Måste man vara vaktmästare?

Lämnare
1

Hej Forumet,
Jag har fyra vänner som just nu genomgår separationer, samtliga män.
Det har blivit många stöttande samtal och de samtalen hinner aldrig komma in på min egen situation som är “bra” i förhållande till deras.

Jag har ett udda jobb, jag jobbar koncentrerat och har längre ledigheter mellan pass. Ibland helgjobb, storhelger etc. Jag är ofta ledig när min partner och mina tonårsbarn är i skolan och på jobb. När de lever i ekorrhjulet har jag helt andra förutsättningar.
Min partner och jag har varit ett par i 20 år. vi funkar bra ihop för det mesta.
Att jag skriver här beror på två saker. Den ena är att vi har inga gemensamma intressen. Min partner har inga intressen. Hon “följer gärna med” när jag ägnar mig åt mina intressen. Jag vill att hon skulle vilja hänga med men det är helt omöjligt att få henne att bli engagerad i någonting det känns som att jag har provat allt. Försökt lära ut, köpt grejer, utrustning, fått med kompisar, uppmuntrat till kurser, peppat, hejat, uppmuntrat men jag lyckas inte väcka ett engagemang för någonting som jag gillar och hen har som sagt inga egna intressen och söker inte det heller. Vårt hus och vår trädgård engagerar inte heller, jag får göra allt, sätta mig in i allt, ta reda på allt.
Den här tafattheten/hjälplösheten driver mig till vansinne. Jag har ständig vaktmästarjour, IT-jour, bankjour you name it. Kylen piper, wifit funkar inte, vad har vi för lösenord till x, jag hittar inte x i skolportalen, när ska vi byta till vinterdäck, barnets swish funkar inte. Jag klarar knappt av att äta när hon har “lagat mat”, hon orkar aldrig anstränga sig att laga god mat bara mat som “gick fort”.
Om inte jag blir inblandad så finns det ingenting som löser sig självt utom det mest basala saker i vardagen.
Jag är ensamt engagerad i alla barnens aktiviteter.
Dagarna när jag är borta på jobbet fungerar om inget händer.
“Men hon har säkert ett större ansvar när det gäller barnen?”
Ja, hon gillar att shoppa deras kläder och att tvätta. That’s it.
Jag tror vi har en diskrepans i självständighet.
Hon är väldigt osjälvständig och behöver mkt hjälp, stöd och vill gärna förlita sig på andra och är bra på att be om hjälp. Jag är inte alls så.

Jag fattar att jag får ta större ansvar för saker eftersom jag har mer tid över när hon är på jobbet. Men det är också min tid för återhämtning. Men det känns som att det har vägt över för mycket på mig. Hennes ointresse för allt gör också det svårt att få henne att ta tag i något.
Jag börjar tvivla på vad jag får ut av vårt förhållande. Jag ägnar mig hellre åt mina intressen på fritiden tillsammans med någon som är lika engagerad som jag än med någon som bara följer med. Eller med någon som kan bjuda med mig till något som engagerar denne.

Jag är inte ute efter att i första hand hitta någon ny att leva mitt liv med men jag känner mer och mer att jag har som en fripassagerare i mitt liv och när det kommer känsligmässiga svackor ifrågasätter jag mer och mer varför det är som det är och om det ska behöva vara såhär. Ingenting sker utan att jag engageras, allt från att plantera en buske, ta in offerter för något, teckna en försäkring, sätta upp en krok, rensa ett avlopp, rengöra filtret på värmepumpen, olja en altan, boka en service, kroka på en släpvagn, allt som är tungt, allt som är jobbigt, allt som är svårt eller nytt.
Jag vill ju inte att hon ska börja klippa gräset på helgerna, det är INTE det. Jag är fine med att göra typ allt så länge jag jobbar som jag gör.
Jag vill att hon ska engagera sig, i någonting, någon gång, vad fan som helst - utan att fråga mig!
Jag känner mig som en sämre person när jag är med henne än när jag är med kollegor och vänner. Jag har tappat orken att engagera mig i om sånt som hon pratar om. Som ni hör har jag blivit en sjukt dålig lyssnare och jag känner inte igen mig själv. Jag vet aldrig ens vad jag ska svara när hon säger saker i form av kallprat, jag uppfattas nog som rätt tråkig av henne. Jag har fått svårt för att ge komplimanger och visa uppskattning. Hon fattar aldrig mina skämt så jag har slutat skämta och jag vet knappt vad jag ska inleda en konversation om längre och det vet nog inte hon heller. Jag och barnen har samma humor däremot som tur är. Jag njuter när jag är med barnen själv.

