Min väg tillbaka till livet

Ni som följt mig i tråden “Lämnad, han gick vidare direkt.” känner till min historia.
Det har varit en smärtsam och omtumlande tid sedan mannen jag trodde var mitt livs kärlek på 5 minuter packade sina saker och försvann för gott, för 4.5 månad sen.
Borta var han som samma dag pekat på förlovningsringar, borta var min bonusgrabb. Borta var allt jag kände som mitt liv, och jag var ersatt av en annan kvinna.
Givetvis har denna historia lämnat djupa sår. Jag har fortfarande känslor för honom, men vet inte längre om det någonsin skulle gå att reparera. Jag låter framtiden utvisa det.

Nu, känner jag att det är dags för mig att ta tag i saker som länge varit lite upp och ned i mitt liv. Det är tid nu, att låta det här helvetet jag tvingades igenom, bli mitt bränsle för att komma tillbaka till livet starkare och bättre än någonsin.
Det handlar såklart om att bearbeta den relation som gick förlorad och det svek som jag utsattes för.
Men det handlar också om att ta tag i en viktnedgång som jag så många gånger sagt sista tiden men tappat greppet om.
Att bygga upp ekonomin igen.
Att på allvar hitta tillbaka till träningen på regelbunden basis.
Och att jobba med den ångest som så ofta slår rot i mitt bröst. Att fortsätta mina kuratorssamtal för att förstå mig själv bättre, och genomgå den adhd-utredning vi började prata om i våras.

Det handlar om att hitta förmågan att använda ilska, sorg och frustration över det som hänt, som bränsle för att bygga något bätte och starkare.
Om någon tvivlar, låt mig gå före och visa att det går att hitta tillbaka till livet :pray:

26 gillningar

Hej! Jättebra att starta en ny tråd, tror jag. För att liksom försöka börja om. Jag har läst din förra/andra tråd och känner igen mig i mycket. För mig har det gått över 10 månader och det har varit en oerhört jobbig tid men kanske, kanske börjar jag komma på rätt väg nu. Har trott det flera gånger men så har det alltid hänt något som återigen fått mig ur balans med ångest och gråt som följd. Jag upplever att du ändå har kommit ganska långt under de här månaderna. 5 månader är inte särskilt lång tid.Du får tänka att nu ska du bli den bästa versionen av dig själv. Kommer han tillbaka så är du redo. Om du nu ens kommer att vilja ha honom tillbaka. Kommer han inte tillbaka så kommer du ändå så småningom vara nöjd med ditt liv och kanske också så småningom träffa någon ny. Men fokusera nu på dig och att ditt nya liv blir så bra som möjligt. Heja dig! :slight_smile:

3 gillningar

Det känns fint att andra kan känna igen sig i min tråd, det är så viktigt att förstå att man inte är ensam.
Hoppas att du är påväg uppåt nu, men det är förrädiskt hur man kan kastas tillbaka plötsligt.

Ja, egentligen vet jag att jag kommit långt, men jag är otålig och vill framåt. Sorg, saknad och ångest får följa med om de inte vill lämna mig ifred :muscle:

3 gillningar

Idag har jag bestämt mig för att ta lite av allt glitter jag brukade strö runt honom, och strö det runt mig själv istället.
Frisörtid och massage är bokat nästa vecka, och denna gången hoppas jag verkligen inget kommer ivägen. Tentan som skulle skrivas är klar och inlämnad, och jag befinner mig på min just nu dagliga rehab i solen på balkonggolvet.
Värme, sol och solbränna gör mig gott. Ska ta mig ner till stan och handla lite senare, ikväll blir det köttfärssås med pasta,och ett glas vin för att fira in detta nya kapitel av mitt liv :v:

10 gillningar

Jag har skrivit, raderat, skrivit och raderat.
Jag börjar förstå på allvar att jag aldrig kan gå tillbaka till mitt ex. Han har under flera år blandat kärlek och passion med nonchalans, lögner och svek.
Det är honom jag vill ha. Våra fina stunder. Men priset jag har betalat för det har varit så högt att jag knappt förstår det själv. Och jag är övertygad om att jag hade kunnat stanna med honom på bekostnad av mitt eget liv.

