Det kanske är nån på jobbet? Dra inga förhastade slutsatser av det men det kan vara möjligt. Har hon blivit mer intresserad av kläder och fixa till sig? Sitter med telefonen?
Lite fundersam över parterapin. Men hur duktig är hon på att kommunicera normalt sett?
Eller så är det att hennes nya jobb fått henne att fundera över livet? Hon kanske kommit in i den klassiska ”halva livet har gått, var det här allt”.
Som @Tailor skriver: egentid, dejter, lyssna aktivt.
Lev! Det brukar smitta av sig. Med det menar jag att man kan aldrig begära att nån annan ändrar och jobbar på sitt beteende. Men man kan jobba med sig själv och föregå med gott exempel.
Jag har varit den som lämnat de flesta förhållanden men aldrig för ngn annan. Antingen har vi inte fått relationen att fungera trots parterapi och samtal el så har jag inte mått bra i förhållandet. Med det sagt vill jag förvarna att du inte tar händelserna i förväg.
Jag hade börjat som @Tailor skriver prata med henne, lyssna, ställ många frågor och skapa en genuint nyfiken stämning där hon känner sig trygg med att du bara lyssnar (och inte förklarar/reagerar). Det är också ett ypperligt tillfälle att visa att du bryr dig om henne och er och känns tillfället rätt föreslå terapi.
Du ska förstås fråga om de finns ngn annan men jag tror att du oavsett var ni landar behöver för din egen del förstå vad hon tänker och varför.
Även om du “tar dealen” så kan det vara bra att du själv lägger till vad DU behöver till den dealen. Du kan inte gå och må så dåligt som du gör. Terapi för er båda eller åtminstone för dig själv rekommenderar jag starkt. Och sen att du faktiskt frågar henne vad hon menar med dealen hon ger. Vad innebär att “köra på under sommaren”? Göra allt som vanligt? Det funkar liksom inte att sitta still i en båt som tar in vatten, man måste agera. Vad har hon för plan ? Vad vill hon att NI ska göra?
Ibland när man läser hur folk ska låta tiden gå lite och se vad som händer och samtidigt inte vill gå i terapi så får jag en känsla av att man inte gör något aktivt för att förändra sin situation utan förväntar sig att något ska ske av sig själv.
Även om det är jobbigt, våga prata om kärnfrågan. Låt inte elefanten i rummet bli en gigantisk en.
Hur menar du att det där “köra på under sommaren” skulle läggas upp?
Fortsätta leva tillsammans och jobba på relationen båda två 24/7 i princip?
Eller leva på var sitt håll och där och då vanka runt och fundera och “känna efter”?
Det förstnämnda har du inget att förlora på under förutsättning att ni båda visar lika tydlig vilja och comittment till att jobba på er gemensamma relation och där ingår familjerådgivningen som en ganska självklar del.
Det sistnämnda tror jag inte ett smack på, då är det något/någon annan som ska provas på och känna sig för med
Du har fått många kloka råd.
Jag vill skicka med dig ett par artiklar som för mig beskriver hur många kvinnor funkar.
Sedan vill jag också säga att ni förmodligen behöver söka professionell hjälp, kanske även för att båda ska känna att det finns ett commitment att få det bättre. Ni måste välja det, båda två.
Men främst måste ni få till en förändring mellan er för annars kommer inget att bli bättre.
Albert Einstein: The definition of insanity is doing the same thing over and over and expecting different results.
Mitt sista råd är att man inte kan bli någon annan. Visst kan man anstränga sig, men det måste också ligga i ens egen natur och intresse att göra mer/vara på något annat sätt, annars blir det ingen varaktig förändring. Man måste också vara sann mot sig själv inte bara slå knut på sig för att leva upp till någon annans krav/förväntningar. Båda måste vilja investera i relationen.
Hon jobbar i en kvinno donerande bransch så det finns inte så många män i hennes närhet på jobbet. (Vad hon har berättat iallfall)
Hon arbetar som samordnare på ett boende för att vara exakt.
