För tre år sen kröp magkänslan i magen på mig att något inte stod rätt till i vårt förhållande. Vi hade då varit ihop i 13 år, gifta i 10, son på 7 och precis skaffat hund. När min man som vi kan kalla Peter en kväll nattade vår son plingade det i hans telefon som låg på laddning… Jag tog den som så många gånger förr utan några misstankar men jag stod som förstenad… Det var från en tjej på hans jobb, 20 år yngre än oss… Jag gick in och där låg en lång konversation från veckor tillbaka med massor av bilder. En del mer avklädda än andra och med ord om saknad efter varandra mm… Jag gick upp så lugnt som jag bara kunde fast jag skakade i hela kroppen och sa - Kan du komma ner när han somnat. Jag behöver prata med dig… När han kom ner brast jag fullständigt, grät, skrek omS vartannat. Vi grät och pratade hela natten och han bedyrade sin kärlek till mig och att han inte förstod hur han kunde göra så mot mig… Dum som jag var förlät jag. Han lovade att byta arbete, och inte ha någon som helst kontakt med henne i fortsättningen. Ha ha eller hur… Efter 2 månader bytte han jobb. Under de två månaderna hade de kontakt via mess, det vet jag för jag kollade tfn när jag fick chansen. Hur destruktivt beteende som helst. När jag konfronterade honom hette det att det var så jobbigt för hon var så ledsen… Ja vem var inte ledsen??? Hur som han bytte jobb och allt verkade frid och fröjd tills jag såg i hans tfn att de pratat vid ett flertal tillfällen. Då hette det att hon ringt och han kunde ju inte bara lägga på luren. Jag förlät och förlät… Jag sa även vid flera tillfällen att om du inte älskar mig och vill leva med mig så låt mig gå!!! Men nej han bedyrade för mig att det var mig han älskade och att jag inte behövde vara orolig för henne mer… Det gick väl ett år som var ganska lugnt även om min misstänksamhet låg där och gnagde och jag slappnade aldrig av till 100%. Helt plötsligt tyckte jag att Peter förändrades… Han har alltid varit väldigt kärleksfull, fysisk mm.Jag frågade och frågade… Sa att jag saknade hans spontana fysiska kontakt. Han svarade med att han hade inte ändrat sig. Jag började känna att det är kanske jag som kräver för mkt. Ändå låg det o gnagde. Jag började fråga om han älskade mig för han sa inte det längre… Jodå det gjorde han, jättemycket. Vi åkte på semester två veckor. Jag kände mig glad och lycklig och försökte blunda för att det mest var jag som tog intiativ till all fysisk kontakt. Det hade nu gått 2 1/2 år sedan jag upptäckte otroheten. Då hittade jag i hans dator att han letade små lägenheter… Jag förstod ju genast att det var ju inte till oss då vi bor i ett hus som jag trodde alla trivdes i. Jag pressade och pressade och till slut kröp det fram att han visste inte vad han ville. Han kanske behövde bo själv ett tag. Vi gick och pratade hos familjerätten efter mitt intiativ för jag ville verkligen inte inse att det var över. Det ledde ingenvart och efter 3 månader gick jag med på att han skulle flytta ut på prov. Detta ville han gjort från början men jag ville inte. Fram till dess hade vi ett samliv tillsammans, återigen på mitt intiativ. Vid detta laget fick vi berätta för vår son som såklart blev alldeles förstörd. Efter att ha provbott själv i 6 veckor sa han att det var så han ville ha det även i fortsättningen och att han vill skiljas. Jag känner mig så enormt lurad och förnedrad som kämpat för hans kärlek så otroligt länge. Allt fokus har för mig legat på att få hans bekräftelse och kärlek. Med facit i hand önskar jag att jag slängt ut honom för tre år sedan och besparat mig all den kraft och energi jag lagt på honom. Jag är så besviken på hans feghet och att han inte kunde haft den respekten för mig att han lät mig gå. Om han har börjat träffa den unga tjejen igen eller ngn annan har jag ingen aning om. Enligt honom vill han bara vara själv men med alla lögner där varit under de här tre åren har han tappat all trovärdighet… Vet inte riktigt var jag ska hitta kraft att få tillbaka självförtroende och självkänsla igen…
Jag känner verkligen med dig! Spontant tänker jag att det ändå var bra att du försökte och gav honom oxh er en chans. Annars hade du nog alltid undrat över ifall det kunde ha räddat relationen. Jag försår om du känner dig utnyttjad, men tyvärr är det nog så att smärtan i att bli övergiven är lika stor nästan hur det än går till. Det finns många olika berättelse här på forumet om sådan smärta. Många har också gjort betydligt fler försök än du att lappa och laga. Själv kände jag mig också dum när jag blev lämnad, dum för att jag ansträngt mig så mycket och varit naiv. Å andra sidan har jag många gånger efteråt tänkt “om jag bara hade sagt och gjort rätt saker då kanske…”
All sympati till dig. Försök hitta stöd och tröst i din omgivning. Terapi har hjälpt mig mycket . Kram!
