Just nu har jag en otroligt tuff tid. Ekonomin blir allt svårare. Jag fick tipset att ansöka om skattejämkning, egtersom jag betalar 60000:- i räntor per år, och brukar få en relativt hög skatteåterbäring. Förstod jag det rätt kommer slatteverket nu gå igenom ansökan, räkna på det och om allt stämmer bör det handla om ca 20000:-. Dessa pengar kommer då min skatt att minskas med delat på månaderna som är kvar av året, och på så sätt får jag flera 1000:- mer i plånboken.
Håller tummarna, för går inte detta, då är det inte säkert att jag kan rädda min ekonomi.
Hos kuratorn nu kom vi fram till att vi startar en första bedömning gällande ADHD. Om det utifrån det verkar troligt atg det finns en diagnos skickas jag vidare till psykiatrin som dessa utredningar faller under. Jag har sagt precis hur jag har mått, inte hållt tillbaka. Jag har tydligt BETT om hjälp för att få ordning på både mående och en del destruktiva beteenden.
Tiden är redan om två veckor. Och jag jobbar med att jag ska våga svara hundraprocent ärligt, och inte bry mig om vad det landar i, diagnos eller ej.
Min kurator är guld. Hon vill hjälpa mig så att jag inte hamnar i destruktiva relationer eller beteenden, och så att jag kan få verktyg att jobba med det jag bär på, så att jag kan bli starkare rustad och stabilare i mitt mående.
Efter den här dagen behöver jag mina sömntabletter, hoppas jag sover en vecka
Ikväll dricker jag vin och bryter ihop. Imorgon dricker jag smoothies och reser mig upp.
Små saker tar hårt just nu.
Jag har en dålig dag. Tar illa vid mig av allt. Känner mig arg, ledsen och uppgiven. Önskar att jag kunde göra det senaste året ogjort. Nästan iallafall.
Har ingen lust med något. Saknar X och vill samtidigt aldrig se honom igen.
Varenda människa i affären har stått ivägen och inga konversationer har landat rätt. Saknar jobbet och vill be skolan fara åt helvete och återgå till jobbet.
Vill lämna landet, komma hem framåt våren och börja om. Jag är bitter över en sommar som känns förlorad och över drömmar som gått sönder. Bitter över den förlovning jag trodde skulle bli av men mitt finger saknar fortfarande en ring med X namn. Jag struntar i att han varit en idiot och bedragit mig, just idag vill jag tillhöra honom. Jag känner sorg över alla hejdån jag aldrig fick säga, till grabben, till X fina familj.
Jag vill inte ha det såhär. Ta mig tillbaka till våren 2017 åtminstone. Låt mig vara lycklig och kär en enda gång till med honom.
För många år sen fastnade jag med ett finger i en skärmaskin. Läkningsprocessen var lång, men när det väl började läka och jag trodde att det började bli bra slog jag i det i något och samma vidriga smärta var tillbaka när skorpan föll av och det under såklart inte var läkt.
Ungefär så känns den här skitprocessen. Det är läkt på ytan men inte på djupet.
Fan !
Du tar dig över även den här puckeln. Känner så med dig och jag tror jag förstår. Att gå tillbaka hade förmodligen på sikt skapat en sämre framtid. Det du gör nu får du igen. Fast det känns fruktansvärt tufft och hårt. Hos mig rasade en spegel och gick i tusen bitar häromdagen. Samtidigt fick jag århundradets sammanbrott. Nu är jag lugnare och försöker försöker vara tålmodig. Har flyttat från varsamt renoverat boende till ett nytt där allt måste göras om. Känns så tungt men jag får ta det bit för bit. Tappat träningen nu med, men påbörjade nu en ny etapp och med min grundläggande intention att sköta min hälsa.
Tack fina @Nina77.
Jag förstår dig och känner igen mig i det du beskriver också.
Hoppas verkligen detta är rätt väg. Just nu vill jag inte gå den här vägen, inte alls. Vill bara vända tillbaka…
Mitt hjärta går sönder igen. Jag sitter i min soffa och blickar ut genom fönstret. Om jag springer fort är han bara 10-12 minuter härifrån.
