Det är svårt att ändra sig, men om du inte tror att ni kan ändras så kommer relationen att se likadan ut som tidigare.
The definition of insanity is doing the same thing over and over and expecting different results .
Att fundera på terapi är bra. Att din man inte släppt den andra kvinnan visar väl tydligt att han inte bara vill vara med dig eller inte klarar av att vara själv. Du ska ju inte behöva ”kräva” det eller vara tydlig med det. Då visar det väl tydligt hans vilja o prioritering. Det är ju ganska uppenbart att om man vill ha en relation med någon, att man inte samtligt kan vara med någon annan. Det ska ju inte behöva kravställas utan vara hans val.
Det låter mest som din man inte vågar släppa taget och hittar på anledningar till att vara med dig, men samtidigt inte vill satsa på er eftersom han håller kvar älskarinnan. Vill han vara med dig, och speciellt efter en otrohet, så måste han gå ”all in” och själv vara övertygad om vad han vill. Och du också.
MEN som i alla historier här på forumet finns det en massa saker som pågår, sägs som aldrig kommer fram i texterna vi skriver. Och jag är kanske inte så svartvit i mitt tänk. Jag har dessutom en liten annan syn på livslång kärlek och relationer än många andra här (tror jag). Kort förklarat tror jag det är näst intill omöjligt att “kräva” ensamrätt på en person hela livet ut. Men behöver inte gå in på den diskussionen nu . Vill bara säga att jag ser saker ur ett annat perspektiv.
När det kommer till mitt ex så har han varit tydlig och ärlig för det mesta genom hela separationen. Och jag känner att jag kan lita på honom. Får inte intrycket av att han har så mycket med den andra att göra längre, han är ju här ofta och är han inte här så håller han uppe en pågående konversation på telefon och sms med mig (är 90 procent av gångerna han som tar initiativet). Så så värst mycket energi kan han inte lägga på någon ny kärlek. Jag tror snarare att han inte riktigt vet hur han ska kunna avsluta med henne, han kommer ju att såra henne och det är han rädd för. Samtidigt vet han att han sårat mig djupt och vet inte riktigt hur han ska hantera det och börja om med mig. It’s complicated
Nåja, tiden får utvisa hur det går. Känner som sagt inte att jag förlorar sömn eller energi över detta just nu. Börjar det hända kommer jag såklart att vidta åtgärder.
Och där kom Einsteins citat om insanity in i bilden.
För du vill tydligen inte att ni ska hamna i samma situation igen.
Att prata om terapi men inte släppa älskarinnan, det blir väldigt otydligt och otydlighet kan vara påfrestande.
Mitt svar handlade om dig, nej du ska inte behöva vara mer tydlig för om han vill leva med dig så kan han inte fortsätta ha en älskarinna.
Ditt svar att han inte vet hur han ska avsluta och inte vill såra…. Låter ganska ologiskt om han inte hade några problem att såra dig (o er familj). Du skriver hur han sårat dig djupt.
Haha, inser att jag säger emot mig själv ibland men det är väl en del av att försöka gå framåt och fundera på vad som är rätt och fel och vad man kan acceptera och ej.
Du benämner otrohet och älskarinna. Jag har svårt att förlika mig med de orden (kanske en form av förnekelse det också) . Men jag väljer att tro på mitt ex när han säger att de inte haft en fysisk relation före han berättade för mig att han fått känslor för henne. Och då slängde jag ut honom och sa att nu vill jag att vi separerar. Han har alltså “tekniskt” sett inte varit otrogen. Han har heller inte smusslat med att han träffat henne då och då under separationen, men får intrycket av att de mera är vänner än har någon romantisk relation. Även om de säkert har haft sex, är inte fullständigt naiv. Jag vågar känna mig rätt så säker på detta då jag “råkade” läsa deras whatsapp tråd strax innan han flyttade ut och det var mest vardagligt snack blandat med lite djupare diskussioner, men absolut inget sextande eller nakenfoton, som vissa här fått erfara.
Som jag tidigare skrev också så har alla en egen historia med många nyanser som inte framkommer här och jag vet i mitt hjärta att det sista han ville var att såra mig. Vilket han också sagt många gånger och han har ärligt bett om ursäkt för hur det blev. Vi har levt under lång stress och press av saker vi inte kunnat påverka och tyvärr hade vi inte de rätta verktygen för att ta oss igenom det på ett bra sätt.
Våra personligheter kan vi självklart inte ändra men förhoppningen är att vi nu skulle ha lärt oss att hantera olika situationer på bättre vis och att vi har lärt oss att prata med varandra. Därför tror jag ändå att vi kan ha en chans.