Hon har alltid under våran tid ihop klätt sig väldigt snyggt o stiligt. Både på jobb o privat. Träna har hon alltid gjort under våra år ihop.
Visst kan jag ibland reagerar på mobilen men känns även som jag kan vara paranoid ang det. Svårt att känna en skillnad när man är så övertänker allt.
Men jag tror stort på att det är det du skriver om att (halva livet har gått, var detta allt) den känslan är helt klart jobbigt att gå runt med. Men nånstans så kan jag känna att så känner vi väl alla till o från. Man kan ju inte leva bland molnen 24/7. Ett dröm senario absolut men kan vara svårt o nå hela tiden.
Men jag ska ha fått samtals tid genom Företagshälsan nu, men jag är inne på det du o tailer skriver.
Jag ska försöka var den bästa av mig själv. Göra saker själv, göra saker med min dotter, och försöka vara så glad jag kan i denna tid. Så det kan smitta av sig mer mellan oss. Även gällande frun med aktiviteter. Vi var faktiskt o körde ett pass på korpen igår ihop. Det var både roligt o skönt!
Jag känner att tar vi den vägen så är det mycket kommunicera o vara öppen som gäller. Prata mycket om vad vi båda önskar av livet och oss som par. Köra på som vanligt är inte ett alternativ för mig. Det var ändå det ”vanliga” som har tagit oss där vi är idag…
Tror inte jag kommer acceptera nån annan lösning, för mig så är det inte intressant att flytta isär för att känna efter. Då bryter jag heller ihop och försöker ta mig tillbaka i livet själv.
Jag personligen har sökt samtalsstöd genom mitt arbete, så där är jag på gång för att kunna jobba med mina tankar och jobbigheter på denna resa.
Inget jag kommer berätta för mig fru att jag går på. Detta gör jag för min egen skull för att fungera både på jobbet samt i hemmet.
Vad bra att du har tydliga mål på vad du behöver. Bra att du har sökt samtalsstöd. Personligen hade jag berättat för min partner om det för jag gillar inte att ha några hemligheter men det är så jag fungerar.
Jag vet precis vad du går igenom. Min man slängde en sådan bomb i mars månad. Han sagt exakt samma saker som din fru. Vi har en pojke på 3 år. Vi har nyss byggt ett hus. Jag har ett mycket bra jobb och inkomst och han fått ett bättre jobb nu. Jag är en som fixar det mesta hemma och den som drar in mer inkomst och han behöver inte tänka på mycket kan jag säga. Även fixar det mesta med barnet. Han är några år yngre än mig bör tilläggas. Så kanske andra behov än vad jag har.
Iaf… när han slängde bomben rasade hela min värld. Och då kom detta i samband med att jag sagt att jag vill ha han mer hemma då han ses ofta med sina killkompisar sedan pojken föddes. Vi pratar om ca 3 ggr i veckan 2-3 h åt gången. Klart jag tänkt att jag förtjänar bättre. Jag saknar hur han varit första två åren tills barnet kom. Sagt ifrån och det gillade ej han. Hans vänner är viktiga för han fick höra.
Att vi är i olika faser i livet. Att han tappat känslor (då jag varit lite svartsjuk pga dessa dagar han går ut). Han tog sina saker och stack och bodde hos en killkompis. Under tiden hörde av sig dgl osv.
Var superledsen och visste ej vart jag skulle ta mig till. Orkar ej beskriva mina känslor. Det var en tsunami i mitt huvud och hjärta.
Sedan plötsligt ville han komma tillbaka och sagt älskar mig. Jag tog emot honom och sedan dess har det gått typ två månader. Vi lever som före bråket. Men jag litar ej på honom mer och är på min vakt. Sen tänker ofta att jag vill ej ha det så. En man som vill hellre spendera tid med sina polare än mig. Vi gör ej så många saker ihop. Jag gör det mesta hemma och kring barnet. Jag är den som har koll på alla räkningar och allt annat. Jag prioriterar min familj medan mannen prioriterar vänner och ha trevligt.
