Oavsett vad du beslutar så hoppas jag att du är rädd om dig själv!
Jag förstår att du måste ha haft ett väldigt tufft liv, och att du verkligen borde ha och förtjänar att ha en relation där du kan känna dig helt och hållet trygg och respekterad.
Det kanske är en formulering värd att tänka lite på? För om han menar att det är något som blir en fixering eller ett betingat beteende kan det röra sig inom gråzonen för missbruk, och då är det kanske inte ens säkert att han kan ändra det beteendet på egen hand.
Kanske vore det inte helt fel att ändå prata med någon utomstående? Kanske för er båda?
För jag reagerar också på denna formulering:
Jag kan tycka att det låter som om ni även på andra plan kanske har lite svårt med kommunikation och respekt? För egen del skulle jag ju inte vilja behöva röra upp himmel och jord och skapa världens bråk med skrik och tårar för att bli lyssnad på. Jag skulle vilja att någon förstår allvaret i mina tankar och ord även när jag håller mig lugn under en konversation.
Men samtidigt känner jag igen lite av detta när det gäller mitt ex. Även för honom försökte jag lugnt och sansat förklara att det fanns sådant i vår relation som jag mådde dåligt av, utan att jag fick något gehör. Först när jag faktiskt avslutade relationen vaknade han upp och fick panik. Då lovade han mig bot och bättring och att han skulle gottgöra mig för allting. Så länge konsekvenserna i vår relation drabbade mig lyckades jag inte få honom att ta det på allvar. Först när de även drabbade honom lyssnade han faktiskt.
Ja, jag reagerade också på det med fixering och tyckte det kändes sisådär, för jag tänkte direkt jaha okej är det ett missbruk då eller? Jag frågade om han känner att han själv kan sluta, eller om han skulle behöva någon form av hjälp med typ terapeut eller KBT eller vad det nu kan vara och han tyckte inte han behövde det iom att han själv inte söker upp bilderna liksom. Men ja, det är svårt… Jag känner också att prata med någon utomstående kan vara bra, har ännu inte berättat något till de få nära vänner jag har, men pratade med min kusin som blev väldigt chockad och höll med om att är det något den jag älskar inte tycker om, som att spana in andra, och hon ber mig sluta är det inte svårt att sluta och respektera hennes känslor, men han tyckte att eftersom vi gått igenom så mycket tillsammans skulle vi säkert kunna ta oss igenom även detta…
Ja, kommunikation har varit väldigt svårt för oss i början, han ljög ofta och jag var extremt reaktiv och brukade skrika och gapa mycket på honom, så han sa då att anledningen till att han ljög var för att han var rädd för min reaktion, som givetvis blev ännu större då han ljög, än om han hade varit ärligt från början. Han ville att jag skulle jobba på det, vilket jag nu gjort de senaste åren och det har blivit en stoor förändring. Det är även anledningen till att jag inte blev helt hysterisk under 2020, för jag tänker på det han sagt till mig tidigare så jag vill bete mig mer moget.
Men exakt, jag trodde verkligen att han hörde mig bättre när jag är lugn och inte skapar världens bråk, men istället verkar han höra mig när jag väl exploderar som jag gjorde. Jag önskar verkligen att han skulle förstå mig utan att jag exploderar, precis som du skriver.
Vad tråkigt att du känner igen dig så mycket, men det inger hopp att det ändå slutat bra för dig, det verkar ha gjort dig mycket stark och om nått så lär man sig ju verkligen vad man vill ha i en relation i framtiden, och vad man inte kommer tolerera.
Spontant känns det inte som ert problem är att han tittar på andra tjejer.
Dels tror jag det gäller oss alla, med ytterst ytterst få undantag, att vi tittar på andra personer.
T.ex. Chris Hemsworth, Brad Pitt, eller kanske Angelina Jolie i någon av deras filmroller.
Att då slänga ett ögonkast på en person ute på gatan borde vara lika accepterat.
Sen finns det gradskillnader i att titta hastigt och att närmast demonstrativt stirra på en person.
Det verkar snarare vara ett kontrollbehov och låg självkänsla hos er båda.