Jag saknar honom mer än på länge. Han må ha betett sig uselt, elakt och egoistiskt. Men någonstans i mina svaga stunder, tror jag inte han vill vara sån. Han är en gentleman. Han är mitt livs kärlek. Jag kan inte, vill inte vara utan honom längre. När jag blundar ser jag framför mig hur han hämtar mig i bilen vi köpte, hur allt det onda suddas ut och vi återförenas, somnar i varandras armar. Hur vi vaknar av grabbens legobygge klockan 06 imorgonbitti och gör pannkakor till frukost.
Men inte ens i mina drömmar tycks jag någonsin igen få uppleva en stund av det som var.
Fan ta honom för all sorg, all saknad och alla jävla tårar han orsakat mig. Fan ta honom för att han krossat mitt hjärta utan minsta ånger. Fan ta honom för att han höll mig kvar när det inte var mig han ville ha. Jag kommer älska honom livet ut, det här går I.N.T.E över
Åh fy jag känner så med dig!! Jag vandrar just nu på precis samma snåriga vidriga mörka väg…
Våra berättelser är i princip snarlika.
Varje dag, timme, minut är vedervärdig. Och varje dag, timme, minut är tid han aktivt väljer att vara utan en.
Jag famlar i mörkret och känner sån hopplöshet inför framtiden.
Vad ska jag göra med den här dagen, var min första tanke när jag vaknade imorse…
Jag blir så berörd av sättet du skriver och jag känner så igen mig i hur du berättar att du söker dig till ”kaos” för de är det ”trygga” på nå vis…
Jag har haft två långa förhållande och båda har varit destruktiva på sina vis…tror alltid att jag kan ”fixa” människor, slutar alltid med att jag gör avkall på mig själv, blir lämnad och förstår inte hur människor kan lämna när jag ger så mycket.
Det här uppbrottet har verkligen rivit upp mina rötter, tvingar mig att se saker och mig själv för vad de verkligen är, en jobbig insikt. Dels att se människan man trodde sig skulle bli gammal med för vad han egentligen är, men också att jag måste bryta upp med saker som legat så djupt rotat i mig. Har alltid trott att min kärlek räcker, litat blindt på ord och struntat i handlingar…krävt minimalt med kärlek, min räcker.
Well, guess whos standing alone…
Vill bara säga att jag följer dig här, det hjälper på nå sätt. Tycker du är stark och verkar var en fin person som råkat ut för fel.
”Is it terrifying?”
”No, i dont think so, its the way it is, you know. Everything must come to an end. The drip finally stops”
”See you on the other side”
Vet inte varför, men den texten tilltalar mig. Det är läskigt, så läskigt att vandra på den här vägen själv. Man vet ingenting längre känns det som.
Men något fint måste väl dyka upp längs den här mörka vägen?
Jag känner igen mig så mycket i det du skriver Q. Jag tycker du är otroligt modig och jag följer dig du är en av mina förebilder på detta forum. Styrke kramar till dig där nere i gruvan, kom ihåg arbetspasset tar slut förr eller senare.
JOO… det gör det visst! Det går över, men det tar tid
Iaf för mig tog det mkt mkt längre tid än den tid som gått sedan ert uppbrott, men det gick över även om jag inte trodde det varken första eller andra året
@Linni tack för dina fina ord, det värmer !
Det är en tuff väg, och jag begriper logiskt att det måste få vara så en tid, men jag avskyr det ändå. Så många gånger som jag inte satte ner foten och ställde krav, av rädsla att förlora honom. Jag förlorade honom ändå.
Ja, visste måste det komma något bra ur allt det här, annars får vi SKAPA något bra av allt det här
Tack @Noomi för dina stöttande ord, det behövs just nu.
Någonstans förstår jag att det här kommer ta tid. Men emellanåt får jag panik över att saknaden kan rämma mig av banan från ingenstans och över det faktum att livet känns tomt, mindre meningsfullt och dessutom står det lite still.
Kan du sätta fingret på något särskilt som gjorde att det gick över till sist, eller var det bara tid ?
Rastlösheten är tillbaka för att stanna. Jag hittar varken ro eller stabilitet. Jag har haft antingen skarp huvudvärk eller migrän merparten av dagarna sista veckan och det gör mig också frustrerad.
Saknaden av X och miniX sköljer över mig med full kraft emellanåt. Logik blandas med känslor och jag blir ganska trött på att behöva ha samma dialog i mitt eget huvud gång efter gång.
Jag är i en period där jag bara önskar att vi ska kunna börja om. Jag är trött på hela den här jävla processen och vill liksom hoppa av.