Rörigt inlägg men med det sagt så kan tänka mig vad du känner då du liksom jag verkar vara den ’mer stabila’ i relationen. Kanske din fru har 40 års kris. Eller livskris… Kanske behöver vara ensam ett tag och se vad hon vill och tänker. Under tiden min man bodde borta så kom jag fram till att det känns ej att han flyttade ut då han ändå var borta så mkt. Så det gav mig uppvaknande och jag själv är inte helt säker på oss längre. Kanske borde hon flytta ut ett tag (några veckor) så ni kan se vart ni har varandra osv. Vet låter hemskt men föreslå det för henne. Hon kanske inser själv att hon väck osäkerhet hos dig. Så hon ej tar dig för givet som min man gör.
Vet ej vad ville ha skrivit med det inlägget men hoppas allt löser sig.
Hur går det @Daki?
Bra att du hittat stöd. Hur går det att leva under samma tak?
För mig går det sådär. Sov borta förra veckan. Denna veckan är ”frugan” borta och så har jag nyss fixat sovplats för mig nästa vecka.
Frugan ringde och körde facetime med barnen och sen pratade vi lite. Hon hade då pratat med en tjejkompis som kände nån där man kunde hyra in sig i ett rum i en lägenhet. Då får man dela kök/toalett osv med ngn annan men har eget rum. Hennes plan var då att vi under hela sommaren alternerar mellan att sova där och sova i huset med barnen på veckobasis. Blir billigare än min plan på lägenhetshotell eller hyra hel lägenhet i andra hand.
Känns sådär, men kanske ekonomiskt vettigare. Det jobbiga för mig är att hon är ganska kort i ton och fullt inställd på att vi fortsätter någon slags ”provseparation” istället för att prata ut och se om vi kan fortsätta tillsammans… men en får bita ihop.
Oavsett hur tungt så är separation på prov ännu inte skilsmässa. Ska fortsätta fokusera på barnen när jag har dem och fokus på mig när jag är själv. Gäller att bygga upp sig ngt oavsett utgång.
Jag har legat lågt både hemma o på social medier, hon säger inget alls om jag inte tar upp det. Hon lever på som inget har hänt. Medans jag är långt långt under isen… kämpar för att hålla facet uppe inför min lilla men det går inte alla dagar. Hon jobbar dygn 2dagar i veckan o jag försöker aktivera mig när hon är hemma.
Jag var iväg 2nätter i helgen o fiskade med några polare. Det var helt ok men öndå ledsamt när det kommer på tal runt lägerelden. Jag fattar inte att det kanske är över.
Hon ville att både vi som par skulle göra mer saker ihop samt att hon ville göra mer saker med sina tjejer. Så vi har gjort ganska mycket saker både ihop o på varsitt håll. Hon har gjort klart mycket mer saker än mig iofs men jag låter det rulla på så…när vi gör saker ihop så är det nästan som att inget har hänt. Vi ska på date nästa vecka o i helgen kommer våra polare med barn hit för middag o övernattning. O när jag frågar min polare om det märks nått på min fru så säger alla nej. Dom tycker det är helt sjuk att det inte märks nått efter vad jag har berättat.
Det som är skillnad är att det är mycket mindre närhet. Både rent sexuellt och bara allmänt kram/puss/känna på varandra. O det saknar jag nått fruktansvärt den vanliga o mysiga närheten. Jag är en kille som gillar att kramas o bara känna på varandra utan sexet nu menar jag. Så det är jobbigt som fan. Men jag kämpar på så gott jag kan.
det jag även börja känna och den känslan är riktigt tung, är att jag känner mig som nån jävla barnvakt för att hon ska ut på nån AW eller nån fest med tjejerna medans jag håller god min typ.
