Du har det oerhört jobbigt just nu. Den där upplevda obalansen - att du är utlämnad till din frus beslut och att hon sitter med hela makten över ditt liv - kan ta kål på vem som helst.
Jag tror det är därför du tänker i banorna av att det vore bättre med ett uppbrott, för då får du åtminstone tillbaka makten över dig själv.
Några råd kan jag inte ge, eftersom alla relationer ser så olika ut och man kämpar med olika saker. Men ett perspektiv ska du få. Jag personligen har bestämt mig för att aldrig mer stanna i en relation där min partner är osäker på oss. På mig.
Massor av motgångar kan jag ta. Jag kan stötta in absurdum. Jag kan bära min partner i åratal. Men aldrig mer kommer jag kämpa för att övertyga en man om att han ska älska mig och välja mig. Jag kommer aldrig ägna tid åt att sälja in mig själv för att få en man att förstå att jag är värd att behålla.
Det är den sortens svacka som jag personligen inte tänker genomlida. Om han får ett behov att “fundera på vad han egentligen känner för mig” - då kommer han få fundera ensam. Jag kommer inte stanna och serva honom medan han funderar. Hellre bryter jag upp direkt, och så får var och en grubbla på sitt håll om man vill försöka bygga upp något nytt igen.
Men det är en avvägning, en svår sådan. För mig är det en nyansskillnad om han har ett tydligt syfte att verkligen rädda relationen och ser det som ett fullt uppnåeligt mål, eller om han mest vill flagga för att han börjar tröttna och vill göra en smidig sorti.
Nu tänker jag lite fritt, men jag tror att det för min del handlar om hur mycket samarbete som finns i krisen. Drar vi åt samma håll? Når vi fram till varandra? Är det en gemensam kamp, eller kämpar vi innerst inne mot varandra? Är fighten ett uttryck för vår obändiga lojalitet för varandra, eller går den mest ut på att bevisa något?
Inga enkla frågor precis.