Mannen lämnat-behöver ventilera

Min historia
212

@Vilsenmamma, det är det här jag efterlyser på detta forum. En förståelse för att allt inte är svart eller vitt.
För precis som du säger är man inte mer än människa.
Till och med du, som VET hur ont det gör när ens partner överger en till förmån för någon annan, kan inte hejda dig. Du kan inte välja att sluta svara när han ringer, kan inte ge honom kalla handen.

Det är otaliga människor här, både män och kvinnor, som säger att dom själva aldrig skulle tillåta sig själv att bli förälskad i någon som redan är upptagen. Att dom skulle kunna se klart och hinna bromsa sig själva och sina känslor innan dom hamnade i den sitsen. Och att dom, oaktat sina egna känslor, skulle välja att säga adjö till den nya kärleken så att han/hon kan avsluta sitt tidigare förhållande på ett ärligt och mer rakryggat sätt.

Jag tror att det är en förhoppning som alla har, men som få orkar följa när man själv står där full av kärlek för en ny partner.
Man hittar på undanflykter.
”Deras förhållande är ju redan över…mer eller mindre.”
”Han/hon har ju mått dåligt så länge.”

Som sagt. Inte mer än människa :heart:

5 gillningar
213

Har han barn?

För dina barn är det lite skillnad då de redan har skilda föräldrar. Även om jag tycker att man ska vänta med att introducera en ny tills man vet att det är något att bygga på förutom fjärilar.
Vad du vill är liksom sekundärt gentemot vad barnen behöver.

@Fuzzy Att bli förälskad är en sak, det styr man inte över. Men hur man agerar och hanterar situationen kan man styra över. Tycker alltid att det är så spännande när man fråntar sig sitt ansvar för sin val, som att man inte har några.
Under min 26 år långa relation har jag blivit rejält förälskad vid två tillfällen. Jag valde att inte agera på det och se det svalnade det också. Nu när jag ser en av dem på jobbet kan jag undra hur jag kunde bli så förälskad i honom.

Jag vet att jag inte skulle kunna fortsätta med någon som jag vet var upptagen. Den känslan av att bli bedragen skulle jag aldrig på något sätt vara en bidragande orsak till. Jag har ett val där.

5 gillningar
214

@Trott, jag sa aldrig att det var omöjligt, men jag tror att många (inte alla) gör avkall på en del moraliska gränser eller åtminstone förvränger sanningen lite för att den ska passa in bättre på egna önskemål och drömmar.

Återigen. Inte alla. Men många.

215

Det tror jag med, så i det håller jag med dig.

216

Ja vet ni!
Det är mycket man inte trott sig göra eller säga. Men när man väl står där är det bara att konstatera att man aldrig skall säga aldrig.

Han har barn.
Jag förstår självklart att barnet går före, men samtidigt ser jag hur mina kanske t.om fått en bättre relation med sina bonussyskon och exets nya pga att de från första början umgåtts tillsammans.

Kan ju inte säga hur det gått om de hade valt att utesluta barnen och först i ett senare skede introducera dem för varandra?!
Och så är det självklart upp till barnets personlighet hur det reagerar.

Men på nåt vis tror jag att det är en sorts trygghet att barnen ser att pappas/mammas nya är någon som han/hon gillar och väljer att vara med och står för det, om ni förstår hur jag tänker!?

Och detta är starkt att komma från mig som verkligen hatade exets nyas roll i mina barns liv i början :sweat_smile:

Däremot har jag alltid varit och är av den åsikten att det är personen i förhållandet, dvs mitt ex, som är skurken när det kommer till otrohet.
Jag har inte en dag anklagat eller varit arg på den nya över att hon la beslag på min man.
Man kan inte ta människor som inte vill bli tagna, helt enkelt :woman_shrugging:

Och jag måste tillägga att jag verkligen har grubblat, förnekat och stått emot eventuella känslor jag märkte dök upp gentemot min vän på nätet.

Men visst, i ett skede har man ett val, men som sagt ibland går man över egna moraliska gränser.