Men:
Jag vill aldrig mer behöva tolerera lögner. Jag vill aldrig mer sitta gråtandes och förtvivlad över ännu ett svek, en meter ifrån en man som nonchalant tittar på mig, men inte ens räcker mig en hand. Jag vill aldrig mer bli skrattad åt när jag berättar om min oro över en annan kvinnas plats i hans liv. Aldrig mer sätta gränser, göra kompromisser och sen ändå acceptera att inget nånsin höll. Aldrig mer.

För mig har det alltid varit självklart att kämpa till döden för människor jag älskar. Från och med nu gör jag det bara för dom som håller mig precis lika högt.

11 gillningar

Rensar, städar, organiserar här hemma.
Idag började jag dagen med att köpa mig ett par buketter blommor på torghandeln, och jordgubbar.
Sen har jag varit iväg och köpt förvaring och städgrejer. Tog bussen till en stad en timme härifrån. Musik i öronen, omvärlden som passerar utanför fönstret. Jag bryr mig igen. Jag vill vara med, jag vill leva.
Tankar på exet har dykt upp nån gång, eftersom han och skatan jobbar i närheten av köpstaden jag var på. Men mentalt rycker jag på axlarna. Orkar inte bry mig mer. Skönt att få känna så en stund, för jag vet att inget varar för evigt i denna berg- och dalbana.
Ikväll har jag skurat skåp och organiserat upp lite. Jag äter bra. Sover ganska bra. Tacksam.

9 gillningar

Glöm allt jag skrev för ett par timmar sen…jag är i chock!
Vem fan är han, vem har han blivit och vaaaad i helvete är hans syfte med allt det här? :exploding_head:

5 gillningar

Vad händer Quinna? Du fixar detta. Lämnar de oss är de inte värda oss. Brukar tänka att man förlorade någon som inte brydde sig om en, men de förlorade någon som man skulle gjort allt för. Så de är deras förlust. Fortsätt fokusera på dig. Fixa hår och nya kläder. Träna och känna att det känns skönt att komma i form. Det kommer gå upp och ner. Att bli så sårad är grymt. Men fortsätt som du gör! Vi peppar dig!

3 gillningar

Vad händer vännen?? :heart:

1 gillning

Igår. Allt var lungt och stilla. Sen kom det en kalldusch, givetvis sent på kvällen när man kanske inte är som bäst rustad.
Jag får fundera på om och vad av det jag kan skriva här, för jag är inte så säker på att mitt ex inte läser. Det finns ju som ni vet, en pojke på 10 år med i historien, och han ska inte hamna i kläm. Förstår om det blir obegripligt nu, men jag ville förklara varför jag just nu inte går in mer i detalj på vad som hänt.

Idag mår jag bättre. Tårarna är torkade, och jag känner att jag faktiskt återhämtar mig allt snabbare efter bakslagen.

8 gillningar

Det finns något positivt i den chocken. Den betyder att du börjar se honom som han är i verkligheten och inte som den drömman du tidigare trodde han var. Tyvärr finns det inga genvägar, utan du måste ta dig genom chockerna, insikterna, sorgen, skammen och ilskan innan du helt slagit dig fri från honom.

Min värsta chock var när han gjorde en orosanmälan hos socialen. Vid det laget hade jag insett att han alltid satte sig själv först och främst, men jag var säker på att han egentligen inte var elak utan “bara” självisk. När han orosanmälde mig, så tjänade han ingenting på det. Han ville inte ha vårdnaden, han hade inga fördelar av att göra det och egentligen ingen anledning alls - utom ren elakhet. Han var ute efter att hämnas på mig och gjorde det på det sätt som gjorde mest ont.
Den chocken höll på att ta knäcken på mig helt. Jag vet fortfarande inte hur jag överlevde.

2 gillningar

@Leaf där satte du verkligen ord på det. Det är nog det som gör att jag reagerar, att jag gång på gång ser hur han agerar rakt emot allt han nånsin utgett sig för att vara, och helt i enighet med vad min magkänsla försökt säga i åratal. Han målar en fasad utåt, söker bekräftelse, har på 4 månader hunnit prata förlovning och husköp med mig, dumpa mig iskallt och utan kommunikation, ha en flickvän, flirtat med flera andra och nu tydligt uttryckt på sociala medier att han “behöver en kvinna”.

Jag chockas av att det jag tycker mig se är en fasad för en bekräftelsesökande, osäker man som ständigt vill ha någon kvinnas uppmärksamhet.
Av att jag får veta att han flirtar med kvinnor han fördömt förut. Att min magkänsla var rätt, han var inte ärlig. Och kanske mest av allt, ju mer jag ser ju mindre vet jag om vad som varit ärligt och inte under våra år. Har min magkänsla haft rätt varje gång ? Varannan gång ?

