Oj oj @Noomi , vilket helvete du fick.
.
Att hon krävde detta från dig i den sorgen.
.
Har haft en mycket nära arbetskamrat där deras första barn dog vid födseln, själv visste jag fan inte hur man skulle agera emot dom, hemskt för mig tyckte jag då - ännu värre för paret såklart.
4 gillningar
DET du skriver @Honungspaj, det ärexakt vad jag hoppas på för mina egna döttrar, dvs att jag kan prestera bättre som mamma 
4 gillningar
@nuggen Det var verkligen en obeskrivligt hemsk situation och jag kan på sina sätt förstå min mammas förtvivlan, men hon var tveklöst sekundär i denna stund vilket inte föll henne in, troligen för att hennes hela värld var hon och inte så många andras, inte ens min…
2 gillningar
Helt otroligt i mina ögon/öron att hon snöa in sig så totalt på " mormorsrollen " att hon inte såg din förtvivlan och totalkrash.
1 gillning
Ja, det kan man ju tycka är ett mycket märkligt beteende och det tycker definitivt jag oxå, men hon har alltid varit “skör” och bräcklig på något konstigt sätt som inte riktigt går att förklara och knappt förstå själv heller.
Och därför har jag väl eg aldrig riktigt förlåtit henne för att hon tog så stor plats i hela den där situationen, med efterföljande begravning och allt. Länge hoppades jag att hon skulle ta upp det, förklara sig och be om ursäkt… men det hände ju aldrig.
Det är som att allt det där aldrig hände, eller så var hon faktiskt så otroligt chockad och ledsen att hon kanske inte riktigt minns hur det utspelade sig… men lite där och då insåg jag nog att jag alltid kommer att få anta rollen av “mamma” till henne och inte har så mkt stödjande mammaegenskaper (speciellt när det blåser snålt) att förvänta mig tillbaka 
3 gillningar
Så tänker jag också. Nej, hon är inte och har aldrig varit den mamma jag önskar, men hon är den enda mamma jag någonsin kommer att få. Det är som det är. Jag jobbar på att inte förvänta mig så mycket stöd och tänker att hon nog gjort så gott hon har kunnat. Visst har hon jobbat och slitit och försakat saker för oss barn (jag vill inte vara otacksam). Hon lagade god och nyttig mat till oss, hon tvättade, städade och höll rent, pyntade efter säsong, vi hade hela och rena kläder, klippta naglat och kammat hår etc
Om hon vuxit upp nu hade hon kanske fått någon NPF-diagnos?
Eller om det bottnar i den skumma ”arvssynds-dynamiken”? Där barnen ses som förpliktade att livslångt återgälda allt deras föräldrar gjort för dem, inte till nästa generation (vilket hade varit rimligare) utan till den egna föräldern.
4 gillningar
Precis, vi är alla en produkt av arv och miljö och jag har alltid varit lite rädd att jag på nåt omedvetet sätt ska upprepa min mammas beteenden/ageranden gentemot mina egna barn.
Men jag försöker vara uppmärksam på det hela och jag rannsakar i princip alltid mig själv för att hitta något som kan likna den oförmåga hon haft… jag har dessutom bestämt mig för att vara mycket mer öppen, nära, “hudlös” (nååå, såklart inom rimliga gränser) och ärlig med mina barn.
Om det som kan trigga mig, varför och inte minst eftersöka deras respons/önskan om hur jag borde ha gjort enligt deras sätt att se på saken. Samt även kritik som många gånger gjort mig ledsen då den varit i mitt tycke väldigt orättvis… men ändå på något sätt ta till mig iaf delar av den och försöka kalibrera mig med målet att åstadkomma en ömsesidighet i både möten och relationen med dem (jag skriver dem, men eg är det isolerat den ena det krånglat med)…
3 gillningar
Jag med 
2 gillningar
Det här också. Svårt med tonåringar/ unga vuxna - de ska ju frigöra sig från föräldrarna och har nära till kritik i perioder, antingen den är berättigad eller inte.