Hur ska jag gå vidare? Jag vet att jag måste ta upp det här men jag vet också att det kommer framstå som att jag bara tycker hon är tråkig vilket också kanske är sant.
Det här blev kanske rörigt och en väldigt ofullständigbild av ett förhållande på 20 år.
Är det någon som känner igen sig? Haft en liknande situation?
Kommunikation jag vet, jag är rädd för att brist på bra kommunikation kommer leda till en försämring av situationen/förhållandet.
Jag har kanske redan svaret på mina egna frågor men det var skönt att bara skriva.

6 gillningar
2

Det förstår jag.

Vad såg du hos din fru när ni träffades?

Inte lika skruvat som i ditt fall, men lite på samma tema: Läs tråden ”När livet går i stå”. Det där ”icke-engagemanget”.

2 gillningar
3

Känner igen mig väldigt mycket i det du skriver, med den enda skillnaden att jag är kvinna och lever ihop med en man som är snarlik din fru. (Som inlägget här ovan nämner - läs gärna min tråd ”när livet går i stå” som i mycket handlar om det du tar upp i ditt inlägg.)
Min make har i princip inga intressen förutom några praktiska göromål och teve. Själv är jag precis tvärtom … och känner så väl igen din beskrivning av att ha ”försökt allt” - peppa, stötta, hjälpa till med både den praktiska och känslomässiga biten, hitta på aktiviteter, föreslå resor, skaffa material … you name it. Och nu står jag sen några år tillbaka här och känner att jag VILL inte mer. Jag är less på att vara kombinerad coach och lekledare. Om jag bara hade fått något tillbaka: en glimt av intresse, ett försök, en ansträngning som visar att även maken hade velat steppa upp och ta mer ansvar för att få ett levande äktenskap.
Men nej.
Och kanske är det som han säger, att han bara ”vill få vara den han är”. Klart att mina ansträngningar kommer med en underförstådd press på honom att ändra sig, att göra våld på sin person. Och det är, känner jag, inte riktigt rätt. Vem är jag att kräva att han ska bli någon annan?
Jag har nog landat i att det finns två alternativ:

  1. Stanna kvar i äktenskapet och leva helt parallella liv (för att ingen ska behöva göra våld på sin person för den andras skull)
  2. Inse att man har bara ett liv och kanske skulle bli lyckligare med någon som vore mer lik en själv

Det är inga enkla beslut och jag står själv och vacklar och väger fram och tillbaka.
Hur tänker du framgent? Vad känns mest rätt för din del? Och hur ser din partner på saken om du tar upp frågan med henne?

2 gillningar
4

Jo tack den känner man igen.
I mitt fall har exet låg självkänsla och är otrygg. Hon är rädd att göra fel och har svårt att säga nej av rädsla för att folk ska hata henne.
Kan det vara liknande i erat fall?

Eftersom du är driven och alltid gör allt så har hon nog anpassat sig efter det och kanske till o med känner sig överkörd (det fick jag höra av mitt ex efter vi bestämt oss för skilsmässa).

Mitt ex sa också att hon vill göra saker tillsammans. Och jag kände precis som du, kan hon inte göra en enda sak på eget initiativ. Jag ville såklart göra tillsammans hela tiden, men ville inte vara den som ska planera, köpa, driva igenom, styra upp osv.

Det måste finnas en kommunikation kring detta, så det första du bör göra är att ta upp “problemet”.