2 gillningar
217

“Never say never again” Lämpligt namn på Sean Connerys återkomst som 007 i en variant av “Thunderball” samtidigt som Roger Moore spelade in en annan i den officiella serien och något som jag lärt mig den hårda vägen.

1 gillning
218

Kära dagbok !
Ja, så känns det att skriva här. Ibland finns det inget behov och efter 2 år trodde jag inte jag skulle hänga kvar här.

Men nu känns det som om jag skulle vara tillbaka i den mörka, sega och otröstliga känslan av att vara ensam och övergiven. Nästan tillbaka på samma plats som när exet övergav mig.

Hur har jag tillåtit mig själv att hamna här igen?!
Jo, jag tog en chans att få uppleva lycka tillsammans med nån. Vågade hoppas, lita på att öppna mitt hjärta. Ta ner mina skyddsmurar. Men nu känns det inte som om det kommer att gå vägen och oj vilken smärta det kan framkalla :hot_face:

Att bli bortvald, att känna sig oönskad eller oälskad. Att inte få den bekräftelse eller uppmärksamhet i ett förhållande man behöver. Alla dessa grejer triggar en massa negativa känslor hos mig. Kanske onödigt lätt, kanske i för stor proportion till händelsen, men likväl så förödande, sårande och humörsänkande.

Börjar tro att jag aldrig kommer att kunna ta ett ”svek”, hur litet det än är utan att brista helt eller att tappa hoppet på att det finns nån därute för mig. Som vill ha mig, som vill mitt bästa, som vill visa mig att jag betyder mest för just dem :pleading_face:

Idag börjar min långledighet. Hade ett hopp om att ha sällskap i sommar. Det håller på att släckas och allt känns grått.

Barnen kommer att vara borta en längre period och jag har svårt att se hur jag skall höja mitt humör så att inte hela sommaren blir en sorgefest.

Känslan av ensamhet är inte lätt att göra sig av med. Trots vänner och familj :sweat:

6 gillningar
219

December, en månad av längtan och glädje till julen…eller?
En påminnelse om att jag står ensam, om förlust av en familj och tomheten som följer :cry:

När kommer man att komma vidare från denna känsla av att man blivit av med allt, allt som räknas!?

Oavsett om jag har mina barn hos mig på julafton detta år, känns det som om de tas ifrån mig när jag hamnar dela med mig av de dyrbara mellandagarna för att de ska fira med sin far också.

För att inte tala om nyåret då jag igen står ensam. Pandemin gör ju inte saken lättare. Jag vill inte bjuda bort mig, så jag hade redan förlikat med mig tanken att jag kommer att sitta hemma ensam i år. Men hjärnspökena ger mig ingen ro… känns som ett misslyckande, igen :pensive:

Jag har börjat gå hos en psykolog. Försöker hitta ett sätt att komma över denna sorg/nedstämdhet som jag bär på.
Utåt sett har jag allt man behöver. Hem, hus, barn, jobb, vänner, hobbyn osv.
Men innanför är jag så vilse, så ensam, så ledsen och ser inte hur jag kan ändra på de yttre faktorer som orsakar dessa känslor :woman_shrugging:

En känsla som förföljer mig är att jag inte kommer först för någon.
Ingen ringer mig först då de skall hitta på något. Jag står inte först på någons inbjudningslista då det kommer en festlighet. Det känns som om jag är den som tar första steget varje gång och till sist tröttnar jag på det…

Jag ogillar verkligen vetskapen om att jag inte har någon som jag alltid kan lita på att bli inbjuden hos då jag inte har barnen hemma på midsommar/nyår odyl.

Detta gör mig så otrygg i mitt singelskap. Jag behöver så en gemenskap att höra till, men det föll ihop när vi gick skilt från att ha varit ett par med exet😤 Och då är jag tillbaka i känslan av att jag blir sviken, inte bara av mina partners utan även av mina vänner.