2 gillningar
230519
Mamma-dotter relationen har verkligen skapat intresse här, så tacksam för alla inputs och alla dialoger! Så trist att många känt igen sig i mina tankar men tänk vilken styrka det ligger i att få reflektera tillsammans
En av mina vänner gav mig en superintressant vinkel och det vill jag gärna dela även här på forumet! Hoppas jag kan dela det på samma vis, för mig blev det en aha-moment. Så här sa hon till mig:
¨
“Föreställ dig att du får ett samtal från läkaren som säger att din mamma varit med om en olycka och skadat sitt huvud så illa att amygdalan (delen av hjärnan som t ex hanterar empati) blivit helt skadad. Läkaren förklarar det teoretiska kring hjärnan samt hur skadan påverkar mammas beteende. Från och med nu kan jag inte räkna med att mamma kan känna och uppleva empati, det är helt borta.”
Det här kan tänkas som ett rätt absurt och radikalt exempel, men kontentan i det hela är att vi människor är som vi är. Jag har under alla åren utgått ifrån att mamma har empati, förståelse och nyfikenhet för andra människor såsom jag har det (och jag tror jag har nog lite för mycket av den varan för att vara helt ärlig 
). Jag har gjort som många er andra, försökt förstå, blivit arg, blivit ledsen, försökt prata, skapat distans och så vidare. Ingenting av mina insatser har hjälpt. Samtidigt vet jag att jag vill ha kvar den här relationen. För både min egen och för barnens skull.
Om jag utgår ifrån det extrema exemplet och föreställer mig att mamma är oförmögen att visa empati, då känns det inte lika jobbigt. Då kan jag utgå ifrån att hon aldrig kommer ge mig det som jag vill och att hon visst kommer säga konstiga saker när jag som minst anar det. Men då har jag mina egna verktyg, att förstå att hon inte kan ge det för att hon är som hon är. Och i så fall landa i att bara acceptera läget.
Med andra ord är nyckelordet acceptans.
3 gillningar
Jag har haft ont om tid att skriva på forumet det sista, men ville bara skriva kort att jag verkligen känner med er i det ni delar om era mammor, tack för ni delar . Vilka kämpar ni är allihop. 
Läser ofta på denna tråd, men har inte hunnit bemöta i skrift.
Det kan vara problematiskt, relationen med sina föräldrar. Jag tänker också mycket på vad jag vill och inte vill föra vidare till mina barn, vad jag lärt mig i mina egna relationer. Men så på något sätt blir det problematiskt hur man än gör, så känns det verkligen just nu. Jag har förstås andra mindre bra sidor, som barnen inte tycker om eller tycker är jobbiga. Som att jag kan vara för tjatig, pratar på om hur viktigt det är att inte stänga inne sina bekymmer för mycket, att jag kan bli för känslig för kritik. Det är jag medveten om och försöker jobba med. Man får försöka också vara snäll mot sig själv, att man gör så gott man kan i sitt föräldraskap. Det kan verkligen vara tufft att vara förälder ibland. 
3 gillningar
Du gör helt rätt i att fokusera på det du vill skicka vidare 
och ja, förstås har vi våra sidor som barnen stör sig på men det är så fint att du är medveten om det och kan visa för barnen att ingen behöver vara perfekt.
Vi hjälps åt, tänk så mycket klokheter och empati det finns här på forumet
1 gillning
230520
Igår ringde mamma sent på kvällen men valde att inte svara då det var helt fel tajming för mig. Ringde upp henne idag och som jag misstänkte var hon precis som vanligt. Inga ord om det som hänt. Jag valde att jobba utifrån diagnos-exemplet och bara pratade kort om ytliga saker. Det kändes helt ok och jag fortsätter med den processen.
Med kärleken har det hänt mkt bakom kulisserna. Han ringde och jag valde svara, det blev ett för en gångs skull autentiskt och öppet samtal om hur jag upplevt vår relation och vad jag tycker inte fungerat. Han lyssnade och var lugn, det har har liksom aldrig varit tidigare. Han var väldigt tydligt med att han vill göra ALLT för att han älskar mig och inte kan se en framtid utan mig. Det blev ett antal samtal. Och gemensamt för alla samtal var att vi kunde prata om svåra saker på riktigt, såsom jag tänker att jag vill ha. Det här var svårt för jag hade räknat med att han skulle fortsätta vara arg men nu var han genuint chockad över att jag gjort slut och ville reparera. Och ja, mina känslor som jag hoppades skulle var borta fanns kvar…
Mina kloka vänner har funnits för mig och efter många samtal kom jag fram till att jag vill testa förutsatt att han går med på samtalsterapi. Något som jag vet att han i tidigare relationer inte velat göra.
