Min syn på min skilsmässa

Min historia
1

Detta kan ses som en uppföljning på min befintliga historia som redan finns på forumet. Vill man veta mer om min bakgrund kan man läsa den här
[https://skilsmässa.se/forum/t/jag-vet-inte-vad-jag-ska-gora-eller-forhalla-mig]

Nu har det gått 7 månader sedan jag fick veta att hon ville skilja sig. Mycket har hänt sedan dess. Jag har under några månader arbetat mycket med min personliga utveckling och har kommit till insikt med mina egna brister och mitt sätt att se på världen. Jag har en väldig tur som har god kontakt med henne, och hon är mer än villig att berätta om mina brister. Hon har varit mer än tillmötesgående på denna punkt.

Något som har fastnat hos mig i min resa är hur folk ser på en skilsmässa. Det är oftast den som blir lämnad som det är synd om, och det är ofta folk säger “Hur kunde han/hon lämna dig och barnen?”. Dessutom får man hör att det är bara att söka vidare till en annan person att leva tillsammans med.
Visst, man kan absolut hitta en annan som man passar bättre med, men i mitt tycke är det mycket mer värt att lära sig av sina misstag, annars är risken oerhört hög att man kommer upprepa dem i nästa förhållande.

Mitt X var beredd att offra massor när hon valde att skilja sig.
Jag tänker mig in i mitt X situation, kanske eran skiljer sig lite, men principen är densamma:

Ekonomisk trygghet: Att gå från 2 inkomster till 1 inkomst, speciellt i en tid som denna. X måste göra om sin budget från grunden. Varken jag eller X har gott om pengar så det är väldigt kämpigt.
Social trygghet: X tappar normalt sett kontakten med den andra sida släkten. Mer än ofta kommer din sida släkten att stötta dig och frysa ute X.
Geografisk trygghet: X flyttar till en stad hon inte känner till så bra, och ett område hon aldrig varit på innan.
Halva barnens uppväxt: Eftersom vi har varannan vecka kommer hon gå miste om halva deras uppväxt.
“The bad guy”: Hon kommer ses av samhället som den som bröt upp familjen, och därmed en dålig person. Alla kommer trösta mig, men vem kommer trösta henne?

Allt detta var hon beredd att offra, bara för att komma ifrån mig.
Så, med den vetskapen kan man undra, hur bra var jag som partner egentligen? Eftersom hon övervägt detta under en längre tid, och tvekat ibland, så måste all denna uppoffring vara värt det, bara för att komma ifrån mig. Då inser man att man inte är så bra som man trodde. Inte för att jag tror att jag är en dålig människa, och det påstår jag inte att någon av er är heller, men ser man det objektivt så finns det tydligen en del att jobba med.

Idag är jag enormt tacksam att hon ville skilja sig, och inte “rida ut stormen” för barnens skulle eller något sådant trams. Utan hennes vilja att söka ett bättre liv, hade jag aldrig insett vad det är jag behövde göra.

Jag slår inte mig själv på huvudet för alla misstag jag gjort, jag tycker inte synd om mig eller tycker jag är dum i huvudet. Jag ser på mina misstag väldigt objektivt och med noggrann granskning. Vad ledde fram till att jag betedde mig såhär? Vilka känslor gjorde att jag hanterade situationen såhär? Vad har jag för syn på världen som får mig att agera på detta vis mm. Sedan tar jag fram en plan för att förhindra att det ska hända igen. Sedan tar jag itu med nästa “problem”. Detta är ett upplyftande, tidskrävande och väldigt givande arbete som förändrar grunden jag står på som person, till det bättre.

När jag får höra “Du är bra som du är och förtjänar ett lyckligt förhållande” kan jag inte annat än att inte hålla med. Jag uppskattar tanken de har med det, men jag håller inte med den. Om jag accepterar att jag är bra nog, så kommer jag aldrig finna motivation till att utvecklas, och kommer vara fast i den person jag var. Och jag tror inte att jag förtjänar ett lyckligt förhållande, enbart baserat på att jag existerar. Ett förhållande kräver jobb, samarbete och kommunikationskunskaper och mycket mycket mer. Ska jag bara lägga mig på soffan (som jag gjorde alldeles för mycket tidigare) och bara säga att “Jag förtjänar allt gott”?