Jag försöker var den bästa jag kan både mot frun o lillen. Så bryter jag ihop i min ensamhet istället. Ska försöka härda ut till 6juni, ska till Spanien mellan 1-5 juni med mina killpolare. Jag vill inte ha det ännu värre än vad det är innan dess. Sen tror jag inte jag pallar mer av denna tortyr. Så efter resan lär det verkligen bli ett beslut om hur vi ska gå vidare.
Så jag hoppas jag är stark nog att ställe ett ultimatum att antingen försöker vi på riktigt med oss i focus o mycket kommunikation eller så får vi bryta upp för detta är inget liv för mig… då bryter jag heller ihop totalt o sen får försöka bygga upp mig Sjölv igen. Har även fått tid hos företagshälsovården strax efter Spanien så då kan jag bryta ihop där o få stöd om hon inte vill kämpa.
Jag hoppas det funkar för er! Det låter som ni ändå har en plan för hur ”prövandet” ska gå till. O jag hoppas verkligen för dig o barnen att det löser sig!
Ekomiska är det tufft vilken väg man än väljer men bra att ni kanske får till det ekonomiskt även om idén inte är din idé. Men pallar du med det så ska du absolut pröva/köra på det! Alla hittar vägar som funkar för dom. Tror du att du kommer palla med det där en hel sommar? Tyvör skulle jag inte palla med det
Men jag kommer inte palla med nån provseparation. Jag skulle inte klara av FaceTima o liknade för att kanske bli dumpad om 3-6 månader. Så jag hoppas hon vill kämpa på hemmaplan med oss som familj i focus. Och vill hon inte det så kommer jag säga att jag vill skiljas för jag pallar inget mer. O det är ändå det värsta jag kan tänka mig. Men känner att jag måste överleva för både mig och lillens skull.
Men mitt mål är att försöka vara den bästa jag kan när vi ses o umgås. O sen får vi se hur det känns för oss helt enkelt.
@daki.
Låter tungt. Lider med dig. Den här ”limbon” är jobbig.
Vi/jag har ännu inte bokat in något boende för sommaren. Jag har gett förslag, men får inget bra svar. Hon tycker allt verkar dyrt.
Just denna vecka lyxade jag till det för mig så bokade en hel vecka på hotell.
Jag skulle också vilja ha ett beslut.
Min fru drog sig undan flera dagar, sen kläckte hon ”skilsmässa”, sen gick det till ”provseparation”. Nu pratar vi typ inte. Kontakten är korta sms, korta mail, eller att det syns saker i vår delade digitala kalender.
Hos er låter det som att ni försöker. Gå på date, umgås som par med andra familjer osv. Då finns möjlighet att bygga vidare. För mig tror jag att dessa prov-veckor kommer leda till skilsmässa.
Får känslan av att frun pushar iväg mig, är kort i ton, distanserar sig för att få mig att inse att det är över och kanske få mig att verkligen vilja skiljas. Då får hon bättre samvete eftersom beslutet då snarare blir bådas och inte bara hennes.
Egentligen borde man kanske ta tjuren vid hornen. Riva av plåstret och separera. Men men.
Skönt att du har lite saker att se fram emot. Resa utomlands osv.
Hej grabbarna @Haffi och @Daki .
.
Vilket elände ni hamnat i båda två.
.
Hos dig @Daki verkar det finnas en liten strimma hopp, en lite i alla fall.
,
Hos @Haffi verkar det som om Madam innest inne bestämt sig men velar utåt, att ni två inte kommer iväg till " en pratdoktor " och får lufta era känslor är ju skittråkigt, din egen uppfattning @Haffi om att efter sommarn så spricker hela skiten är ju inte lustig för dig att gå omkring med en kvarnsten om halsen.
.
Till er båda: har ni sagt till Damerna att nu måste vi sätta oss ner och jag vill veta av dig om det finns någon chans till reparation av vårt förhållande. Ni kan gå runt å tolka hennes signaler bäst fan ni vill, hur lätt som fan att ni tror nått om hennes tillstånd som är alldeles åt helvete.