2 gillningar
5

En huvudanledning till att många förhållanden brister och båda eller någon part vägrar ta till sig vad den andre upplever. I vissa fall kvittar det för man är helt enkel för olika för att det ska fungera (vilket det ofta gör i flera år då man är mitt i smeten med småbarn osv men sedan blir dessa olikheter för tydliga). Men har ni kommunicerat alls kring något av detta? Har du någonsin krävt mer ansvar kring beslut, dvs “boka en service, boka det du tror blir bäst”…

2 gillningar
6

Det första jag tänker på efter att ha läst ditt inlägg är att du verkar ha svårt att sätta gränser. Vi är många som jobbat/jobbar med gränssättning och det skrivs om det i olika trådar. Jag tänker också att ni hamnat i någonslags “vuxen-barn”-relation där du ger alldeles för mycket av dig själv och risken är (om inte ni redan är där) att det påverkar er närhet och sexliv. Så det är väldigt bra att du kommit till dessa insikter och att du verkar vara positiv till att göra ändringar för er skull!

Det jag ser är att du tar på dig fler och fler uppgifter och utan att mena det, gör dig själv till den viktigaste karaktären i ert liv. Allting rullar på för att du får det att rulla. Det här sättet att vara snäll eller förstående fungerar ett tag men det är sällan ett recept för ett lyckat förhållande. Och jag tror egentligen inte att din fru heller innerst inne trivs i en roll där hon är så beroende av dig.

Om jag hade varit du, hade jag först och främst slutat använda arbetstider som en förklaring/ursäkt, både gentemot mig själv och andra. Du är INTE skyldig att jobba mer bara för att du har andra arbetstider. Därefter hade jag pratat med henne. Sagt att vi kan inte längre leva så här, vi behöver ta ett omtag på vår relation och de roller vi har, hitta dina ord och det du vill ta upp. Ställ frågor vad din fru kan göra och berätta vad du har bestämt dig för att sluta göra. Kan ni ha en dialog kring sådana praktiska saker? För att förändra dynamiken i ett förhållande som gått länge på samma vis, är det allra effektivaste att börja med just praktiska saker i vardagen. Det kommer nämligen ge goda effekter till er båda.

Fundera gärna över varför vill du göra så mycket för din fru? Dvs vad är grundorsaken till att du har svårt att låta henne själv ta ansvar över att hitta lösenord eller fixa praktiska saker. Därefter behöver du träna på att säga nej till att konstant ta ansvar över era gemensamma sysslor. Det här kommer ta tid och ni behöver hitta ert nya gemensamma liv tillsammans. Det kan med fördel göras med en samtalsterapeut i parterapi, på så vis kommer ni båda kunna berätta och fördjupa er i varför har det blivit som det blivit samt hur gör ni nu.

Lycka till!!

8 gillningar
7

Det lilla hon gör får inte godkänt av dig, så då blir hon ännu mer passiv….
Hon får inte ansvar o därför tar hon det inte utan du tar över, för förmodligen gör du det bättre och du är ju ändå ledig osv osv och hon blir än mer passiv.
Nästan lite medberoendeproblematik hos er, ni ”enablar” detta beroendet.

Jag tror @Buenita är på något också med din egen gränssättning och att faktiskt låta henne lösa uppgifter, istället för att ta över o lösa det åt henne. Curlar.

Jag är ändå intresserad av att höra om det alltid varit så här?
Du säger dessutom att hon inte förstår dina skämt så jag får känslan av att du inte direkt respekterar henne utan faktiskt tycker att hon är korkad o värdelös eller ev bara humorbefriad….
Hur tror du hon känner sig? Pratar ni om det?

Man kan bara ändra sig själv, men man måste kommunicera om man vill att relationen eller ens partner ska förändras.

4 gillningar
8

Mjo. Jag tänker, med min historik, att det kan finnas oförmåga här också, hos frun. Svårighet att förstå ironi, snudd på patologisk initiativlöshet och andra tecken kan tyda på det, är min erfarenhet. Att inte förstå skämt behöver inte betyda att man är korkad, alls.

1 gillning
9

Jag uttryckte mig klumpigt, men hoppas essensen gick fram.
Att inte förstå ironi…. Jag skulle ha svårt med någon som inte förstår det jag säger. Självklart behöver man inte vara korkad, men det är svårt om man inte är på ”samma våglängd” och förstår varandra. Det kan vara svårt att behålla respekten.
Och då menar jag med ens partner, annars spelar det ju mindre roll.

