Hej
Idag har det gått två veckor sedan han berättade. Vi har haft en tuff höst med sjukdom i familjen. Först var barnen sjuka i långdragen förkylning och sedan blev jag sjuk i 3 veckor hemma och sedan hostade i 8 veckor. Nu när vi äntligen blivit friska och fått nya krafter så kommer bomben.
Han tycker att vi blivit mer som vänner. Att vi sköter ett “företag” hemma med barn och hus. Men att glöden försvunnit.
Jag kan absolut till viss del hålla med.
Men jag älskar honom och vill så gärna få detta att fungera. Vi har två fina barn, 11 och 16 år.
Han vill att vi ska bo ihop till jul och sedan berätta för barnen. Hela situationen känns vidrig.
Jag kan inte sova och inte äta. Första veckan kräktes jag varje dag.
Jag har bönat och bett. Varit arg och ledsen.
Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. Allt detta tär på mig.
Varje höst blir han deppig och mår dåligt. Han har suttit i soffan och sett på tv mest och scrollat mobil. Det känns som han är tillfälligt less på livet och tror att en skilsmässa skulle lösa allt.
Vi har ett intresse tillsammans som vi gör tillsammans med varandra och som par. Men det är en vår, sommar och höstsport.
Vi har haft sex mer än vanligt sedan beslutet. Igår var jag less på allt och avig.
Idag åker han på konferens. Lämnat honom vid jobbet precis.
I bilen frågade han om inte vi två skulle gå ut i helgen och ha lite roligt tillsammans. Gå ut och äta och gå på bio tillsammans.
Jag vet inte vad jag ska tro…
Har inte pratat med ngn vän ännu om detta. Det känns som om när jag gör detta så finns det ingen återvändo…det blir så verkligt på ngt sätt.
Verkar han ha någon ny på gång?
Har han skyltat om detta förr?
Desperation är en del av chocken, men egentligen tjänar den inte så mycket till, av min erfarenhet så kan Desperationen, att böna på sina knän, göra saken ännu mer klar för den som vill gå isär, att man visar hur olika man faktiskt känner för varandra.
Fråga vad hans syfte med att “gå ut och ha roligt” är? För att hitta något mellan er? Eller för att visa att ni minsann är bästavänner.
jag känner igen snacket om “snarare kollegor/föräldrar mer än par, ingen gnista” men min historia har en annan man inblandad i sig, lögner och svek, trots de har de varit mycket “göra saker ihop, umgås, käka middag, för barnens skull”
Jag är ledsen för din skull och önskar att du inte behövde forumet, men här inne finns många som känner igen sig i din historia och som förstår paniken och chocken.
Ta tag i det viktigaste först; Du måste sova, äta, dricka och prata. Gå till VC om du inte kan sova och sätt alarm på telefonen så du kommer ihåg att dricka och äta något litet regelbundet. Sen ska du så fort som möjligt skaffa någon att prata med, helst en professionell samtalskontakt.
Jag förstår så väl känslan av att så länge man inte pratar om det så finns det inte, men du behöver prata, prata, prata. Det är bästa sättet att komma ur situationen ok, oavsett vad som händer.
Och fortsätt att skriva här inne. Här finns ovärderlig hjälp att få.
Som ovan skriver. Prata ut med någon/ några. Jag har pratat med alla som frågar hur jag mår typ… mitt behov är stort för att själv förstå hur jag känner. Ring VC och säg att läget är desperat, det fick jag göra för jag kunde inte äta sova eller jobba, de hjälpte mig akut när jag sa att jag har en tvååring att ta hand om också.
Jag har fått samtalsstöd via jobbet och ska idag ha första videosamtalet med en psykolog via VC. Fick även ångestdämpande från VC.
När jag läste dessa tips fick det mig bara att må mer illa, för man ser ju ingen poäng i nåt. Man vill somna och inte vakna mer… och för mig har det också gått två veckor sen orden sas, inga känslor finns kvar. Ångesten finns ständigt men jag kan äta och jobba. Sova ok. Det hade inte gått om jag inte tagit hjälp.
Ta hand om dig, du är inte ensam
an bedyrar att han inte har någon ny på gång, men det är klart att jag börjat tvivla. Däremot sa han att han vill inte få det så dåligt med oss två att han tillåta sig falla för smicker från andra…:(Han har jobbat väldigt mycket sista tiden. Inte kvällar eller så men jobbat fulla dagar på kontoret. Han har möjlighet att jobba hemifrån.
