Ledsen att det hela fick ett så traumatiskt slut för både dig och barnen. Men du har all rätt att vara här på forumet! Tvärtom, det är inte fel forum bara för att din historia skiljer sig. Ingen skilsmässa är den andra lik.
4 gillningar
Så fruktansvärt traumatisk upplevelse, förstår att det är svårt att lämna detta bakom dig. Men tiden är din vän och det enda jag kan säga är att om du läser ditt eget startinlägg så ser du att DU hade absolut helt rätt redan då, du kände att något var helt fel och det var det ju bevisligen.
Sedan kunde nog ingen ha trott/anat/förstått HUR fruktansvärt fel det faktiskt var, men trots allt så har både du och era barn överlevt och klarat er “helskinnade”. Det är något att vara innerligt tacksam för och samtidigt ska du minnas att allt kan en människa inte förutse oavsett hur den än försöker… dvs. innan det händer och man står där med facit i handen 
En sista tanke från mig… tillåt dig själv att känna exakt ALLA känslor och tankar utan dåligt samvete, du har gjort allt du kan och du har överlevt detta trauma, så du har all rätt att känna och tänka precis allt du vill, utan någon enda människas invändningar och synpunkter 
3 gillningar
Vill bara säga att jag är djupt tacksam över att du och dina barn överlevde situationen 
Hoppas innerligt att du får det stöd du behöver och att du vill fortsätta uppdatera oss ibland. Vi bryr oss, och vi har tagit dig och din situation på allvar från första början. Och vi här önskar det som är bäst för dig och dina barn
Varma kramar
4 gillningar
Hej, tack snälla för all er omtanke
Det känns skönt att veta att ni finns här. 
Ja, just nu är känslorna ett enda virr varr. En mix av sorg, saknad, kärlek, ilska. Utmattande.
Det har fått vara fokus på mycket administration kring allt, och i första hand nu ”larma av” kroppen som ju fungerat väldigt bra i situationen som var- men har haft lite svårt att sluta larma i tid och otid- så sömnen blir sådär, och ja ni vet, man blir inte klokare av för lite sömn.
Och så försöker jag reda ut hur i hela friden vi hamnade här, hur mådde han innan det brände helt… men åh, jag ser ju spåren av en person som inte var glad i vår relation- till en som är helt desperat i sin önskan att jag ska ändra mig och stanna kvar… så surrealistiskt att se skillnaden. Som jag kanske nämnde tidigare innan allt, gjorde han en hel del förändringar- efter att jag sagt att jag fått nog, gjorde han en 360 som alla runtomkring märkte- på ett sätt läskigt. Vi hade en massa faktiskt bra diskussioner, och han menade att han nu förstod, att han haft helt fel fokus, att han ville kämpa för mig, oss, älskade mig etc, köpte blommor (gjorde han aldrig) engagerade sig i mitt särkullbarn- hade han aldrig gjort tidigare. Det blev märkligt.
Sen blev diskussionerna allt mer märkliga, där han inte verkade höra något av det jag sade, eller bröt våra överenskommelser ständigt, stressad.
2 gillningar
Oj, vilken vändning! Fruktansvärt för för dig och barnen! Tack gode gud att du klarade dig.
Undrar om det gick att se några varningssignaler på hur instabil han var?
Ja, det är nog inget man reder ut i en handvändning…
Möjligt att tecknen fanns hela tiden, men tycker inte att du ska klandra dig själv för att du inte såg det i tid. För det är svårt för alla.
Men det jag tycker är intressant är alla dessa helomvändningar under galgen. För det innebär ju någonstans att han ändå hade kapaciteten att kliva ur sin annars rätt egocentriska världsbild och inse vad som anses vara ett normalt och konstruktivt sätt att behandla en partner och en familj.
Samtidigt som det kan vara väldigt förvirrande för den som utsätts.
Men om du ser tillbaka, skulle du säga att hans humörproblem baserade sig på en impulsiv personlighet som han hade svårt att styra?
Eller baserade det sig mest på en mer beräknande attityd där han använde det som ett maktmedel?
Eller en kombination?
Jag vet att en del kanske inte håller med om detta, men jag tycker att det ofta finns ett visst mått av beräknande när en person ändrar sig först om de märker ett de står inför ett uppbrott.
Viset kan vi alla ha egenskaper och beteenden som stör vår partner som vi inte själva är medvetna om. Men känner vi en genuin vilja att ändra dessa beteenden för att skapa en bättre relation och få vår partner att må bra söker vi ju att ändra detta så fort vår partner tar upp problematiken. Det vill säga, så fort vi blir medvetna om det.
Om vi bara är beredda att ändra oss den dagen vi upplever att vi själva förlorar på beteendet, dvs att vår partner inte längre orkar utan har nått sin yttersta gräns, finns det ändå en viss mått av själviskhet i detta. Då handlar det inte längre om att vara en bra person för våra nära och kära, utan snarare om att rädda sitt eget skinn.
Därför har jag personligen svårt att lita på sådana stora förändringar vid ett sådant tillfälle. Någonstans skaver det, helt enkelt. Och jag tycker inte att man ska tvivla på sin magkänsla i sådana lägen eller känna dåligt samvete för att man ändå är beredd att gå.
Det som ditt ex ändå gjorde i detta fall är helt och hållet hundra procent hans ansvar och hans val. Det finns inget du eller någon annan kunnat göra annorlunda.