Känner igen mig och känner med dig. 20 år har vi varit tillsammans när jag avslöjade honom leva dubbelliv med en 22 år yngre kollega. Också upptäckt via sms efter att ha misstänkt länge men han bedyrar att det inte var så. Kom dessutom fram så småningom att han tecknat hyreskontrakt med henne 2 mån tidigare för att flytta några dagar efter jag kom på honom! Jag slängde ut honom på studs o de flyttade ihop direkt. Kaos o 2 förtvivlade barn. Nu har det gått 7 mån o han är på semester med henne i utlandet trots barnenär lediga. Stora sonen har han inte haft kontakt med sen januari o vi har inte hört från honom på två veckor. Det är så förnedrande o så svårt. Han mår dåligt o gråter var gång vi träffar honom. Vi går i familjerådgivning o i familjerätten men vet inte vad det ska nyttja till. Han säger att han funderar mkt o vi har betänketid några månader till. Men varför ska familjen vara ett andrahandsalternativ? Barnen ett andrahandsval när pappa prioriterar sitt ego? Tröst att läsa här att man inte är ensam men jag är lika oförstående till varför o gur människor kan såra sina familjer såsom man läser här. Har man levt i en lögn i många år? Känns som om maken slösande ens liv 
. Styrkekramar till dig, du är inte själv! O speciellt förnedrande är dessa lögner o att bli utbytt mot en drygt20 år yngre tjej… 
Men vet du vad, de är patetiska, de ärlögnare o svikare o sover illa om natten o som min son sa att tillsammans klarar vi allt (mamma o barn - lika svikna) !
Fy fan va ruttet att svika sina barn sådär för en tillfällig försälskelse. Men han kommer att må skitdåligt över det när väl förälskelsen försvinner. Då kommer karman att komma ifatt honom och han kommer att få lida som du har gjort.
Levde som du. Samma slut. Han boende med sin nya och vi andra tillsammans.
Han träffar inte sin äldste son. Han vägrar.
Det gör ont. Det är orättvist… men… kriga… livet djävlas ibland och mitt liv är numera mitt.
han kommer få leva med sina beslut. Det kommer en dag…
Där är vi lika äldre man yngre tjej men tror inte mitt ex mår dåligt utan lever nog i sin "förälskelse ego " bubbla ännu.
Ja visst känner man sig så oerhört besviken o man börjar ju också tvivla på sig själv… Hur dum får man va att ha gått på så många lögner o löften… Jag tröstar mig med att jag följde iaf mitt hjärta o gjorde allt för att hålla kvar min familj som jag verkligen trodde var mitt allt. Nu är det dags att bygga upp mig själv igen o jag kommer alltid att kunna se min son i ögonen när han blir äldre o förstår o säga att jag gjorde allt som stod i min makt för att få det att funka!! Alla vi som har liknande historier måste försöka hitta ny kraft i att de är inte värda oss o vår kärlek o jag har hittills lärt mig en sak… - man ska aldrig någonsin behöva be om kärlek i en relation!!! L
Bra skrivet @Marie1. Nä, man ska aldrig behöva be om kärlek i en relation. Eller behöva rätta sig helt efter en annans ultimatum etc. Jsg har med följt mitt hjärta för att verkligen försöka få det att funka. det kan ff göra det men på bekostnad av att jag ger upp mig själv och helt blir den han vill jag ska vara. Inte så sunt men kanske enklast?
Du har så rätt!!! Man skall inte behöva be om kärlek eller engagemang. Att du är viktig skall visa sig i handling inte bra tomma ord. Och precis som du @Alltarikras skriver så behöver man inte rätta sig efter någon annans ultimatum och krav. Tack för att ni skrev det ni skrev! Det gav mig kraft att fortsätta att stå emot vissa personer, och i mitt fall är det inte mitt ex utan min familj. Ni har gett mig nya insikter!
Svaret ligger nog delvis i den oerhörda smärta, ångest och ensamhet, som ett uppbrott kan medföra. Många här vittnar ju om det. Inte så konstigt kanske, att vi som fått ett “val” att vara kvar i relationen, väljer att vara det, in absurdum tyvärr. Då undviker man ju kortsiktigt alla outhärdliga känslor. Något kanske många andra här oxå skulle valt, om de haft något val. Att inte ha ngt val, pga att man blir entydigt lämnad, kan därmed ha sina fördelar. Man tvingas in i, och förhoppningsvis genom, en skärseld, som det annars är naturligt att undvika till varje pris (?)
