Min fru vill kanske skiljas

JoP85 · 7 Februari 2021 19:55

Mycket bra skrivet! Jag kan inte säga jag är säker på varken det ena eller andra hållet när det gäller om min fru verkligen har ett genuint intresse av att rädda allt eller som det är att hon inte riktigt vågar ta steget.

Onsdag blir en lite ödesdag för oss kan jag lova. På tisdag hade vi bokat padel med ett annat par, dom är ganska speciella, speciellt tjejen, så min fru tyckte vi skulle avboka pga det. För hon orkar inte med dom. Fine by me. Nu kommer det spännande, för på onsdagen, alltså dagen direkt efter, så har hon också padel bokat med samma par, bara det att hennes partner är en annan tjejkompis och inte jag då. Jag kan säga som så här: avbokar hon inte den också pga hennes anledning att boka matchen där vi skulle spela, ja då ger jag upp. Där kommer ditt tankesätt in i bilden Trassel. Vill hon inte vara med mig, så behöver hon inte. Jag tänker inte kämpa för att hon ska vilja vara med mig. Det ska hon känna naturligt.

JoP85 · 7 Februari 2021 19:56

Tack Kasai. Dina ord är alltid kloka. Men du och Trassel har helt rätt. Jag ska ju förbättra mig, eftersom jag gått ner mig lite senaste året, men det ska dels vara hållbart och det ska ju vara jag. Jag ska inte försöka vara någon annan.

Tyvärr så vill jag ju ha henne lika mycket som innan.

JoP85 · 8 Februari 2021 07:27

Ännu fler tankar idag…

Det känns som att ju längre tiden går, ju mer vänder jag på det till att jag känner mig så oerhört sviken och ensam just nu.

Var vår kärlek inte starkare än så här? Att allt som krävdes för att det skulle kunna ta slut var en epidemi som fick mig att jobba hemma och som i sin tur ledde till att jag blev bekväm av mig. Att barnen går in i någon sorts 7 och 5 års trots och är allmänt jobbiga var och varannan dag? Att hon inte gillar sitt jobb? Jag trodde iaf vår kärlek skulle övervinna det mesta, iaf såna här vardagliga problem.

Vi är ju tillsammans och försöker. Men glimten i hennes ögon är borta typ 90% av dagen. Inte för att den var där 100% av dagen innan heller men den fanns där iaf.

Man känner sig mest jobbig och i vägen då jag är ledsen inombords för att mitt livs kärlek kanske försvinner. När man försöker hitta på något tillsammans eller vara lite romantisk så blir man bara besviken. Idag är det 8 år sedan vi bestämde oss för att bli sambos. Det såg jag på Facebook. Delade inlägget min fru skrev med henne, man fick bara en glad smiley tillbaka. Vet inte vad jag förvänta mig, men något mer kanske. På den tiden var vi oövervinnliga tillsammans. Jag och hon mot resten liksom. Så har det varit. Bröllopet var inte så länge sen heller. Tills döden skiljer oss åt. Jo tjena. Tunga ord att lova men som man bara kan kasta bort vid en (tillfällig) svacka. Kanske jag som tänker för lätt på det, men nog har Corona påverkat oss alla. Att få en äktenskaplig kris mitt i detta är väl inte så konstigt egentligen med lite distans till det? Allt har ju faktiskt varit på topp fram tills nu. Fram tills jag börja jobba hemifrån.

Var är min fru som alltid stått vid min sida? Varför vill hon inte finnas vid min sida nu när jag går igenom mitt livs tuffaste period. Varför säger hon bara jag vill inte prata när jag närmar mig ämnet?

Jag har iaf sagt till mig själv att jag kommer bara klara denna limbon fram tills efter sommaren. Man vet ju inte om känslorna kommer tillbaka under sommaren när vi kan vara ute mer och göra fler utflykter. Men ändras inget till efter semestern så är det hejdå iallafall från min sida. Det känns ändå tryggt.

Hon pratar ganska mycket med en tjejkompis som varit i samma sits. Det känns både bra och dåligt. Bra att då får hon råd och hon ser att det kan fungera igen. Dåligt då det känns som hennes kompis vet mer än vad jag vet. Hennes kompis vet mer om hur MITT liv kanske ser ut snart än vad jag gör.

Blir galen.

