Får jag nu komma med vad som kan uppfattas som en provocerande frågeställning. Har du ett behov av att ha en relation med din mor?
Hur skulle det t.ex vara om du inte hörde av dig alls till henne. Skulle hon sen göra det så oavsett vad som gäller så kräv en ursäkt och beteendeförändring annars kan hon få fortsätta ignorera dig och vice versa?
Finns inga provocerande frågor för mig 
Jag har fått den frågan tidigare. Egentligen behöver jag inte henne men jag känner inte att jag vill kapa av den relationen. Det jag vill är att ha en mer balanserad relation.
Du har helt rätt, jag kommer vänta ut henne. Hon brukar göra exakt så här, blir sur över något (i mina ögon barnsligt), slutar höra av sig och när hon känner för det textar mig om ngt praktiskt som om inget hade hänt.
Svårigheten med att kräva ändring av henne är att hon inte vill/inte kan se sitt eget beteende. Det jag ser som en möjlighet är att förklara att det inte är ok att hon tar sin otacksamhet mot mig.
Tar gärna inputs av dig och andra om ni ser fler vinklar 
Jag har försökt så många gånger att förklara för min mamma, be om hennes hjälpoch att hon möter mig, om så bara så lite som förståelse och att hon inte direkt duckar och zoomar ut när det blir svårare/jobbigare ämnen och situationer… men det når inte fram, hon tystnar och verkar frånvarande, nästa steg är standardsvaret “det där får du ta med någon annan, sånt förstår jag mig inte på”, tredje steget ledsen/tårar och steget efter det är arg 
Så det jag måste inseännu mer (och det har jag iof gjort till stor del i bemötandet av henne, men det är fortfarande svårt att inte bli besviken inombords) att hon helt enkelt inte orkar/klarar/vill eller vad det är med sina barns bekymmer och behov, hon är för “skör” för det på något konstigt sätt.
Fast är det någon väninna, granntant, släkting etc. så är hon ivrig som en iller att “hjälpa till”, men på vilket sätt hon egentligen hjälper är väl oklart… eller eg inte, för det är på hennes sätt och det är vad hon förmår. Kommer med blommor och mat, men något emotionellt stöd kan jag inte föreställa mig att hon kan erbjuda.
Men jag har nog fortfarande en sorgeprocess för att jag aldrig lyckats skapa en mkt mer ömsesidigt nära och innerlig och öppen relation till min mamma… även om jag såklart vet att det beror på henne i lika stor utsträckning, men jag är besviken så stor jag är
Jag har sista året gått till ett samtalsstöd för att bearbeta den sorgen/besvikelsen och hitta strategier för att inte låta hennes ständigt ökande hjälpbehov i kombination med hennes “oförmåga” (eller vad det nu är) att ge något tillbaka stressa sönder mig och då ta sig uttryck i att även jag blir ledsen, arg, distanserar mig osv.
Jag vill helt enkelt inte att de här sista åren ska präglas av konflikt och missämja för jag VET att jag kommer att ångra ihjäl mig isf när det är för sent. Jag gör så gott jag kan och med det får det vara bra… och hon blir aldrig annorlunda, tyvärr 
Jag känner igen mig i mycket av det du skriver, hur du försökt lösa och hantera situationen. Bra att du haft samtalsstöd! Jag är nyfiken på vad min nya psykolog har att erbjuda utifrån sin verktygslåda! Jag har fått så många olika typer av verktyg och förslag, ibland tänker jag att nu orkar jag inte, jag ger upp varför ska vi ha kontakt. Men sedan tänker jag på barnen, de har rätt till sin släkt så jag har ändå hittat en kompromiss hur mycket vi ses el spenderar tid med mina föräldrar.
Ja det här är precis så min mamma också är! Hon är villig mentalt, fysiskt och psykiskt finnas för alla möjliga grannar, bekanta och bekantas bekanta. Hon är supersocial och får mkt beröm för sina insatser. Det är så klart enkelt att vara den som ger på en ytlig nivå. Min mamma vågar aldrig säga något negativt utanför familjen men inom familjen har hon tydliga krav och förväntningar på hur vi ska vara.