Usch :tired_face: Jag fattar. Jag var länge säker på att mitt ex nog bara inte förstod hur ledsen han gjorde mig, att han bara var konflikträdd osv. Nu börjar det gå upp för mig att han varit ytterst beräknande.
Alla gånger han sagt under åren “hur kan du tro så om mig, usch fyfan vad hemskt att JAG blir sedd så”.
Sen var han den otrogna typen ändå. Ja, otrogen. Han och jag var överens om vart gränsen gick, han klev över den.

1 gillning

Idag vaknade jag med en tung känsla. Känslan av att inte duga, att vara totalt jävla sämst. Att ha blivit sviken och lämnad har satt sina spår. Jag har ju egentligen känt hela tiden under våra år att jag inte helt var det han ville ha.
Om jag inte hade gått upp i vikt, hade han valt mig då? Om jag inte hade gjort dåliga val ekonomiskt, hade han stannat då? Om jag inte hade varit så svartsjuk, hade han älskat mig då?

Jag ville inte ens gå ner till stan och köpa en flaska vin till kvällen. För att jag skäms. Jag är den “tjocka”, den “misslyckade”, den som valdes bort. Och alla kan ju se varför.
Inte ens att rasa i vikt efter att jag blev lämnad lyckades jag med.
Jag har misslyckats på så många plan i livet, och med handen på hjärtat så hade jag kunnat göra mina val annorlunda, och förhindrat varenda ett av det senaste årets misslyckanden.
Hade jag hållt min kost och träningsplan konsekvent så hade jag varit i bra form nu. Hade jag inte spelat för mycket och samtidigt tagit onödiga och dyra lån, så hade jag haft en helt okej ekonomi nu. Hade jag lyssnat på min magkänsla och stått upp för mig själv så hade jag lämnat honom först.

Att erkänna, att ta det på mina axlar och vara öppen med det, är svårt. Jag är dessutom brutalt jävla osugen på det hundår som jag vet att jag måste göra. Samtal, snåla ekonomiskt, äta rätt, gå tillbaka til gymmet i sämre form än nånsin.
Men jag måste.

12 gillningar

Hoppas det känns bättre idag än igår. Tänk att det iaf kanske rör sig om ett år då du behöver kämpa ordentligt. Tänk att du när du väl är igång så kommer du att må bra. Och när du når dina mål så kommer du må ännu bättre. Ditt x skulle du nog du ha lämnat, liksom även jag skulle ha gjort. Man vet när något inte är som det ska vara. Jag försöker i dåliga stunder att påminna mig om hur det hade blivit att fortsätta med en sådan oärlig och svekfull man och få vet jag att det inte finns någon väg tillbaka. Stötte på mitt x i veckan och noterade att han är en rätt vanlig och därutöver svinfeg man och han har ingen potential längre att bli någon jag behöver. Av vad du beskrivit så tycks din för detta ha noll ryggrad och totalt vända kappan efter vinden. Det är nog lönlöst att nå fram till honom. Tror verkligen ingen ser ner på dig på något sätt. Verkar vara den här mannen som gör bort sig på stan ärligt talat. Kämpa på. Du har visat prov på att du är stark, bestämd och målmedveten :heart:

5 gillningar

Tack @Nina77 för dina ord :pray:
“Vända kappan efter vinden” är precis vad han alltid har gjort, och något jag faktiskt sagt åt honom ett par gånger !
Du har så rätt, nästa vår ska jag se tillbaka på den här tiden och kunna vara stolt över vad jag valde att göra av allt det svåra!
Så skönt att du kan känna just så när du ser ditt ex, det är ingen liten seger, det är en stor.

2 gillningar

142 dagar har passerat sen han försvann ur mitt liv.
Och jag märker hur jag förändrats. När jag ler, är mitt leende större. När jag skrattar, skrattar jag högre. Jag är öppen, positiv till att lära känna nya människor. Det är som om jag tappade mitt igelkottasskal nånstans i allt det här.
Jag har jobbat hårt för att må bra i korta stunder, för att inte låta detta bli en personlig tragedi som för med sig ytterligare negativitet på längre sikt.

