Tisdag
Hur hanterar man känslor! Sådana känslor man inte “borde ha”.
Sonen är hos pappa denna vecka (dottern bor mest hos mig). Vårt samarbete kring sonens många träningar har fungerat och vi hjälps åt oavsett vems vecka det är. Denna veckan på torsdag deklarerade ex att han är iväg med sin ledningsgrupp över natt och inte kunde köra. Men sa i samma andetag att sonen kunde hänga med “bonusmamma” under kvällen och att hon givetvis löser att bpde köra och hämta.
Mitt svar blev att det får sonen bestämma själv. Han kan också välja att komma till mig och lillasyster en dag tidigare (byte fredagar annars).
Ex hävdar att han talat med sonen och han hade bestämt att hänga med bonusmorsan. Auch…va ont det gjorde!!! Min första reaktion var att det inte kunde stämma, då sonen älskar att vara hemma i sitt barndomshem. Hur har ex vinklat frågan?
Det finns en stor risk att sonen inte vill “störa” min och lillasysters “girlsnight” och då tänker att det blir bäst för alla. Han tänker alltid på alla andra utom sig själv tyvärr.
Så nu funderar jag på om jag ska prata med sonen själv och bara göra det helt klart att vi skulle bli jätteglada om han kom hem, men att han självklart gör som han vill.
Eller ska jag bara låta det vara… och visa för sonen och pappan att jag respekterar deras ord…
Så kommer demonerna fram på axeln och skriker att sonen kommer bli bästis med kvinnan som min man bedrog mig med och lämnade mig för… hon är verkligen inte värd hans vänskap!!! Denna fantastiska kloka 16 åring. Men usch så smutsig jag känner mig när de tankarna kommer… jag borde inte bry mig, jag borde vara glad för sonen om han nu har en jättrebra relation med henne… men HON ÄR INTE VÄRD DET!!!
Vad göra?? Hur tänka??? Hur komma till ett lugn??
Jag hade låtit det vara som det var bestämt den här gången, om inte sonen signalerat att han ville annorlunda. Din son börjar bli stor och verkar inte ta situationen med den nya personligt, det är bra, kom ihåg det! Det kanske finns någon helt naturlig förklaring, som inte alls har med din och dotterns girls-night att göra, till att han vill stanna där han är just nu. Att han klarar att umgås med nya människor är ju ett bra kvitto på vem han är på väg att bli!
Det vore kanske idé att prata med 16-åringen om att det är bättre att han själv tar ansvar för kommunikationen till dig om vart han vill vara, och även blir sin egen projektledare om vem som skjutsar till olika träningar. Att det är OK för dig att han gör som han vill och behöver (och det måste du säga även om du inte 100% menar det), men att du gärna pratar med honom direkt om hans planer.
På det sättet fasar du ut X ur ditt liv en liten bit till, och det tror jag vore bra för dig och din egen process. Varje litet steg i din riktning blir så småningom en lång väg som du har färdats.
Det vore jättebra!! Tyvärr är ex av åsikten att det är han och jag som ska göra upp planer för att inte “förvirra” barnen. Han blev väldigt sur när barnen frågade mig på jullovet om de fick komma en dag tidigare till mig än vad vi bestämt. Gärna för mig var mitt svar, men kolla med pappa också.
Ex tyckte inte jag skulle säga så utan att JAG skulle prata med honom innan jag “lovade” barnen.
Svårt när båda börjar bli så stora att de bestämmer själva, men när ex vill bara involverad i allt.
Förstår ju honom också i besvikelsen i eventuella ändrade planer som blir när barnen bestämmer mer och mer själva.
Det är han som måste anpassa sig här eftersom barnen blir större och får en egen vilja. Självklart måste de kunna ha en egen idé om vad de vill göra! Då blir det en förhandling med föräldrarna så som det blir även i kärnfamiljer!
Längre upp i din tråd läser jag att han ville att du ska meddela honom vart du är på din barnfria vecka, hoppas ni kommit förbi det “önskemålet” och att du inte har den kommunikationen med honom. Det verkar som att han har väldigt svårt att släppa kontrollen!