1 gillning
10

Att förstå varandras humor är helt essentialt skulle jag vilja påstå.

Skulle inte heller klara om jag inte blev förstådd.

1 gillning
12

Livet är för kort för att kasta bort det på dåliga förhållanden. Du trivs uppenbarligen inte med henne som person. Det är högst osannolikt att hon kommer att ändra på sig, det vore att bli en annan människa. Varför stanna kvar? Är det för jobbigt att separera?

13

Klartbesviken var mer rakt på sak än jag. Jag har inte heller sagt att TS ska lämna och verkar inte riktigt som någon uttryckt det. Men jag håller med dig här @Tailor att TS låter det fortgå utan någon som helst rak kommunikation kring problemet.

14

Överlag i dessa relationer där en drar lasset skulle jag faktiskt köra på @Tailor råd. Slå stopp för sjutton och sluta låt den andre partnern vimsa runt och få livet serverat. Klarar man inte av att dela bördorna och fortsätter ändå i samma anda, ja då får man resa vidare på egen hand. Men man måste orka sätta ord på sin upplevelse och sina känslor på ett sätt som tas emot korrekt och det är fasen den svåra delen. För den delen handlar om självinsikt och det verkar de flesta få när separationen är ett faktum.

1 gillning
15

@PelleA
Jag förstår din frustration.
Att behöva vara den parten som tar huvudansvaret både för att få det praktiska att fungera och för att ge relationen vad den behöver dränerar vem som helst. Min erfarenhet är att det gör en själv till en sämre människa också, eftersom man tappar i glädje, styrka och engagemang

Jag undrar dock om det alltid har varit så?

När jag ser tillbaka på mina ex fanns det egentligen tecken från början, även om det var betydligt vagare initialt än vad de skulle komma att bli senare. Då lade jag inte så stor vikt vid det, men i takt med att tiden gick blev det mer och mer påtagligt.
Var det så även för er?

Vad gäller mina ex upplevde jag att de fann en vinning i det. Mitt första ex var beroende av sympatier och ville konstant ha sådan bekräftelse. Mitt andra ex var snarast mest bekväm till sin natur och dessutom väldigt smal i sina intressen. Likaså hade vi - precis som du beskriver - svårt att mötas i humor. Även om just den delen inte är någons fel, så klart.

Men för båda fanns det åtminstone en kortsiktig vinning i att jag skulle ge dem vad de behövde och ville ha. Samtidigt som jag egentligen tror att de på sikt skadade sig själva med det beteendet. Och det skadade också relationen, till slut till den punkt att det blev starkt bidragande orsaker till uppbrott från min sida.

Så frågan är vad som driver henne? Tycker hon ens att det är ett problem? Tror du att hon upplever någon vinning? Är det bekvämlighet, eller har hon helt enkelt inte förmåga till något annat? Vissa människor är helt enkelt mer passiva till sin natur, vilket kan fungera om de lever med någon som älskar att vara drivande, men som i de flesta fall leder till ett ojämnt förhållande där den ena bär en dubbel börda.

Men jag tycker att det låter som att ni just nu förstärker era roller snarare än tvärtom. Kanske en av er trivs med det. Kanske ingen
Men om inte båda trivs är det ändå rätt utsiktslöst

1 gillning
16

Det är förstås ett fullständigt påhitt att folk skulle ge dig annorlunda råd bara för att du är man. Min första tanke när jag läste ditt inlägg var “Men lägg benen på ryggen, människa!”

Men det är den spontana reaktionen som jag alltid får när jag läser den här typen av snedfördelning i relationer och riktigt så illa behöver det naturligtvis inte vara, även om din beskrivning låter rätt allvarsam. Min egen erfarenhet är att det är förjäkla svårt att ändra på något när det har gått så här långt.

Dels kan er situation bero på väldigt inkörda roller. Hon tycker kanske att du ändå är så teknisk och kunnig osv så att det är bäst att du gör allting, och du är kvick och stökar undan effektivt. Behändigt i det korta perspektivet, men bedrägligt i det långa.

