Vilken fruktansvärd sits du sitter i. Jag lider verkligen med dig! När man har två helt vitt skilda åsikter om vad som är bäst för barnen känns det verkligen hopplöst och som att man stångar sig blodig mot en betongvägg. Sen att säga “barnen är glada” som någon försök att rättfärdiga sitt beteende gör en illamående.
Mitt ex lämnade efter 17 år och inom loppet av en månad efter att jag flyttat tog hon hem mannen hon bedragit mig med och lät han umgås med våra små barn utan min vetskap, för att kort efter låta även hans dotter vara med och nu ska hon på kärlekssemester i en vecka (utan barnen). Jag tycker inte att argument som “så länge jag är lycklig är det det bästa för barnen” håller. I mina öron är det otroligt egoistiskt och självcentrerat. Sen kan jag förstå att det är oundvikligt i längden, men av respekt kan man låta det gå lite längre tid. Det låter som ditt ex resonerar precis som mitt ex. Att skynda långsamt finns inte på kartan och ju fortare det går och ju fortare alla andra bara accepterar den nya verkligheten, desto bättre är det. Jag förstår verkligen din ångest. Man trodde aldrig detta om en person man delat allt med och nu är man rädd för var det kommer sluta och hur mycket sorg man ska orka bära. Såret hinner aldrig läka förrän det rivs upp igen.
Men stå på dig och fortsätt fokusera på dig själv när du är ensam, för det upplever jag själv som svårast. Det verkar som att du lägger allt fokus på dina barn när du är med dom och det kommer ge utdelning i längden, även om det inte känns så nu!
Har du sett honom glad och lycklig på riktigt, under era år tillsammans? Tänk efter ordentligt. Glad och lycklig i timmar, dagar, veckor i sträck? Fejkleenden och påkopplad charm inför andra räknas inte.
Min man var olycklig när jag träffade honom (bara tillfälligt, tänkte jag, pga jobbet och annat som gick honom emot) och han fortsatte att vara olycklig under hela äktenskapet. Det tog många år innan jag förstod att det inte var något tillfälligt, och då tänkte jag att min stackars man kanske var deprimerad. Säkert var det så!
Han hittade ju den perfekta kvinnan, lämnade mig och barnen och flyttade in hos henne. Hur länge var han glad och nöjd? Inte många dagar. Sedan började de gräla, och så var ju vi i hans “gamla” familj så jobbiga med honom, så vi förstörde visst hans nya lycka. Och så fick han ont i ryggen, och så grälade de ännu mer. Det tog inte mer än några år, så hade de separerat. Den här gången hade han ingen ny att flytta in hos. Han börjar vara för gammal för att snärja någon ny kvinna.
Karma slog till, men det tog ett tag. Ensam i en liten etta, utan kvinna och med barn som vägrar att ha någon kontakt med honom. Var lugn! Det händer nog ditt ex också!
Han sa faktiskt själv så och då att han var ledsen över att han aldrig i sitt vuxna liv kände sådan typ av lycka han kände som barn…
Och när du nämner det så, nej, det var alltid något som var fel. Med kroppen, med jobbet, att det var för stökigt hemma, att bilen krånglande… Och det känns nu som han nu äntligen ska få det liv han förtjänar, med en kvinna han förtjänar…Men som du är inne på… det blir ju vardag i den relationen också…
Syster.
Det heter inte karma.
Det heter karaktärsdrag.
Ett rötägg är ett rötägg.
Som han beter sig mot dig är chansen stor att han kommer att göra mot andra.
Det enda sättet att han fixar den nya relationen är att hans nya acceprerar och har överseende med ett dylikt beteende.
I så fall får hon vänja sig med att leva med ett rötägg och det är straff nog.
Den här typen av människa blir aldrig nöjd. De lever i en värld av missnöje och ser sig själva som offer för en elak omgivning.
Min man ville gå en utbildning för ett bättre jobb, så alla andra skulle göra uppoffringar för att han skulle få den utbildningen. Blev han nöjd? Nej, han gick tillbaka till sitt gamla jobb i stället och fortsatte att klaga.
Han vann en stor vinst på en lott, men blev han nöjd eller ens glad? Nej, han surade för att vinsten inte var ännu större.
Han ville ha barn, men när barnen väl fötts, så skyllde han trötthet, ekonomi och dåligt humör på dem.
Mer sex? Han fick det, men han blev inte nöjd. I stället blev han uttråkad.
En ny kvinna? Jo, han var glad (men inte nöjd!) i någon vecka. Sedan började han klaga igen på allt och alla som förstörde hans lycka.
En person som aldrig är nöjd blir aldrig lycklig. Ser man bara allt som är fel, så blir man inte glad. Ditt ex kommer att vara lika olycklig i sitt nya hus och sitt nya förhållande, som han var i sitt gamla liv. Det är äkta karma!
Och då kom dagen då jag fick träffa exets nya flickvän som är hans nya själsfrände och helt perfekt enligt honom.
Sonens fotbollsmatch tyckte exet var en bra arena för att tvinga fram ett möte oss emellan. Så när jag meddelade exet om sonens uttagning till dagens match så kom det snabbt ett meddelande tillbaka att " Y vill gärna se matchen, hoppas du inte har något emot det"…
Vad skulle jag säga liksom…
Bestämde mig illa kvickt för att spela totalt oberörd, besvarade inte “frågan” utan meddelade bara helt sonika tid och plats och att även släktingar på min sida skulle komma (där alla har koll på exets bravader …).
Även om jag flera ggr under dagen var nära att lämna återbud och låta exet ta med sonen på match så var den starkaste känslan att de två absolut inte ska få mig att stå över saker jag verkligen vill göra! Jag ska vara stolt fotbollsmorsa och ska hon vara där får hon väl sitta där då…
Det var en tyst liten mus som kom gående efter exet, sträckte fram handen och presenterade sig. Sen satte hon sig på andra sidan om exet och satt tyst i princip hela matchen.