Så kom dagen. Vi träffades för att fortsätta prata och jag hade bestämt mig att jag vill ta upp parterapi. Mentalt hade jag bestämt mig för att skulle han säga nej eller verka negativ skulle jag säga att jag inte ser ngn framtid med oss. Med andra ord var jag mycket trygg med vad jag behöver och vad mina krav är. Jag är oerhört stolt över hur bra jag talade! Det här, att berätta om mina behov är nämligen svårt för mig. Men där satt jag, i köket med en trygghet inom mig och med en självsäker och lugn röst förklarade jag vad jag behöver. Jag har aldrig tidigare känt mig så trygg, säker och stark inombords! Hans svar var ett direkt ja. Jag vill gå i terapi så många gånger som det behövs. Och vi hade ännu ett bra samtal om ett svårt ämne.
Det här känns som en bra början men jag är inte blåögd, jag förstår att allt kan hända men jag vet också att skulle jag behöva lämna honom igen, kommer det bli för sista gången. Jag vet också att risken finns att han inte vill och gör slut. För mig är det här en sista chans och något som jag inte brukar göra. Men jag vill ge oss en chans. Kan vi förbättra sättet att hantera konflikter finns det en möjlig framtid tillsammans.
Jag vet vad jag behöver och nu återstår att se hur det blir, sådant här kräver arbete, vilja och förmåga att kunna vara ärlig gentemot sig själv och den andra. Nästa vecka ringer jag för att se om jag kan få ngn av de avbokade tider som kommunen här erbjuder.
Så det här är vad som hänt sen sist. Det var nästan nervöst att skriva. Jag kan nämligen vara lite svart och vitt i mitt tänkande och just det här att bli ihop igen har jag aldrig någonsin gjort. Men jag vet att jag oavsett vad som händer har en helt annan trygghet inom mig, det här är MIN process och jag utgår ifrån MINA behov.
3 gillningar
230522
Denna vecka kommer vara en mental maratonvecka och hur lyckas man med en sådan? Ett steg i taget. Sorterar mina tankar.
-
barnens pappa: det är precis som det alltid varit, ett högt inflöde av olika tråkigheter men jag väljer att inte gå med i onödiga strider, det är också en slags mental styrka att välja bort det negativa. Fokus på barnen, skapa trevliga kvällar samt ha helgen som en härlig målbild!
-
denna vecka har vi första gemensamma terapitiden (knappt en vecka efter att jag tog upp detta). Det känns lite nervöst måste jag säga, har inte så bra erfarenheter av familjerådgivning men jag är redo. Och jag är nyfiken. Hur blir samtalet där? Hur agerar han i en sådan situation? Och hur är terapeuten?
-
på jobbfronten har jag en oerhört tuff period framför mig så jag tänker vara extra omtänksam mot mig själv. Jag lägger in sovmorgnar när det går, lunchträning när det är hemmajobb och låter schemat vara så öppet som det bara går. Jag funderar återigen på att söka nya jobb, fastnar i “gnället” att jag inte har energi för jobbsökning. Hade jag inte haft barnen hade jag lätt tagit tjänstledigt, flyttat utomlands och jobbat med något enkelt. Eller rent av tagit ledigt och softat någonstans. Ibland är det härligt att dagdrömma…
-
Journal. Jag skriver journal om min process. Det är stora tankar jag sorterar och processar, inte konstigt att jag känner mig trött. Landar i att jag behöver se till att jag tar hand om mig och mina basbehov: mat, sömn och träning. Och att jag bara är. Unnar mig. Slappar. Njuter av solen.
Så får det blir, fokus på nästa trappsteget och inte hela trappan framför mig.
3 gillningar
230529
Förra veckan blev det parterapi. Jag hade inga förväntningar utan var främst nyfiken på att se hur han är i en sådan situation och hur det känns för mig. Terapin var otroligt bra! Syftet med ett sådant här samtal var att prata kring en utmaning eller ett problem, få fler perspektiv och verktyg att öva. Och jag är helt fascinerad av att ett samtal kan ge så mycket! Jag är trygg i sådana sammanhang men det kändes extra bra att även han var så öppen och mottaglig för terapeutens frågor, tankar och inputs.
