Det var ett tag sedan jag sist skrev på detta forum, men jag har tacksamt och ivrigt följt andras historier och kan bara förundras över hur vanligt det är med personer (vill skriva män… men japp, det finns kvinnor också) som förstör och sårar genom otrohet. I mitt fall är det också förundransvärt hur lite delaktighet mitt ex har i hela historien och hur mycket han är ett offer för omständigheter som bara verkar hända…
Min historia heter ha kvar huset efter skillsmässan, men i korta ord har detta hänt:
Ex mådde sååå dåligt och var tvungen att få ur sig att han varit otrogen under våra sista 4 år tillsammans, med (enligt honom) 2 olika kvinnor och nu träffat den tredje som han önskar dela livet med. Detta är nu snart 1 och 1/2 år sedan.
*En månad efter “bomben” tyckte ex att han varit tålmodig nog och önskade åka iväg på kärlekshelg med sin nya. Jag skulle ljuga för barnen att han åkte iväg själv. Jag sa nej så klart, han åkte ändå…
*Han lovade att ta det varligt fram med barnen, flyttade till egen lägenhet ca 2 månader efter “bomben”. Ca en vecka efter det såg dottern ett meddelande ifrån hans nya med "Hej älskling ". Dottern på 11 år lade själv ihop pusslet såklart och fick pappan att berätta att detta var någon som “tyckte om honom”.
*Ca 2 veckor efter det tyckte han att det var dags för barnen att träffa den nya. Jag bad honom vänta och ge barnen lite andrum. Men nej, då var “bowlingen redan bokad” och det gick inte att ändra.
*Efter det har ex: Flyttat till annan lägenhet, introducerat barnen med den nyas barn och de är nu på semester tillsammans. Köpt hus med nya i samma samhälle som mig och planerar att köra på med hela bonusfamiljkonceptet till hösten.
Jag har varit arg, ledsen, önskat livet ur honom och allt möjligt. Just nu känner jag mig själv hyfsat stabil och har landat i min nya tillbaro som ensamstående. Jag har lyft vid ert flertal tillfällen att det går på tok för fort. Men ex tycker absolut inte det och “våra barn är ju så stabila och trygga så det är inga problem”. Och att den nya är såååå kärleksfull!
Jag har också föreslagit att vi ska tala om för barnen att de kan välja att bo mer hos mig (en tid eller permanent) för de är faktiskt stora nog att välja (12 och 15).Men det vill inte ex veta av. Det blir en stress flr barnen att tvingas välja, menar han… jag föreslog då att vi gemensamt kunde prata med dem så de ser att vi båda är med på detta, men inte det heller… jag funderar på att prata med barnen själv. Våra barn åker med som trasdockor i hans bergochdalbana just nu och jag tycker det är fruktansvärt att se…
Nästa dilemma är att ex vill att jag ska träffa hans nya… (nej, det har jag inte gjort…). Fick en inbjudan att fira midsommar ihop med dem och barnen samt hennes ex!!! Jag trodde jag skulle smälla av…
Borde jag träffa henne?? Hela mitt väsen äcklas över deras uppenbarelse. Vill inte ha tillbaka ex, men varför?? För barnens skull? De vet mycket väl att jag inte har lust att umgås med henne, det fick jag ju på ett snällt sätt tala om för barnen när pappan sagt till dem att jag tackat nej till inbjudan.
Om jag träffar henne, vad ska man prata med henne om?? Hej, C, heter jag. Jaha, du är hans nya. Trevligt, eller nej, men nödvändigt…
Förstår inte vad det ska göra för skillnad. Ex gör exakt som han vill ändå…
Någon som har något klokt inlägg eller bara en reflektion så läser jag med spänning! Usch va denna resa suger!!!
Jag tillhör dem som inte anser att det bästa alltid är att alla umgås med alla i dessa bonuskonstellationer. Det låter som att du skulle göra våld på dig själv genom att träffa/umgås med hans nya. Jag hade inte gjort det. Att du och pappan till viss del behöver kunna samarbeta kring barnen, ja. Men det ska inte behöva innebära att du måste umgås med hans nya. Var sann mot dig själv. Barnen förstår nog, om inte nu så med tiden.
Tack för ditt kloka inlägg!
Barnen förstår redan nu och har (åtminstone den yngsta) för längesedan listat ut att pappa varit otrogen mot mamma och att det är pappa som gjort så att läget är som det är. Även om vi (jag) försökte hålla barnen utanför dramat. Barn är kloka och listiga. Förra sommaren lekte 11 åringen lekar med stenar dör hon döpte en till mamma, en till dotter och så till höger har vi den otrogna pappan… Då fattade jag hon visste lååångt mer än vi berättat.
Men barnen är så ofantligt lojala, och deras pappa älskas ovillkorligen. Och det är ju i grunden något väldigt fint!
Känns som han har noll respekt för dig.
Han vet väl (förmodar jag) vart du står i detta.och ha mage och bjuda in dig… vojne vojne.
Jag är heller inte ett fan av att man ska umgås som tomten är far till alla barnen.