Nimue · 8 Februari 2021 07:47

Fast att hon ska prata om saken tycker jag faktiskt du kan begära, kanske inte närsomhelst eller hursomhelst med någon gång. Hon väntar till parterapin med det eller har jag missförstått den saken?

I så fall skulle jag väl spontant säga att det hon har att säga, om ni ska prata, är saker som hon av någon anledningen inte känner det hanterligt att prata om i enrum utan känner ett starkt behov av att ha en tredje part med när det sker. Det är enda förklaringen jag kan se att hon skulle vägra i sten att diskutera situationen tills ni kommit till rådgivningen.

JoP85 · 8 Februari 2021 07:50

Njae, vi pratade första veckan typ. Sen ville hon inte mer. Så 2 veckor nu när hon inte velat prata om det. Och ytterligare en som kommer då parrådgivningen är på måndag nästa vecka. Hon vill inte älta det för hon är rädd att det kommer göra att hon stänger sig ännu mer och drar sig tillbaka.

Vi är två olika personer där tyvärr. Jag löser alltid problem genom diskussion och konfrontation till exempel. Min fru är den som gärna blir tyst och inte vill tänka så mycket på det.

Nimue · 8 Februari 2021 08:01

Ok, men då tänker jag att det kanske är något i hur “diskussion och konfrontation” funkar mellan er när ni ska prata om saker som gör att hon känner att hon behöver ha en tredje part med för att samtalet ska bli konstruktivt.

Det är ändå positivt, för andra tänkbara skäl att vilja ha tredje part i rummet när man ska kläcka något hade ju varit att det är så att hon bestämt sig för skilsmässa eller varit otrogen.

Sen förstår jag ju henne att hon helt enkelt kanske inte kan ge dig de svaren du vill ha. Hennes känslor har inte hunnit ändras så mycket och hon vet ännu inte om de förändringar som skett är varaktiga, att då ösa på med bekräftelse och kärleskförklaringar när hon egentligen fortfarande har halva foten ur relationen blir ju att föra dig bakom ljuset. Men det går förstås också att förstå dig att du har hela huvudet i spinn över detta och inte rimligtvis kan gå runt och bete dig “normalt” och “inte oroa dig” som situationen ser ut.

Men skulle du alltså föredra att hon aldrig nämnt att hon funderade på skilsmässa innan hon fattat ett slutgiltigt beslut att gå?

Skipper · 8 Februari 2021 10:55

Joppe Joppe, @JoP85 en shitty sits du hamnat i.

Det är bra att du skriver här, man behöver skriva, argumentera, se och förfina sina argument och tankar.

Forat är fullt av människor som gått igenom liknande kval och kriser. Du kan och kommer att få många råd. Inte alla kommer att säga samma sak. Upp till dig att välja din vägledning.

Jag ser att du hoppar mellan fullkomlig förtvivlan och försök till självständighet.

För många av oss är tryggheten viktig men än viktigare ibland att inget förändras?

Vad är viktigt på riktigt för dig?

Ibland är kärleken så stark att det inte finns några alternativ, känns så stark att det inte finns några alternativ. Kärleken kan vara stark, men det finns alltid alternativ.

Om du är tillsammans med en tjej som har huvudet hyggligt på skaft så vet hon när hon yttrar sin tveksamhet att förhållandet kommer att påverkas. Hon har tänkt över detta och kommit fram till att det är rimligt att även du får veta detta.

Nu vet du.

På sätt och vis, om hon är på väg bort så har hon öppnat locket till asken, nu avvaktar hon sin och ffa din reaktion på detta. Det går inte att stressa fram, det går inte att diskutera sig till en lösning. Det går inte att tråna sig fram till ny förälskelse. Jag tycker mig se att hon inte är säker på sikt, men tvingar du henne att svara idag så väljer hon att lämna. Mycket beroende på hur ni haft det senaste året.

Ja, hon snackar sannolikt dagligen med sin anförvant.

Ja, nu vet denna anförvant mycket mer om din tänkta framtid än du själv.

Ditt beslut att ge henne fram till sommaren, i en period när du skriver inlägg med ny riktning flera gånger per dygn känns inte rimligt omän klokt.
Dina tankar hoppar hit och dit.
Du har inte förmågan att se vad som är viktigt och hålla ett långsiktigt fokus på detta just nu, tror jag.