Nu är det nog dags att ställa ner foten en gång för alla och att X tvingas inser att ni allihop lever olika liv numera. Låt barnen sköta kommunikationen med er föräldrar om vart de vill vara och skjutsas. Och lyssna på deras planer!
Den kommunikationen du fortfarande behöver ha med X är mer av karaktären “jag tänkte resa bort med barnen vecka 29” för att säkra att det inte blir dragkamp.
Instämmer! Ja, det kravet/önskemålet har han fått släppa…
Tidigare när vi var gifta var det definitivt jag som hade behovet av kontroll. Det var också jag som projektledare och styrde upp. Ex kunde ägna sig åt padel och annat som var viktigt i hans liv… typ ligga runt med tjejer.
Detta har resulterat i daglig kommunikation (i från hans sida)… om allt möjligt gällande barnen. Tandläkarbesök, läkarbesök, hur man kommer åt deras journaler, vilka cuper jag tycker de ska få åka på… you name it! Det går knappt en dag utan någon fråga om ditt och datt.
Jag började med att stänga av aviseringarna, så att jag enbart läste när JAG hade lust och tid. Hjälpte mig mycket att inte tvingas till stanby läge. Sedan svarar jag i 90%av fallen: Lös problemet. I de andra fallen ok/inte ok. Aldrig emojis eller andra känsloyttringar.
Detta har resulterat i lååånga meddelanden av ex hur kort och spydig jag är i skrift. Hur han försöker och försöker få till en bra relation och ett bra samarbete. Han skriver att han bryr sig om mig och vill veta hur jag mår (den frågan svarar jag heller aldrig på).
Själv tycker jag att våra barn är såpass stora nu att något mer samarbete än ok/inte ok behövs. OCH att han har förbrukat rätten till en bra relation med sina barns mamma på alla plan. Så jag menar att jag inte behöver vara trevlig och varm i mina meddelanden, utan tydlig och koncis. Där har vi heeelt olika uppfattningar.
Det här är så klassiskt. Han har, långt inne, troligen omedvetet, dåligt samvete över hur han har agerat. Han beter sig “trevligt” och “kamratligt” för att han så gärna vill “vara vänner”. Och begriper inte att det är kört. Hur kan du vara så kort i tonen, när han beter sig så trevligt även om ni är skilda?
Bara att köra på som du gör, och ignorera hans långa meddelanden. Du behöver verkligen inte vara hans vän, att bete sig vänligt (eller iallafall inte ovänligt) vid de få tillfällen ni behöver ha kontakt är tillräckligt.
Jag märker ett ökat behov av att skriva av mig nu igen. Och märker att det hjälper lite. Har kommit långt i processen sedan start, men har också långt kvar.
Har gått på en del dater och önskar så att jag vore redo för något nytt, men inser när jag tittar inåt att jag inte är redo. Njuter mer och mer av ensamheten och stt kunna sätta min egen agenda. Men jag saknar det som många andra saknar. Någon att berätta allt för, att krypa upp i soffan hos, att resa med osv.
En av mina bästa vänner har också blivit min förebild i att vara “lycklig singel”. Hon är stolt, självständig, lycklig. Hennes barn skojar med henne att alla män vill ha henne (men hon vill inte ha någon man för tillfället) och de är stolta över sin vackra, starka, självständiga mamma.
Nu var hennes historia en annan än min (hon var gift med min bror, lämnade honom för att leva ensam). Men framtiden för min del kan ju se likadan ut som hennes!! Med eller utan man…
Det är så märkligt, att vissa tror att man ska bli… tja, tacksam och glad!? Åh, han vill vara min vän! Hurra! Han bryr sig om hur lilla jag mår! Jag tycker att du gör helt rätt i att inte svara utförligt, men visst kan man drömma om att i all enkelhet förklara att den känslan inte är ömsesidig. Man har väl för sjutton rätt att välja till vem man delar med sig av hur man mår…
Jag instämmer i råden du fått om att involvera 16-åringen mer. Han ska förstås växa i självständighet, och du hjälper honom med det. ”Hänga med bonusmamman” kan lika gärna betyda ”hänga på sitt rum och onlinespela med kompisar” har jag lärt mig av mina barn. Precis som extra tid hos mig ett tag betydde att här fanns bästa datorn. Ibland lägger vi in mer drama och känslor än vad som verkligen finns där.