Det är ett av skälen till att jag anser att båda parterna i ett förhållande ska ha hygglig koll på det mesta, snarare än att man ska specialisera sig på skilda arbetsuppgifter. Jag personligen skulle inte stå ut med en man som inte kan tvätta, t ex, men som hävdar att han klipper ju gräset istället. Jag minns hur det blev när jag låg däckad i influensa i flera veckor när barnen var små och barnens pappa blev tvungen att rådda hela hushållet. Då var vår “praktiska” arbetsuppdelning inte så praktisk längre.

Men dels kan det även bero på att din fru är precis så här tafatt och omogen och helt enkelt inte förmår bättre, och då blir det kämpigare. Vi vet alla att det inte går att göra om folk.

Jag är inne på det som @onedaymore skriver:

Ser hon samma problem som du? Vad tror du hon är beredd att försöka förändra? Och vad tror du hon är kapabel att förändra på riktigt?

Det låter inte som att ni har riktigt samma kommunikationsstil heller, så hur bedömer du chanserna att ni kan sätta er ner och ha ett uppriktigt och konstruktivt samtal?

Eller skulle ett proffs, typ en familjerådgivare kunna vara en hjälp?

Om du tror att det går att få henne att se bekymret ur dina ögon, få henne att vilja förändra saker och ting tillsammans med dig och sedan även upprätthålla förändringen så att ni båda känner er förhållandevis nöjda - ja, då tycker jag att du ska ge det hela en rejäl chans. Om inte annat för att de flesta vill försöka ordentligt, för att veta att de gjorde vad de kunde.

Men jag tycker absolut inte att du ska fortsätta som du gör nu. Jag har varit i din sits. Och den sitsen är skittråkig. Man brukar bli utbränd till sist också, som lök på laxen.

4 gillningar
17

Som vid alla typer av relationsproblem så gäller ju att båda ser det som ett problem, först då kan man göra något åt det, tillsammans.

Annars blir det väldigt svårt.

3 gillningar
18

Broder.
Om du hade levt i den situationen att du hade blivit utsatt för övergrepp, för fysisk och psykisk misshandel, blivit pressad att göra saker mot din vilja för att annars hade din partners agerande och humör gått ut över dig och barnen hade jag skrivit “lämna omedelbums”

Om det i din text hade framkommit att du hade försökt prata med henne om detta och föreslagit parterapi men hon blåvägrat, sagt att det är bra som det är och visat/ sagt att hon inte vill göra något för att förändra situationen utan ansett att det är ditt problem och du måste hela tiden anpassa dig till och tassa på tå för henne och hon inte är beredd till några som helst eftergifter hade jag skrivit “lämna på studs”.

Nu framgår inget av detta i din skrivna text varför jag a) inte upplever situationen akut b) inte kan uttala mig om det kan finnas något att jobba på.

Med detta sagt vill jag säga att jag är din partner. Och du.

Jag har alltid varit fumlig som barn. Långsam. Trögstartad. Det har gjort att folk
a) har ledsnat och gjort det åt mig
b) gjort om det jag gjort så det jag gjort har blivit ogjort i samma stund som jag gjort det
c) fått klagomål på vad och hur jag gjort.

Det har gjort att jag har ledsnat på att göra saker eftersom det jag gör inte duger. Nu har jag ett gott självförtroende och en grundmurad självkänsla så jag blir inte knäckt av det men föredrar att hålla mig i bakgrunden och göra så lite som möjligt tillsammans med andra.

Sedan har jag under min livstid mött entusiastiska människor som försökt intressera både mig och andra för det ena och det andra. Det har gett mig förståelsen att det jag brinner för och tycker är skoj är det långt ifrån andra som tycker och då får det vara så. Det är bra att du brinner för vissa grejer men förvänta dig inte att hon kommer att vara lika intresserad som du.
Nåja, detta om detta.