Tack för förståelse… ja, så säger mina närmsta vänner också… “träffar jag den j-eln på stan vet jag inte vad jag gör”…
Han fortsätter att hävda att han gör det bästa av de förutsättningar som har nu har och att han försöker skapa något fint…
Häromdagen när jag fick reda på husköpet och han frågade vad jag tyckte om det? (!!!). Jag skrev bara “ja va f-n ska jag säga, blir bara matt”…
Då blev han arg och undrade varför jag inte vill att han och barnen ska ha det bra??
Min historia är inte precis som din men mitt ex är tillsammans med samma person hon var otrogen med. Nu känner jag honom sedan innan men jag har varit väldigt tydlig.
Jag är inte intresserad av att träffa honom. Jag är inte intresserad av att veta vad ni gör. Jag vill bara veta när det händer saker som påverkar barnen (tex träffa honom, flytta ihop osv)
Jag kommer aldrig tycka om honom. Jag kommer aldrig förlåta. Men kanske måste jag i framtiden närvara på samma platser vid skolavslutningar och bete mig som en vuxen. Men det är också allt.
Så han beter sig som ett bekvämt jävla svin i 4 år, inte 4 månader, 4 år.
Och nu vill han att du ska umgås med hans nya.
Han är totalt från vettet och hade jag varit som du så hade jag hållt mej långt ifrån den mannen. Han är skadad. Han tänker inte på barnen, inte på dig och troligen inte på sin nya familj heller. Han tänker bara på sig själv och i förhållande till honom borde du tänka bara på dig själv också.
Jag tror att det där med att samarbeta om anda/värderingar i hur barnen ska fostras, det ligger lång bortom er situation. Nej, istället tycker jag att du ska ta det full ansvaret för vad du berättar, säger eller gör gentemot barnen, oavsett vad deras pappa hittar på. Så att du blir lätt att läsa av för dem, och att vad du tycker är rätt och riktigt faktiskt tillåts påverka er vardag.
Självklart ska du inte fira med dem. Här och nu kanske någon kan tänka att barnen blir glada, i stunden. Men om du ska vara deras förebild på längre sikt? Nej, personer som beter sig illa mot en, de ska man hålla sig ifrån. Det är väl ett viktigare medskick i deras uppväxt? Stolthet!
Samma med detta med boende, du avgör vad dina barn mår bra av att höra. Du behöver ju t ex inte säga att de ska bo mer hos dig, utan bara att det är OK om de av och till väljer att bo mer eller mindre hos någon av er. För att de ska få lite makt över sina egna liv. Att det kan skifta och att man kan prova sig fram. Det tycker jag är ett viktigt medskick för att barnen ska bli självständiga, känna kraft och också lära sig att en situation går att förändra. Förstås passa på att betona att man kan ha en bra relation ändå, utan att man bor 50/50.
Precis så tänker jag med!! Både när det gäller just att man inte låter sig behandlas hur som helst och det här med boendet.
Jag har många gånger tänkt och sagt (till ex) att den dagen (gud förbjude) något barn råkar ut för en liknande händelse som vuxen, så ska de ha lärt sig att inte ta skit!! Och då gäller det verkligen att leva som man lär. Han drar istället ofta “tänk på barnen” kortet (som han motiverade midsommarfirandet med som ett exempel av många). Och då svarar jag alltid med “fundera du på hur ditt eget agerande påverkar barnen först innan du börjar påpeka mitt”.
Tar absolut med mig det där med fotmuleringen av boendet för det är just det jag vill! Att barnen ska känna att de kan påverka sin situation. Tror ex är maniskt rädd för att de kommer att vilja bo mer med mig och därför vill han inte ge dem möjligheten. Det vore ju ett kvitto på att hans agerande inte är det bästa för barnen, vilket är det han är övertygad om just nu (han har troligtvis fått något hårt i skallen, det tror i alla fall min omgivning…).
Ni ska veta att detta är en man som är väldigt omtyckt av alla han möter. ALLA säger, detta kan ju bara inte stämma?? Han som är såååå mysig och bra på alla sätt!! Och en sån fantastisk pappa!! (Gar någon hört den förut?..)
Usch får ont i magen… När man skriver ner dessa saker, ja då först inser man hur illa deta faktiskt är! Har skrivit samma sak i ett brev till ex, för att han någonstans ska förstå sitt eget agerande svart på vitt. Och svaret: han hävdar att vissa saker har hänt men att jag överdriver!! Och det kan jag lova att jag INTE gör…
Jag tänker att dina tankar är grounded och legitima… men samtidigt är det svårt, för du vill antagligen inte riskera att så split i relationen mellan barn och andra föräldern.
Jag tror (har inte varit i den situationen själv) att jag hade (försökt, långt ifrån säkert att jag hade lyckats) pratat rent allmänt om boende, valmöjligheter utifrån viss ålder och mognad osv. och lagt fram allt nogsamt som rent klinisk information… utan värderingar eller ett upplevt önskemål/erbjudande från din sida.