För 5 år sedan så hade vi en kris. Då hade han ett förhållande med en kvinna som jag kände. De träffades i 3 månader. Men han ångrade sig och kom tillbaka…
Vi tog oss ur den krisen och hade det tillslut väldigt bra.
Han säger att han är rädd att vi kommer få det bra i 6 - 12 månader men att det sedan blir dåligt igen och vi än en gång måste ta den här diskussionen.
Han har alltid varit väldigt kärleksfull med mig. Skriver alltid fantastiska meddelanden om hur mycket han älskar mig för varje år osv. Senast i oktober när han utrryckte det i ett långt kärleksmeddelande. Så att detta kommer som en blixt är kanske inte så konstigt…
Han har pratat med några av sina vänner (som är separerade) och det känns sådär. Det känns som han blir inspirerad av detta och pådriven. Jag gillar hans vänner men många av dom har genom separationer nyligen och lever life, vad vet jag…
Jag vill försöka kämpa på. Och går det inte så gör det inte det. Men vet inte om jag kan kämpa för två…
Vi är lite i samma läge. Min man sa för två veckor sedan att han vill skiljas. Sedan har han börjat vela. Nu vet jag egentligen inte varken det ena eller det andra. Ena sekunden vill han skicka in pappren för att påbörja betänketiden, andra vill han att vi ska fixa här hemma. Jag blir så osäker på allt……
Det viktigaste för dig just nu. Kom ihåg dom basala behoven, äta, sova, röra på sig. Ta en promenad, ät och sov på fasta tider. Om du inte kan sova på natten, gå upp och gör något annat, gå sedan och lägg dig igen. Kontakta VC för hjälp. Det finns hjälp att få. Ta hand om dig.
Vad tråkigt att höra att det är så många i samma sits. Som mår dåligt. Men skönt att kunna få stöd.
Hur beter du dig när ni är hemma? Vet inte hur jag ska vara. Jag vill egentligen slänga mig runt halsen på honom. Men när han kommer hem så kan jag bli ledsen att jag inte orkar titta på honom. För jag är så besviken på honom. Men hur attraktivt är det liksom…
För mig pendlar det. Allt mellan ”slänga sig om halsen” till är ledsen. Jag förklarar dock när jag är ledsen varför jag är det. Vi har fått en del bra samtal då när det kommit fram behov för oss båda.
Jag gick till en psykolog i veckan och pratade. Ska tillbaka om 14 dagar. Fram tills dess har jag fått med mig lite verktyg. Som att sätta ord på mina känslor, göra något annat när paniken kommer (jag har fått några panikattacker), acceptera känslan, gör saker som normalt får mig att må bra osv. Även en samtalsövning med min man där vi ska säga ett behov och sedan ett beteende. Tex jag har behov av att berätta om min dag när jag kommer hem från jobbet, jag vill att du lyssnar. Behov = berätta beteende = lyssna.
I helgen ska vi göra lite saker tillsammans som familj. Så får vi se vart det hela leder. Jag kommer göra vad jag kan för att se om det finns något att bygga på eller inte.
Jag tillhör de som tror att få män bryter upp utan nytt intresse. Det finns givetvis undantag, men då kommer det sällan som en total överraskning….
Mycket mobil….
Inte ovanligt tror jag, krisar man så kommer man närmare sina känslor…. Det blir intensivt.
Testar han? Dvs vad är roligast, det gamla invanda eller ett nytt intresse?
Inte ovanligt, då blir fokus bort från en själv, för vem ansvarar för att hålla igång relationen? Vanligtvis paret själva eller? Och det måste underhållas.
Det är förstås standard.
Jaha, någon på jobbet alltså….
Urk, repetitivt. Detta måste kännas fruktansvärt, förlåt men jag vill inte strö salt i dina sår, men detta låter inte bra.
Men vem anser han ansvarar för det?
Detta är din teori? Det är ev möjligt, men i så fall är ju din man inget att lita på överhuvudtaget och i slutändan är det ju hans val. Blir han påverkad att skilja sig? Vad blir han då om någon skulle flirta med honom….
Jag tycker ni ska gå till familjerådgivning o prata ut.
Förlåt om jag är hård och säger saker rakt ut.
Där tog du punkterna ja, nu har ju du och jag våra ganska lika historier, så vi blir ju lite partiska men i våra fall är det ju dom där grejerna som tillslut ledde till, ja där vi är nu så att säga.