Att kräva tillgång till eller att i smyg gå igenom någons telefon, dator mm är för mig ett betydligt större övergrepp. Lite som att ha en dagbok som den andra smygläser i.
Det är ett beteende som visar viss omognad tycker jag.
Det säger jag utifrån att det inte verkar finnas någon misstanke om otrohet eller annat, som till viss grad kanske kan ursäkta ett sådant beteende.
Om ni i övrigt har ett bra förhållande, kan lita på varandra mm, så inte ska ni förstöra det genom något som i princip alla gör rent instinktivt.
Det finns gott om undersökningar som visar att mellan 80-99% män och 60-80% kvinnor någon gång tittar på porr.
Jag är övertygad om att andelen som någon gång tittar på en annan person är minst lika hög.
Det är dumt att sätta ett ultimatum runt något som knappast riskerar ert förhållande (dvs. otrohet) men i princip är omöjligt att undvika.
Om det ändå känns som att detta är en deal breaker tror jag snarare det ligger annat bakom, och då är det ändå lika bra att ni bryter med varandra.
Kan hålla med om att jag har låg självkänsla samt ett kontrollbehov, dock är kontrollbehovet inget som kommit ur tomma luften utan jag har mina anledningar till misstanke. Han har aldrig varit trogen i sina tidigare förhållanden och var en “player” när vi träffades och iom att det varit så mycket lögner fram & tillbaka vet jag inte riktigt vad jag ska tro till slut. Det var han som startade med att gå igenom min telefon i förhållandet, så jag började göra detsamma och nu har jag inte gått igenom hans telefon på flera år, men något fick mig ju att göra det den kvällen sist.
Jag har mina misstankar om olika situationer som hänt tidigare, men har som sagt aldrig kommit på honom att vara fysiskt otrogen. Jag förstår vad du menar med omogenhet och att titta igenom sin partners mobil, dator m.m., men i vårat förhållande har det varit standard så för oss är det inget “intrång” på så sätt. Jag har dock aldrig gått igenom hans dator eller jobb tele, utan endast hans mobil.
Min man är tydligen också en porrmissbrukare, och antagligen även en sexmissbrukare. Efter allt så valde jag att stanna dum som jag är och han lovade flertal gånger att han endast kollade på tjejer men ingen porr. Nu har vi haft det jobbigt under en vecka och svärföräldrarna blev inblandade och pratade med oss i fredags då jag igen fått nog av hur han beter sig (inte rörande att han kollar på tjejer) utan annat. Jag är gravid i v 13 och vi pratade ut o bestämde oss för att för att fortsätta och båda bättra oss (jag har väldiga humörsvängningar och kan bli irriterad över minsta lilla) men sen konfronterade jag honom igår kväll om att jag sätt vad han håller på med på inkognito fliken i mobilen. Jag såg detta typ en månad efter jag gjorde detta inlägg, så suttit på det länge, men allt jag såg var att han raderade sin platshistorik i Google, men allt jag sa till honom var att jag vet vad han gjort och jag vill höra det ut hans mun. Efter ca 2h (han bröt ihop o sa jag vill inte säga varför måste jag säga, du vet, lämna mig inte, vad händer om jag säger mm) så sa han till slut att han kollar porr. Och det gick från att ”endast bara kolla när vi har tuffa perioder och han inte får sex från mig” till ”det händer fåtal gånger” till ”det händer x antal gånger” till att ”det händer flera gånger i veckan”. Jag har verkligen alltid misstänkt detta men då jag inte hade några bevis så ville jag väl tro på det han sa när han sa att han aldrig gjorde det…
Tyvärr är det väldigt vanligt att den som missbrukar ger en förskönad bild över läget för att i sin desperation rädda familjen/relationen.
Jag var också gravid när min fd man berättade om att han trillat dit igen men jag stannade kvar. Vi hade köpt ett hus och jag kände att det blir väl bättre sen. Men dessa livslögner äter upp en inifrån och till slut hade jag inget val.