Är det ett sätt att skjuta ansvaret ifrån sig själv? Men jag är verkligen obekväm i att be om att få komma med. Risken för ett nej förekommer ju då🤔
Och jag vet inte om jag tycker att man skall behöva be om att få komma med, de som vet att jag sitter ensam frågar väl endast om de vill ha mitt sällskap.

Min dåliga självkänsla pratar högt😓

4 gillningar
220

Känner så igen dina tankar och känslor.
Psykologen är för mig ovärderlig. Så att man får du allt tankar och funderingar.
Prata, prata, prata.

221

Nytt år, samma gråa tankar🙄

Har träffat psykologen några gånger, men kan inte direkt säga att hon lyckats vända mina tankar till det positiva.

Frågar gång på gång vad jag behöver och vad jag vill.
Jag vill skratta och känna mig älskad och behövd. Och av någon konstig anledning förknippar jag mycket av detta med en parrelation.
Jag vill omringas av goda vänner som tar mig med i gemenskapen.

Känner fortfarande samma känsla av övergivenhet, ensamhet och omöjlighet att påverka situationen jag upplever att står i vägen för min lycka.
Dvs gemensamheten och tryggheten med någon annan eller kanske i mig själv.

Barnen kom hem från sin far idag och direkt upplevde jag en smärta över att de hos honom väljer att göra en mängd familjära saker tillsammans, som t.ex åka skridskor.
Medan de hos mig totalvägrar att ta del i fritidssysselsättningar vi tidigare gjort, men nu finner totalt ointressanta.

Jag borde väl inte ta det personligt, men ändå går jag med tårar i ögonen av känslan att vara bortvald.
Dumt, men likväl hänger den med i allt vi gör, eller rättare sagt inte gör.

Vännerna, de lever sina egna liv. Jag orkar inte ta första steget hela tiden.
Men de bidrar också till en besvikelse jag går och bär på. Varför skall alltid jag ta kontakt om jag vill ses, är det värt mödan i längden…Just nu är jag så trött och less på allt och alla så det får vara.

Och så mannen som kom in i mitt liv efter exet, men svek mig när jag just vågat hoppas på en relation och börjat lita på en man igen. Han fick mig att nå botten på nytt och det tycks vara supersvårt att komma vidare.

Jag bröt all kontakt efter en tid, men nu har han pga gemensamma hobbyn dykt upp på nytt.

Jag har så svårt att kunna förhålla mig till honom. När jag ser honom känns det som om inget hänt, men när jag tänker på all historia blir jag bara så arg, besviken och obeslutsam om hur jag skall gå vidare.

Hur kan man lägga besvikelsen bakom sig? Jag är en mästare på att älta gammalt groll, medan han tycker att vi kan snacka på som gamla goda vänner :cold_sweat:

Jag blir inte klok på mina känslostormar, jag kommer inte vidare, känns som ett hamsterhjul.

Är ledsen helt igenom, på allt egentligen och det tycks inte svänga :cry:

1 gillning
222

Hur gick det med honom? Valde han att stanna med sin fru, eller blev det inget mellan er trots att han skilde sig?

@Vilsenmamma

223

Han skilde sig, jag fanns där för honom till 150% under hela tiden, husrum och full tillgång till mig och mina barn.

Han kände sig trängd efter en kort tid, ursäktade sig med att han var vilse och ville återgå till vänner för att ta reda på vart han var på väg. Vilket jag förstående nog förstod, trots att jag blev djupt sårad och hade svårt att återgå till endast en vänskaplig kontakt.

För sent fick jag reda på att han, typ en vecka senare efter att han dumpat mig, var redo att dejta följande…

Så jag bröt helt och hållet kontakten, fram tills nu då våra vägar korsas.

Vet inte om jag vill ge honom rättigheten att ha mig i sitt liv. Känner inte att han förtjänar det.

Blir dessutom så provocerad över att han tar förgivet att han kan skämta och ta upp kontakten utan att inse hur illa han gjort mig.

1 gillning
224

Ja, det kan jag förstå. Speciellt om allt bara hände utan att ni pratade desto vidare om det?