Ett verktyg vi fick med oss är ok-hjärtat. Om vi tänker oss ett par med varsitt hjärta med önskemål och behov, som ibland kan vara helt olika, ska vi tillsammans prata och skapa ett ok-hjärta mellan oss. Med andra ord, hur kan båda kompromissa om behoven/önskemålen är helt olika? Att man ska fortsätta vara sig själv samtidigt som man går den andra till mötes. Ett annat verktyg var beställningen. När man har ett svårare ämne att prata kring ska man tänka på detta som en beställning utifrån VAD vill jag prata om, vad är mitt BEHOV (bli lyssnad, få inputs, få prata i monolog…) och framförallt fråga OM det är rätt tidpunkt.
Jag har en tendens att gräva ner mina jobbiga känslor som sedan växer tills jag blir triggad (ofta om jag har en annan stressor inblandad alternativt det är fredag jag druckit ett glas vin). Det är alltså ingen bra tajming, jag TROR att jag agerar proffsigt och att nu står jag upp för mig själv, men det som händer är att jag är arg och irriterad, tar upp min långa mentala lista på saker jag stört mig på och mer eller mindre attackerar isf säger att det här vill jag inte ha, eller det här kändes inte bra. Med andra ord så “vinner” jag inget. Det jag behöver är att lära mig hantera mina känslor och förstå att själva triggande ögonblicket är inte rätt läge att prata. Jag vill prata när jag är samlad, 100% närvarande även i mina tankar (inte bara i känslor) och därmed kunna stå för det jag tycker, tänker och känner. De gånger jag gjort detta har jag känt mig så trygg i mig själv både i stunden och efteråt. Då har jag stått upp för mig själv på det vis som JAG anser att jag vill göra.
Det vi har gjort tillsammans är att vi har diskuterat och pratat hur samtalet kändes och vad vi tar med oss. Allting är en process och jag tycker det är viktigt att ha dialogen levande, jag vill kunna prata med honom om allt och att han själv också gör det. Nu har jag barnen och det gör att möjligheten till dessa typer av samtal är begränsade, men första steget är taget! Jag tänker mig ett nytt samtal nästa månad och då vill jag prata om tillit. Det är ett ämne som jag vet blir laddat och då vill jag ha en expert i rummet.
Denna vecka har jag också min psykologtid och det blir intressant att se hur den här tiden blir. Förra samtalet var ett bra första samtal, även om det endast varade i 30 min. Jag hoppas att det nu kan bli en timme för att hinna toucha på djupet, inte bara vara på ytan.
Sammanfattningsvis är känslan just nu förhoppfull!
4 gillningar
Låter fantastiskt roligt och hoppingivande, oavsett vad resultatet blir…
Tänk så mkt sådana samtal, ffa. att gå dit openminded utan negativ förförståelse, kan göra för en själv 
2 gillningar
Tack @Noomi ja precis så känner jag också! Jag fick så mycket med mig och de verktygen kan jag använda i flera relationer (tänker på vänner och famil).
Igår hade jag ett mkt bra eget psykolog-samtal utifrån hur jag ska hantera min mamma, skriver mer om det senare 
3 gillningar
230531
Det är rätt fascinerande hur mycket 30 minuters digital psykologtid kan ge. Jag var något fast i det där gamla, att en psykologtid ska vara i minst 60 min. Men jag omvärderar mina tankar, det GÅR att ha minst lika värdefulla samtal på 30 min.
Min psykolog gav mig en intressant synvinkel och jag tänkte dela med mig av det. Vi utgick från en kollega till mig på jobbet och psykologen sa så här: låt oss tänka att du kan gå tillbaka i tiden till den första dagen du träffade kollegan och hon säger följande “Bara för din kännedom så har jag gått i terapi och insett att jag har många saker jag behöver jobba med. Framförallt är det trauman från barndomen men så är det även alla relationer, både vänner och kärlek. Och när jag tänker på hur många saker jag måste ta tag i så känner jag bara motstånd. Jag orkar inte jobba med alla de här saker och känslorna, det är så mycket enklare att skjuta ut, projicera och lasta över mitt ansvar över en annan person. Så du behöver veta att jag från och med nu kommer inte ta ansvar för mina känslor utan jag kommer ta ut allt på dig. Oavsett hur du pratar med mig kommer jag hitta ett sätt att lasta över mitt ansvar på dig och därmed får du bära både dina egna problem men också mina. Det har fungerat så bra hittills och jag har inga avsikter att ändra mig.”
