Alltså om du visste hur väl jag känner igen mig, jag har alltid varit “mamma tillmin mamma” och jag kämpar i skrivande stund med att inte känna denna besvikelse i att hon aldrig orkar bemöta M I G, hennes första barn… både pinsamt och patetiskt att skriva.
Min syster har på någotsätt nått längre, hon tycker jag är löjlig som fortfarande ävlas på med mamma 
[EDIT] Ser att autocorrect ändrade ävlas till “jävlas”… självklart jävlas jag inte med min mamma om någon nu trodde det utan tvärtom…
Åh vad trist att du känner igen dig 
Jag önskade länge att hon hade sett mig som jag är men hon är så fokuserad på sig själv så det har jag släppt. Mitt sätt att hantera henne är att bara prata om ytliga saker såsom mat, kläder, husdjur osv. Det jag vill lära mig är att hantera hennes oftast ganska så elaka åsikter om mig. Att då stanna upp och säga som det känns är mitt mål!
Jag känner tyvärr också igen mig. Även jag är äldsta barnet, som hela livet förväntats ta hand om mammas behov. Hon är nu gammal, 80+ och de senaste åren har jag resignerat och slutat att försöka bli sedd/ lyssnad på. Jag gör som du och lyssnar artigt på alls hennes (hälso-)problem och bekräftar lite, men då det inte finns något intresse för hur jag har det, så har jag slutat att berätta. Jag undviker numera aktivt att låta henne veta när jag har semester, då hon historiskt har brukat planera in allehanda ärenden, som hon tyckt att jag då kan göra åt henne eftersom jag ändå är ledig. Även om man inte gör det, så uppstår en konflikt, som stjäl energi och semesterglädje.
När hon fick informationen att vi skulle skiljas, svarade hon ”jaha” och återgick sedan till att redogöra för sitt. Hon har inte en enda gång under hela perioden frågat hur jag mår/ har det. Jag berättade därmed inte att jag var sjukskriven på heltid för utmattning under 4 månader. Hon vet fortfarande inte om det.
Hennes mamma, min mormor, betedde sig på liknande sätt mot sina barn. Detta är ett mönster, som jag gör allt för att inte föra vidare till mina!
Ur relationssynpunkt är detta ett riktigt släpankare. Jag är ofta alltför hjälpsam och tillmötesgående och sätter andras behov och önskningar framför mina egna, som jag har svårt att formulera ens för mig själv. Jag har svårt att tro att folk egentligen tycker om mig och har extremt svårt för att be om hjälp.
De få gånger jag ändå gjort det har folk alltid reagerat välvilligt och mer än en gång med orden ”självklart! Kul att få hjälpa dig, så mycket som du gjort för mig”. När jag bytte jobb senast mådde jag dåligt i flera dagar innan jag ringde och bad en gammal chef och kollega om referenser. När jag väl gjorde det, reagerade båda positivt och tyckte att det var så roligt att höra ifrån mig och ställde mer än gärna upp.
Vad trist att även du känner igen dig Jag har själv så svårt att förstå varför man inte är nyfiken på sitt eget barn? Det är för mig en inspiration att få se saker från andra synvinklar, lära mig nya grejer, upptäcka hur mitt barn tänker och tycker. Kan komma på tusen grejer 
Jag är säker på att du bryter mönstret då du aktivt tänker på detta!
Åh, den här träffade mig… I kärleksförhållanden vet jag inte alltid om jag är älskad för mitt utseende eller för min personlighet.
Vill peppa dig att träna in det där att be om hjälp. Jag använder nya kollegor som bollplank och de blir överlyckliga att de kan bidra med sina tankar och hjälpa mig tänka rätt! Att be om hjälp kan också vara att hjälpa samtidigt. Jag har en bekant som är rätt ensam och har depressiva perioder, brukar fråga om hjälp med tekniska saker mot att jag lagar middag. Han blir alltid superglad och äter nästan 3 portioner 
Hoppas jag kunde ge dig lite nya synvinklar 
Ja, det är en tanke, jag ska kanske aktivt öva på att be om hjälp 
Jag omprövar ju det mesta i mitt liv nu, så då är väl detta en bra sak att också ge sig på! 
Får jag nu komma med vad som kan uppfattas som en provocerande frågeställning. Har du ett behov av att ha en relation med din mor?
Hur skulle det t.ex vara om du inte hörde av dig alls till henne. Skulle hon sen göra det så oavsett vad som gäller så kräv en ursäkt och beteendeförändring annars kan hon få fortsätta ignorera dig och vice versa?
