Usch.
Kaos på morgonen. Minsta sonen var totalt omöjlig. Slutade med att min fru höjer rösten mot mig då hon ansåg jag inte hantera situationen rätt. Jag bryter sakta men säkert ihop. Tårarna kommer och det känns så mycket starkare än innan. När hon höjer rösten mot mig för något jag inte kunnat rå för, så känns det långt ifrån att vi har det bra.
Hon märker jag är ledsen och kramar mig men vad hjälper det. Jag öppnar mitt hjärta lite och beskriver att just nu är det väldigt svårt för mig även om vi går på rätt väg. Jag kan förlora min livs kärlek. Det är så mycket som står på spel. Jag vill inte tänka. Jag vill inte prata om det. Men jag kan inte hålla tillbaka känslorna mer när dom väl kommer. I 3 veckor har jag gått och tänkt på detta.
Min fru som varit min bästa vän vill inte prata om det mer. Jag som alltid trodde hon skulle finnas där, men det verkar bara vara skitsnack. Medans jag pratar och tårarna rinner så lyssnar hon men säger ingenting tillbaka direkt. Bara att vi får ta dag för dag.
Jag blir galen. Vill bort härifrån någon dag. Sa även att innan har man känt sig som den viktigaste i hennes liv, men att man nu är reserv bakom träning, barn och allt annat. Enligt henne kan jag inte tänka så och komma med egna slutsatser för det stämmer inte. Jag kan köpa det, men 3 veckor under hög stress och press samt så mycket som står på spel. Jag orkar snart inte mer. Dagar känns bra och man mår okej, men det gnager ändå i bakhuvudet att nej, detta kanske tar slut.
Idag hade det känts som en befrielse om det tog slut. Att hon tog sina saker och flyttade ut. Jag stannar i huset. Då hade jag kunnat fokusera på att hela mig själv och gå vidare. Nu är det ett ständigt hopp mellan optimism och pessimism.
Ser fram emot näst nästa helg. Ska vara hos kompis fre-sön. Ska stänga av telefonen. Ska inte prata med henne på tre dagar. Ska testa hur det känns för mig själv. Men vill även hon ska inse vad hon kommer sakna. På något sätt tror jag hon hade kommit krypande tillbaka kort efter om vi skilt oss. Hon uppskattar nog inte riktigt vad vi har.