Det gav mig en rejäl tankeställare. Och går litegrann i samma linje som exemplet min vän gett mig tidigare. När jag tänkt de en kort stund kom min fråga till psykologen, men hur ska jag agera då? På jobbet är det enklare, där kan jag alltid falla tillbaka till min arbetsroll och tänka att jag agerat som en god kollega och därefter tar mitt ansvar slut. Privat, t ex med min mamma är det annorlunda. Hur kan jag hantera henne med utgångspunkt att JAG mår så bra som jag bara kan?
Det verktyg och råd jag fick är ett mantra jag ska utgå ifrån: “jag tänker inte känna någon skuld för det här”. I huvudet översätter jag detta till ansvar och jobb, jag tänker inte ta över någon annans ansvar eller göra någon annans jobb.
I praktiken innebär det t ex att jag bemöter min mamma först med bekräftelse “jag förstår att det är tråkigt” men också “det kan jag inte ta ansvar över”.
Jag inser att det här är enda sättet att jag kan skapa frihet i mig själv i relation till t ex mamma eller andra människor med liknande beteende. Och jag förstår också att det här kräver mod och styrka, framförallt gällande min mamma som jag tillåtit bete sig på samma vis sedan barndomen. Men jag är motiverad! Och jag utgår ifrån att ALLA steg räknas. Både de stora, de små och även de där stillastående.
2 gillningar
230603
Jag har processat kring tvåsamhet och relationer. Det hela började med en intressant dialog med två kollegor när vi lunchade ute. Båda kollegorna berättade om att deras bästa relationstips är att INTE prata om bråk/problem i relationen med vänner eller familj. Det var en lång och givande dialog och det fick mig att verkligen tänka efter. När och hur berättar jag om min relation till mina vänner?
Det gick några dagar och av en slump såg jag en video på Instagram av den alltid lika ärliga och kaxiga adamcam10. Poängen med hans videon var “stop talking about your relationship to other people”. Han menar att relationsproblem ska du lösa INOM relationen dvs inte genom att du pratar av dig med vänner och familj.
Då börjar jag förstås titta inåt. Det jag vet är att jag är alldeles för rädd för höga röster och bråk, nästan allergisk. Kan bli som ett litet barn, vänder mig inåt och blir förlamad. Och någonstans här kommer insikten, jag är ju vuxen, inte ett barn och jag HAR kapacitet och möjlighet att lära mig agera på annat vis! Vad skulle hända om jag bemötte den där rösten, de där orden eller det där beteendet? Ja, då skulle jag stå upp för MIG, visa hur jag vill bli bemött. Och då hör och häpna kan den andra få möjligheten att ändra eller justera sitt beteende. För jag är ärligt talat trött på att känna mig liten i privata sammanhang, särskilt då INGEN på arbetet skulle någonsin kunna tro att JAG skulle känna något sådant.
Jag har helt enkelt fått nog av mina egna förutfattade meningar om mig själv, det är dags att omvärdera vem jag är! Börja träna nya sätt att tänka kring mig själv och framförallt testa nya sätt att kommunicera och agera i relationer till andra.
Jag funderar också på att hitta annat sätt att ventilera de problem/utmaningar som jag har i min relation. Är det verkligen klokt att dela med sig om alla bråk till sina vänner? Vad skulle hända om jag fokuserade på att delge det positiva och testa ventilera de negativa tankarna själv? Hmm, jag är definitivt nyfiken på att testa!
1 gillning
Den gode AdamCam10 betonade också att detta gäller för i grunden sunda och respektfulla relationer. Sådana där den ena parten lite platoniskt suckar över partnern på syjuntan eller föräldraträffen med småbarnen.
I destruktiva relationer, där den ena partnern blir illa behandlad eller drivs att anpassa sig och överkompensera för den andra till den grad att man känner sig förminskad eller utnyttjat behöver man hjälp, och ett första steg i den hjälpen är av våga berätta inför sina vänner och familj om hur man har det.
6 gillningar