Min process

I eftermiddags ringde han. Jag hörde direkt att han var arg. Han hade en otrevlig och elak ton och började fråga om min telefon fungerar, ifall jag har en telefon som det går att texta ifrån osv. Det som hände sen hade kunnat vara en scen ur en surrealistisk film. Han beskrev i detalj hur han ser på mig, en gestapo som stormar in i hans hem, en person som visar noll intresse för hans vänner, en person som inte unnar sin partner träffa vänner utan är konstant svartsjuk på allt och alla. Han skrek och gormade, ställde frågor och jag försökte svara men allt jag sa vände han mot mig så jag började gråta. Det var som att bli slagen av ord. Tills han la på mitt i min mening.

Senast i morse hoppades jag att han skulle höra av sig men det här samtalet, det ändrar hela min syn på honom. Det fanns ingen kärlek, omtanke eller nyfikenhet i hans röst. Bara en massa elaka ord och ilska.

Så nu sitter jag i soffan efter en lång och varm dusch. Allting känns så märkligt, nästan absurt. Men jag kan ärligt säga att jag inte har några som helst kärlekskänslor kvar. Det är tomt och jag är fri.

10 gillningar

Tragiskt.
Jag beklagar sorgen men det var bäst som skedde. Jag gissar du hade hoppats på en annan reaktion. Nu visade han sin rätta, själviska ull
Tur ni inte hade hunnit längre, flyttat ihop och så…Nu hoppas jag du blockar honom och tar väck alla kontaktuppgifter.

3 gillningar

Tack bästa Rulle! Jag är glad att detta hände INNAN vi hann resa iväg med hans och mina barn, vad hade kunnat hända där?!

Du har gissat helt rätt, självklart kommer jag blocka honom! Ska bara få tillbaka mina nycklar.

1 gillning

230505

På kvällen har han ringt mig 6 gånger i rad. Sen började han sms:a. Hann knappt läsa sms:en som kom, men när han skrev att han kommer till mig efter jobbet blev jag rädd. Han har ju mina nycklar… så jag skrev att jag inte vill prata och att han inte får komma hit, att han får lämna nycklarna i brevlådan. Fick en del sura meddelanden med omogna åsikter om mig men det har jag inte svarat på.

Nu hoppas jag innerligt att han bara lämnar nycklarna i brevlådan och inte kommer in.

Jag kommer aldrig utsätta mig för den här typen av relationer igen!

6 gillningar

Tänker på dig.
Håller tummarna för att det kommer att gå bra.

2 gillningar

230506

Nu har jag fått mina nycklar! Han plingade igår sent och jag valde öppna dörren och erbjuda ett kort prat i hallen.

Det var tydligt att han inte förstår varför jag velat göra slut. Jag förklarade igen att det handlar om att vara ärlig om sig själv och sitt beteende vilket jag inte upplever att han varit. Att vilja och klara av att prata när man sårat sin partner. Hitta lösningar tillsammans eller acceptera att man har olika synvinklar och ta det därifrån.

Jag förklarade (med hjälpa av kloka @Aa86s ord) att det i min värld är lätt och enkelt att välja min partner i alla lägen, finns inget Insta-konto i världen som är viktigare el mer intressant än min partner och på samma vis IRL, ingen är viktigare än min partner (förutom barnen så klart).

Jag är stolt över att jag kunde stadigt stå fast vid mitt beslut även när han berättar hur mkt han älskar mig, hur stolt han är över mig och att han trots dessa gräl vill reparera. Det var både lätt och svårt. Lätt för att jag gjort mitt beslut men svårt då mina inre cylindrar gällande vilja förstå/hjälpa honom gick igång. Jag tog mina nycklar och sa hejdå.

”Om någon blir arg för att du sätter gränser är det ett bevis för att gränserna behövdes” (Insta: orkidebarnsverige)

Idag pausar jag för alla reflektioner och vill i stället ge mig glädje och omtanke😍 också en viktig del av processen!