För mig var det två saker som avgjorde:
jag ville inte låta mina barn växa upp i en miljö där jag konstant fick anpassa mig och acceptera att jag var ”andra valet, tråkig, vanilj osv.” Aldrig i livet att mina barn ska behöva se det och växa upp i tron med att relationen ska vara ojämställd!
jag ville rädda mig själv. Att leva med en missbrukade är det absolut värsta jag varit med om då det påverkar allt, inte bara sexlivet och förtroendet. Någonstans växte urkraften i mig och jag insåg mitt värde
Om du fortfarande inte är övertygad, delta i anhörigträff. Det finns inget som berör ens hjärta så mycket än att höra andra människor berätta om sin kamp och hur de år efter år kämpar med att få ett normalt liv… För mig var svaret tydligt, jag vill INTE bli en av dem! Jag är värd så mycket mer!
Håller verkligen med, jag vill inte att mitt barn ska växa upp i en sån miljö, och det kommer definitivt äta upp mig till slut, jag är värd mer.
Så det finns anhörig träffar för sånt med? Det visste jag inte, det låter väldigt intressant, jag gick på liknande anhörig träff för barn som vuxit upp med föräldrar med drog/alkohol missbruk, det gav också ganska mycket
Ja, åtminstone i storstäder. Jag har gått i Sthlm men vet inte hur det ser ut i övriga landet. Det var en jobbig men viktig upptäckt. Många av de som deltog hade hoppats på förändring i så många år. Minns att jag där och då tänkt att jag aldrig vill slösa mitt liv på det viset. Kan säga att barnens pappa förändrades till en mycket bättre pappa efter vår separation!
Vad bra att han förändrades till en bättre pappa efter separationen! Jag har varit väldigt orolig med min man nu då jag har en autoimmun sjukdom som gör att jag behöver ta fler blodprover och vissa mediciner än ”normalt”. Och han har inte visat något intresse för barnet, förutom när jag pratar om det, men annars är enda gången han pratar om barnet när det handlar om pengar, han räknar varenda krona o gör olika beräkningar på hur mycket vi kommer att ha tills att barnet föds, hur mycket allting ska kosta osv. Så började tvivla på hur han kommer vara som pappa när barnet väl är här, men hoppas såklart att det ändrar sig, och om vi båda går på nån typ av behandling för missbruket så kan det bara göra allt bättre
Det finns så klart inga garantier men de flesta trådar här visar också samma tendens, att man skärper till sig när man måste ta ansvar. Någonstans blir det en nystart som man inte kanske velat men som ändå dyker upp och då brukar det fungera bättre.
Min exman är bra pappa men han är fortfarande bitter på att jag lämnade honom, det har snart gått 9 år. Man kan inte få allt men det viktigaste har jag fått: ett liv utan honom. Och det har gett mig ett nytt liv
Jo precis… kommer bli en extremt stor omställning hela livet vänder liksom upp och ned, men i slutet så kommer nog allt vara värt det🙏
Tack för att du tar dig tiden till att svara, och berätta din historia, det ger verkligen styrka och lite trygghet när man är helt ensam.
Jag funderar lite på ovanstående. Jag kan inget om sådant här, så andra får gärna kommentera.
Det finns väl en skillnad att vara porrmssbrukare och sexmssbrukare och att gilla att titta på porr och ha sex?
Sexmissbrukare tänker jag är en person som hela tiden söker bekräftelse från sin omgivning genom sex. Jag har inte uppfattat att din man är t ex upprepat otrogen osv.
Missbruket ligger väl i att det ”tar över ens liv” och man styrs av detta beroendet, precis som en alkoholist.
Är det så din man är?
Oavsett vad du beslutar så tror jag det vore bra med familjerådgivning. Hur det än blir så tror jag det kan hjälpa er. Även för att diskutera porr- o sexmissbruk.
Jag får inte riktigt klart för mig om din man är allmänt omogen och egoistisk och faktiskt ”alltid kommer att vara så här” eller om han med tiden faktiskt vill och kan ändra sig. Historien verkar ju upprepa sig eller t o m kanske bli värre? Då kanske det ger dig svaret vad du måste göra med tanke på vilket liv du vill leva. Du kan inte ändra honom.