Mycket mobil tid, mycket sex trots prat om separation, börja sköta sitt utseende betydligt mer än vanligt, de är saker som man verkligen kommer reagera snabbare på om man råkar ut för sådant något mer i framtiden.
Detta fall behöver ju inte vara så dock, men lite som du nämner, lämna barn och familj brukar ta emot än mer om man inte har en tredje part som försöker dra en ifrån det
Ja det finns nog en massa tecken som jag inte vill se.
Men han har inte direkt överdrivet sett över sitt utseende. Han har hår på ryggen och det har han inte tagit bort under den här tiden iaf. Det gjorde han förra gången….( vilken iakttagelse )
Jag kanske måste gå och träffa ngn istället för att stoppa huvudet i sanden….
Inatt är han borta på jobb. Min dotter ska sova i hans säng då som det brukar vara. Det är mysigt.
Och jag är medbjuden att spela padel. Egentligen orkar jag inte, men bättre än att sitta hemma och vänta på att han ska höra av sig.
Det jobbiga med att ringa VC för att be om hjälp är att staden jag bor i är inte jättestor och jag jobbar i sjukvården. Det är alltid ngn man jobbat med som är tametusan överallt…. Man orkar ju inte.
Skit i det, rent ut sagt, det är ju tyvärr vanligt att sådant här händer, men jag förstår dig. Det händer andra, men inte mig….
Ps: jag kan faktiskt ha fel.
Det var rätt skönt att få skriva här faktiskt. Känns som om jag behöver få ur mig allt.
Spelat padel nu och tänkte att kanske han har skrivit ngt till mig. Men icke. Inte ett ljud.
Skönt att få spela iaf.
Ser att han är inloggad på Messenger men han tittar inte på mitt meddelande……
Önskar att det fanns något man kunde säga som skulle få honom tillbaka. Någon hemlig formel man kunde använda.
Jag önskar att det var 1 månad sedan och jag inte visste ngt ännu. Få leva utan dessa panikkänslor.
Tack för all input ni ger mig.
Finns det ingen som kan skriva en solskenshistoria?! Är det några det gått bra för? Vad gjorde ni?
Jag går sönder i hjärtat varje dag. Kommer dö av brustet hjärta.
Han skrev inget igår och inget imorse. När jag ifrågasatte det så sa han att han inte haft mobilen med sig igår. Den låg i fickan sa han. Hela natten…
Han sitter ju fast i den annars. Sitter fastklistrad i handen…
Känner mig så otroligt sviken. Idag är det 1 december och alla på jobbet är taggade för advent och berättar om hur mysigt de ska ha det.
Men jag är som ett tomt skal. Har känt mig så älskad, men nu iskallt.
Jag har tyvärr lackat ur och skrivit till honom vad jag känner. Responsen är iskallt.
Hjärtat är utslitet ur min kropp.
23 år tillsammans. Varav 14 år som gifta. Bortkastat i soporna.
Försöker hålla masken mot barnen men vet inte om de ser. Min äldste son frågade för en vecka sedan om det hänt ngt. han är så känslig och fin. Sa då att jag och pappa har bråkat. Men att vi kommer bli sams. Han är inte blind. Han är 16 år.
Jag kan berätta vad vi gjorde för att försöka hitta tillbaka, kanske får du några idéer.
För att hitta tillbaka behöver båda parter vilja det. Jag och mitt ex hade haft det tufft under lång tid och vi valde att gå i parterapi där vi fick rådet att fokusera på positiva upplevelser och känslor. Vårt problem var nämligen att vi pratade ALLDELES för mkt och länge och fastnade i att försöka prata igenom oss från krisen. Det vi gjorde var att båda fick hjälpas åt att skapa positiva upplevelser t ex kvällspromenad och bara prata om framtida roliga saker, laga middag länge och lyssna på musik som ger skön energi, träffa andra par som är stabila och trygga osv. Med andra ord, fylla vardagkvällar och helger med upplevelser och aktiviteter som främjar den positiva känslan. Det här lyckades vi delvis, det blev en trevligare tillvaro för oss båda men hans sjukdom och hans vilja att prata eller kanske rättare sagt älta tog över. Så jag valde till slut att avsluta förhållandet.
Om han vill så har ni en chans att försöka reparera eller rättare sagt skapa ett bättre förhållande tillsammans. Men om han inte vill så kan du inte övertala honom till detta. I så fall ska du verkligen endast fokusera på dig själv. Börja träffa vänner, träna, gå på olika aktiviteter, spendera mer tid med din son osv. För ju mer du fokuserar på honom och försöker övertyga honom, desto mer vill han därifrån.