Jag tycker du verkar ha en bra inställning till livet och till allt som händer. Och även om det skulle ta slut mellan er igen så kan du säkert hanterade det.
Du kanske nästan blev lite lättad när du fick en anledning att slänga ut honom eftersom du hade ett så djupt behov av egen tid?
Ord som otrogen och älskarinna är ju något vi själva laddar med innebörd. Jag får känslan av att du är ganska säker på hans känslor för dig. Många andra här på forumet har förlorat mycket av sin självkänsla vid ett svek och då är det mycket som pågår inombords. Du har haft andra svårigheter som format dig.
Jag fick mig en funderare här. Tidigare skulle jag absolut ha sagt att otrohet är fysiskt. Men självklart är det otrohet om man har kärlekskänslor för någon annan och agerar på dessa med tex sms, telefonsamtal eller annat även om man inte har haft fysisk kontakt.
I vårt case är det svårt att veta var man ska dra gränsen, när gick det från att vara en “bara vänner” relation till mera. Mitt ex säger att han genast berättade för mig när han märkte att han utvecklade känslor för henne. De hade givetvis haft kontakt före som vänner. Men vänner måste man ju få ha, eller… Skitsvårt.
Men jag har valt att tolka det som att han var ärlig och berättade när han själv kände att det inte var ok längre och jag räknar inte det som otrohet.
För mig går väl gränsen vid smusslande och hemligheter. Har läst många vidriga historier här och man blir ju nästan mörkrädd hur vissa beter sig.
Såklart kan jag inte veta om han varit 100 procent ärlig. Men för min egen mentala hälsas skull vill jag veta så lite som möjligt om det hela. Det har inget med mig att göra och gjort är gjort.
Hej, absolut har jag känt en lättnad att bo själv. Mitt ex har en tendens att ha humörsvängningar och kunde sprida dålig stämning bara av att vara i huset ibland.
Lägg till all stress som vi båda burit på så kan du förstå att det inte alltid var så muntert hemma. Men absolut fler bättre dagar än sämre, tyckte jag iallafall. Men har varit extremt skönt att bara få rå om sig själv.
Jag fick nog en chock när han berättade. Men samtidigt har jag byggt upp en stark självrespekt och vägrade dela hus med någon som egentligen vill vara med någon annan. Det var han eller jag som skulle flytta, som tur gick han utan problem med på att flytta och jag får än så länge bo kvar i vårt fina hus.
Jag försöker alltid att gå min egen väg och lyssa på mina egna känslor. Hittills har det funkat rätt så bra så planerar inte att avvika från den vägen
Idag är fin dag vädermässigt. Solen skiner. Våren som låtit vänta på sig här i norr har äntligen kommit med full kraft.
Jag har inte orkat eller haft motivation att göra något åt vår vildvuxna trädgård tidigare i vår eftersom det var så osäkert hur det blir, ska vi sälja eller ej.
Senaste budet från exet är ju att han vill tillbaka och med det fina vädret så kunde jag inte låta bli att röja på gården.
Känns väldigt bra nu efter flera timmar arbete och en fredagsdrink i handen i solskenet på verandan. Sonen är inomhus och spelar dator
Skickade ett sms till exet igår och frågade hur han tänker med fortsättningen. Varmt ska vi börja och har han avslutat med den andra ännu. Radiotystnad. Suck. Han brukar dock tänka på nätterna så kanske han hinner tänka ut något svar i natt
Vi ska iallafall ses i morgon, mera båtjobb väntar. Stay tuned…
Idag är en riktig skitdag. Trots god sömn slog hjärntröttheten till direkt från morgonen. Jag har såååå svårt att acceptera att jag inte orkar “som alla andra” och då blir jag också jätteledsen. Vet att det är stressrelaterat. Har skitmycket på jobbet, och underpresterar pga ständigt trött vilket gör att jag stressar ännu mer. Förstås. Sen har jag halvårskontroll för min cancer i veckan och det innebär alltid ångest deluxe. Lägg då till en separation och att jag har haft hand om sonen ensam nu i snart två veckor. Ett jävla stort hus och trädgård att ta hand om som jag absolut inte orkar med vilket stressar massor eftersom jag inte trivs när det är oreda och trädgården växer igen. Fan, fan, fan.
Exet kom hit för vi skulle ut och tvätta båten. Jag bröt ihop totalt för han är den första vuxna som jag träffat på tre dagar och jag är så in i själen trött. Han tröstar såklart, säger att det alltid är så här inför mina kontroller. Jo, jag vet, men nu är det så mycket annat också.
