjärnan kan tänka sig en liten paus inatt så man kan få vila lite, det vore bra. Tempot i huvudet har varit väldigt högt sista tiden, och det tar min energi.
Imorgon ska jag ha en self-care dag, med träning, massor av näringsrik mat, hemmaSPA och lite solarium. Det behövs. Jag ska bara inte fundera på “vad det är för mening med det” utan bara göra, så löser det sig.
På återseende.
4 gillningar
Att gå vidare är för mig förenat med skuldkänslor. Skuldkänslor över tankar jag tänker, rader jag skriver. För tänk om, om det skulle vara så att X faktiskt ångrar sig och jobbar med sig själv och har mått jättedåligt. Tänk om han behöver mig.
Det är tankar som föds ut känslor som ännu inte klingat av. Det är tankar som följer samma mönster som orsakade att jag aldrig lämnade X, nämligen “tänk om”.
Det är tankar som inte stämmer med någon logik alls, men som påverkar mig så mycket att jag ibland raderar mina rader.
Men om X verkligen ångrade sig, och behövde mig. Då hade han hört av sig. Det vet jag. Men jag har så länge ignorerat det jag vetat för att hänga upp alltig på ett mycket litet hopp om att allt jag vet ska vara fel. Det här kan vara det som är allra svårast att släppa taget om för mig.
Jag jobbar på det.
3 gillningar
Kämpa på💪
1 gillning
Ögonblicket när jag förstod att jag inte längre hoppas på ett framtida vi. Ögonblicket när jag lät honom gå. När jag slutade sätta mina förhoppningar om framtiden till en svekfull liten man (honom) och började sätta mina förhoppningar till en stark, envis kvinna (mig själv). Det ögonblicket är här.
12 gillningar
Yes. Härligt att höra!
1 gillning