.
Vet att detta är helveteselden, men ni måste själv komma till en punkt där ni tar beslut om vilken väg ni ska ta framöver.
Till @Haffi och @Daki .
.
Har glömt följande: visst var det nån av er där du skriv att eran Dam var ute på Aw å tjejkompissar liknande på sina veckor, Du har nog svaret där om att hon kanske inte vill fortsätta.
Absolut så könns det bra att vi gör saker ihop, går på lite träningspass ihop, ska på middags date nästa vecka osv… men ändå så känns det inte riktigt hundra.
Jo det ända ”normala” Borde vara att sätta sig ner o prata om det. I mitt fall är jag så fruktansvärt rädd att förlora min fru så därför vågar jag inte. Men jag har bestämt mig för att när jag kommer hem från Spanien så kommer jag ta upp det o ställa krav från min sida. Mår så dåligt varje dag så känner att nu för det vara nog. Men orkar samtidigt inga ta upp det innan min ”grabbresa” för jag vill inte må ännu sämre på resan än vad jag redan gör.
Men planen för mig att när jag kommer hem så kommer jag mer eller mindre fråga rakt ut om vi ska skiljas eller försöka jobba på det på riktigt. Jag hoppas självklart på att hon vill kämpa, men då är det på bådas villkor och inte bara hennes. Jag skulle dö för denna kvinna. Jag har haft ett öga för henne sen vi var 20år och vi vart ett par när jag var runt 30. Så för mig är detta verkligen min dreamgirl.
Men vill hon skiljas då kommer jag ringa mäklare o hela skiten ganska snabbt. Jag kommer även låta henne veta att jag kommer inte vara nån barnvakt åt henne så länge vi bor ihop. Ska vi skiljas så kan vi leva det livet ganska snabbt med barn varannan vecka o hela kittet. Vi har en dyr möjlighet att lösa boende ganska snabbt om vi/jag vill. Jag har en brf som jag hyr ut till Microsoft så vill jag kan jag säga upp deras avtal så har jag/vi en 3 rummare att flytta till.
Jag vill självklart inte bo med nån som inte älskar mig på samma villkor. Men tror min fru tönker mycket på det praktiska o sånt. Exempel att hon kommer bli tvungen att säga upp sig på jobbet om det blir splitt exempelvis. Sen är det att bo i nytt hus med allt man vill ha ex pool o sen ska man flytta till en lägenhet. Så jag tror hon tönker på allt men självklart mest på sina känslor ang oss. Men jag tror allt spelar in tyvörr.
Men får jag inte känslan av att den vardagliga närheten känns bra så kommer det säkert bli jag som avslutar detta isåfall. Jag gillar närhet o det ska vara naturligt o mysigt så att säga.
Men jag lär väl märka efter min resa hur hon reagerar på mina frågor/åsikter….
@nuggen. Jag försökte få henne att prata/ta beslut. Hon sa att hon ville skiljas men sen när jag tog upp det några dagar senare för att jag ville ta in mäklare och se över ekonomi/bodelning var det enligt henne helst plötsligt jag som ville skiljas. Då hävdade hon att hon hela tiden menat provseparation.
Vi går inte på rådgivning och lär ej göra det. För ett antal år sedan gick vi på rådgivning samt att jag gick på enskilda samtal med terapeut. Så att göra det igen är högst osannolikt. Dock har jag tänkt mkt på när vi gick senast. Det slutade nog i mkt att jag sedan dess (flera år) omedvetet och ibland medvetet hela tiden varit orolig för skilsmässa och i detta med tiden utvecklat ett beteende som inte var äkta för mig och som hon idag stör sig otroligt mkt på. Ex att jag i princip sköter all marservice och snabbt tar över ifall hon ens börjat med markservice. Även att jag de senaste åren i princip överlämnat all initiering av närkontakt till henne. Dvs att jag sällan tagit initiativ till närhet/dejter/barnvakt/miniresor för att typ inte ”tvinga” henne till saker. Liksom avstått även fast jag velat. Samt sällan dragit iväg på AW/polare/saker utanför hemmet då jag typ då känt skuld för att inte vara hemma och fixa saker.