Jag och exet småpratade lite kort om kommande kalas osv. Resten av min släkt ignorerade henne och exet totalt… rätt eller fel…
Känslan efter… nog lite skön “yes I did it”!! Jag var hövlig, inte otrevlig, men hon märkte nog tydigt att jag inte var sugen att prata väder och vind med henne.
Och det allra viktigaste: Sonen var nöjd och även om han tyckte det såklart var lite konstigt med både mamma och pappas flickvän på läkaren så var han inte brydd av situationen.
Det var nog absolut mest akward för exet och nya! Vi andra hade en trevlig dag.
@nuggen Hade tankar på att ignorera hälsningsförsöket, men vad skulle det egentligen tjäna till… oavsett vad jag vill så kommer det att komma tillfällen där vi behöver prata med varandra så detta får jag stå ut med för barnens skull.
Otrohet under 4 år med 3 olika kvinnor varav denna senaste är “the one”… Ja hon lär troligen få erfara samma behandling av exet som jag fick förr eller senare när han tröttnat. Men man undrar ju: av alla svin till män som finns i världen så var hon tvungen att välja detta svinet till man…ska jag vara förbannad på henne eller ska jag tacka för hjälpen att bli av med honom?
Om han avverkat 3 kvinns under denna period så lär väl chanserna att han uppretar detta inom en framtid med nuvarande kvinna.
Enda chansen till att han lugna ner sig är väl: han blir äldre - nån faller inte för han lika lätt, han får fallhöjd på saken mellan benen.
För jag tror att denna man vill erövra kvinna efter kvinna.
Du ska tacka högre makter att du blev av med han.
Jag jobbar på tacksamheten!!! När detta uppadagades var hans förklaring följande: Jo, jag är såklart ansvarig för detta…men du ska veta att jag har väldigt lätt att få tjejer att bli kära i mig… har liksom svårt att göra nåt åt det…
Varför gör det så förbannat ont i hjärtat fortfarande? Alla ser ju det ni ser, ett rövhål. När ska min kropp inse det??
Det där lät lite som mitt ex lär ha sagt till ex-fru nr 1 “men de vill ju ha mig vad ska jag göra då?”. Efter han det hade kommit fram att han hade varit med två av hennes kompisar. Det måste onekligen vara tufft för dem . Nu är ju det länge sedan och han är inne på fru nr 3. Men nu nu är det den rätta så…
Såg en bild på honom på FB, en av våra gemensamma hade lagt upp en… och vet inte om kameran ljuger väldigt mycket eller om de använt vidvinkel för oj vad han ser ut att gått upp i vikt. Så det kanske inte blir lika lätt att charma yngre tjejer längre för honom. Så det kanske löser sig så.
Vet du vad @Trott, oavsett kameran i nuet så valde du en man som i grunden var dysfunktionell och som aldrig hade kapaciteten att möta det som du trodde var er gemensamma framtid…
Han seglar vidare och hans nya partner/partners kommer att tvingas vidkännas detsamma som du och hans ex före dig har gjort…men gud give att han inte skaffar ytterligare en kull ungar iaf, men någon säkerhet för det finns inte
Nja såvida han inte försöker reversera vasektomin alt att det växer ihop igen så ser jag oddsen för det som små. Det skulle vara om de adopterade då kanske?
Onsdagen den 4 januari
Det har gått närmre 2 år sedan min dåvarande man berättade om otroheterna som pågått under flera år eftersom han nu var redo att ta steget fullt ut med sin senaste erövring. Vilka 2 år!! Djupa dippar, ångest, otrolig sorg, otrolig ilska. Jag kämpar och kämpar för att komma igenom härdsmältan och komma ordentligt på fötter igen.
Vissa dagar är helt ok nu, till och med bra. Men tyvärr har jag fortfarande så otroligt svårt att sluta fokusera på X och hans nya liv. När barnen är hos pappan och den nya bonusfamiljen känner jag mig fortfarande så fruktansvärt utbytt. Svarta stunder övertygar mina tankar mig om att barnen snart kommer att flytta hem till dem på heltid, för de har det så trevligt. X nyas familj överröser mina barn med presenter och kalas. Nu sist hade de nyårsfirande med extra allt.
De har hus och ett liv som jag skulle ha levat. Dottern fick sin första mens under jullovet… när hon var hos pappan. Vem hjälpte till? Jo, pappas flickvän såklart. Det är ju JAG som ska finnas där dessa stora händelser i barnens liv.
Jag vet att jag borde känna glädje för barnens skull. De verkar trots allt ha det bra med oss båda, vilket är allt annat än hur många andra här på forumet har det. Jag borde vara tacksam!! Men det är jag inte! Jag är ledsen, för min egen skull. Jag var inte värd denna behandling. Det suger!!! Jag vill inte vänta på att mitt liv ska bli bättre!
Jag fick dessutom en MS diagnos i somras och strax efter det dog en av mina bästa vänner. Så nu kämpar jag hårt för att inte linda in mig i offerkoftan. När räcker det? När vänder det? När ska även jag få känna att livet blir glädjefyllt igen? Jag tycker verkligen att jag gör allt och lite till… men när dessa dippar kommer, så känns det som om man tar 10 kliv bakåt i processen…
Jag läser och följer övriga här och känner stor tröst att vi är många som kämpar sida vid sida. Nu är jul och nyår över, snart åker jag och barnen på fjällsemester. Detta håller jag hårt i nu för att få styrfart framåt.
. Nu är ju det länge sedan och han är inne på fru nr 3. Men nu nu är det den rätta så…