Hej alla! Ny här… behöver skriva av mig lite, tack ni som orkar läsa!
Jag velar i mitt beslut att gå ur min relation. Tidigare var det glasklart, vår relation har varit mycket destruktiv- för mig och mina barn.
Gift sen 5 år, två barn varav ett från en tidigare relation. 42 år.
Själv har jag haft en rätt jobbig uppväxt, med flera skilsmässor, flyttar, övergrepp, labil/ instabil förälder med polisiär insats i tidig ålder. Jag minns inte så mycket själv av delar av min egen barndom, och ja ni vet, som barn bygger man sina egna strategier för att klara av livet.
Jag har kort och gott gått in i relationer med en inte helt hälsosam inställning, och det blev så otroligt tydligt när jag tillslut sökte hjälp för mig själv.
Och jag insåg att mitt sätt att vara såklart drabbade inte bara mig längre. I den nya relationen drabbade det även mina barn, särskilt det sen tidigare.
Jag tog aldrig plats, vågade inte säga min åsikt- visste inte längre vilka värderingar jag hade, om jag hade några. Jag gick som på äggskal runt min partner som lätt fick otäcka utbrott mot mig eller barnen- det var alltid något fel, uppfostran, mitt sätt att hantera eller inte hantera saker. Jag sökte hjälp för snart 3 år sedan när jag kände sån ångest inför sommaren med ledigheter etc och mådde så otroligt dåligt, och kunde inte riktigt förstå hur jag skulle hantera det. Jag förstår bättre nu såklart, och min insikt då var att jag behöver gå ur den här relationen. Men. Jag kunde inte tänka mig att lämna det yngsta barnet i vecka vecka situation med den andra föräldern. Jag var ärligt livrädd för det, och insåg att jag måste se till att det blir bättre förutsättningar för barnet, först.
Tankar om att gå ändå, och göra orosanmälan kändes inte som en bra lösning heller. Tillslut har han sökt hjälp, och börjat förstå och göra viktiga förändringar, även mot mig. Vi har haft det stundtals relativt bra. Jag är verkligen glad för mitt yngsta barns skull- deras relation blir bättre och bättre. Det har dock tagit på mig oerhört mycket. Jag tycker verkligen om att han förändras, det är fantastiskt, och har låtit mig " vila " lite mentalt. Jag har hela tiden tidigare " buffrat" kring barnen. Och det som tidigare var så glasklart är inte det längre. Att jag ska gå. Vilket skrämmer mig lite. Har jag blivit så luttrad? Men jag har den där tanken hela tiden, att det kan ändras så fort. Varje gång vi har någon form av bråk, dyker det upp- skilsmässa, vi är för olika osv. Han har använt det och annat som maktmedel sen tidernas begynnelse… Ikväll kom nedslaget. Vi har haft ett bråk igen. Jag tackade nej till en invit nu på kvällen. Det blev ett utbrott, för ett nej. Jag har varit med yngsta på kalas hela dagen, när vi kom hem, fixar jag middagsmat, förbereder mat för veckan vilket tog typ den lilla tid kvar av dagen som fanns. Han, haft lugnt hela dan, spelar tv spel, fastän barnet vill göra något annat, nej, han måste sitta med där eftersom pappa behöver ha koll…Tittade serie med mannen, o h sen skulle vi sova- ska upp tidigt och hämta andra barnet efter operation, med min mans bil. Har bett om lov att låna, kan tilläggas. Har dessutom PMDS, vilket jag har flaggat för. Han gör likväl en invit. Jag säger nej. Han far i taket- du kan glömma bilen imorgon, du tar f- n bussen imorgon! Du tar aldrig initiativ osv osv. Kommer hela förväntade högen av respektlöst dravel, som han sen metodiskt menar att jag måste släppa, att vi har problem som vi måste lösa tillsammans, att vi måste prata mer etc. Det är väl på ett sätt bra att han vill reda ut, prata mer etc. Och han menar att jag verkligen har problem med att jag håller kvar i sådant som varit. ( finns mycket, men i det här läget har jag bara tagit upp min oerhörda besvikelse över hans respektlösa beteende, och uttryck just idag) Istället för att tänka på lösningar…
Svårt att sammanfatta allt såhär, och jo tack, det är lätt säga att gå, bara. Svårt att få med alla nyanser och dynamik i ett förhållande, och känner mig modfälld i tankarna kring skilsmässa. Men känslan är stark varje gång något sådant händer. När är gränsen nådd? För det känns som att den egentligen passerade för länge sedan- då när jag började ställa krav på förändring, inte godtog nån mer terror. Men, på ett sätt är man där igen. Fast nu menar han att vi ska kommunicera kring dem här problemen. Argument är ofta, att jo förlåt, det blev fel. Hur kan vi göra så att det inte händer igen? Kan vi ta en stund varje eftermiddag och prata om oss… ? Så ath vi hjälps åt med det här som blir fel i vår kommunikation?
