Min historia

Min historia
1

Kort summering över mitt äktenskap och vägen mot skilsmässa där min man helt plötsligt blev som en främling vilket många av er känner igen!

Vi har varit tillsammans i 20 år och har en son på 17år. Gifte oss 2015, bor i hus sedan 11 år tillbaka har fantastiskt umgänge och har alltid gjort mycket roliga saker tillsammans. Ett härligt liv på många sätt men allt har såklart inte varit en dans på rosor, men det är väl sällan livet.

Till och från har jag velat lämna mitt äktenskap men alltid landat in i att jag inte kan tänka mig ett liv utan min man. Nu till själva händelsen som leder oss mot skilsmässa!

I oktober 2018 säger min man att han vill skiljas!
Jag vaknar upp och inser hur mycket jag älskar honom och kämpar med näbbar och klor för att undvika separation. Min man säger att han trodde att jag ville skiljas och han blir förvånad över min starka reaktion. Jag åker ner i det svarta hålet.

Min man står fast vid sist beslut i 2 dagar. Vi bor ifrån varandra och jag befinner mig i stor kris. Jag och min man skriker ut vår ångest gråter och allt är kaos innan vänner kommer och hjälper oss. Min man får lämna hemmet och vänner tar hand om mig.

Min man hävdar att det inte finns någon annan.

Min man får komma tillbaka efter 2 dygn då jag inte kan vara utan honom. Han får eller kan inte prata om sitt beslut för då går jag under.

Jag bokar tid på familjerådgivning. Min man går med. Där säger vi båda att vi vill fortsätta tillsammans. Ingen mer rådgivning behövs.

Här börjar vår nya resa…

Jag blir som nykär och förändrar mig och blir den jag vill vara. Jag ger min man tid och han kommer tillbaka. Människor runt oss ser oss som nykära.

I mig gnager en känsla av att det måste ha funnits någon annan då jag inte kan se att min man hade lämnat mig annars. Min man säger att det aldrig har funnits någon annan. Vi pratar om det mycket och det känns som om att jag är dum i huvudet.

Jag blir dektektiv och letar efter spår och tecken på att det finns någon annan, men hittar inga bevis. Misstänker dock att det kan vara något med en av hans kvinnliga kollegor. Vi pratar om henne men han nekar såklart!

Från oktober till maj spelar min man nykär och vi bokar utlandsresor och lägger framtidsplaner.

I mitten av maj blir han inträngd i ett hörn då det framkommer att det går ett rykte om honom på hans arbetsplats om att har ett förhållande med den kvinnliga kollegan. Det är min man som berättar för mig. Han nekar och är förtvivlad. På morgonen åker han till jobbet efter uppmaning ifrån mig då jag anser att han får reda ut det hela. Där kommer han inte längre utan det slutar med att han under dagen erkänner att han är kär och att han älskar henne!

Helvete!!! Vilken idiot! Hur fungerar hjärnan när man gör så här?

En kort summering som ändå blev lång!

Vad säger ni? 40 års kris? personlighets störning eller vad är det för fel på människan? Varför gick han inte från början?

2

Jag beklagar verkligen vad du får gå igenom.

Det finns flera historier här som är på detta sättet, så även min. Han berättar som det är för dig.

Det finns jättebra inlägg på forumet som kommer att guida dig framåt. Det du upplever nu är tåg krasch som sker i slow motion. Allt kommer inte gå in just nu.

Det kommer bli bra till slut. Viktigt nu med vänner och familj och folk du kan prata med.

3

Det låter som du tvekat på er relation. Lite som att ni varit ensamma i tvåsamheten. Vi behöver bli sedda och bekräftade.

Jag har en i min närhet vars äktenskap gått upp och ner. Hon kände sig osedd, undanskuffad och träffade via jobbet en man som blev hennes stora kärlek. Nu hann inget fysiskt hända innan hennes man kom på dem att skriva till varandra. Han ställde dem mot väggen. Hennes kärlek backade och hon stannade. Hon lever med sin man men känner fortfarande för den andre.

Det verkar som du var osäker på dina känslor för din man innan du höll på att förlora honom. Känner man sig osedd, oönskad i ett förhållande är det lätt att falka för någon som visar uppskattning och ger bekräftelse när man inte får det från sin partner.

Vill ni fortsätta tillsammans? Se bara till att han inte stannar för att vara snäll. Ska ni klara det får ni glömma det som varit och börja från början som om det vore ett nytt förhållande.