Jag förstår att folk menar allt väl i världen, men verkligheten ser inte ut så. Lär av dina misstag innan du tar dig an något annat, så kommer du ha en mycket bättre utgångspunkt.

Jag har knappt börjat min resa mot att bli den jag vill bli, men jag känner redan de positiva effekterna av det. Jag tror fortfarande 100% på att jag och X ska kunna få ett förhållande som blomstrar. Jag vet att den väg jag är på leder dit jag vill. Idag känner jag inte att jag MÅSTE ha henne tillbaka. Jag känner inte behovet. Men jag VILL ha henne tillbaka. Det är två vitt skilda grejer. Jag kommer inte gråta floder om det aldrig blir vi igen, men jag kommer vara mycket starkare som person och kommer göra vad jag kan för att förtjäna ett bra förhållande, om det är med X eller med någon ny. Mitt gamla jag håller på att förtvina bort, mitt nya jag är här för att stanna. Var tacksam, och se livets törnar som möjligheter att bygga dig själv med de kunskaper och verktyg du behöver för att bli en bättre människa. Detta kan vara svårt när känslorna löper amok, men när dimmorna skingrar sig, och man kan tänka klart, lönar det sig att verkligen bearbeta vad som har hänt och vilka åtgärder man bör ta för att förhindra dem igen.

Jag önskar er alla en underbar resa i dessa svåra tider. Det går att hitta positivitet i allt, även om det är jävligt svårt att se det.

23 gillningar
2

Så många kloka tankar och reflektioner.
Självinsikt, självrannsakan och förmågan att se utanför sig själv.

3 gillningar
3

Önskar att min nuvarande kunde resonera lika friskt som du gör. Istället får man höra att man förstör allt, skapar trauman för barnet och det är bara bita ihop i relationen. Bättre vara olycklig och i en relation än att separera.

Blir imponerad av dig och din syn

4 gillningar
4

Oerhört kloka ord @Kronix :heart: kan bara hoppas på att komma i närheten av din självinsikt och styrka! Man blir ju så nyfiken på hur du lyckats! Hejaheja!

3 gillningar
5

Superbra insikter! Att komma så långt har krävt att du vågat se dig själv ur flera synvinklar.

Jag har jobbat och jobbar med att förstå mig själv och bli en bättre person. Det här är några tankar som jag fått under min resa:

  • jag har insett att jag var duktig i teori men sämre i verkliga livet, så jag försöker sätta mina lärdomar i praktiska övningar på jobbet, med vänner, familj…
  • alla gillar inte att jag utvecklas. Har förlorat en fin vän som alltid fanns där när jag hade problem men som haft svårt att se mig glad, stark och lycklig. Vi blev nära vänner under mina tuffa år men trodde att vi var vänner även i glädje. Jobbar med att acceptera detta.
  • jag har insett att jag inte tagit ansvar över mina känslor genom att jag förbisett dem när jag t ex varit besviken/arg/ledsen och sedan har allt samlats på hög. Jag jobbar med att vara kvar i känslan och ta upp det med den det berör.
  • jag har märkt att kontinuerlig träning gett mig ett mer balanserad psyke. Jag både tar ut känslor/tankar på gymmet men också får energi och glädje av att träna tungt.
  • det är mycket enklare att skylla på ngn annan än ta ansvar för sin egen del sägs det men jag är tvärtom, har alltid tagit mitt ansvar och blivit uppfostrad till att även ta andras ansvar. Det här har jag blivit så mkt bättre på!
  • att jag aldrig är klar och det är väl härligt att livet har sin gång, har alltid något att lära mig, öva och lyckas med!