Angående sonen, jag hade inte lovat något om att ni kommer bli sams. Det är bättre att endast låta det stanna i att ni har det tufft just nu men att du finns för honom. Jag förstår att du är mån om att sonen ska må bra, men alla barn oavsett ålder känner av stämningen och det bästa är, särskilt när ni inte vet var ni är, endast berätta att ni har det tufft. Det är också en viktig lärdom till barnen, att vara trygg i nuet.
Du kommer inte dö. Det känns så, men du kommer inte dö av det här. Bli en annan? Klara dig? Absolut.
Vad som egentligen händer just nu kommer tiden utvisa, och ja det är ett jävla pissigt och snuförnuftig grej som är livscoachmässigt lätt att säga.
Men att han upplevs kall och avvisande kan vara ett sätt för honom att orka med sitt beslut, att stå för det. Han motiverar det möjligen med att han respekterar sig själv. Behöver du vara förstående inför det? Självfallet inte. Var så snäll mot dig själv som du bara kan. Du är presenterad för en verklighet du inte ville ha, inte förstår. Det är självfallet ok att känna och uttrycka det på olika sätt. Det är responsen (eller då ickeresposen) som är det svåra att ta och som tar tid.
Det är tröttsamt men ta en timme i taget, häng upp julstjärnan och sen en till. Dagarna kommer gå och kännas tröstlösa men tiden kommer luckra upp mörkret. Det kommer att bli bättre. Det kommer det. Tänk det som att du nu målar varje dag/ruta just nu i helsvart. Men om ett par månader kanske det kommer dagar där bara hälften fylls i med svart. Om ett halvår kommer du inte känna precis som nu. Den tanken var vilsam för mig när jag har haft det som mörkast av olika anledningar, tiden sköljer långsamt ur det mörka där inte orden räcker.
Det blir bättre, men det tar tid.
Ett annat tips är att läsa på lite om krisens olika faser. Inte för att det snabbar på dem men ger en förståelse för vad du går igenom och att dina reaktioner är helt naturliga och djupt mänskliga.
a det är fruktansvärt med tystnaden när jag skriver ngt långt och förklarande. Och då…tyst.
Exempel på vad han skrivit för 1 månad sedan:
" Jag är inte bäst på ngt, förutom att hålla dig kvar i mitt liv. Jag älskar dig lika mycket idag som för 22 år sedan, mer faktiskt. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig. Du är det bästa med mig…"
Hur kan man inte bli chockad när jag trodde att han älskade mig…
Nu är jag tyvärr en sådan som har ett enormt tålamod, och är generellt sätt ingen ”quitter”…
Men har du under denna (korta!) tid som gått sedan bomben släpptes… Försökt styra in något prat, samtal, fråga, förslag… kring att kanske pröva att söka hjälp…?
Långt förhållande. Långt giftermål. Tonårsbarn. En make som anser att ni är mer vänner (än ”annat”…?!), Familjen AB. En make som ”varje höst blir han deppig och mår dåligt (dina ord).
Samtidigt, en make som tycker att ni borde gå ut nu i helgen, äta något gott, gå på bio…
Ibland blir livet trist, grått och slentrian. Även om allt på pappret skulle vittna om att allt borde vara bra…
Säger inte nödvändigtvis att det kommer att lösa, hjälpa. Men kan tycka att det kan vara värt ett försök – om inte annat för att hedra er långa relation…
Eran tidigare kris, som ni redde ut. Gjorde ni det på tu man hand, eller sökte ni hjälp…?
Jag har frågat om vi kan söka hjälp ihop. För att hitta verktyg att komma närmare varandra. Men han kan tänka sig att gå för att få hjälp att gå vidare. Hur vi ska berätta för barnen.
Det har gjort att jag tappat lusten. Jag vill ju inte det….
Förra gången så gjorde vi det själva. Det tog tid att komma vidare för mig. Den kvinnan var mamma på samma skola och även förälder på samma sport som ett av våra barn. Fruktansvärd tid.
Jag vill kämpa! Jag kommer fightas för oss. Och det har jag berättat för honom.
Tack för pepp!
an bedyrar att han inte har någon ny på gång, men det är klart att jag börjat tvivla. Däremot sa han att han vill inte få det så dåligt med oss två att han tillåta sig falla för smicker från andra…:(Han har jobbat väldigt mycket sista tiden. Inte kvällar eller så men jobbat fulla dagar på kontoret. Han har möjlighet att jobba hemifrån.