4

Glömde att skriva att han pussade mig hejdå på morgonen innan han åkte till jobbet. Nekade otroheten hela dagen fram tills det inte gick mer. Han valde henne och kom inte hem.

5

Det finns ingen logik. Min man kom hem med en jättebukett rosor på fredagen då vi hade bröllopsdag och sa att han älskar mig. På söndagen ville han skiljas. De beter sig inte rationellt, ingen idé att försöka förstå hur de beter sig.

1 gillning
6

Alltså, som du beskriver er historik så går det ju inte att urskiljningslöst börja söka efter “störningar” hos din man isolerat, oavsett hur mycket jag än förstår att du önskar, vill och tycker dig behöva det i nuet.

Ovanstående två citat från din text säger mycket, om Er båda och om Er inbördes relation. Läs det igen och fundera på det som du har skrivit.

En liten ytterligare reflektion bara… genom den tid som förlöpte innan ni nu definitivt verkar ha separerat så fick DU faktiskt egentligen precis det som sååå många här kontant har önskat, saknat och efterfrågat… nämligen ett försök att tillsammans se om det finns något kvar att bygga på i ert äktenskap. Det fanns det inte, inte för honom.

Önskar Dig kontakt med all den styrka som du, tro´t eller ej just nu, faktiskt besitter inom dig :muscle:

//Noomi, som oxå lämnats över dagens utan vare sig tillstymmelse till försök eller förklaringar, men med samma “puss och jag älskar dig” för att sedan försvinna upp i intet och flytta in hos sin nya (numera X :smiling_imp::laughing::wink:)

1 gillning
7

Det är just det här som jag inte får ihop! Han hade ju inte tänkt att säga något utan blev avslöjad och tvungen att erkänna , och då gick det inte att ljuga mer! Några dagar senare hade vi en planerad utlandssemester bokad, så han hade såklsrt inte tänkt att det som skedde skulle ske. Det är det här som är så himla svårt att greppa. Nu är han med henne, men han hade lika gärna kunnat varit med oss båda om han inte blivit avslöjad vilket är helt galet! Mitt förnuft vet att det inte finns någon logisk förklaring, men det är klart att man fundera på vad som hände med mannan som man trodde att man kände utan och innan.

1 gillning
8

Jfjfj

9

Jag tror det är ganska vanligt att han vill “äta kakan och ha den kvar”.

Min man ville bo här, förvara alla sina saker här, ha en familj att visa upp för sina vänner och naturligtvis ha fri sex med sin fru. Samtidigt ville han vara så mycket som möjligt med sin nya kärlek, ha mycket sex med henne, äta hennes (enligt honom) fantastiska mat och få lugn och ro utan familj och barn.
Hon hade inte tid att vara med honom jämt, och hon bodde för trångt för att han skulle kunna flytta in med sina saker. För honom var det också mer praktiskt att ha vårt hem som bas när han jobbade.

Både han och hans nya var nöjda med hans dubbelliv (fast hon visste nog inte att vi fortfarande hade ett aktivt sexliv) och skulle säkert gärna fortsatt i många år på samma sätt. I stället avslöjade jag honom inför världen, och han blev tvungen att erkänna. I hans ögon var skilsmässan mitt fel. Han tycker det var jag som tvingade fram den.

10

Det du upplever nu är tyvärr vanligt! Som det verkar på det här stället så är det också vanligast att otroheten är med en kollega!
Jag håller med om att det är den där känslokylan och den totala frånvaron av deras konsekvensanalys som gör ondast! Dom beter sig på ett sätt som man aldrig kunnat tro om dom! Kanske inte ens dom själva? I början kanske dom skäms för sig själva för vad dom gör mot sin familj men när det eskalerar så är det precis som de muttrar som styr empatin i huvudet lossnar helt och hållet! Lögnerna flödar lättare, familjelivet blir tråkigt! Egenskaper dom tidigare uppskattat med dig blir passé och tråkigt! Allt som existerar är nuet! Efter ett tag så kommer det till en punkt där dom inte bryr sig längre heller!

Dom är klara med sin resa. Vi var ofrivilliga passagerare! Själv står vi där som fågelholkar och undrar vem det är som står där framför oss nu!