Nyfiken på dina lärdomar och vad/hur du praktiserar dem😊

3 gillningar
7

@Gladtjejhejhej
@Buenita
Det är bra att du spaltar upp dina tankar och vilka områden du känner du behöver förbättras på. Du verkar ha ett bra synsätt på livet. Att din vän “övergav” dig när du började förändras är något som kallas för Paradox of Change. När man gör förändringar kommer både den yttre världen, och din egen person, att göra visst motstånd till det. Folk kommer säga saker som att “Du behöver inte ändra dig.” “Sluta vara någon annan.” “Varför är du så fejk?”
I dessa stunder är det lätt att man ger upp och får samma känsla inombords. Men ser man för vad det är, att folk inte är redo för ens förändringar, och man fortsätter sitt spår trots allt, kommer världen att hinna ikapp till slut. De inser att detta är ditt nya jag, och att det är här för att stanna. Till slut kommer acceptansen och folk börjar “vänja sig” vid dig. Detta kan ta månader.
Det är som att gå till frisören och klippa sig så radikalt annorlunda mot vad man brukar. T ex som om en kvinna rakar av sig allt hår helt plötsligt. Reaktionerna kommer vara överhängande negativa. “Du som hade så fint hår!” osv. Men med tiden ser folk att det är en del av dig.

“jag har insett att jag inte tagit ansvar över mina känslor genom att jag förbisett dem när jag t ex varit besviken/arg/ledsen och sedan har allt samlats på hög. Jag jobbar med att vara kvar i känslan och ta upp det med den det berör”
Det är en sak att ta ansvar över sina känslor, vilket är bra och om du känner att det funkar så fortsätt gärna med det, men det är en annan att jobba med att se till att känslorna inte ens dyker upp. Detta är djupdykningar av guds nåde :sweat_smile: och tar lång tid att få bukt med, och kommer fortsätta livet ut. Man har under hela sitt liv blivit lärd (av sig själv och den yttre världen) att reagera på ett visst sätt. Att tro att man blir fri från det efter nåt år är orimligt.

Jag kan inte få plats med det jag håller på med i en tråd, det är för omfattande och komplicerat. Det är väldigt många lager som var för sig hade krävt en egen tråd. Men jag känner mig bättre för varje dag. Även när bakslagen kommer mår jag bra, för det ger mig ytterliggare möjlighet att bättra mig själv. Mycket förändras när man väljer att se möjligheter istället för hinder.

8 gillningar
8

Ibland går ens gemensamma mål isär, och då faller resten av korthuset också. Man måste inte vara överens om allt, men man kan ändå hitta en gemensam linje. Jag kanske får det att låta så simpelt, men det är det inte. Jag är glad att se att du verkar ha ändrat ditt fokus från ditt X till dig själv. Det har varit väldigt mycket upp och ner för dig i din resa. Fokusera på saker du kan ändra på, lägg ingen vikt vid resten. Så går du framåt och ser att saker i din omgivning ändras för att du faktiskt har en påverkan på den med din nya utstrålning. Som man säger, ett leende smittar, men leendet måste vara genuint.

4 gillningar
10

Ville bara kommentera lite på punkterna
för att se hur olika det kan vara.

Ekonomisk trygghet : x gick från 2 inkomster till 2 inkomster där den nya partnern kommer från en förmögen släkt. X kan nu leva upp och behöver inte längre leva på marginalen för att betala tillbaka de lån och krediter han tog bakom min rygg, jag löste ut honom honom från huset så han blev skuldfri och med pengar på banken. Jag har det kämpigt medan han åker på semester till solen, spa mm.

Social trygghet : X skiter fullkomligt i min del av släkten, han har fullt upp med sin nyas och inget behov av kontakt med min. Min pappa och hans tant och halvsystrar tar ingen sida. De har fortfarande honom kvar på sociala medier och kommenterar och gillar (har jag hört)

Geografisk trygghet : X flyttar till en del av staden han alltid velat bo på men vi inte haft råd. Nu siktar de på att flytta till “mitt in i smeten” som han enbart kunna drömma om tidigare.