Känns som världens manipulativa grej, men som blir svårt att argumentera emot om ni förstår? Jag blir verkligen förvirrad. Hade det här varit tidigare i vår relation, kanske… men det känns som att jag bara vill ut, men får dåligt samvete haha
Kanske blir galen på köpet…
Jag har varit i en liknande relation, både med vredesutbrotten som man fick gå på äggskal runt för att undvika - och med den där smågina synen på att han hade “rätt” till sex, och om jag inte ville så var det fel på mig.
Ja, jag säger lämna. Mest för att det drabbar barnen att leva med att behöva gå på äggskal. Du ska inte ha dåligt samvete för att du lämnar din man, han är vuxen och får klara sig själv. Barnen däremot är inte vuxna och kan inte ta det ansvaret. Du måste ta det, för deras skull.
Skulle kunna skriva spaltmeter om detta, men ddt viktigaste är ändå detta:
Lämna
Bara lämna
Lyssna inte på lock och pock, för det är falska sirener.
För din egen skull och för barnens skull - lämna
Jag kan inte annat än hålla med @Restenavlivet och @onedaymore till 100%.
Lämna och gör det helst i en period när allt är relativt lugnt, även om du själv tvivlar som mest då.
Utnyttja direkt luftrummet som en bättre period hos honom ger dig att ta dig därifrån och om du har riktigt tur så blir det inte värsta tänkbara uppträden och motarbetande… har du ännu mer tur så är han lugnare i sinnet och kanske kanske så kan ni till och med hjälpas åt, för alla fyras skull inte minst barnens 
Handling är det som räknas, eller hur? Det är bra med bra kommunikation MEN man kan inte göra misstag hela tiden, då finns det inget lärande o förändring.
Hej alla, tack snälla för era svar. Osäker på om jag svarar på rätt ställe, men kör på.
Jag har tagit steget, jag sade som det var; att jag vill ut. Droppen var när han helt tappade det mot mig, framför ett av barnen, igen. Om helt trivialt ämne. Han kastade mobilen i golvet så att den gick sönder.
Jag bad honom sluta och lugna sig, vänta tills barnen är på skolan så att vi kan prata. Och jag sade att det räcker, jag är klar med det här. Vi pratade mycket, om hur det har varit, hur det har påverkat mig- oss- och han menar att han inte har förstått hur illa han har gjort mig, och barnen. Att han vill göra annorlunda nu när han vet. Och han menar att han respekterar mitt beslut, men att han tänker fortsätta kämpa, vilket känns lite som manipulativt- ändra nu liksom?? Och jag sade helt ärligt att jag är glad att se dem förändringarna han redan har gjort- särskilt för barnen- men- det känns försent att laga “oss”.