Med vissa skillnader kunde det vara mitt x du beskrev. Hon hade låg självkänsla och dåligt självförtroende. Vi hade dock samma intressen. Jag tänkte att min kärlek skulle göra henne starkare och mer självgående, ta mer initiativ, utvecklas och så skulle vi kunna stötta varandra. Ha. Ha. Ha. Samt ha. Ack, vad jag bedrog mig. Det visade sig att hon ville att jag inte skulle göra saker tillsammans med henne utan jag skulle göra dem åt henne men själv la hon inte två strån i kors för att underlätta, hjälpa eller göra det skönt för mig. Det var hela tiden jag som skulle ge utan att få något tillbaka.

Har du pratat med din partner om hur du känner?
Har du föreslagit parterapi/ familjerådgivning?
Jag hörde häromdagen en person berätta om två par som denne kände. Bägge hade levte i långa relationer. Det ena paret gillade samma saker, hade samma intressen och var uppi varandra för jämnan och sa att det var hemligheten. Det andra paret hade olika intressen, hon var social och for på resor och aktiviteter med vänner, han var hemma och pysslade med sitt. De sa att hemligheten med deras förhållande var att ge varandra tid och utrymme för varandras olika läggningar.

Du kan ta en häst till vattnet men du kan inte tvinga den att dricka.
På din beskrivning låter du inte nöjd med det sätt på vilket din partner är utan vill se en förändring. Har du någon gång satt ner foten och sagt ifrån och låtit henne göra det själv men under ledsagning så hon ska lära sig?
Har du gjort det och hon inte vill?

Du verkar i alla fall inte vilja ha någon hjälplös klängranka som förlitar sig på och låter dig styra och bestämma utan på mig låter det som att du mer söker din like i tanke och gärning som är mer självgående och ett mer ömsesidigt givande och tagande.

Det kan finnas många förklaringar på att hon gör som hon gör, osäkerhet, bekvämlighet, för att hon tror att du vill vara den som bär ledartröjan men har ni pratat om det?

Dock - humor är en viktig sak. Delar man inte den skulle jag säga att en viktig bit fattas i relationen - att kunna skratta tillsammans.

Naturligtvis behöver du inte ha det som du har det men tror du att
a) hon vill/ kan göra någon slags förändring
b) acceptera henne som hon är och ha dina intressen och dina vänner
c) finna någon slags kompromiss.

Hon kommer inte att kunna ändra sin personlighet, sin karaktär och behöver hon hjälp med sin självkänsla och självförtroende behöver hon en terapeut. Du kan inte “fixa” henne utan de förändringar hon behöver göra för att det ska fungera mellan er måste hon själv vara beredd att göra och de måste vara möjliga att göra, annars kan du bara acceptera att ha det som det är eller att lämna. Men du kan inte göra om henne.

1 gillning
19

Mycket kortfattat svar på rubrikens fråga;

-Nej, det måste man verkligen inte!

Dvs såvida man inte själv vill, behöver, får ut nåt av det förstås :woman_shrugging:

Så ta tag i dig själv och agera på din egen frustration och missnöje över hur snedfördelningen och obalansen i er relation ser ut. Börja med att vara ärlig på riktigt med din fru så att hon verkligen förstår och inte kan krypa undan genom att låtsas som att hon inte fattar.

Såklart helst så att hon inte tar så illa upp att inget går fram iaf. Men är hon bara normalbegåvad så kan jag inte se annat än att hon redan måste vara väl medveten om er obalans och faktiskt tycker att den är bekväm. Om du inte varit en så bra skådespelare att hon tror att hon gör dig en tjänst om du får fixa med allt och gör samma uppoffring som du, bara från andra hållet… men isf blir det nästan tragikomiskt om du ursäktar :upside_down_face:

20

Känner igen sjukt mycket av det du skriver, kanske inte riktigt så illa här hon engegerar sig mer kring barnen och deras aktiviteter och kläder men allt kring hus, ekonomi, transport osv står på mig om jag inte ber henne göra det specifikt typ. Det som gör det hela svårt är hur arg och sur hon blir när jag tar upp något som jag tycker hon borde göra eller kanske kunde hinna när hon är ledig, försöker säga de på ett “bra” sätt men det blir alltid försvarsställning och hon tar upp något jag gör fel. Känner du igen det med?

21

Var försvann du @PelleA ? :thinking:

1 gillning