10 gillningar

Heja.
Bra jobbat.

2 gillningar

Tack så mycket Rulle!! I början är varje steg viktigt sen får man styrka längs vägen :blush:

2 gillningar

Jobbar med acceptans av alla känslor. Det mesta påminner om honom. Saker vi gjort, platser vi besökt, gymmet vi tränat på, sängen som numera är tom. Sorgen över ett vi som inte längre finns. Märklig känsla. Att veta det var rätt men att det ändå gör så sjukt ont…

4 gillningar

Du Buenita var en av många här som gav mig riktning, pepp och tro på framtiden när jag krisade för något år sedan. Tips som jag ofta fortfarande tänker på! Ja jag lyssnar fortfarande ibland på The life coach😀

Tråkigt att du är där du är nu men när du kommit över denna puckel är jag övertygad om att den kloka och starka DU hittar riktning och fokus igen!
Jag önskar jag kunde få ge dig en riktig kram men en digital sådan är det jag kan ge!
KRAM🤗

4 gillningar

Men åh vad fint tack så mycket :heart: jag tar med mig dina ord, stor kram tillbaka :hugs:

1 gillning

230507

Igår var jag ute med vänner och det var skönt att byta miljö och fokusera på annat. Av någon anledning fick jag inga notiser på mina appar medan jag var iväg men när jag kom hem plingade det till. Fina vänner som skickat pepp-meddelanden men även ett meddelande från honom. En bild på hans barn och texten “du borde varit här med oss”. Samt en förfrågan på att följa mig på Insta. Jag bröt ihop. Fulgrät. Det var så sorgligt alltihop. Han har skrivit till mig idag att han älskar och saknar mig massor. Jag har inte svarat.

Jag lyssnar på flera poddar idag, har ett stort behov av att logiskt förstå varför det gör så ont. Jag har aldrig tidigare tyckt det varit så här jobbigt att lämna. Det hade varit mycket enklare om han varit en elak person men det är han inte. Min teori är att han inte bearbetat sina egna issues/demoner/trauman och därmed inte är emotionellt mogen nog att möta mig där jag är. Dagens HappyDajting podd (dejta med bagage) handlar just om det här att möta ngn med bagage.

Jag slits mellan att jag rent logiskt är väldigt medveten om allting samtidigt som det gör så himla ont inombords. Jag vet att jag behöver vara stark, inte börja fundera på “tänk om”-scenarier så jag försöker hålla mig sysselsatt och stå stadigt kvar där jag är.

6 gillningar

Kanske det är dags att blocka honom. :muscle: :heart:

3 gillningar

230508

Jag har reflekterat mycket kring mina tankar och känslor. Och det som är lite skrämmande är att jag kan se andras situationer, anpassningar, medberoende och gaslighting men har svårt att inse det i stunden i mitt eget liv. För det är nämligen så jag är uppvuxen med och jag börjar först nu inse hur långt tillbaka allting går. Som barn skulle jag alltid förstå andras känslor och anpassa mig till framförallt min mamma. Min pappa var alltid på jobbet. Jag fick konstant beröm för hur förstående och omtänksam jag var gentemot andra. Men den omtänksamheten gällde inte mig själv för jag fick inte ha några gränser. Dörren till mitt rum skulle vara öppen, dagboken fick inte låsas, jag skulle alltid berätta allt till mina föräldrar oavsett ålder, deras rättighet var att veta allt. Det fanns inget som var bara mitt. Det här också anledning till att jag flyttade så långt jag kunde efter studenten.

Så för mig gör kärlek alltid ont. Jag liksom räknar med att jag ska få lida, litegrann i alla fall.

Jag kan först idag inse att nej, det var inte respektfullt av honom att skicka en bild på sina barn med texten “du borde varit här med oss”. Jag har ju lämnat honom, satt en gräns. Men det respekterar han alltså inte. Inga bilder eller meddelanden visar på något vis att han är ledsen för hur han betett sig mot mig eller att han insett saker. Han fortsätter leva som om jag aldrig gjort slut.