Idag unnade jag mig äntligen ett frisörbesök. Jag har det här “fina skandinaviska håret”. Läs; går lätt av och är hopplöst att styla. När mitt ex lämnade mig begrep jag ganska snabbt att jag behövde skydda mitt hår, som har tagit stryk av tidigare svåra perioder. Vitaminer, och inga värmeverktyg, bestämde jag. Och idag fick jag kvitto av frisören på att mitt hår inte alls var särskilt slitet trots 7 månader sen senaste klippning. Micro-seger :muscle:.
Nu är det lilla slitna som fanns bortklippt och min ganska långa gardinlugg tillbaka.

10 gillningar

Igår var det hockey igen, några mil härifrån. Jag åkte in och lyckades faktiskt hålla fokus på matchen. Det börjar kännas annorlunda. Min blick sveper över folkhav och letar efter honom. Men det känns inte längre som vårat ställe, utan som mitt. Alla grejer jag tvingat mig själv iväg på i den här processen har gjort mig gott. Jag kan se resultaten. Ju fler gånger jag åker iväg, går på hockey, går på behandlingar, åker och shoppar och så vidare, ju lättare blir det. Och ju mer glow får livet.

När jag satt på tåget hem och såg ut över staden, med dess höga backar och djupa dalar, återkom en bekant tanke om att jag nog vill flytta dit så småningom. Just nu tillåter inte ekonomin, och jag behöver min trygghet som jag trots allt känner i staden jag bor i, alla människor här som jag lärt känna genom åren.
Men om ett par år, när det är dags att flytta, så kanske det är dit ändå.

En av tjejerna som sökte till Idol i år, Ida, berörde mig extra. Följer henne nu på Instagram och där skrev hon under en bild “det ENDA som är bra med att må fruktansvärt dåligt, är att när man sen får må bra, är man så fruktansvärt tacksam för det”. Jag skriver under.

4 gillningar

Sådärja !
Ni som följer min resa vet ju att det har varit viktigt för mig att känna att jag “tagit tillbaka” ställen, saker att göra mm. Att ingen plats och ingen grej, ska vara för mycket VI och göra för ont.
Det har funnits några få saker kvar på listan. En av dom har varit att befinna mig på stationen den dag och tid som jag vet att bonusgrabbens mamma är där för att hämta. En annan sak har varit Ica strax efter 16 en fredag, när mitt ex typ alltid handlar.
Idag föll sig min dag så att det var det bästa för mig att hamna på dessa ställen vid dessa tider. Så det gjorde jag. Såg ingen av dom. Såg dom mig så såg dom mig gå med huvudet högt :muscle:

Det har varit en rörig vecka. Skolan är ett skämt. Läraren ringer och hör sig för om min arbetslivserfarenhet, och säger att jag inte behöver göra praktiken i höst utan kan validera den. Ja tack! Validering och betyg läggs in. I måndags fick studievägledaren ett utbrott över att jag inte ska göra praktik, hävdade att denna person som sagt det inte har med oss att göra tills jag visade hennes namn och mejl. Då menar studievägledaren att jag får finna mig i att det nu ändras till att jag ska göra praktik.
Och alla elever ska tvingas in på handledning för att några inte klarat av distanssrudierna. Där tog min klasskamrat dock rollen som jobbig elev och menade att det var 50/50 vi tackade ja till, och det är orimligt att ändra nu. Ni vet, folk har jobb, barn osv.
Så i helgen ska jag tanka batterierna för måndagens skola och förmodligen “fortsättning följer” :sweat_smile:
Lite skönt ändå att andra problem än hjärtekross spelar roll.

5 gillningar

Det har legat en sorgsenhet över mig både igår och idag. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är, men jag känner mig ledsen. Det händer i princip aldrig att jag känner starka känslor som jag har svårt att förklara varför.
Jag saknar mitt ex. Jag sörjer den relation, den framtid och det hopp som togs ifrån mig. Oavsett om jag kan se att det fanns saker som var destruktiva mellan oss. Oavsett att han har gjort mig illa.

Jag saknar hur livet var för flera år sedan. Det fanns en tid när allting var så bra, så vackert. När det inte ständigt blåste orkan på den ena eller andra fronten. Jag saknar stabiliteten jag hade i mitt eget liv, och jag saknar kärleken vi hade då.
Det är inte det att jag inte tror att livet kan bli bra igen, för det vet jag att det kan, jag är påväg.
Men det är ändå sorgligt.

9 gillningar