En sak som sårade mig djupt är att hon tycker att det är något fel på mig. Hon hade ringt till min bror och på allvar pratat om att det är något fel på mig då jag aldrig får förhållanden att fungera. Det tyckte jag var riktigt lågt. Jag har så svårt att förstå att en förälder kan tänka så om sitt barn. Det om något motiverar mig till att fortsätta jobba med mig själv och fortsätta vara en närvarande och kärleksfull mamma till mina barn 
Känner igen mig massor i era beskrivningar av era mammor. Jag försöker bearbeta alla besvikelser själv för att känslorna inte ska äga mig för alltid men det ör svårt. Orkar inte ens gå in på allt, det får vara en annan gång. Ta hand om er hörni och så jobbar vi vidare på att inte föra det vi inte tyckte om hos våra egna föräldrar vidare till våra barn❤️
Jag vill skicka all uppskattning och beundran till er som har sådana mammor men lyckas bryta mönstret med era egna barn. Vilken bedrift!
Själv har jag och har haft en underbar mamma. Och genom alla svårigheter jag mött i livet har jag ofta tänkt att det är tack vare henne jag haft nog styrka inom mig för att gå vidare. Och jag har också ofta tänkt att jag aldrig hade klarat att vara en bra mamma själv genom allt som hänt om inte hon visat vägen.
Det som är komplicerat för mig är att min mamma samtidigt är fantastisk. På vissa sätt. Inte på andra.
Oj oj @Noomi , vilket helvete du fick.
.
Att hon krävde detta från dig i den sorgen.
.
Har haft en mycket nära arbetskamrat där deras första barn dog vid födseln, själv visste jag fan inte hur man skulle agera emot dom, hemskt för mig tyckte jag då - ännu värre för paret såklart.
DET du skriver @Honungspaj, det ärexakt vad jag hoppas på för mina egna döttrar, dvs att jag kan prestera bättre som mamma 
@nuggen Det var verkligen en obeskrivligt hemsk situation och jag kan på sina sätt förstå min mammas förtvivlan, men hon var tveklöst sekundär i denna stund vilket inte föll henne in, troligen för att hennes hela värld var hon och inte så många andras, inte ens min…
Helt otroligt i mina ögon/öron att hon snöa in sig så totalt på " mormorsrollen " att hon inte såg din förtvivlan och totalkrash.
Ja, det kan man ju tycka är ett mycket märkligt beteende och det tycker definitivt jag oxå, men hon har alltid varit “skör” och bräcklig på något konstigt sätt som inte riktigt går att förklara och knappt förstå själv heller.
Och därför har jag väl eg aldrig riktigt förlåtit henne för att hon tog så stor plats i hela den där situationen, med efterföljande begravning och allt. Länge hoppades jag att hon skulle ta upp det, förklara sig och be om ursäkt… men det hände ju aldrig.
Det är som att allt det där aldrig hände, eller så var hon faktiskt så otroligt chockad och ledsen att hon kanske inte riktigt minns hur det utspelade sig… men lite där och då insåg jag nog att jag alltid kommer att få anta rollen av “mamma” till henne och inte har så mkt stödjande mammaegenskaper (speciellt när det blåser snålt) att förvänta mig tillbaka 
Så tänker jag också. Nej, hon är inte och har aldrig varit den mamma jag önskar, men hon är den enda mamma jag någonsin kommer att få. Det är som det är. Jag jobbar på att inte förvänta mig så mycket stöd och tänker att hon nog gjort så gott hon har kunnat. Visst har hon jobbat och slitit och försakat saker för oss barn (jag vill inte vara otacksam). Hon lagade god och nyttig mat till oss, hon tvättade, städade och höll rent, pyntade efter säsong, vi hade hela och rena kläder, klippta naglat och kammat hår etc
Om hon vuxit upp nu hade hon kanske fått någon NPF-diagnos?
Eller om det bottnar i den skumma ”arvssynds-dynamiken”? Där barnen ses som förpliktade att livslångt återgälda allt deras föräldrar gjort för dem, inte till nästa generation (vilket hade varit rimligare) utan till den egna föräldern.
Precis, vi är alla en produkt av arv och miljö och jag har alltid varit lite rädd att jag på nåt omedvetet sätt ska upprepa min mammas beteenden/ageranden gentemot mina egna barn.