Jag inser att jag har ett stort jobb framför mig, men det kommer jag fixa! Jag behöver strukturera allting i mindre delar så att det blir begripligt.

“true love does not hurt, attachments do” (Yung Pueblo).

6 gillningar

Kloka du.
Du har kommit en bra bit på väg

1 gillning

Nu har jag bokat tid hos psykolog. Ett bedömningssamtal. Förhoppningsvis leder det till ett par samtal så att jag får möjligheten att börja nysta i det där som skaver. Kärleken som alltid gör ont. Som får mig att må dåligt.

Jag gjorde en gränssättning idag. Skrev att jag inte mår bra av att han skickar bilder el skriver till mig. Att det inte hjälper mig framåt. Fick frågan om jag på riktigt vill det här. Skrev tillbaka att det inte finns någon annan väg. Fick ett långt meddelande om hur han tycker att han alltid lyssnat på mig, funnits för mig. Att han trots alla gräl åtminstone försöker göra något åt läget just nu. Har inte svarat på det och det har varit tyst sen dess. Om han inte kan respektera så får jag helt enkelt blockera.

Jag hann ta en skön pw i kvällssolen och som vanligt känns det så himla bra att träna! Så jag njuter av känslan och kollar på feel god serier. Barnen har kommit hem igen och jag tänker inte berätta något än. Ikväll vill jag bara finnas.

7 gillningar

230510

Känner mig tyngd av alla saker jag måste jobba med. Min egen situation, jobbet med personalansvar, tonårsbarn som inte mår bra, alla strider jag behöver ta med barnens pappa för barnen.

Just nu hade jag velat göra strutsen, dyka ner huvudet i sanden. Att konstant jobba med stora saker och bevaka sina gränser känns extra jobbigt idag.

Jag drömmer mig bort. Hade varit underbart med sol, strand, havet, drink i handen, musik i hörlurar och bara vara…

4 gillningar

230512

Idag väljer jag fokusera på två positiva saker. Det första är att jag förra månaden fick besked om att jag är fortsatt cancerfri :dizzy: Och det här har jag firat! Både med barnen och med mina vänner men är sugen på att skåla digitalt så skål allihopa :clinking_glasses: Inte för att jag oroat mig över det men det är en otrolig känsla att få säga det högt, fortsatt cancerfri!!! Tjoho!!

Den andra positiva saken är att mötet med kommunen och mitt ex blev blev det bästa mötet någonsin sedan separationen! (Vi har varit skilda i över 10 år). Han var sårbar och öppen, berättade om sin längtan efter att få ett bättre förhållande med sitt barn, om hur han jobbat och jobbar med att skapa närhet och trygghet men också sorgen över att han inte lyckas samtidigt som han inte vill ge upp. Så där möttes vi, med alla dessa känslor och tankar och kunde för första gången sedan separationen ha ett ärligt och fint samtal om hur vi kan stötta vårt barn.

I övrigt är hjärnan fylld av tankar som spretar åt alla håll. Nu tänker jag på mitt senaste förhållande. Han vill reparera och visar vilja för det, räcker det? Vill jag? Vågar jag? Hur ser ett “normalt” förhållande ut och vilka gräl/problem har man då? Varför känns det jobbigt om det ska vara “rätt” att göra slut? Hur hittar jag svaren? Ska svaren kännas?

Med mig på min resa har jag mina fantastiska vänner som ger mig ärlig och rak input. Som får mig att tänka efter och tänka framåt. Så tacksam :heart:

Jag börjar helgen med ett tungt pass på gymmet, det är det bästa jag vet! Därefter höjer jag mitt glas och hoppas ni skålar med mig. Till livet forumvänner :clinking_glasses:

13 gillningar

230516

Första psykologsamtalet och min känsla är positiv. Jag ringar in att min utmaning är hur jag ska hantera mina gränser i relationer både inom familjen, i kärlek och i viss fall på jobbet. Jag har under två års tid jobbat med att upptäcka när något inte känns bra och nu är nästa steg i processen hur jag ska hantera dessa känslor när jag upptäcker att mina gränser passeras/det inte känns bra.