Ju mer tid då lägger på att tolka omtolka, fantisera och övertolka vad hon gör eller inte ju längre från en trygg, stabil attraktiv partner kommer du.

Det är en sak att sörja det som inte blev.
En annan sämre sak att ömka sig själv. Det hjälper inte ett dugg.

OM jag vore du skulle jag efter de inledande veckorna av förvirring, förnekelse, förhoppningar och fruktansvärda fantasier sätta mig ner och överblicka det praktiska. Inte fantisera och inte hålla på att analanalysera vart enda litet allt som görs eller inte.

Ok, risken är att vi kommer att gå isär. Jag VILL det inte men förstår att jag inte kan tvinga henne att vilja stanna med mig.

Den som blir kvar med mig vid ett sannolikt uppbrott är jag. Vem är jag, vad vill jag stå för, hur ska jag se till att JAG är förberedd för vad som komma ska. Vare sig vi stannar eller går isär.

Vad är viktigt för dig? Vad vill du börja med, sluta med, förbättra eller förändra i ditt beteende, din vardag och dina val?

HON är inte din nyckel till ditt liv. DU är nyckeln till ditt liv. Ditt liv blir som du vill att det ska bli, vill i bemärkelsen att du ser till att de saker du kan se till händer händer.

Saker utanför din påverkan är bara att släppa. Tänk igenom scenariot så du har mental beredskap men fantisera inte.

Ska du få henne att vilja stanna och eller se till att du själv är förberedd på en separation så måste du förbereda dig på en separation och den du vill vara efter separationen.

För det är ju så att även efter en separation ska du vara allt i ditt liv förutom just hennes kille.

Men allt annat finns kvar och kommer att kräva mer av dig men också kunna ge dig mer om du bara är förberedd.

Börja preppa!

JoP85 · 15 Februari 2021 13:09

Tog en liten paus härifrån. Märkte att ju mer jag läste här destu mer ställde jag mig själv in på skilsmässa trots att hjälpen man får härifrån är bra.

Gått cirka en vecka sedan nu jag skrev här. En riktigt bra vecka och vi var på parmiddag i lördags hos bekanta som också har barn. Vi gav varandra lite presenter igår på alla hjärtans dag och hon bakade tårta och vi firade som en familj. Inget speciellt annars då det är den veckan, men närheten har också kommit tillbaka. Hon kan komma och ge mig jättekyssar precis som förr i tiden och hon frågade mig igår söndags om jag tycker det känns bättre mellan oss. Jag bara absolut. Och hon sa att de tycker hon också och att känslorna börjar hitta tillbaka. Hon vill även börja planera för framtiden med att kanske köpa nytt hus osv men att vi ska avvakta lite till.

Var på familjerådgivningen idag och det gick också bra. Skönt att få en opartisk röst som sa mycket rätt och med bra input. Beskrev bra vad vi har gått igenom genom att läsa mellan raderna. Hon läste in att min fru var ledsen, och då beskrev min fru allting med missfallet, jobb osv och det var inte konstigt hon verkar nere då sa rådgivaren. Sedan poängterade hon även att även om det känns bra just nu och att känslor kommer tillbaka, så är det fortfarande inte stabilt utan vi måste fortsätta som vi gör och inte bli bekväma för det är en del jobb kvar.

Men ändock, skönt att höra på min fru att hon ser en framtid tillsammans igen, att hon tittar på hus vi kan köpa, att hon pratar om oss som “vi” igen, att hon kommer och kysser mig med mera!

Just nu känns allt bra! Men där är ändå den 5% av kroppen som vet om att vi inte är i mål ännu, att det finns risker. Men jag får förtränga dom. Så länge vi försöker så kommer vi klara detta

Rulle · 15 Februari 2021 13:14

Toppen.
Viktigt att uppvakta och visa att man aktivt vill välja varandra och bekräfta varandra.

JoP85 · 15 Februari 2021 13:16

Precis! Det är en stor lärdom för mig av detta. Ska hitta en bra balans framöver att visa min kärlek för min fru och familj utan att kväva dom

Ska inte ta dom för givet mer.

Villebussen · 15 Februari 2021 14:41

Förstår dig fullt…jag gör också paus för ibland tar det för mkt energi än att det ger, så det är bra att vara uppmärksam på det också, lyssna på sig själv. I slutändan är det bara du och dina känslor som är det viktiga inte vad andra säger och tycker.

