Ännu fler tankar idag…
Det känns som att ju längre tiden går, ju mer vänder jag på det till att jag känner mig så oerhört sviken och ensam just nu.
Var vår kärlek inte starkare än så här? Att allt som krävdes för att det skulle kunna ta slut var en epidemi som fick mig att jobba hemma och som i sin tur ledde till att jag blev bekväm av mig. Att barnen går in i någon sorts 7 och 5 års trots och är allmänt jobbiga var och varannan dag? Att hon inte gillar sitt jobb? Jag trodde iaf vår kärlek skulle övervinna det mesta, iaf såna här vardagliga problem.
Vi är ju tillsammans och försöker. Men glimten i hennes ögon är borta typ 90% av dagen. Inte för att den var där 100% av dagen innan heller men den fanns där iaf.
Man känner sig mest jobbig och i vägen då jag är ledsen inombords för att mitt livs kärlek kanske försvinner. När man försöker hitta på något tillsammans eller vara lite romantisk så blir man bara besviken. Idag är det 8 år sedan vi bestämde oss för att bli sambos. Det såg jag på Facebook. Delade inlägget min fru skrev med henne, man fick bara en glad smiley tillbaka. Vet inte vad jag förvänta mig, men något mer kanske. På den tiden var vi oövervinnliga tillsammans. Jag och hon mot resten liksom. Så har det varit. Bröllopet var inte så länge sen heller. Tills döden skiljer oss åt. Jo tjena. Tunga ord att lova men som man bara kan kasta bort vid en (tillfällig) svacka. Kanske jag som tänker för lätt på det, men nog har Corona påverkat oss alla. Att få en äktenskaplig kris mitt i detta är väl inte så konstigt egentligen med lite distans till det? Allt har ju faktiskt varit på topp fram tills nu. Fram tills jag börja jobba hemifrån.
Var är min fru som alltid stått vid min sida? Varför vill hon inte finnas vid min sida nu när jag går igenom mitt livs tuffaste period. Varför säger hon bara jag vill inte prata när jag närmar mig ämnet?
Jag har iaf sagt till mig själv att jag kommer bara klara denna limbon fram tills efter sommaren. Man vet ju inte om känslorna kommer tillbaka under sommaren när vi kan vara ute mer och göra fler utflykter. Men ändras inget till efter semestern så är det hejdå iallafall från min sida. Det känns ändå tryggt.
Hon pratar ganska mycket med en tjejkompis som varit i samma sits. Det känns både bra och dåligt. Bra att då får hon råd och hon ser att det kan fungera igen. Dåligt då det känns som hennes kompis vet mer än vad jag vet. Hennes kompis vet mer om hur MITT liv kanske ser ut snart än vad jag gör.
Blir galen.