Ett exempel på detta. Min mamma fyllde år och jag brukar skicka en present och/eller ett kort alternativt ordnat något tillsammans med min bror. Mamma är i 75-års ålder och för henne är det superviktigt med att få presenter, gärna många. Hon vill bli uppmärksammad i sociala medier och önskar bli firad stort/tydligt. Det här året sammanföll hennes födelsedag med att jag mådde inte så bra varken privat el på jobbet men till mamma sa jag främst att det handlar om tonårsbarn som mår dåligt. Eftersom jag vet hur viktig födelsedag är för henne hade jag först pratat med mamma om hur hon önskar fira sin dag och därefter sett till att min bror bokar bord på restaurang. Jag själv bor långt ifrån och hade inte möjlighet att närvara. Jag glömde dock skicka ett kort men har alltså pratat med henne om detta i flera veckors tid, sett till att hon blir firad och jag visste att min bror med familj ordnat fina presenter och blommor till henne. På födelsedagen la jag upp ett inlägg på mamma både på FB och Insta. När jag ringer för att gratta berättar hon först om middagen och sedan säger att hon inte fått mitt kort och frågar om jag skickat något. Jag säger att “nej tyvärr den här gången har jag inte gjort det”. Då säger mamma “vad tråkigt för jag har verkligen väntat på det för jag ville få ett födelsedagskort från dig”. Hon är fortsatt sur/besviken och har inte hört av sig sedan dess.

Exemplet är ett tydligt sådant för hur nära människor beter sig på ett sätt som inte känns bra för mig. I dessa stunder får jag alltid tunghäfta och vet inte hur jag ska svara/agera. Jag har vid flera tillfällen efteråt försökt prata med mamma på ett lugnt och fint sätt, i jag-form (dvs “jag blev ledsen för att…”) men hon kan inte ta emot det utan tycker synd om sig själv (“jaha då är jag en dålig mamma, stackars dig som har en sådan hemsk mamma”), börjar prata om hur andra människor ser henne som en fantastisk människa och mamma och till slut blir arg och lägger på samtalet.

Det här är alltså min ingång in i relationer. Att ha en mamma som jag tycker saknar emotionell mognad och en pappa som var deprimerad. Trots att jag skaffat ett nytt liv och blivit vuxen samt kommit långt med min personliga utveckling så finns det där såret kvar. Jag vill äga det, ta ansvar och hitta verktyg i hur jag kan hantera dessa situationer framöver. Både i relation till mina föräldrar men också i kärlek.

Min uppgift till nästa psykologtillfälle är att fundera över hur jag rycks med i medberoende och anpassning isf låter andra människor ta sitt eget ansvar.

3 gillningar

Jag läser om gränser och medberoende och fastnar för följande frågor:

  1. Om jag inte förstår varifrån mina reaktioner kommer, kan jag då ta kontroll över dem?
  2. Om jag inte har kontroll över mina reaktioner, äger jag makten över dem?
  3. Om jag inte äger makten över mig och mina reaktioner, vem styr mitt liv då?

Jag kan inte kräva något från en annan person, det går inte att styra en annan persons ordval eller agerande. Däremot behöver jag ta tillbaka min makt dvs äga mitt utrymme och stå upp för mina känslor. Om jag blir ledsen över en kommentar eller ett agerande, behöver jag stå upp för mig själv genom att säga “jag blir ledsen när du säger/gör så”. Och stanna där. I den jobbiga känslan.

Det var nog tillräckligt med insikter för idag! Helt klart läge att ta sig ut och få frisk luft, hjärnan behöver också rastas :slight_smile:

3 gillningar