Han sa att han kan fixa båten själv och ta sonen med. Men jag ville komma ut, behöver frisk luft och just nu orkar jag inte ens ta mina promenader. Har inte tränat på ett halvår och har nog aldrig varit i så här dålig form. Men kroppen skriker efter vila.
Exet sa också att han kommer hit i morgon och hjälper mig röja klart på gården. På måndag ska han ta sonen till sitt.
Nu är vi hemma igen, jag orkade inte hjälpa till mycket med båten men gjorde gott att träffa min pappa och bror. Gick genast i duschen och drog på mig pyjamas fast klockan bara är 18. Sonen får underhålla sig själv med skärmar. Igen. Dåligt samvete för det också.
Som vanligt när exet och jag umgås är det nästan som ingenting har hänt. Vi lyssnar på vår musik, sjunger ikapp, skämtar med sonen. Har trevligt. Men sen så skiljs vi åt och det känns så tomt. Oftast hanterar jag ensamheten och saknaden men idag orkar jag inte vara stark.
Vet ni, mycket kan jag acceptera i livet, att jag fick cancer, att min sambo valde bort mig, att jag måste flytta. Men den här jävla tröttheten kan jag aldrig acceptera. Det är inte jag!
Håll ut fina du❤️ Jag vet precis hur det är inför kontroller, den känslan finns där i bakhuvudet även om man är van. Det har hänt många stora saker i ditt liv så det är inte konstigt du är trött.
Kanske skulle du må bra av att uppleva något som gör dig glad? En rolig film, be om att bli ompysslad av vänner, bio? Värt fundera. Ibland är det bra att flytta fokus el lura hjärnan
Jag känner igen det där med att det kan kännas enkelt att umgås med exet. Så hade jag för ett antal år sedan när jag lämnat bonusfamiljlivet. Vi fortsatte umgås och barnen tyckte det var såå roligt och när vi sågs var det bara det där roliga och fina som alla upplevde. Tomheten när jag sen var själv med barnen kändes jobbig. Samtidigt visste jag att beslutet var rätt.
Mycket igenkänning i ditt inlägg alltså från olika perspektiv.
Åh, tack snälla du för dina fina ord . Fäller nästan en tår för det är så sällan jag “visar” mig svag och därför är det sällan någon ger mig tillåtelse att vara ledsen. Men tack, jag behövde det och det kändes bra
Jag tror du är största boven😘 som inte tillåter dig att vara ledsen, det kan vara bra att få ut det ibland.
Kommer du att bo kvar? Jag förstår om det är mycket. Familj, hus o trädgård är mycket när man är två vuxna också……
Jag har bekanta som valde bort villa och har radhus med liten tomt istället…. För att ha mer tid (o pengar).
Jag förstår om din kontroll stressar dig. Håller tummarna att allt ser bra ut
Tyvärr har jag absolut inte råd att bo kvar ensam. Men även om det är mitt drömhus jag lämnar så kan jag absolut se fördelar med att bo mindre och billigare. Allt är fråga om anpassning.
Idag har varit en sjukt bra dag till skillnad från igår. Steg upp 06.30 och har bla slingat håret, storstädat badrum, bytt sängkläder, klippt gräs, handlat, gått långpromenad och eftermiddagen avslutades med snack och skumpa i solen med syrran. Härligt med sommar!
Nu grillar jag och lyssnar på musik. Högt!
Livet leker igen. Bjöd in exet på grillningen men han hande baksmälla och frågade om det funkar i morgon istället. Visst, idag funkar allt!
Härregud vilka svängningar i humöret just nu. Är väl pms också som cherry on the shitcake. Idag är pulsen allt för hög igen och hjärnmoset kämpar för att hänga med. Sonen har extrema allergibesvär och grät halva natten. Själv måste jag på mri på morgonen och behövde lämna honom ensam en stund. Har normalt inga problem med mina undersökningar förutom att jag har obefintliga ådror och det är svårt att lägga kanyl. Men idag var jag riktigt stissig. Såklart krånglade kanylerna och det tog 40 min innan de lyckades lägga en. Gaah.
Snabbt hem till den ledsna sonen (exet hade hållit honom sällskap på telefon iallafall).
Ordna med uppgifter till min praktikant, meddela skolan att sonen lämnar hemma. Ställa sig i telefonkö till läkare. Prata med läkaren. Åka till apotek efter medicin (kan jag också få något knark tack ). Hem igen.
Borde logga in på jobbet hemifrån men finns inte en chans att jag får något gjort just nu så “köar” lite längre till läkaren här på soffan.
Det blir nog kanske någon form av dagboksskriveri det här. Men det heter ju “min historia” så jag fortsätter. Vi har nu bott snart 4 månader som separerade, vart tar tiden vägen?!