Låter verkligen som ni är på rätt väg…all lycka till er.

Buenita · 16 Februari 2021 18:58

Glad för din skull! Det är en hårfin balans med att kunna prata av sig samtidigt som man fokuserar på det positiva. Ibland måste vi få ur oss all oro men därefter är det minst lika viktigt att fylla på med god energi. Så satsa på att vara i stunden och njuta av att det känns bra!

JoP85 · 18 Februari 2021 19:13

Livet är allt märkligt.

Allt har gått så himla bra. Alltså verkligen. Men idag är jag nere på noll än en gång.

Vi har nog blivit sjuka i Covid-19 men inte nog med det, men idag var min födelsedag. Igår var min fru lite smådålig, precis som jag, men hon däckade kl 19 så jag gav henne friheten att sova från då till hon vaknade. Jag la barnen sen tittade jag på fotboll en stund innan det var dags för mig att sova. Sov som en stock… fram till kl 6…

Då skulle min fru sjuka sig men hennes telefon fungerade inte. Pga en obetald faktura som var mitt fel då hon skickat en påminnelse faktura i en bild via facebook för ett tag sedan. Detta hade jag nog bara tänkt att det gör jag när jag kommer hem för då var jag på jobbet. Blev iaf världens liv och “tack så jävla mycket du gör vad jag ber dig om”. Ingen självdistans själv att hon kan betala den själv? Det är 2021, alla bör kunna använda en internetbank. Slutade med att hon sa, med ryggen vänd och liggande på sidan “Grattis på födelsedagen iaf”. Så sjukt irriterat och ointresserad.

Så har väl dagen varit från dess. Upp och ner. Barnen går också hemma pga vi väntar på våra Covid test och hon totalt tappade humöret på dom också. Slutade med att jag bröt ihop igen (varför…) då jag verkligen känt att vi tagit steg framåt men att vi nu tog steg tillbaka.

Men annars har det varit ett totalt ointresse från hennes sida att det är min födelsedag. Hon är ändå så pass kry att hon kan röra sig fritt osv. Mest lite ont i kroppen och förkyld är hennes symptom.

Jag vet inte. Detta känns så tufft. Vi var eniga om häromdagen att det har börjat komma en gnista igen, sen idag så är hon på en annan fot. Nu är det mer “Det är tråkigt med såna här dagar, då vill jag ge upp”. Min känsla är mest att det ska inte mycket till för att det ska bli en dålig dag. Jag behöver inte ens vara ansvarig för det heller. Och just nu, i mitt sinneslag, har jag svårt att bearbeta att hon kan vara irriterad osv utan att det anspelar på vårt förhållande.

JoP85 · 18 Februari 2021 19:44

Börjat fundera om det är värt det. Jag vill bara fly från henne ibland. För ibland behandlar hon mig sjukt orättvist. Men vi har ju barn. Jag är inte gjord för denna ovissheten… Att ena dagen känns allt bra och vi enas om att gnistan är tillbaka, bara för att nästa dag blir som denna och jag blir nerbruten igen liksom. Varje gång det känns bra så blir fallet ner lika långt igen.

Nimue · 18 Februari 2021 19:49

Det är väl antagligen för att livet blev lite jobbigare igen när ni blev sjuka och barnen skulle vara hemma som hon trillade tillbaka i att ert liv tillsammans inte funkar? Men ja, det går ju inte an att du ska gå på äggskal för att vid minsta motgång (mestadels beroende på andra saker än dig) så vänder hon på det sättet.

JoP85 · 18 Februari 2021 20:10

Det hoppas jag ju inte Vilken småbarnsfamilj som sitter inlåsta pga Covid har inte tuffa dagar. Men dagar som denna får iallafall mig att känna att meh, är det värt det? Kanske bäst att dra av plåstret så får man bryta ihop lite och sen får det bli vad det blir. Där finns andra fantastiska människor där ute som har småbarn och precis som jag vill hitta en partner mellan 30-40. Livet slutar inte bara för det tar slut med min fru.

Sen är jag ganska säker hon ångrat sig ganska snabbt när jag försvinner från hennes liv. Jag tror hon tar mig lite för givet och nog inte riktigt förstår hur bra hon har det med mig. Inte för att låta kaxig

JoP85 · 21 Februari 2021 11:05

Vi har ändå haft bra dagar nu trots vi är i karantän pga Coronan. Barnen klättrar på väggarna men vi spelar sällskapsspel, tittat på talang/melo och bara umgåtts. När vi gör det är allt bra och vi passar bra tillsammans. Jag får kyssar med jämna mellanrum osv.