Tack! Ja, en eller annan gång har jag faktiskt vänligt men bestämt meddelat att jag enbart kommunicerar med honom om barnen och inget annat. Och att jag delar status om mående med de som faktiskt bryr sig på riktigt.
Men han kan liksom inte låta bli att slänga in ett “hur mår du” eller “be mig om hjälp” . Åååå Han vill så desperat gärna hjälpa mig i mitt liv. När jag helt ärligt och genuint intresserat frågar vad det är han tänker att han kan hjälpa till med?, blir han sur och tycker jag är otrevlig…
Jag vet rent logiskt att sonen inte stannar hos pappan för att “hänga med bonusmorsan” utan att det är som du skriver, spela med kompisar, närmre till gymmet, m.m Men hjärnan är lömsk i att måla upp rädslor till monster!! Typ, tänk om jag bli ersatt som mamma? Nej, det blir jag inte, men tankarna kommer ju ändå tyvärr!! Jättetacksam för kommentar som hjälper att få förnuftet tillbaka!
Mitt ex vill så desperat hjälpa mig! Med vad,har jag fortfarande inte fått svar på. I hela vårt liv tillsammans var det jag som drev alla projekt med huset, målade, snickrade, beställde grejer osv. Nu när jag äger huset själv fungerar det ju precis som innan med andra ord. Så vad ska jag med hans hjälp till?
Nu har han och flickvännen köpt en stooor 70tals villa tillsammans. Så nu lär det bli den unga fräsha flickvännen med lösnaglarna bli varse att hon kommer att få ta över alla projekt om huset ska hålla ihop…
Och denna desperata vilja grundar ju sig såklart i dåligt samvete… men jag har också en känsla av att han vill känna sig behövd! Han vill att jag ska känna att han behövs för att mitt liv ska fungera. Så att han kan vara den där fantastiska mannen som alla kvinnor suktar efter…
En gång när han kört barnen till mig kom han in på ämnet igen. “Jag vill hjälpa dig” med ledsen valpblick. Jag ställde frågan: Vad exakt tänker du att du kan hjälpa till med??
En lååång tystnad senare fick han fram: Jag har drag på bilen.
Ååååå tack, men det har jag andra i min närhet som också har…
Haha ”jag har drag på bilen”. Dagens bästa! Supersmart att du vänder tillbaka frågan till honom! Visst kan det vara en släng av dåligt samvete och att känna sig behövd. Krydda med att skapa en ojämn relation er emellan, där han får vara den stora, starka och du ska ta rollen som hjälpbehövande, den svagare. Så härligt att du klarar dig utan hans hjälp, för som sagt, det finns ju sååå många andra att fråga! Eller bara betala en hantverkare. Så länge det inte finns en ärlig ömsesidighet i ett sånt erbjudande så skapar det inget gott i längden.
Det här ”omtänksamma” har jag redan fått erfara. Men eftersom vi är så tidigt i processen så kan jag verkligen vara spydig tillbaka. Jag var med några från jobbet på aw i torsdags kväll och fick ett ”fint” mess om att jag skulle ha det så roligt och ta hand om mig. Med hjärt-emoji. Alltså, det fick mig att typ ånga upp! Hur har han mage??
När vi sedan ringdes för att diskutera helgen så sa jag att jag förutsätter att han aldrig mer önskar mig en trevlig dag/kväll etc eftersom han är jordens gris och har behandlat mig som skit, och att det här bara är patetiskt.
