Här är man då. Som “alla andra” på detta forum, där man inte vill vara. Lämnad efter 14 år tillsammans. Från ingenstans, i princip, eller?
Vår historia har inte varit lätt, vi drabbades av livet hårt under många år när jag fick cancer och var tvungen att genomgå flera operationer och behandlingar under 5 års tid. Sonen var bara ett år när jag insjuknade. Fysiskt klarade jag mig okej, kunde jobba nästan hela tiden. Psykiskt var det tyngre med återfall och osäkerhet. En riktigt kort sammanfattning är att jag tog kontroll över min situation så gott det gick med hjälp utifrån, psykolog och självutveckling. Jag mår idag väldigt bra i mig själv.
Min sambo härbärgerade alla känslor och trodde att han måste vara stark i alla lägen. Vi kunde inte prata om jobbiga saker. Han satte upp murar och jag nådde inte fram.
Spola fram 7 år och NU har sambons känslor kommit ikapp. Och nu har han fått bekräftelse utifrån, en annan kvinna och nu lämnar han mig. Vi är båda skyldiga till att ha negligerat vår relation men där jag tycker att nu skulle vi äntligen ha tid och ork för att jobba på den så har han fått nog.
Vi har kunnat diskutera vår situation både tillsammans och i parterapi och vi är båda väldigt ledsna över hur det blev. Vi bryr oss oerhört mycket om varandra fortfarande. Men jag “slängde” ut honom genast jag fick höra om att han hade känslor för den andra och vi har bott isär i cirka tre månader.
Som föräldrar fungerar vi väldigt bra, vi ser båda till sonens bästa och hur aldrig problem kring hur vi ska “sköta” honom. Vi är båda väldigt flexibla och hjälps åt för att livet för sonen ska vara så smidigt som möjligt.
Jag är bara så väldigt ledsen över hur det blev och känner att vi skulle ha kunnat fixa allt om vi bara hade kunnat prata lite tidigare. Ironiskt nog så kan vi prata mer öppet nu än nångång tidigare. Och han som aldrig gråtit inför mig förr är nu helt sårbar och känslosam. Tycker mer om honom nu än på många år, han är nu som jag önskat att han hade kunnat vara tidigare.
Tyvärr spökar ju förälskelsen som han är i. Jag är väldigt pragmatisk och faktiskt ganska oromantisk och känner väl varken till eller från om detta förhållande. Har ganska lite tilltro att det är något som kommer att hålla. Finns väldigt lite som tyder på det. Men vad vet jag?
Vad gör jag här då. När jag läser era historier så känns det som att jag har det rätt så “lätt” ändå, visst dippar jag ibland. Men har kunnat jobba hela tiden, sover och äter bra, har bra kontakt med exet (jag sätter mina gränser) och har inga större problem med att vara ensam. Eller kommer “the shit hit the fan” snart? Lever jag i förnekelse?
Med det sagt så har jag en tvivlande dag idag, hoppet finns fortfarande att vi ska lösa det, även om förnuftet säger nej. Jag är ledsen över allt vi går miste om. Och jag kommer ekonomiskt att få det tufft. Vem ska jag hålla i handen om/när jag blir sjuk igen? (Cancern är kronisk och även om den är under kontroll för tillfället så ligger stressen undermedvetet på förstås).
Jag vill starta en tråd för att hänga med i mina egna tankar och förhoppningsvis följa mig själv mot en ny bättre framtid!
Skönt att det har börjat bra med er relation som separerade!
Jag vill dock skicka en liten varning, det är inte ovanligt att det går ganska bra i början efter separationen för att sedan gå sämre när ni inte längre har så mycket känslomässiga kopplingar till varandra.
Det finns ju också en möjlighet att ni hittar tillbaka till varandra, framför allt om han får självinsikt.
I alla händelser är det ju bra att ni gör ert bästa för ert gemensamma barn!
Tack för ditt svar. Ja det är jag mest rädd för att vi skulle börja bråka. Å andra sidan har vi bråkat väldigt lite under vår relation och har liknande värderingar om det mesta så håller tummarna för att det ska gå bra.
I början tänkte jag nog att vi kommer att hitta tillbaka. Min sambo mådde väldigt dåligt, och jag var den som stöttade och tröstade (ironiskt nog, jag var ju den som blev lämnad😏) men som sagt har jobbat mycket med mig själv och är stark. Fick också många insikter när jag var sjuk och insåg ganska genast att trots att detta är hemskt och sorgligt på alla vis så kommer jag att överleva. Något som inte var självklart när jag var sjuk och DET är tuffare, men klarade det också så.
Men jo tröstade, stöttade och var förstående. Tänkte att det gör oss båda gott att vila från varandra. Han sökte ständigt kontakt och hintade om att vilja hitta tillbaka. Men som så många andra här har skrivit så såg jag ingen handling. Vare sig att ta tag i det egna måendet eller att hitta tillbaka.
Förra veckan kände jag plötsligt att nä, nu räcker det. Och jag sa som det var. Jag önskar att vi kunde vara tillsammans men inser att han inte vill och jag respekterar det. Jag sa också att jag nu vill gå vidare och att vi säljer hus, båt och rubbet. Och att han börjar ta tag i det. Så här är läget nu.
Båten ska vi fixa till för försäljning i helgen, men huset “får vi se hur det blir med”. Vi kan av olika orsaker inte sälja före hösten. Jag bor kvar han har hyrt lägenhet. Suck, önskar att allt varit lätt, har så lite energi tyvärr…
Heja dig! Bra att sätta ner foten! Ja, att vila från varandra är ofta bra för att få perspektiv och börja läka.