Idag var en rätt så fin dag, har i och för sig sällan hemskt dåliga dagar, men på sistone har de ploppat upp lite mera frekvent.
Fantastiskt sommarväder som jag älskar, är definitivt typen som lever upp den här årstiden och vissnar under hösten för att i det närmaste gå i dvala under vintern
Jobbet var kul med besök av trevliga kollegor från annat kontor, men några orosmoln på jobbhimlen visade sig eftersom vi har lite skralt med projekt framledes. Usch sånt kan verkligen börja spöka i mitt huvud, men lägger det till sidan just nu. Är iallafall inte mitt ansvarsområde.
Kom just hem från padelträning, så jävla kul är det. Önskar jag kunde spela flera gånger i veckan men har svårt att hitta spelsällskap.
Sonen hos exet denna vecka, de hade varit hit medan jag ännu var på jobbet. Nån grej som de glömt. Exet hade också slipat några knivar åt mig, snällt då de var så trubbiga att man knappt kunde skära bröd längre
Jag vet verkligen inte vad jag ska tro om exets intentioner. I helgen försökte jag starta en diskussion om hur vi ska ha det, ska vi jobba på vårt förhållande eller? Märkte dock att det inte var läge att snacka så jag backade. Blir ändå ingen konstruktiv diskussion om en är irriterad. Så tillbaka i limbosituationen. Just idag stör den mig inte så mycket iallafall. Så tänker att vi inte behöver krysta fram några drastiska beslut just nu.
Igår var faktiskt första gången jag grät när sonen skulle åka. Det var nog kombination av många saker som gjorde att bägaren rann över men sonen var själv väldigt ledsen över allergier, nya mediciner och då klarade inte mammahjärtat mera. Jag gick upp för att packa hans väska och exet följde med och då brast det för mig. Är så ledsen för hela situationen, att vi är en så fin fungerande familj men sen ska mittiallt två tredjedelar åka bort och lämna mig ensam. Exet kramade mig hårt och länge, han är också ledsen…
Denna vecka ska jag njuta av egentid, vackert väder och lugn och ro. Jag behöver det.
Jag kan bara hålla med, bästa sporten. Bor du i en mindre stad? Padelmates är bra för stora städer, mindre städer får man söka sig till facebookgrupper
Jag kan tänka att en separation inte är någon match för vad du har gått igenom. Jag känner mig glad över att du snabbt kunde tänka på att livet fortsätter och att du är mycket fokuserad på ditt välbefinnande och inte på exet och den andra kvinnan. Men men….att du valt att blunda för vissa verklighet gör det inte mindre verklig……att ser inga ”otrohet eller älskarinna” hhhmmm undra hur långt du har faktiskt kommit i din process.
Det är väldigt positiv att ni har så fin vänskap särskild när det gäller samarbetar runt barnen, men det verkar att ditt ex vill leka av sig lite innan han ”hitta tillbaka”. Jag kan va helt fel.
Lycka till!
Du har nog alldeles rätt är jag rädd för. Har nog inte kommit någonvart i min process har jag insett den senaste veckan.
Inte så konstigt kanske eftersom förutom att exet inte bor här och vi har noll fysisk kontakt (utom tröstade långa kramar när det behövs) så lever vi i princip som att vi fortfarande är tillsammans .
Hade en diskussion om detta i torsdags och jag tror äntligen han kanske förstår hur det påverkar mig. Han har nog inte sett det ur mitt perspektiv. Jag bröt ihop igen (ångesten inför läkarbesöket är brutal, och speciellt den här gången när jag måste göra det ensam).
Vi pratade länge igen, min sjukdom har varit ett trauma för oss båda och vi har inte tagit den hjälp vi borde ha gjort för att komma igenom det på ett konstruktivt sätt. Men antar att det är det vi håller på med nu, behandlar det gamla traumat alltså. Gott så. Synd bara att så mycket annat smutsvatten runnit under broarna.
Exet velar och velar och det tär på mig. Men framförde mina åsikter kring detta och gav även några tankar på vägen till honom om hans nya relation. Varför ens ha henne om han inte kan släppa mig? Hon fyller uppenbarligen inte alla hans behov. Vilket inte jag heller gör verkar det som, men kanske det skulle vara en ide att vara ensam och klura ut sina behov då istället? Varför är män (sorry för generalisering men verkar vara mest män) så himla rädda för att vara ensamma?
Idag fick jag sms om att han gärna kommer med mig till läkaren, jag borde ha sagt nej men är för svag för att gå själv, så jag tackade och sa att jag skulle uppskatta det.
. Vill bara säga att jag ser saker ur ett annat perspektiv.
). Hem igen.
.