4 gillningar
Hej,
Jo men det är lite så jag menar. Den där förändringen, den extrema, kom efter att jag hade tagit beslutet och han förstod att jag stod fast vid det. Det kändes som att han ändrades, enbart för att han var på väg att förlora mig. Plötsligt kom en massa insikter, omtanke, kärlek, you name it från honom. Han hade under alla dessa år varit avogt inställd till min familj, höll sig helst för dig själv- skönast var liksom tillslut att han helst inte åkte med oss till familje sammankomster- för det var alltid så ansträngt, oempatiskt och egoistikt. När han ändrades, skulle han plötsligt med på allt. Socialiserade sig som aldrig förr. Min familj reagerade också på detta, vad har hänt…
jag för min del, var tydlig med att jag inte köpte den förändringen alls. Jag blev snarare besviken och arg över vad tusan han höll på med. Manipulativt.
Jag stod fast vid att vi behövde flytta isär, sen stängde jag inte dörren för att då senare kunna jobba med vår relation- men jag behövde få distans till allt. Han sade ofta att han förstod det, men agerade på helt annat sätt.
Det här blev oerhört slitsamt, och han tjatade mig allt som oftast kring det här- det var som att han hade en egen monolog- han lyssnade inte på det jag önskade, det blev allt mer tydligt att han ville något annat, fick inte ”rätt” svar från mig, och det bara fortsatte runt runt, i en oändlig cirkel.
Han hade alltid varit oberäknelig, upplever jag. Han hade ett häftigt humör- som rimmade verkligen illa med den intelligenta, super kompetenta kollega och vän han verkade vara utåt- vi som levde närmast drabbades av han frustrationer. Detta var något jag tagit upp många gånger med honom- att han bör behandla oss, hans partner och barn med den minimum av nivå han hade utåt, om du förstår. En doktor Jekyll/mr Hyde känsla. Hans svar då var, att det var ju inte jämförbart, inte samma sak. Måste han ändra hur han är liksom… lutade sig mot kulturella skillnader, han var latin. känslan för mig var tillslut att jag inte var jämlik honom. Det var väl en av många anledningar till slutet för oss också. Tidigare var han nonchalant när jag efterfrågade det jag behövde i en relation- att jag ville gå i parterapi skrattade han bort. Det här var år sedan. Sen tog jag mig själv i kragen och sade att såhär ville jag inte ha det. Varken för mig eller barnen. Enkelt uttryckt då. Hade gått i terapi bra länge, och började förstå, att jag hade ett stort ansvar i detta som förälder.
När han ändrades, den här extrema förändringen, upplever jag det som att han blev oerhört labil, sårbar. Ytterligheter åt alla håll och kanter. Jag var samtidigt stolt över att han tagit proffesionell hjälp tillslut, vi talade mycket om det, och allt som blev tokigt i vår relation, utifrån respektive person. Han hade mycket ånger och förtvivlan över hur han hade betett sig mot mig och barnen…
In i det sista, hade vi, enligt mig, kommunikation kring vad som skulle hända. Att vi stänger inga dörrar. Vi finns här för varandra. Men, när jag började ta dem nödvändiga stegen, händer något. Han blev oerhört stressad. Och fullkomligt terroriserade mig med att vi måste börja om, stanna, du kan inte bara kasta allt vi har och byggt upp- tillslut stängde jag nog ner själv, och jag vet att han upplevde mig som distant och kall mot honom. Det var nog bara en försvarsmekanism från min sida, att ta mig ut. Kändes så kvävd och ansatt av honom vid det här laget.
Och det kulminerade i att han försökte ta mitt liv istället. Han fick inte det gehör från mig som han önskade.
Såhär i efterhand, önskar jag såklart att jag hade backat lite, jag vet inte om det hade varit möjligt- men det blir såklart mycket tankar kring”om jag bara hade”. Som såklart är helt meningslöst nu när det är försent.
Kram
5 gillningar
Även fast alla grubblerier är “meningslösa” i så motto att de inte kan ändra faktum så är de ju fullt förståeliga.
Jag tänker att du kanske själv behöver en samtalskontakt för att få hjälp att bearbeta detta enorma trauma och allt som följer med, inte minst de skuldkänslor du ger uttryck för… om du hade gjort si eller så och vad som då hade kunnat undvikas.
Det låter ju som att han inte alls var psykiskt frisk under en väldigt lång tid men ändå lyckats flyga under radarn under väsentlig tid… och kunde inte ens den terapeut han gick till identifiera detta och de risker som det förde med sig så blir det ju omöjligt för dig att förutse så här drastiska aktioner.
Men som du beskriver det så verkar han ha flippat totalt och det vara du eller han… så på det stora hela så måste jag säga att det ändå kunde gått mycket mycket värre om han hade lyckats skada dig ordentligt, eller än värre…
Försök få professionell hjälp du med om du inte redan har det, i en sådan här situation borde det ju vara självklart men vem vet hur de olika systemen fungerar
3 gillningar
Hej,
Jo jag går i traumaterapi just nu. Och det verkar kunna behövas även för saker som har hänt under vår relation. Jag har tidigare haft stadigt terapi för mig själv, även under den sista tiden, och hon hjälpte mig enormt mycket. Dock är det i behandlingen en sak i taget- man gör inte flera parallellt. Så nu är fokus på traumaterapi, vinna tillbaka min sömn, larma av kroppen etc.
Jag är också i kontakt med socialtjänsten både för mig och barnen, som blir en långsiktig kontakt inom deras avdelning för personer som varit utsatta för våld (tror även för dem som utsätter andra för våld också) kommer inte ihåg vad avdelningen heter 
Jag tar emot allt jag kan få, jag förstår att det här lär ta tid. Mina barn var som tur var inte med under händelseförloppet, men förlusten av en förälder gör sitt till. Den yngsta har fått en hel del ångest kring att även förlora mamma, svårt att vara själv i ett rum, eller gå på toaletten själv… så det kommer med tiden sådana uttryck som ringar på vattnet 
Tack för omtanken
7 gillningar