Det känns just nu oerhört tungt, och ingen av oss mår speciellt bra såklart. Delar av mig älskar honom ännu- och jag vill inte bli svag, och bara börja om. Oklart hur vi gör just nu, vi har sagt att vi avvaktar 2 månader med mer definitiva beslut om saker som flytt etc så att vi har sommaren med barnen. Usch, känner mig så skyldig, på något konstigt sätt. Hur har ni hanterat dem här situationerna, känns som att man lätt kan säga, nej vi kör på som vanligt, det här blev för tufft. Eller vi kan nog kanske fixa det, bara han ändrar sig… en klassiker… och hela tiden gå med oron att det nog inte riktigt är så enkelt… och en dag hoppar mönstret/ beteendet tillbaka till samma gamla spår. Tack för att ni läser. Kram
Hej, ja men som du säger, det är lätt att filtrera bort sådant som skadar, man blir van med ett sätt i vardagen liksom. Och för att inte tala om, att det liknande situationen jag hade som barn- " hemvant"…vi har definitivt haft värre situationer än detta som jag beskrev- men det blev droppen. När jag började gå i terapi för snart 3- 4 år sedan, insåg jag hur illa det hela var- och att det självklart låg ett stort ansvar på mig att själv göra mig hörd, ställa krav, inse att jag kan inte förändra honom, eller fixa allt hela tiden. Och att om inte de behov jag nu förstått kunde tillgodoses- då måste jag gå. Och det var väldigt basic behov som trygghet, kärlek för alla i familjen. För så har det inte varit. Som du nämner, den där konstanta stressen, som bara äter energi.
Tycker du ska läsa på lite om personlighetssyndrom/störningar.
Definitivt efter denna kommentar.
Och jag hävdar att du har fel. Läs på lite.
Definitivt. Det gör de flesta med personlighetsstörning.
Iof saknar även jag honom, men var i all världen kom han in i denna tråd? 
För han gillade mitt inlägg❤️
Han smygframträder så ibland. Så jag vet att han är kvar.
Hej alla.
Kan ju bara konstatera att det här med personlighetsstörning nog inte var helt fel tänkt.
Jag har inte varit aktiv på ett bra tag nu, på grund utav att när jag försökte lämna, tappade min man det helt fullständigt. Han försökte ta mitt liv, jag lyckades mirakulöst nog ta mig fri- men då tog han sitt eget liv istället.
Så det kan gå helt åt h-vete minst sagt, väldigt fort. Hade aldrig för mitt liv kunnat tro att han skulle göra mig illa, eller sig själv. Vilket kanske är lätt att anta om man utgår ifrån hur man själv är och tänker, inte sant…
och just nu är jag så j-kla förbannad på honom, kollar igenom mobil mm och hittar indikationer på att han kan ha varit otrogen i början av vårt förhållande. Och nu kan jag inte ställa honom mot väggen. Vi hade så mycket diskussioner kring just det, jag trodde bättre om honom. Jag kan ha fel, men det känns ff för j-ligt.
Kramar
Men kära söta. Så mycket du gått igenom! Det som hänt dig är ju på en helt annan nivå än för de flesta av oss andra här på forumet.
Har du samtalsstöd? Har barnen samtalsstöd?
Skickar styrkekramar! 
Hej, jo jag förstår att det kanske blir lite fel forum för mig numer- så ledsamt att läsa mina inlägg nu med facit i hand.
Absolut, har samtalsstöd, trauma terapi mm för både mig och barn. Samhället och framförallt familjen har stöttat oss helt fantastiskt mycket.
Kram
Du är lika välkommen som alla andra att skriva här! Nu valde ditt X en annorlunda väg ut än de flesta andra. Men dina känslor inför otrohet och separation är ju samma som för alla oss andra här på forumet. Och så kluvet sedan om han valde att avsluta sitt liv på egen hand. Förstår om det känns splittrat, men du kanske måste bena i alla dina olika känslor och hantera dem en i taget?
Skriv så mycket du vill, det gör dig gott och du hjälper även någon annan som någon annan i samma situation.
Jag beklagar att det hela fick ett så tragiskt och traumatiskt slut. Tappade hakan när jag läste att han avslutade sitt liv. Sån tur att du klarade dig undan! Du och barnen har onekligen mycket att kämpa med, önskar styrka och att ni får en bra tillvaro igen så småningom 