225

Vi har pratat fram och tillbaka, men i hans värld gjorde han inget fel.

I min värld menar man vad man säger och håller det man sagt.

Men från att ena dagen ”ha en framtid tillsammans” till nästa dag då han inte är ”redo för en relation” för att han måste få vara själv (vilket i slutändan visade sig vara endast skitprat) så har jag svårt att förlåta.

Därav min kluvna vilja till fortsatt kontakt.

Jag vill släppa denna börda, men tycks inte vara kapabel till det

1 gillning
226

Lite historia…

1 gillning
227

Blir en kort uppdatering.
Yngre barnet (9år) har börjat prata om att han vill vara med pappa (oftast i samband att han kommer hem från sin far).
Han kunde bra bo hos pappa och jag kunde komma och hälsa på ibland. Eller vara en längre tid hos pappa och en kort hos mig.
Nu är de 9/5 hos mig/sin far.

Och detta gör så ont. Jag förstår att han saknar sin far och tycker det är kul att vara med och göra vad de nu gör hemma hos pappa. Där finns ”familj” och bonus syskon, här ensamma mamma och samma tråkiga liv som alltid.

Jag har haft en så deppig tid efter oktober-20 då vi för första gången deltog i ett bröllop där vi båda var bjudna (exet och jag). Barnen hade pappa helg och satt med sin pappa och hans nya, medan jag satt ensam.
Fy vilken känsla :cold_sweat:
Jag kände mig så ensam, utbytt och ledsen. Familjelös helt enkelt.

Denna känsla hänger sig kvar. Jag tar så lätt åt mig då det kommer till att vara utan mina barn. Vilken smärta, vilken sorg. Livrädd för att även de skall välja bort mig, även om jag vet att jag alltid är deras mamma…

3 gillningar
228

Jag har i perioder haft barnen på heltid, framför allt den äldste. Efter ytterligare en period med 50/50 ville han bo hos pappan istället. Han var då 15 år. Jag kände att visst sved det, men jag har en fortsatt nära kontakt med honom även om han bor hos pappan. Han känner att det är mig han litar på trots allt och kommer till mig när det kör ihop sig. Kanske kan det vara ett sätt att se på det?

229

Midsommar, en glädjefylld tid då familjer samlas och firar enligt gamla traditioner.

Det var då, men nu tre år senare är jag fortfarande och sörjer att kärnfamiljen inte finns. Att de gamla vännerna fortsätter fira på sjön, med exet och båten, medan jag är utbytt mot den nya.
Hur kan detta ännu svida?!

Jag har glädjen att få fira med mina barn i år, men det känns så halvhjärtat. Det känns så fel att inte ha samma gemenskap längre. Varje år får vi vänta och se om vi blir bjudna nånstans och jag vill så gärna att mina barn ska få mera än bara mammas sällskap.

Jag förstår inte varför jag inte kommer framåt. Blickar bakåt och känner mig snuvad på en massa. Det går så lätt för alla andra frånskilda att hitta nya umgängeskretsar, nya partners och nya intressen. Medan jag står och stampar på samma ställe, känns det som, med en liten liten risk för bitterhet.
Även om jag vet att det bara är fast i mig att hitta lyckan, men jag vet inte hur :confused:

Blir alltid lite nere vid olika högtider, måste bara få skriva av mig.

Trevlig midsommar till er alla :hugs:

1 gillning
230

:heart::heart::heart::heart::heart:

231

All styrka till dig @Vilsenmamma :pray:.

Igår dök jag på detta poddavsnitt, som tar upp det här med sorg kring något man drömt om, något som inte blev som man tänkt om, en känsla av orättvisa man kan få ibland av att andra har det bättre. Jag tycker det var tänkvärt, kanske det kan vara värdefullt också för dig. Ca 12 minuter in i avsnittet tar man upp ett brev en poddlyssnare skickat in som tar upp just detta.

Ha en fin midsommar :cherry_blossom:

1 gillning