Jag förstår bara inte varför hon fortfarande är på spåret att det “kanske” inte blir bra. Hon medger ju samtidigt att det blivit bättre och att en liten gnista har kommit tillbaka.

Det känns nu på senare tid, trots allt, att jag kanske inte är ensam om att försöka få hennes känslor. Eller så är det som vi varit inne på tidigare att hon är i någon liten depression eller kris just nu. Jag tycker en del saker har ändrats med henne som kanske tyder på det och med tanke på allt som hänt är det inte omöjligt heller.

Vi kommer ju vara i karantän minst nästa vecka så jag hoppas ju att det kommer fortsätta gå smidigt. Tänk så är det Coronan som gör att vi hittar tillbaka?

Buenita · 21 Februari 2021 11:41

Vad härligt att det blivit bra dagar! Glad för din skull! Vill tipsa om att försöka ha så mycket fokus på dig själv som det bara går, det är attraktivt! Du skapar mer intresse hos henne när du koncentrerar dig på dig själv och hur du kan ha roligt/kul i situationen just nu.

Jag har varit i din frus situation och upplevde det som ganska jobbigt att konstant vara i mitt ex fokus. Han frågade mycket om hur det känns, hur jag mådde, hur det kändes med förhållandet osv. Det blev som att leva i ett fönster. Nu tror jag inte att du gör på det viset men tänkte att det kan vara nyttigt att få förståelse för den andra sidan.

Hoppas på fortsatt bra dagar!

JoP85 · 21 Februari 2021 16:32

Tack

Absolut. Nu när det ändå gått en månad sen chocken så har jag lättare att ge henne utrymme. Det känns inte längre som att om jag inte är med henne så glider vi ifrån varandra, utan det känns bra och även jag har kunnat återgå till gamla saker jag tyckte om innan chocken kom. Tankarna älter inte mer på samma sätt.

Det ska nog gå bra.

Igår berättade hon att vissa dagar vill hon inte leva för det är så tufft på hennes jobb och där finns några stycken som pratar skit om henne. Detta har jag vetat om men inte hur pass hopplöst min fru kände inombords.

Någonstans känner jag att jag är såklart del av allt som hänt, men ju mer hon öppnar sig om annat så känns det som att jag verkligen är den minsta anledningen till sitsen hon är i nu. Det betyder dock inte att jag inte fortfarande ska vara min bästa version för det ska jag.

JoP85 · 22 Februari 2021 09:01

Jag börjar även känna att nu, vi har möte nr 2 med familjerådgivningen 9e mars, att någonstans i april får det vara nog. Då vill jag ha klart besked från min fru att antingen ser hon att detta kommer att räddas, eller så vacklar hon kanske fortfarande och säger att hon hoppas. I fallet med att hon bara säger att hon hoppas, ja då blir det tråkigt. Då kommer jag säga att jag inte orkar mer av detta. Jag tycker vi har det bra, från min sida har där kommit en ny gnista osv men jag kan inte ständigt gå och tänka. Jag vill kunna slappna av.

I april har det ändå gått ca 3 månader sedan hon släppte bomben. Det bör vara tillräcklig tid för henne att iaf veta var detta kommer leda. Det har gått 6 månader (november-december) sedan hennes känslor började svalna. Så är hon fortfarande osäker då men att hon hoppas, ja då måste jag gå vidare.

Det sjuka är att i hennes ögon syns det hon älskar mig. Hon söker närhet. Hon kysser mig. Hon visar hon vill vara med mig. Vi har också riktigt roligt tillsammans just nu. Eller så är jag fruktansvärt dålig att läsa henne men det tror jag inte, vi har ju levt med varandra i 8 år.

Tyvärr därför jag ibland nu kan börja känna att hon fortfarande älskar mig, men att hon kanske har en annan i tanken också där tanken kittlar. Jag vet inte. Hjärnspöken som kommer.

Men april får iaf vara en månad som avgör lite. Antingen känner hon då att detta verkligen går åt rätt håll och hon känner att det kommer bli bra, eller så gör hon inte det, och då får jag riva av plåstrena.