Angående det här med att barnen har det bra i sin nya miljö i bonusfamiljen: jag tänker att du inte alls har något obligat skäl att vara tacksam och glad, även om barnen har det bra. Känslor rår du inte för, eller hur?! Sedan vad du visar utåt är en annan sak. Så länge du visar barnen att det är okej att de är glada där osv så tänker jag att det är gott nog. Glöm inte heller att du är deras mamma. Hon kommer aldrig att bli vad du är för dem. För mamma är mamma och pappa är pappa. Att det finns andra vettiga vuxna runt barnen är ju väldigt bra i praktiken, nu när läget är som det är. Men att du skulle behöva vara tacksam, nej, det tycker jag inte. Det kommer då inte jag vara när mitt ex drar hem nån ny. Kram!
Måndagen den 20 feb
Mitt ex upphör då aldrig att förvåna i sitt sätt att agera och spela offer.
Denna man är och har alltid varit den värsta sortens hypokondriker. Alltid någon form av sjukdom eller skada har på något konstigt sätt hittat honom. Det har varit sjukhusvistelser, vårdcentraler, penicillinkurer och alla handa naturpreparat.
Inför min och barnens efterlängtade skidresa spenderade de ett par dagar med fadern. Jag skickade med en hälsning till dem alla att hålla sig borta ifrån onödiga infektionsrisker så vi slipper det på resan. Men jag tänkte också att risken skulle vara minimal att de blev utsatta för något då fadern som sagt har medalj av ädlaste valör att banna folk som utsätter andra (dvs honom) för smittorisk.
Men vad händer…
Helgen innan vi ska åka drar han med våra barn på 3 kalas med mindre barn (på hans nyas sida). Detta får jag reda på av barnen och tycker det var väldigt märkligt agerande. Såklart blir först sonen sjuk under veckan och sedan dottern. När jag ifrågasätter detta agerande till fadern kryper det fram att det var flera barn som var snoriga på kalasen, men att han INTE TÄNKTE PÅ DET…
Då brast det för mig!
Han får sig en utskällning för att ha utsatt våra barn för onödig smitta, vilken han ALDRIG hade gjort om det var HAN som skulle åka. När sedan sonen blev sjuk skickades han direkt hem till mig för att “han ville kurera sig hos mamma”…
Svaret ifrån hans sida:
“Ja, jag vet att jag gjorde fel, men jag kan ju inte göra nåt åt det nu”…Jag önskar att du inte lägger mer skuld på mig för jag mår väldigt dåligt och har det tufft".
Detta är hans standardsvar på alla diskussioner nu för tiden när det hettar till. Väldigt bekvämt att ta till offerkoftan för att slippa ta ansvar. Och jag blir än mer rosenrasande när dessa kommentarer kommer. MEN, jag höll god min och beklagade hans dåliga mående men meddelade att jag inte är intresserad av att höra hur han mår just nu.
Resan var ok ändå, dottern var krasslig från och till och jag åkte på det hela sista 2 dagarna och ligger nu hemma vrålförkyld. Tack för den.
Det som retar mig mest av allt är att han om och om igen hävdar att han bryr sig om mig och att han är så ledsen över att jag är så kall mot honom. För att i nästa sekund agera fullständigt tanklöst. För att i tredje sekund be om ursäkt och ursäkta sig med sitt eget dåliga mående. För att sedan göra nåt nytt idiotiskt…
Hur länge måste man stå ut?
@Restenavlivet utveckla gärna. Hur tänker du att du skulle kunna agera likadant? Bryr du dig och det ändå “blir fel” eller är det så att man faktiskt inte bryr sig, men gärna vill få den andra att tro det?
För mig är det på nivån “det finns helt enkelt inte där i huvudet”. Det var ju inte att jag sket i allt, men jag har verkligen huvudet under armen ibland.
Det jag menar är att det ju finns (minst) två olika sätt han tänkt:
Han tänkte på risken men struntade i det eftersom det inte drabbade honom
Han hade ingen tanke öht på att han utsatte barnen för smittrisk
Om du säger att han inte varit sådan tidigare och nu mest verkar tänka med det han har mellan benen, så stämmer det säkert.