Finns inga provocerande frågor för mig 
Jag har fått den frågan tidigare. Egentligen behöver jag inte henne men jag känner inte att jag vill kapa av den relationen. Det jag vill är att ha en mer balanserad relation.
Du har helt rätt, jag kommer vänta ut henne. Hon brukar göra exakt så här, blir sur över något (i mina ögon barnsligt), slutar höra av sig och när hon känner för det textar mig om ngt praktiskt som om inget hade hänt.
Svårigheten med att kräva ändring av henne är att hon inte vill/inte kan se sitt eget beteende. Det jag ser som en möjlighet är att förklara att det inte är ok att hon tar sin otacksamhet mot mig.
Tar gärna inputs av dig och andra om ni ser fler vinklar
Jag har försökt så många gånger att förklara för min mamma, be om hennes hjälpoch att hon möter mig, om så bara så lite som förståelse och att hon inte direkt duckar och zoomar ut när det blir svårare/jobbigare ämnen och situationer… men det når inte fram, hon tystnar och verkar frånvarande, nästa steg är standardsvaret “det där får du ta med någon annan, sånt förstår jag mig inte på”, tredje steget ledsen/tårar och steget efter det är arg
Så det jag måste inseännu mer (och det har jag iof gjort till stor del i bemötandet av henne, men det är fortfarande svårt att inte bli besviken inombords) att hon helt enkelt inte orkar/klarar/vill eller vad det är med sina barns bekymmer och behov, hon är för “skör” för det på något konstigt sätt.
Fast är det någon väninna, granntant, släkting etc. så är hon ivrig som en iller att “hjälpa till”, men på vilket sätt hon egentligen hjälper är väl oklart… eller eg inte, för det är på hennes sätt och det är vad hon förmår. Kommer med blommor och mat, men något emotionellt stöd kan jag inte föreställa mig att hon kan erbjuda.
Men jag har nog fortfarande en sorgeprocess för att jag aldrig lyckats skapa en mkt mer ömsesidigt nära och innerlig och öppen relation till min mamma… även om jag såklart vet att det beror på henne i lika stor utsträckning, men jag är besviken så stor jag är
Jag har sista året gått till ett samtalsstöd för att bearbeta den sorgen/besvikelsen och hitta strategier för att inte låta hennes ständigt ökande hjälpbehov i kombination med hennes “oförmåga” (eller vad det nu är) att ge något tillbaka stressa sönder mig och då ta sig uttryck i att även jag blir ledsen, arg, distanserar mig osv.
Jag vill helt enkelt inte att de här sista åren ska präglas av konflikt och missämja för jag VET att jag kommer att ångra ihjäl mig isf när det är för sent. Jag gör så gott jag kan och med det får det vara bra… och hon blir aldrig annorlunda, tyvärr 
Jag känner igen mig i mycket av det du skriver, hur du försökt lösa och hantera situationen. Bra att du haft samtalsstöd! Jag är nyfiken på vad min nya psykolog har att erbjuda utifrån sin verktygslåda! Jag har fått så många olika typer av verktyg och förslag, ibland tänker jag att nu orkar jag inte, jag ger upp varför ska vi ha kontakt. Men sedan tänker jag på barnen, de har rätt till sin släkt så jag har ändå hittat en kompromiss hur mycket vi ses el spenderar tid med mina föräldrar.
Ja det här är precis så min mamma också är! Hon är villig mentalt, fysiskt och psykiskt finnas för alla möjliga grannar, bekanta och bekantas bekanta. Hon är supersocial och får mkt beröm för sina insatser. Det är så klart enkelt att vara den som ger på en ytlig nivå. Min mamma vågar aldrig säga något negativt utanför familjen men inom familjen har hon tydliga krav och förväntningar på hur vi ska vara.
En sak som sårade mig djupt är att hon tycker att det är något fel på mig. Hon hade ringt till min bror och på allvar pratat om att det är något fel på mig då jag aldrig får förhållanden att fungera. Det tyckte jag var riktigt lågt. Jag har så svårt att förstå att en förälder kan tänka så om sitt barn. Det om något motiverar mig till att fortsätta jobba med mig själv och fortsätta vara en närvarande och kärleksfull mamma till mina barn 
Känner igen mig massor i era beskrivningar av era mammor. Jag försöker bearbeta alla besvikelser själv för att känslorna inte ska äga mig för alltid men det ör svårt. Orkar inte ens gå in på allt, det får vara en annan gång. Ta hand om er hörni och så jobbar vi vidare på att inte föra det vi inte tyckte om hos våra egna föräldrar vidare till våra barn❤️
Jag vill skicka all uppskattning och beundran till er som har sådana mammor men lyckas bryta mönstret med era egna barn. Vilken bedrift!