Halva barnens uppväxt : Jag har barnen 100%. Han säger gärna utåt att han vill att barnen ska bo där 50%, men då de köpt en 3a så finns det inte plats för våra barn. Om de inte ska sova på soffan eller dela rum med den nyas son. Vilket våra barn inte vill, det vill säkert inte hennes unge heller.

“The bad guy” : “Hon kommer ses av samhället som den som bröt upp familjen, och därmed en dålig person”
Det här… kan det bero på var man bor dvs mindre stad eller storstad? Ingen har sett på X som en bad guy för att han brutit upp familjen. Kommentarer är mer att det är sånt som händer eller vad tråkigt. Det är ingen stor grej att någon skiljer sig egentligen utan det kanske är så vanligt här? De ser honom inte som en dålig person heller utan han har kvar alla vänner och umgänge precis som innan. Det några reagerat på är hur han behandlat mig och speciellt barnen.
Jag funderar vem eller vilka är dessa i samhället som egentligen ser på någon som väljer att skilja sig som “the bad guy”. Jag tror mer då sättet man bryter upp på. Mitt x fick ju massor med grattis t.ex för nya kärleken. Så hur han sagt att vår skilsmässa gick till överensstämmer väl inte riktigt med verkligheten.

1 gillning
11

En del skiljer sig för att de hittat någon ny. Men det dom egentligen gör är att hitta någon som kan fylla de hål i relationen som inte vi kunde. Och vem kan anklaga dem för att ta det beslutet? Vi har endast ett liv. Det kommer aldrig någon mer chans att leva det. Vem som helst vill leva sitt liv på det bästa sätt man kan.

Det är en väldigt stor begäran av en annan människa att spendera resten av sitt liv med en. Faktiskt en väldigt självisk begäran.

Jag känner som du, angående “The bad guy”. Det beror på hur uppbrottet går till. Jag känner det i vårat uppbrott. Det sköttes snyggt och väldigt väldigt lite anklagningar finns mot mitt X. Det är jag oerhört tacksam över. Mycket tack vare at jag varit noga med att det inte varit hennes fel. Jag har verkligen försökt se det ur hennes perspektiv och stöttat henne i hennes beslut, även om det inte är ett beslut jag hade velat skulle genomföras. Men jag visste att det var nödvändigt.
De uppoffringar jag listade är generella och något som säkert de flesta tänker igenom innan de väljer att separera. De varierar från situation till situation.

2 gillningar
12

En väldigt bra tråd. Tack, @Kronix

Nu var jag visserligen inte gift med mitt ex. Men jag funderar ändå över en del punkter. Och det var jag som var lämnaren.

Vad gäller just det ekonomiska blev det faktiskt en uppsving för mig efter uppbrottet. Vi var inte sambos, men mitt ex bodde mestadels hos mig. Och han vad snålare än Hin Håle själv, så jag fick stå för i princip allt. Det är skönt att slippa!

Socialt blev det så klart tråkigt att tappa kontakt med hans vänner och framförallt familj. Jag stod en del av hans familj nära, såsom hans mamma och syster, och just bad guy-syndromet är en aspekt jag funderar lite över.
Just efter uppbrottet hörde jag av mig med de i hans familj jag stått närmast. Inte för att förklara och försvara mig, utan för att tacka för hur fint de välkomnat mig i sin familj och hur mycket de betytt för mig. Jag fick väldigt fina svar tillbaka, med förståelse för det svåra beslutet och en sorg för att det tagit slut.
Dock har jag ingen kontakt med dem längre, och jag vet inte vad som sägs om mig nu när en viss tid har gått. Men vårt uppbrott var ändå okej i den benämning att han ändå accepterade mitt beslut (efter försök till övertalning i början) och tackade för den tid som varit utan någon uppenbar bitterhet.

Men även med det sagt kände jag lite farhågor först över hur jag skulle utmålas. Att jag ändå gjorde mitt bästa för honom och gjorde slut för att jag helt enkelt inte orkade med de orättvisa villkoren som fanns i vår relation spelade ingen roll. Man är och förblir lämnaren, och väldigt många lägger alltid skulden på den personen.