Vi hade planerat en resa till italien med två andra par under hela hennes affär. Alla (kanske även hon själv?) såg fram mot den. Ett par veckor innan det kom fram hade vi t om en italiensk middag här hemma hos oss där vi alla satt och planerade vad vi skulle göra i Rom!
Då hade redan hennes prassel lämnat sin sambo för henne och alla på hennes jobb visste om att dom knullade vid varje tillfälle dom fick! Ändå satt hon här hemma och planerade med våra vänner bara nån vecka innan avgång! En resa hon ju visste förmodligen aldrig skulle ske! Respekt för sin familj och vänner!!! Att vi kanske alla skulle få avboka var ju inte hennes bekymmer! Bara att köra standardfrasen till alla “jag är så ledsen att det blev som det blev”

Monster!

4 gillningar
11

Jag är gift med och lever tillsammans med en fantastisk kvinna. Förra året svek hon mig. Fick känslor för någon annan och agerade på de känslorna genom att vara otrogen. När det hela uppdagades så fortsatte lögnerna under en kortare tid. Men hon ångrade sig och ville att vi skulle försöka hitta tillbaka till varandra. Så vi kom båda fram till att enda sättet för att det ska kunna gå är att alla kort läggs på bordet och att vi kan prata öppet och ärligt med varandra om allt. Hon svek inte bara mig utan chockade även sig själv genom att svika sina ideal.

Sedan detta har vi gått i parterapi många gånger, jag har träffat psykolog enskilt, pratat med flera vänner om allt, läst böcker, sett föreläsningar och slitit ut skor efter timslånga promenader med min fru där vi försökt reda ut vad som hände och om det går att bygga något nytt i spillrorna av det vi förlorat. Kanske kommer vi lyckas med det. Kanske inte.

Tack vare att min fru ångrade sig har jag haft tillgång till en person som kunnat berätta öppet om allt kring sina tankar och ageranden kring otroheten och lögnerna kring det. Med den erfarenhet jag fått under den här tiden så är min uppfattning att det inte är så relevant att söka förklaring kring personlighetsstörning, 40-årskriser, fel i hjärnan, logiskt/ologiskt, eller huruvida personen är en idiot eller inte. Din man har agerat som han gjorde för att han är människa. Och det är svårt att vara människa.

Det som din man och min fru gjorde fel var att inte vara ärliga med att de fått känslor för någon annan. Hade de gjort det så hade man åtminstone haft något att utgå ifrån och kunna prata omkring. Visst hade det varit tungt att hantera att ens partner fått känslor för någon annan, men all den ohyggliga smärta som orsakas av otrohetssveket och lögnerna hade man åtminstone sluppit.

Tyvärr finns det generellt en uppfattning i vår kultur att det inte är ok att få känslor för någon annan när man lever i en monogam relation. Det är ren och skär idioti eftersom ingen människa kan styra över sina känslor. Hade vi bara kunnat vara öppna om det när det händer så skulle mycket lidande kunnat undvikas.

5 gillningar
12

Låter som du försöker bevisa och övertyga dig själv mest att hennes sk misstag är mänskligt och ingen biggie! We are only human!
Det är väl inte omöjligt att du har rätt. Människor begår misstag och de flesta lär dig av dem. Tyvärr finns det dom som låter exakt lika som din fru gör också. Som aaaaaldig ska göra om det igen! Som inte kunde förstå hur dom kunde göra så. Bara stanna så ska dom visa dig hur mycket dom älskar dig! Sen bara råkar det hända igen? :lying_face:
Men man är ju trots allt bara en människa!

2 gillningar
13

Jag tycker att min man är en stor feg och falsk idiot så enkelt är det! Jag fattar såklart att han inte har någon personlighets störning! Det var mest ur min egna frustration som jag skrev det! Jag fattar allt men ändå inte! Jag vill nog helt enkelt inte fatta. Min man förnekar inte att han är en idiot så där är vi överrens! Tack och lov har han varit så full av ångest och skam och gråtit som ett litet barn! Om han inte ens hade gjort det hade det förmodligen varit ännu värre! Han säger själv att hans tanke var att avsluta relationer med kollegan när semestern kom eftersom de inte skulle ses då! Ja ni hör ju hur sjukt det låter! Nu blev det inte så!

1 gillning
14

Sant. Men man styr över hur man agerar på sina känslor. Jag tror att i de allra flesta långa relationer så får man känslor för andra än sin partner. Men man väljer vad man ska göra med de känslorna. Om man tar det vidare eller om man backar ett steg. Det är ett val, och inte bara nåt som händer.

2 gillningar
15

Jag tycker det ser ut som om du utsatte din man för mycket hård känslomässig press när han ville skiljas. Han klarade inte av att stå för sitt beslut utan vek sig för din vilja, men det var inte tillräckligt i längden.