Träning och kost har åkt bergochdalbana i samma takt som mina känslor, och allt känns mest som Lars Winnerbäcks “Jag får liksom ingen ordning…”
Imorgon är en ny vecka och jag hoppas att jag kan ge det mitt allra bästa för att få åtminstone lite ordning.
Jag vet på så många plan vad jag vill, vad jag strävar efter. Men jag bromsas av rädsla för att även om jag uppnår allt jag vill så kommer jag ändå känna att det saknas något, att tomheten är kvar, att allt jag ville uppnå inte gjorde mig lyckligare för att X och miniX är förlorade. Fan !
Det har varit en sämre period. Jag har känt mig omotiverad och deppig. Det har varit en stor ekonomisk stress, jag har knappt tränat och kosten har varit i mer obalans än på länge. Jag har saknat det som var, och vantrivts i det som är. Det har varit svårt att inte se tillbaka.
Det känns tomt och fel när jag tänker på framiden.
Samtidigt har dessa dagar gjort något med mig. Jag vet att det är dags nu. Dags att jag börjar knuffa mig själv upp för backarna som sakta ska skapa mig det liv jag vill ha.
Jag vet inte än exakt hur det livet ska se ut. Men några av pusselbitarna är solklara, så nu börjar jag med dom och litar på att bilden klarnar allt eftersom.
Framåt
Skönt att höra att det vänder uppåt nu. Det är så tydligt med de här vågorna som man ska leva sig igenom i krisprocessen. Först vågor som svämmar över och håller en nere och det känns som att man bokstavligen kämpar för sitt liv i sorgen och saknaden och man är beredd att göra vad som helst för att bli räddad och få komma hem i varma kläder. Och sedan kommer plötsligt en stark våg som man kan bäras av och som ger energi, styrka och hopp. Jag hoppas och märker nog ändå sakta att de dåliga vågorna blir färre eller åtminstone svagare i sin kraft.
Små, små konstruktiva steg i rätt riktning nu när kraft finns. Jag har också tänkt att det finns något vackert i sorgen som kommer så starkt ibland. Det är bevis för att man har förmågan att känna och att älska och våga sörja. Visserligen är man med dessa känslor väldigt sårbar, men också stark och sann. Glöm inte att du är så mycket mer värd en en massa lögner och svekfullt beteende. Det kommer att komma bättre till dig.
@Nina77 Ja, jag vet att jag är värd mer än att leva i lögner och svek. Det är bara det att hjärtat ibland fortfarande envisas med att mitt X måste kunna ändra sig.
Visst finns det något vackert även i sorgen. Det är livet, livet och dess alla nyanser. Det är på riktigt. Och det är något som vi aldrig ville drabbas av men som, om vi vågar och vill, kan bli början på en personlig utveckling.
Livet blev inte som jag ville hoppas. Men jag har inte tid att låta dagarna gå förlorade för det. Så idag köpte jag biljetter till hemmapremiären för “mitt” hockeylag, och till en konsert med Melissa Horn. Den ena i september, den andra i oktober.
För mig är det fortfarande viktigt att göra det jag vill, själv. Att ta mig an livet och älska det igen. Oberoende av andra.
Har sovit dåligt sista nätterna, somnat runt 02.30. Imorgon är det torgdag och jag ska unna mig en tur dit och lite blommor. Är ledig torsdag och fredag denna veckan. Även om jag till stor del kan styra mina tider nu både på USK-utbildningen och Vårdadmin, så har jag försökt planera veckovis vilka dagar jag ska plugga, och vilka som är lediga. Det gör att jag inte kollar jobbmejl och uppdateringar från skolarna varenda dag längre
Det är mycket nu, det är examensarbete och specialisering, kuratorstider och tid för må-bra saker. Om några veckor väntar dessutom sista praktiken. Men det är när det är såhär, som jag känner att det faktiskt går framåt.
Godnatt, och tack livet för en bättre dag och en paus efter ett långt skift i gruvan.
Upplever samma. Att det går bättre med utvecklingen/måendet när det finns saker planerade. Men så behöver det vara lagom mycket så att det inte blir för mycket, något som jag tycker är svårt. Men definitivt hellre för mycket att göra än för lite. Heja dig framåt nu. Du visar prov på att vara mycket stark och klok. Go girl!
Jag vandrar just nu på precis samma snåriga vidriga mörka väg…