1 gillning
14

Du får gärna rätta mig om jag har fel nu, men kanske detta stämmer även in på dig som “lämnare”.

Det brukar oftast börja med småsaker i förhållandet. Småsaker som att man inte plockar undan efter sig, eller säger saker på ett smått nedvärderande sätt, eller har oförmåga att se saker ur den andres synvinkel, eller är rädd för att reda ut bråk ordentligt. Oavsett orsaken så brukar det vara små och väldigt många under loppet av väldigt lång tid. Till slut är de så många att det inte går längre.

När man försöker ta upp det med sin partner blir denne defensiv och skyller ifrån sig, eller så fattar partnern inte hur illa det är och tar det inte på allvar eller något annat som gör att inget blir löst. Gång på gång säger man till att saker behöver ändras, men resultatet är detsamma. Till slut hamnar man i en hopplös cykel där om man säger till sin partner att något måste göras så händer inget - och man förlorar. Eller så säger man inget - och förlorar. Det blir ett moment 22. Hur man är gör blir man inte hörd, inte tagen på allvar. Så man går ett tag, utan att säga något. För vad är poängen?

Under tiden tror ens partner att allt är frid och fröjd, för det “gnälls” inte längre. Helt “plötsligt” efter ett par månader släppet man bomben: skillsmässa. Partnern kan inte fatta det! Ni som hade det så bra! Varför kan du inte ge mig en chans till?

Partner ser inte hur länge du har försökt, så många gånger du har gett allt för att få till förändring, men ingen har lyssnat. Nu är det för sent. Ordet är ute och det är bara att köra.
Eller så har partnern sagt att denna ska ändra sig, men det har inte hållt i mer än en/två månader.

Så, nej, i detta fallet är det inte du som är lämnaren, det är partnern som lämnat förhållandet i en nedåtgående spiral för lääängesen. Du är bara där och sätter stopp för det.

Låter det vettigt?

4 gillningar
16

Finns du på riktigt @Kronix ?:sweat_smile:
Jag önskar att min var 1 procent i närheten av ditt tänk och dina resonemang. Då tror jag att vi hade kunnat laga mycket. För jag ville laga relationen.

Skönt att du existerar. Hur kom du till underfund med dina tankar? Vad fick dig att påbörja resan?

2 gillningar
18

Så var det för min del. Saker har byggts på i 15 år. Gång på gång nämnde jag hur trött jag var på vissa saker. Han lyssnade inte. År efter år så tröttnar man. Jag orkade inte tjata men var jag lycklig inombords? Nej. Jag var ledsen vöver att han nästan aldrig ville prata om att lösa våra problem utan sopa de under mattan, eller så kunde han vrida på saken och komma in på helt andra saker sä att jag tappade bort mig och allt blev plötsligt mitt fel.

År efter ett sånt beteende, och saker blev bara värre och värre där jag tillslut lämnade. Och gissa vad? Hqn blev förvånad och besviken! Eftersom i hans värld bråkade vi “aldrig”, och det gjorde vi visserligen inte. Men det var ingenting som gick in och han tog mig inte på allvar.

På senare år har jag förstått att min funkar efter “allvarliga” hot såsom skilsmässa, men jag är inte den som hotar eller den som drar skilsmässakortet för vart och annat, jag tänker och förväntar mig att vi som vuxna ska lyssna och höra på varandra utan att någon av oss ska köra med någon hotmetod.

Det är en sorg varje dag inom mig och kanske kommer att vara det livet ut att vi inte kunde laga relationen.

1 gillning
20

Så kan det vara, att en del av felen kan vara från kronix ex. Jag tror intr att någon är felfri. Däremot tror jag på att “fel föder fel”, dvs om någon gör fel så kan det bidra till qtt motpartnen gör fel som en konsekvens eller respons på exets fel, och så vidare. Sen går det i en spiral nedåt där alla fel bara blir fler och fler, och de blir allvarligare och alvarligare. Så var det i mitt fall och jag kan ibland se ett mönster när jag blickar tillbaka. Jag hqr trängt bort mycket, men idag kan sekvenser av saker som hänt för kanske 10 år sen dyka upp lch jag får större förståelse för även mitt beteende och agerande. Jag tror att min hjärna har börjat bearbeta saker först nu. I natt kunde jag inte sova förrän efter 3-4 timmar för gamla saker dök upp och nya saker som jag glömt bort och inte ens tänkt på.