16

mm, sen kanske det var lite bekvämt också? Fri sex med en nykär fru och en spännande kollega emellanåt!

1 gillning
17

Just den frågan är en av de viktigaste som jag försökt få svar på under hela den här processen. Och jag spenderar fortfarande mycket tankekraft kring det utan att ha lyckats komma i mål. Vad är risken för att hon kommer göra det igen? Och det är tyvärr inte lätt att få ett klart svar. Försök få en psykolog att röra sig i termer kring sannolikhet. Det går inte :grinning:

Tidigare i mitt liv har jag varit i ett förhållande med en kvinna som gick från famn till famn. Hon hade en historia av att lämna sin nuvarande partner för någon annan. Det var hennes modus operandi. Givetvis gick jag samma väg till mötes. Men jag var ung och korkad på den tiden (nu är jag inte ung längre) så jag förstod inte bättre. Min nuvarande fru som jag känt länge och varit gift med i många år har inte samma historik. Hon har aldrig tidigare i sitt liv gjort något sånt här. Och jag antar att det får räknas in på plussidan i ekvationen. Men helt säker kan jag aldrig bli, utan det får ändå bli någon form av chansning där jag isåfall tar risken att det händer igen. Å andra sidan så vad är alternativet? Om jag inte vill leva ensam resten av livet så skulle jag ju ändå ta precis samma risk med nästa kvinna jag träffar eller hur.

3 gillningar
18

Instämmer. Det är alltid ett medvetet val dessa otrogna personer fattar. Det jag inte lyckades få fram är att jag tror att det hos många människor finns en oförståelse för detta - alltså hur hanterar man att det uppstår känslor för någon annan när man redan är i en relation. Eftersom det i vårt samhälle finns en uppfattning att det absolut inte är ok att få känslor för någon annan när man redan är i en relation - då är det kanske heller inte så lätt att vara öppen med det med sin partner när det väl händer. Om man inte har några verktyg eller förståelse för hur man ska agera i en så situation så är det större risk att det blir fel.

19

Jag funderar på om man alltid måste berätta att man blivit intresserad av någon annan om man ändå bestämt sig för att man inte tänker agera på det. Är inte risken att det blir en större sak än vad det skulle behöva bli om man berättar?
Jag har aldrig varit otrogen (28-årigt förhållande), men jag har blivit intresserad eller t o m väldigt intresserad av andra personer vid ett par tillfällen under åren. Men eftersom jag var helt klar på att jag då ville vara kvar i mitt förhållande så valde jag att inte agera på det och berättade inte något för min dåvarande man.

5 gillningar
20

Tjaa… för min personliga del, så är svaret på den frågan nej. Man måste inte berätta allt som man känner inom sig. Men går det bortom ett flyktigt initialt “intresse” för en annan person, något som uppfyller ens tankar närmast 24/7 och som eskalerar så är det en annan sak. Att berätta eventuellt(?) betydelselösa, men inte desto mindre sårande och ffa. tvivelskapande, intryck man för en sekund fått finns det noll anledning att göra. Man ska inte berätta för att såra bara för att därigenom söka sig egen bekräftelse hos sin partner på att den är den rätta och att man själv är rätt för henom. Det är också hänsynslöst.

Jag tänker att om man är nöjd och tillfredsställd i och med sin relation och sin partner så blir man varken romantiskt eller sexuellt intresserad av någon annan. Inte mer än att man objektivt kan finna en annan person attraktiv eller intressant, rolig etc. Men får man ett personligt, emotionellt, sexuellt “intresse” (för här handlar det nog om hur man definierar ordet intresse) så har det gått för långt. Det man isf bör göra, tycker jag, är att öppna sina egna ögon för varför det ens händer inom en. Om det snarare är ett symptom, än att den personen nu som av en händelse råkade vara planetens mest intressanta människa. Vilket den ju med all sannolikt inte är.

Gör man det, istället för att gömma sig bakom idéerna om att det är “mänskligt”, vi är “bara” (inte så bara faktiskt, tvärtom) människor, det är ofrånkomligt i längre relationer etc. etc. och tar tag i sig själv och sin relation så finns det goda chanser att det kan visa sig vara antingen ett engångs-“intresse” eller så början till slutet. Men oavsett målet, så börjar den resan inom en själv.

Så vad betyder “intresse” för dig egentligen?

5 gillningar