Själv har jag och har haft en underbar mamma. Och genom alla svårigheter jag mött i livet har jag ofta tänkt att det är tack vare henne jag haft nog styrka inom mig för att gå vidare. Och jag har också ofta tänkt att jag aldrig hade klarat att vara en bra mamma själv genom allt som hänt om inte hon visat vägen.
Det som är komplicerat för mig är att min mamma samtidigt är fantastisk. På vissa sätt. Inte på andra.
Oj oj @Noomi , vilket helvete du fick.
.
Att hon krävde detta från dig i den sorgen.
.
Har haft en mycket nära arbetskamrat där deras första barn dog vid födseln, själv visste jag fan inte hur man skulle agera emot dom, hemskt för mig tyckte jag då - ännu värre för paret såklart.
DET du skriver @Honungspaj, det ärexakt vad jag hoppas på för mina egna döttrar, dvs att jag kan prestera bättre som mamma 
@nuggen Det var verkligen en obeskrivligt hemsk situation och jag kan på sina sätt förstå min mammas förtvivlan, men hon var tveklöst sekundär i denna stund vilket inte föll henne in, troligen för att hennes hela värld var hon och inte så många andras, inte ens min…
Helt otroligt i mina ögon/öron att hon snöa in sig så totalt på " mormorsrollen " att hon inte såg din förtvivlan och totalkrash.
Ja, det kan man ju tycka är ett mycket märkligt beteende och det tycker definitivt jag oxå, men hon har alltid varit “skör” och bräcklig på något konstigt sätt som inte riktigt går att förklara och knappt förstå själv heller.
Och därför har jag väl eg aldrig riktigt förlåtit henne för att hon tog så stor plats i hela den där situationen, med efterföljande begravning och allt. Länge hoppades jag att hon skulle ta upp det, förklara sig och be om ursäkt… men det hände ju aldrig.
Det är som att allt det där aldrig hände, eller så var hon faktiskt så otroligt chockad och ledsen att hon kanske inte riktigt minns hur det utspelade sig… men lite där och då insåg jag nog att jag alltid kommer att få anta rollen av “mamma” till henne och inte har så mkt stödjande mammaegenskaper (speciellt när det blåser snålt) att förvänta mig tillbaka 
Så tänker jag också. Nej, hon är inte och har aldrig varit den mamma jag önskar, men hon är den enda mamma jag någonsin kommer att få. Det är som det är. Jag jobbar på att inte förvänta mig så mycket stöd och tänker att hon nog gjort så gott hon har kunnat. Visst har hon jobbat och slitit och försakat saker för oss barn (jag vill inte vara otacksam). Hon lagade god och nyttig mat till oss, hon tvättade, städade och höll rent, pyntade efter säsong, vi hade hela och rena kläder, klippta naglat och kammat hår etc
Om hon vuxit upp nu hade hon kanske fått någon NPF-diagnos?
Eller om det bottnar i den skumma ”arvssynds-dynamiken”? Där barnen ses som förpliktade att livslångt återgälda allt deras föräldrar gjort för dem, inte till nästa generation (vilket hade varit rimligare) utan till den egna föräldern.
Precis, vi är alla en produkt av arv och miljö och jag har alltid varit lite rädd att jag på nåt omedvetet sätt ska upprepa min mammas beteenden/ageranden gentemot mina egna barn.
Men jag försöker vara uppmärksam på det hela och jag rannsakar i princip alltid mig själv för att hitta något som kan likna den oförmåga hon haft… jag har dessutom bestämt mig för att vara mycket mer öppen, nära, “hudlös” (nååå, såklart inom rimliga gränser) och ärlig med mina barn.
Om det som kan trigga mig, varför och inte minst eftersöka deras respons/önskan om hur jag borde ha gjort enligt deras sätt att se på saken. Samt även kritik som många gånger gjort mig ledsen då den varit i mitt tycke väldigt orättvis… men ändå på något sätt ta till mig iaf delar av den och försöka kalibrera mig med målet att åstadkomma en ömsesidighet i både möten och relationen med dem (jag skriver dem, men eg är det isolerat den ena det krånglat med)…