Jättebra tråd. Att inte dra lärdomar och växa av en så stor kris som en skilsmässa hade varit ett himla slöseri. Och jag gillade punkten om att bara för att man finns så förtjänar man inte ett lyckligt förhållande. Bra förhållanden gör man. Skapar och underhåller dem. Ser man sig själv som berättigad en perfekt partner utan ansträngning kan man inte bli annat än besviken.
Att något borde vara positivt blir associerat till något negativt är intressant. Det fick mig att fundera tillbaka. Jag tyckte det var skitjobbigt med utflykter, aktiviteter, och kalas som exempel. Men inser nu att jag gillar sånt, men att det var negativt associerat innan. Ex-frun drog alltid i högsta ambitionsväxeln och var öppet missnöjd och sur när något inte blev perfekt. Tittar jag på bilder över t ex utflykter vi gjort så minns jag redan när jag ser på foton från första utflykten när vi träffades för snart 20 år sen att hon var sur och missnöjd när vi var iväg. Alla kalas skulle maxas - fyllde en 4-åring år, ja då skulle hamburgarnas bröd bakas för hand, dressingen skulle göras själv, på majjonäs som slagits för hand. Och det var bara början. Hade det funnits en positiv känsla i arbetet hade det varit en annan sak. Men det var bara stress, surhet och pikar. Så allt sånt som egentligen borde varit associerat med positiva känslor blev tvärtom associerat till negativitet och ångest. Vilket fick mig att bli passiv och undvikande. Vilket såklart spädde på hennes negativa upplevelse av det hela också. Så som kanske din karl blev av dina utbrott kring något som borde varit roligt. Det jag hade behövt göra hade egentligen varit att säga ifrån. Ta sig an det jobbiga konstruktivt. Istället för att fastna i negativa reaktionsmönster.
Men det är som sagt såna här saker man måste lära sig. Bättre sent än aldrig.
Det är totalt irrelevant. Jag kan bara göra något åt den delen jag stått för, liten som stor. Även om den det man stod för själv är väldigt liten, är den tydligen tillräcklig för att rubba förhållandet ur balans.