Inser mkt av det nu. Dels utifrån vad hon sagt, men även nu när jag sovit borta varannan vecka. Ser att jag behöver komma bort en del från vardagen. Att det finns ett liv utanför hemmet. Jag vill dock inte skiljas. Men jag behöver förändra mig, mina val och mitt liv även om vi skulle försöka igen. Så här med perspektiv inser jag att jag egentligen sällan varit lycklig senaste åren. Absolut någon dag här och där. Men har nog snarare varit smådeppig, uppassande, orolig och typ sådär väntat på uppdrag från frun. Kan med distans se att jag troligen inte varit så kul att leva med. Då jag tappat mig själv så har jag även tappat henne. Jag måste liksom satsa lite på mig själv (+ barnen så klart). Testar vi igen måste jag agera annorlunda. Mer äkta mot mig. Går vi isär så måste jag också satsa på mig själv (+barnen). Jag kommer med tiden gå stärkt ur krisen oavsett väg.
Tror dock att den enklaste vägen nog är skilsmässa. Då tvingas förändringen fram tydligare. Att försöka igen kräver mer + att en då troligen hela tiden blir granskad.
Hej @Haffi
.
Bra att du förstått att du gjort saker/handlingar som " att vara en betjänt " i alla lägen, nu vet du vad du gjort och vad du bör satsa på för att få ett större ego.
.
Även om det skiter sig så tror jag att du redan nu har ett så gott förhållande med ditt barn/barnen att du inte bör vara ledsen att bli VV-pappa
.
Ditt betende kan säkert ha triggat henne till att se dig som en betjänt och inte som hennes man.
Du får ta mera fritidsdagar /timmar så att hon får fixa där hemma, sedan ska du skita i att rätta henne/plocka upp efter henne bara för att det är bara du som gör 100% rätt, låt det va lite stökigt å oreda - ingen jävel som dör av det.
Låter ju ändå som vi har liknade kvinnor i våra liv, droppar en jätte bomb o sen bara lever vidare o inte så mycket prat om elefanten i rummet… för mig är det helt sjukt att säga nått sånt o sen bara ligga lågt. Jag får ibland samma känsla som du skriver att dom typ vill få ett bättre/lättare samvete av att du eller jag ska ta upp det och helt plötsligt så är det inte bara hennes beslut…
Men minns när hon tog upp det och trodde nånstans att jag var på samma bana. Då nånstans i chocken så sa jag att ”detta är helt på dig jag kommer aldrig säga att detta var ett gemensamt beslut” vet inte varför jag sa det men minns att jag sa det.
Jo vi gör lite saker ihop absolut. Men ibland känns det som hon gör det för att vara snäll. Men det är ju ett av mina största problem att jag överanalysersr och övertänker allt hon säger/gör. Hon gör säker det för hon vill o hoppas att det ska funka mellan oss, men vad vet man igentligen
Hoppas du kan njuta lite av hotellet! Inte närheten att vara hemma med familjen men kanske skönt o slippa alla måsten lite. Typ frulle/städa osv…
Försök o njut, kanske finns gym? Pool? Spa? På hotellet. Använda allt som finns o gör det bästa du kan av vistelsen…
Jag ska iväg med jobbet nån natt nästa vecka o sen blir det Spanien. Så jag kommer också vara iväg en del. Men ändå inte på samma sätt som du gör. Tycker du är stark som orkar göra det där, jag skulle gå under helt av att att provseparera på det där sättet. Så kämpa på hela vägen in i kaklet, där både du o jag är i livet så vad mer kan man förlora? Inte ett skit, kan ju bara bli en förbättring så nu försöker vi göra det bästa av oss båda till både våra barn o fruar. Inte alltid så lätt men vi försöker o det måste fan räknas det med!!