Det är som man man får se tillbaka sitt liv som att spola tillbaka en film.

2 gillningar
22

Detta skulle mitt X kunna skriva under på. Det är som att du skrev ner allt jag fått höra nu i efterhand som också var en av de stora anledningarna till att han gjorde slut.

När vi pratat om det i parterapin har vi dock konstaterat att det var brist på kommunikation. Jag förstod aldrig vad han behövde och ville och han tolkade alltid min passivitet som att jag inte brydde mig. Detta går i vårt fall dock åt båda hållen.

Han har städmani och jag avskyr att dammsuga. Sen har jag känt likadant när jag älskar att planera resor/weekends och han aldrig verkade vilja bidra eller komma med egna förslag.

Nu har vi ju kommit fram till med hjälp av en terapeut att det aldrig handlat om att viljan inte funnits, vi har bara inte förstått att det är väldigt viktigt för den andra personen. Och när det kommer till att det blir tjat och gnäll som aldrig tas på allvar ja då blir det ju verkligen en dålig spiral som bara fortsätter neråt… mitt X slutade ju tillslut att överhuvudtaget nämna något (hur skulle jag då uppfatta att det var så viktigt för honom?) Och jag fick utbrott över minsta lilla och försökte få honom att förstå hur viktigt det var för mig att han försökte planera något med mig (vilket gjorde att han bara förknippade det “roliga” med tårar och dramatik).

Jag vet inte men jag försöker väl tänka att det inte alltid är att ens partner slutar bry sig eller blir för bekväm… man kanske bara inte förstår vad den andra behöver för att må bra eller vad som verkligen skapar de där irritationsmomenten… och jag må vara naiv, men jag vill tro att om man hade vetat vad de små sakerna betydde för ens respektive så hade man väl självklart (som i mitt fall rört på fläsket och dammsugit en extra runda?)…

23

Jag vet inte om det kan vara ett svar till dig, men jag slutade inte bry mig eller blev för bekväm. Jag blev bara för trött, jag tröttnade på allt tillslut. Jag orkade inte ta upp saker för han lyssnade inte och tg mig inte på allvar, eller så började bi tjafsa och allt var plötdligt mitt fel. Så, man lägger av tillslut, efter flera år - man orkar inte.

Sen var det en massa andra saker som påverkade. Mina graviditeter, barnalivet, stressen, mina hormoner, känslor etc. På det försvann även min sexlust.

Jag har läst din tråd. Den skiljer sig mycket från min, men tror absolut att det kunde ha gjort skillnad för dig om du vetat vad so var viktigt för din partner.

1 gillning
24

Självklart blir det så och i mitt fall är ju jag den som kunde gjort mer för att försöka se saker ur hans perspektiv, så självklart finns det gånger då man tröttnar med all rätt! Mitt x tröttnade ju med men vi har bara konstaterat att det var pga missförstånd och feltolkningar.

Jag har iallafall lärt mig mycket av vår separation. Både om mig själv och mina brister men också om viken av kommunikation.

Väldigt intressant tråd :sunny:

1 gillning
25

Jag har läst en del trådar där liknande frågor/diskussioner har kommit upp, och i vissa har även jag skrivit något inlägg. Dessa trådar har dock handlat om våld och sexuella övergrepp, men du har annan syn i det, och där har vi inte samma åsikt tailor. Jag ska inte in i den diskussionen för att inte tråden ska kapas och komma ifrån sin ursprungliga tanke. Jag tänker att i vanliga relationer så kan det hända att man gör fel, och fel föder fel dvs skapar nytt fel. Men i relationer där våld, sexuella övergrepp osv förekommer är faktiskt aldrig den utsattes fel. Aldrig. Jag må ta på mig mycket men jag är den som kan ifrågasätta mig själv och skuldbelägga mig när jag inneeeerst inne vet att det faktiskt intr var mig det var fel på, utan min. Han bröt ner mig psykiskt och det är precis allt detta som kommer upp nu, 15 år senare, som gör att jag inte kan sova om nätterna för de kommer plötsligt upp.