Det har du helt rätt i, och har gett han så många chanser så uppenbarligen kan han inte/bryr sig inte tillräckligt om mig att sluta, så då får han vara som han är, men kommer definitivt skiljas
Jag misstänker att det är ett ”missbruk” då han är extremt fixerad när det kommer till sex. Han sa själv att han har ett problem med porren och sexet, ett exempel är att vi bråkat i en vecka, efter att svärföräldrarna kom och medlade och vi sen pratade ut och bestämde att gå vidare så är det första han börjar prata om sex. Vad han vill göra, vad han har saknat de o allt möjligt. Ingen fråga om hur de gick hos specialist mödravården eller något sånt utan bara sex. Det är inte som att han nånsin skulle erkänna om han varit otrogen men jag har haft mina misstankar. Han har ett problem o jag vet de o accepterar de nu, så de är vad de är.
Nej precis, jag kan inte ändra honom.
Blir ledsen för din skull och man kan väl säga att en bebis inte brukar stärka ett ansträngt förhållande utan snarare göra det ännu mer tydligt att situationen är ohållbar….
Du borde lämna denne man låter det som, du låter själv ganska övertygad om det….
I ett år har jag bläddrat igenom forumet och läst olika historier utan att skriva min egen. Försökt och hitta mig själv i någon annan , och nu kan jag säga att jag har gjort det .
Allt som du skrev stämmer såååå mycket in på mig och min man . Jag är 29år och vi har ett barn gemensamt . Senaste 5 åren har varit rent helvete med dessa ”nakna tjejer” och mitt självförtroende har nått botten. För tre år sedan fick jag anorexia pga detta , trodde inte att jag dög jag var , så det var kanske därför han gör som han gör , till slut vägde jag 38kilo.
Men vet du vad , inte ens då slutade han . Även om han bönade och bad , grät efter varje gång jag upptäckte honom , så slutade han inte .
Jag klarar inte längre av att se mig själv i spegel och han har fått att hata varje del av min kropp även om han ständigt upprepar att han inte gör det för att jag har ful kropp, men ändå vem kan tro lögnare ?
Och vet du vad , även om vi är på gränsen att skiljas , så slutar han inte . Senast förra veckan var det samma sak , och sen efteråt igen samma visa gråta , skriva efter mig , lova att aldrig göra det igen .
Men denna gången vet jag inte , jag tror inte att jag orkar längre .
Mitt råd till dig är att ta hand om dig först och främst innan du börjar må sååå dåligt över detta att det tar över ditt liv och dina tankar , för trust me , jag trodde inte att det var möjligt men det tog över helaaa mitt liv och mina tankar om mig själv blev så negativa att jag blir mörkrädd när jag tänker på det .
Ta hand om dig tjejen , och hör av dig , om du vill prata eller du undrar över något .
Kram .
Jag har gått igenom samma, min sambo följer nakentjejer på instagram fortfarande.
Förut när ja kom på allt då konfrontera jag honom, gång efter gång…men han fortsatte.
Jag började få panikångest och kände mig så irriterad på honom, besviken.
Han säger att han älskar mig, köper blommor, presenter även om det blivit mer sällan numera, hur kan man leva ett sånt dubbelliv, ett liv på sociala medier och ett annat med mig
Min familj har svårt att acceptera honom, dom vet allting. Men nu har jag slutat berättat för min familj, på något vis har jag inte accepterat men…
Har bestämt för mig själv att jag ska bygga upp mitt liv på egen hand. När jag har styrka nog kommer jag gå ut från denna relation.
Det är så psykiskt påfrestande.
Jag vet ALLT.
Han har till och med träffat tjejer och haft sex med dom, skickar dagligen flirtmeddelanden och köper även bilder o videos av tjejer.
Jag tycker synd om min sambo, vi har inte haft sex på flera år… men samtidigt hugger han mig i ryggen dagligen.
Listan kan göras lång.
Han säger att han älskar mig, han vill ha barn med mig. Men varför går han då bakom min rygg, jag har en hel bok med “bevis” , screenshot på sms konversationer och video o bilder.
Mitt självförtroende är kört i botten och jag känner mig så ensam i detta.
Om du vill så får du skriva till mig privat.
Glöm inte du är den viktigaste av allt. Ta hand om dig nu
Många styrkekramar en som har gått igenom eller går igenom samma just nu.