@Floriana och @Alltarikras
Tror att ni glömmer bort att visst gör det ont, jäkligt ont men det bli bättre med tiden - det kan jag lova. Men att ha det som ni bägge har det önskar jag ingen - det blir inte bättre med tiden.
Vi har bara ett liv - kasta inte bort det på era skitstövlar till män.
Ja, absolut enklast… ingen som helst tvekan om det 
Går du i terapi? Psykodynamisk? Bara där kan du komma framåt genom att inse och bearbeta det som gör att du är så rädd. Du har frågat varför tusentals gånger, men du måste även börja ställa frågan i terapi…om du öht vill ha någon förändring.
Jag förstår absolut vad du menar… Hade inte min man gjort valet hade jag nog bara gått kvar i ngt som jag egentligen bara mått ännu sämre av… Allt för att slippa ensamheten o allt annat som ett uppbrott framför allt med barn för med sig… Hur ont o jobbigt livet än känns just nu så tror o hoppas jag att det blir bättre längre fram… Som min älskade svärfar sa igår… - solen kommer att skina i ditt liv igen även om det inte känns så just nu… 
️
Ja. Jag ska nog börja med nån form av terapi. Jsg är så väldigt konflikträdd. Inte yrkesmässigt men privat. Inte i mina tankar men på riktigt. Tack för stödet 
Hej, alltså detta hade kunnat vara jag. Min man (två barn nu 8 och 6) var otrogen för 3 år sedan. Och sedan dess har han liksom haft mig kvar på prov för att se om jag kunde förändras (läs lägga mig helt totalt platt). Och jag mitt dumma as försökte i tre jävla år att få hans kärlek och bekräftelse. Som jag så klart aldrig riktigt fick och när han tyckte att jag betett mig fel, tex blivit arg på honom eller flippat ut över hans kalla stil, så hotade han alltid med att dra. Och så till slut så meddelade han att det var över. Att han inte trodde på oss längre. Jag bönade och bad i månader. Åkte in och ut på psyket. Han var helt kall. “Jag har under flera år påtalat detta och du har inte kunnat ändra dig”. Inte ett uns av insikt att han faktiskt inte gjort något alls för att göra situationen bättre, jag menar, han kunde inte ens ta ansvar för att otroheten var hans eget fel. Inte har han fixat någonstans att bo heller och så fort jag försöker ställa någon slags krav på honom hotar han om barnen eller lägenheten. Jag lever i en mardröm och imorgon ska vi berätta för barnen. Sen hoppas jag att han flyttar in hos sina föräldrar ett tag för jag klarar inte av att se honom. Men det sorgliga är att jag säkert skulle ta tillbaka honom bara för att få lindring. För att slippa göra barnen ledsna. För jag ska säga att det känns som att jag hellre DÖR än går igenom det.
Och jag menar klart att du är rädd. Jag är själv LIVRÄDD för framtiden. För barnen, för att vara ensam för evigt, för att jag alltid kommer att ha ångest. Ja listan kan göras lång. Överallt ser jag lyckliga kärnfamiljer och sorgen över att detta inte är jag, att detta inte är mitt liv, är enorm. Men så tittar jag på alla mina separerade vänner och ingen av dem verkar ha dött än. Vissa av dem är till och med lyckliga. Detta är ju säkert noll komma noll tröst men ville bara visa på att du inte är ensam. Kram
Och förresten, jag tycker att det är så lätt att hamna i att det inte ens går att bli arg för en kan ju inte bli arg över att någon slutar älskar en bla bla. Det går alltid att vara arg över att någon betett sig som en jävla idiot, vilket uppenbarligen din man har. Och min. En självisk omogen jävla idiotjävel.
Tänk @flyktsoda att vi är så många. Jag känner som du i många stunder men börja pyttelite alltså mikroskopiskt lite säga ifrån. Idag igen. 100 procent av mig skulle ändras. Det funkar inte att kräva av en annan människa att den ska ändra sig till 100 procent. Glöm det. Tydligen har jag ansvar för att vårda honom typ klippa etc och jag sa “är du inte vuxen?” Bli mer omhändertagande anser han annars funkar det inte. Tydligen har han gett mig chans på chans. Svarade med samma ord. Då sa han att allt han säger beror på mig. Glöm det sa jag. Du har ansvar för vad du säger.
Hur kommer det sig att bara du ska berätta för barnen? Han borde vara med och ta sitt ansvar.
Stor stor kram till dig 
Det är nästan detta som stör mig mest av allt. Att bara man själv borde ha förändrats. Att den person som man fått barn med kan stå och säga att hans behov är viktigast och att det är jag som inte har kunnat anpassa mig tillräckligt mycket. Inte ett ord om att han också behöver arbeta för att man ska mötas. Och det är här med att få höra att man fått “chans på chans” det är så himla hårt. För iallafall i mitt fall var det ju verkligen så att jag FÖRSÖKTE anpassa mig. Bara att det aldrig dög.