DET är svårt att lyckas bra, för barn i den åldern är så ofantligt receptiva och de fattar eoner mer än man som förälder ens kan föreställa sig i den åldern. Så ska du ta upp det är det en extremt grannlaga uppgift, både för att inte så split, inte lägga värdering och ffa inte lägga skuld på något som de kan uppfatta som DITT önskemål/förhoppning.
Ingen avundsvärd sits, men lyckas du så kan det vara väldigt befriande för dem… att slippa gå som åsnan mellan alla hötappar och aldrig känna trygghet och hemma någonstans.
Mitt ex är också väldigt omtyckt. Charmig, kan ta olika typer av människor, ställer upp och är the good guy. Men bara på ytan. Få, om några, känner honom på djupet. Min familj och vänner trodde INTE detta om honom. Inte ens den i familjen som jobbat inom psyk i många många år och sett det mesta. Så ja, igenkänning!
Är definitivt inne på din linje! Att inte nämna det ena eller det andra. Nu har dock dottern redan “valt” att bo mer hos mig. Det har hon gjort redan från start. Så till viss del vet de redan att det finns utrymme för andra sätt än varannan vecka rakt av.
Sonen (det äldsta barnet) är så ofantligt lojalt mot sin pappa. De har en komplex relation slulle jag säga, eftersom pappan i sonens tidiga år var väldigt kritiserande mot sonen när han råkade göra misstag. Detta gjorde att sonen en ganska lång tid var rädd för att göra misstag. Spillde han ut ett glas mjölk till exempel, tittade han genast oroligt på pappa, eftersom han kände på dig att “måste du alltid… eller vad var det jag sa…” kom som ett brev på posten.
Som tonåring är sonen stark och trygg i sig själv skulle jag säga, men man märker att han sätter sin far på pedistal och gör ALLT för att vara honom till lags och göra honom stolt.
Mot mig slappnar han av och kan vara liten eller stor om vartannat. Hos pappa är han tuff och redig…
Jag är lite orolig att sonen tror att pappa skulle bli arg om han ville justera lite åt något håll eller ta eget beslut…han vågar helt enkelt inte. Så det bästa där kanske är att låta det vara 50/50 för att undvika känslan av lojalitetskonflikt. Det är av den anledningen jag skulle vilja att pappan deltog i ett eventuellt samtal… som för att göra det ok att åtminstone diskutera om han skulle vilja.
Ja, det bästa är alltid om båda färldrar kan se bortanför sig själv och till sina barns bästa… men så funkar det inte alltid, eller kanske inte ens oftast.
Jag vet inte riktigt hur jag ska råda dig, men har DU en väldigt bra och nära relation till din son som skulle tillåta den här sortens öppenhjärtliga samtal… så kanske det vore en idé att låta honom få chansen att säga precis som han tycker och tänker och bli lite av hans förtrogna med råd som kanske även kan gå emot lite av dina önskemål om det är vad som kan tänkas vara en start på hans resa att frigöra sig från en kritisk (men älskad och beundrad) förälders inflytande över honom som individ.
Vad skulle du säga om att försöka med ett samtalsstöd, om du kan finna ett privat för ett minderårigt barn, vilket är ursvårt enligt min upplevelse om man inte ser anledning att blanda in BUP… men kanske skolkurator eller liknande där han och (förhoppningsvis) du kan delta för att få hjälp att bena i problematiken med en utomstående och opartisk part närvarande?
Ja, det bästa är alltid om båda färldrar kan se bortanför sig själv och till sina barns bästa… men så funkar det inte alltid, eller kanske inte ens oftast.
Jag vet inte riktigt hur jag ska råda dig, men har DU en väldigt bra och nära relation till din son som skulle tillåta den här sortens öppenhjärtliga samtal… så kanske det vore en idé att låta honom få chansen att säga precis som han tycker och tänker och bli lite av hans förtrogna med råd [quote=“Noomi, post:17, topic:19744, full:true”]
Det skulle jag säga att jag har, alltså en såpass nära relation med honom. Det är nog så att det mest är mig han har pratat med om djupare saker, medan han och hans far har haft en mer “kompisrelation” det sista.
Jag föreslog skolkurator i början av denna karusellen eftersom jag var livrädd att han gick och höll saker inom sig som han inte ville prata med någon av oss om. Pappan av ovanstående anledningar och mig för att han fattade att jag var sårad och ledsen och då var risken stor att han ville “skydda sin mamma” . Men nej tyckte ex, det skulle bli pinsamt för sonen och han är ju så trygg och glad… på utsidan ja!!
Har har gråtit lite när bara jag och han varit hemma, men sen säger han att allt är ok och att han vant sig…
Pratade även med min egen psykolog om min oro och han sa att det enda jag kan göra är att visa att han jan prata med mig, men inte tvinga sig på honom. Man hanterar sorger olika helt enkelt… Men ja, för mig hade det varit en lättnad om han fick prata med någon utomstående, verkligen!!
Köpt hus med nya i samma samhälle som mig och planerar att köra på med hela bonusfamiljkonceptet till hösten.