Men jag försöker vara uppmärksam på det hela och jag rannsakar i princip alltid mig själv för att hitta något som kan likna den oförmåga hon haft… jag har dessutom bestämt mig för att vara mycket mer öppen, nära, “hudlös” (nååå, såklart inom rimliga gränser) och ärlig med mina barn.
Om det som kan trigga mig, varför och inte minst eftersöka deras respons/önskan om hur jag borde ha gjort enligt deras sätt att se på saken. Samt även kritik som många gånger gjort mig ledsen då den varit i mitt tycke väldigt orättvis… men ändå på något sätt ta till mig iaf delar av den och försöka kalibrera mig med målet att åstadkomma en ömsesidighet i både möten och relationen med dem (jag skriver dem, men eg är det isolerat den ena det krånglat med)…
Jag med 
Det här också. Svårt med tonåringar/ unga vuxna - de ska ju frigöra sig från föräldrarna och har nära till kritik i perioder, antingen den är berättigad eller inte.
230519
Mamma-dotter relationen har verkligen skapat intresse här, så tacksam för alla inputs och alla dialoger! Så trist att många känt igen sig i mina tankar men tänk vilken styrka det ligger i att få reflektera tillsammans
En av mina vänner gav mig en superintressant vinkel och det vill jag gärna dela även här på forumet! Hoppas jag kan dela det på samma vis, för mig blev det en aha-moment. Så här sa hon till mig:
¨
“Föreställ dig att du får ett samtal från läkaren som säger att din mamma varit med om en olycka och skadat sitt huvud så illa att amygdalan (delen av hjärnan som t ex hanterar empati) blivit helt skadad. Läkaren förklarar det teoretiska kring hjärnan samt hur skadan påverkar mammas beteende. Från och med nu kan jag inte räkna med att mamma kan känna och uppleva empati, det är helt borta.”
Det här kan tänkas som ett rätt absurt och radikalt exempel, men kontentan i det hela är att vi människor är som vi är. Jag har under alla åren utgått ifrån att mamma har empati, förståelse och nyfikenhet för andra människor såsom jag har det (och jag tror jag har nog lite för mycket av den varan för att vara helt ärlig 
). Jag har gjort som många er andra, försökt förstå, blivit arg, blivit ledsen, försökt prata, skapat distans och så vidare. Ingenting av mina insatser har hjälpt. Samtidigt vet jag att jag vill ha kvar den här relationen. För både min egen och för barnens skull.
Om jag utgår ifrån det extrema exemplet och föreställer mig att mamma är oförmögen att visa empati, då känns det inte lika jobbigt. Då kan jag utgå ifrån att hon aldrig kommer ge mig det som jag vill och att hon visst kommer säga konstiga saker när jag som minst anar det. Men då har jag mina egna verktyg, att förstå att hon inte kan ge det för att hon är som hon är. Och i så fall landa i att bara acceptera läget.
Med andra ord är nyckelordet acceptans.
Jag har haft ont om tid att skriva på forumet det sista, men ville bara skriva kort att jag verkligen känner med er i det ni delar om era mammor, tack för ni delar . Vilka kämpar ni är allihop. 
Läser ofta på denna tråd, men har inte hunnit bemöta i skrift.
Det kan vara problematiskt, relationen med sina föräldrar. Jag tänker också mycket på vad jag vill och inte vill föra vidare till mina barn, vad jag lärt mig i mina egna relationer. Men så på något sätt blir det problematiskt hur man än gör, så känns det verkligen just nu. Jag har förstås andra mindre bra sidor, som barnen inte tycker om eller tycker är jobbiga. Som att jag kan vara för tjatig, pratar på om hur viktigt det är att inte stänga inne sina bekymmer för mycket, att jag kan bli för känslig för kritik. Det är jag medveten om och försöker jobba med. Man får försöka också vara snäll mot sig själv, att man gör så gott man kan i sitt föräldraskap. Det kan verkligen vara tufft att vara förälder ibland. 
Du gör helt rätt i att fokusera på det du vill skicka vidare 
och ja, förstås har vi våra sidor som barnen stör sig på men det är så fint att du är medveten om det och kan visa för barnen att ingen behöver vara perfekt.
Vi hjälps åt, tänk så mycket klokheter och empati det finns här på forumet