Mannen som kanske inte får mycket handlingsutrymme kan vara liten och svag. Men om vi pratar om “vanliga” relationer, så tror jag inte att någon är liten och svag utan förmodligen den som tröttnat att år ut och år in ej tas på allvar, och den andra fortsätter i samma visa utan förändring. Det är som att motpartnern vaknar till först när en skilsmässa är aktuell, och då är det försent. Då har det gått alldeles för långt att det förmodligen inte kommer att spela någon roll, om inte båda till minst 100 procent är beredda på att ändra sig och förbttra relationen. Då kan det ev finnas en chans, men annars tror jag att det är försent.

1 gillning
26

Jag är glad att du har tagit dig så långt och att du också har förstått vikten av kommunikation. För många år sen, när jag var mycket yngre, så var det en kvinna som sa att kommunikation är en bidragande faktor till att par skiljer sig. Och då förstod jag inte vad hon pratade och tnkte men vaddå? Det är väl klart att man pratar med varandra. Men idag förstår jag precis vad hon pratade om.

När jag läste din tråd så kunde jag känna igen mig i dina känslor. Min tolkning var att du hade svårt att släppa taget och mådde dåligt över ditt ex. Jag är mycket sådan, har mycket stor separationsångest ochvar hela tiden livrädd att han skulle lämna mig för han var hela min värld och qllt i mitt liv kretsade kring honom. Jag trodde aldrig att det skulle komma en dag där jag skulle lämna honom. Aldrig. Han hotade mig ständigt att han skulle lämna mig och det satte skräck i mig för jag ville inte förlora honom, och i min värld så var han perfekt och den jag älskade högt.

Jag älskar honom fortfarande och det gör ont. Men en stor del av mig är död och jag orkade inte kämpa mer helt själv. Vi har barn ihop så min kontakt upphör inte med honom helt och hållet, men hade vi inte haft barn så vet jag inte om jsg hade klarat en dag utan honom. Därför beundrar jag resan du har gjort inom dig själv, även fastän du inte lämnade så har du kommot långt i dina tankar.

1 gillning
27

Åh ja, exakt så! Jag har också alltid sagt men vadå vi pratar ju med varandra och förstår varandra? Men nu har jag insett att vi kanske pratade men vi pratade inte på samma språk vilket väldigt ofta resulterade i att vi inte förstod varandra? Så även om vi ville göra rätt så blev det ofta fel och så utgick vi alltid från att den andra förstod för man själv kunde ju inte vara mer tydlig?

Det gör mig så ledsen att läsa detta. Vill bara ge dig en stor kram! Och jag förstår verkligen vad du menar för vi “delar” ju en hund och jag är fan också beroende av att få se honom även om det bara blir en 5 minuter då och då.

Jag tror den starkaste här är du! Som vågade satsa på dig själv och se ditt värde trots att du älskar honom så mycket? Usch nu gråter jag igen och ska ha en presentation om 8 minuter haha… Nej men seriöst… Jag hade nog A-L-D-R-I-G haft styrkan att lämna en man jag älskar så djupt. Och detta kanske låter heltokigt men på ett sätt är jag tacksam för att X gjorde slut? Jag hade fortsatt i vårt ekorrhjul i all oändlighet och känt mig ensam och ledsen i relationen om vi inte förstått att vi behövt hjälp. Nu har vi fått hjälp, och jag får hjälp själv! Och jag SÖKER hjälp… Han har ju hjälpt mig att ta klivet och behöva satsa på mig själv och det kommer jag alltid att vara tacksam för… hur sjukt det än är!

KRAM!

1 gillning