Hoppas att det går bra att sälja båten!
Du verkar ha hanterar allting på det sätt du orkat kunnat och klarat av, var stolt över dig själv 
Mitt bästa tips är att fortsätta fokusera inåt och behålla din trygghet. Det finns aldrig några garantier på någonting, att det fungerar fint nu med ditt ex är skönt och fortsätt agera på det vis som främjar ert samarbete. Skulle läget ändras i framtiden, ha trygghet i dig själv att du hanterar det där och då.
Jag har segrat cancer 3 gånger och är fortfarande riskpatient i vården men i verkligheten lever jag normalt liv. Jag ser det som styrka att ha gått igenom cancer och att tvingas vara nära döden gav mig lärdomen att jag kan hantera ovisshet på ett helt annat sätt än innan. Med andra ord, se de lärdomar och insikter du fått med dig som styrka på din resa framåt.
Livet 2.0 styr du själv över och är övertygad om att det kommer bli mycket bättre än vad du vågar hoppas!!
Jag har också levt nära cancer men som anhörig. Min man dog dock, efter mer än 6 års kamp.( Efter det träffade jag den man jag har barn med som lämnade mig, som gjorde att jag hittade hit.(
Därmed vet jag en hel del om att vara anhörig. För mig och min man förde det oss närmare varann, vi fick ett djup. Men däremot gick det inte att undvika att relationen inte blev en vanlig kärleksrelation, jag blev ju mycket av en vårdare. Jag känner till fall där sjukdom har lett till skilsmässa. En bekant lämnade sin man när HON blev sjuk. Insåg att hon inte älskade honom och ville vara äkta. För andra är det annorlunda. Men jag kan inte komma ifrån att jag ändå tycker att din man sviker. Nöd och lust, var det väl? Och att det är fegt att ha en annan som språngbräda.
Jag imponeras samtidigt av ditt kloka resonemang och av att du ser så konstruktivt på allt. Men jag tror att det kan komma tuffare tider och hoppas att du har bra stöd från familj, vänner, vården? För du får ju så att säga flera sorger och förluster att bearbeta samtidigt.
Skriv här - det brukar kännas bra att sätta ord på känslor. Ochvta hand om dig på alla vis❤️
Hej, så ledsen att du är min medsyster både i sjukdom och skilsmässa.
Fyra gånger fick jag återfall av cancern under fem år, hade knappt hunnit resa mig innan mattan drogs undan igen. Men det är som du säger en lärdom och det gav mig trots allt en inre styrka som jag är både stolt över och värderar högt idag.
Tyvärr gjorde allt detta att jag tog min sambo för given under många år, jag är den första att erkänna det. Han gav dock aldrig några indikationer på att han kände så. Jag frågade såklart alltid emellanåt hur han kände och orkade men det “var aldrig några problem” tvärtom blev han bara irriterad och ibland arg när jag tog upp det, så jag slutade, tyvärr. Hittade på en egen och bekväm sanning att han nog bara är sån, stark och klarar allt. Not. Visade det sig efter flera år. Nu kände han plötsligt sig utmattad, deprimerad och ensam. Vilket jag köper fullt ut. Han är företagare i en coronadrabbad bransch och vi har ett hus som vi totalrenoverat under senaste åren. Det har varit mycket 
minst sagt. Men aldrig, aldrig har han kunnat erkänna detta för mig. Förrän det tydligen var för sent.
Det smärtar, han säger att han inte ville belasta mig eftersom jag redan gått igenom så mycket. Men man ska ju hjälpas åt och stötta varandra, dessutom känns det nästan som han nervärderar mig som att jag inte klarar någonting?!
Ja, som sagt idag är en sämre dag och jag behöver sortera mina tankar. Har ändå fler bra dagar än dåliga och det känner jag tacksamhet för.
Jo myntet har alltid två sidor och jag kan tyvärr inte veta hur det är att vara anhörig eftersom jag inte varit i den situationen.
Rationellt förstår jag att det också är fruktansvärt men som sjuk kan man bara fokusera på överlevnad, eller så kunde bara jag.
Och när den anhöriga inte kan erkänna sin smärta så är det ganska bekvämt för den sjuka, då slipper jag fundera på det iallafall.
Så ledsamt att er historia slutade med sorg och att du blev sviken av nästa man.
Vi är många som har stora sorger att bära.
Sambon, f’låt, exet var här i eftermiddag. Sonen kom hit efter skolan (trots pappa vecka, jag jobbar hemifrån på fredagar) då han har närmare hit än till pappans nya lägenhet. Vilket vi är överens om och det funkar fint.
Exet kom hit efter jobbet för att hämta sonen och jag hade som sagt en jobbig dag, så hade redan pratat med honom på morgonen. Katalysatorn för den dåliga dagen var en grej med bilen och pga att vi fortfarande har ekonomi tillsammans, försäkringar bla bla så behövde jag ringa honom. Sidospår. Sen visade det sig såklart att allt med bilen var ok och jag som vanligt såg katastrofen runt hörnet i onödan 
.
Nåväl gråten har hängt i halsen hela dagen och när han kom hit kunde jag inte sluta lipa. Vi hade dock ett bra snack. Inga beskyllningar värre än att jag (som vanligt) hade önskat att han sagt något tidigare. Jag behöver sörja och gråta med någon som förstår och det råkar tyvärr vara han. Vi pratade också lite praktiska saker och även om det smärtar att behöva lämna allt vi byggt upp så kan jag någonstans känna en längtan efter ett “mindre” liv. Mindre måsten, mer frihet. Samtidigt som jag sörjer familjen och att sonen måste flytta igen, vi har knappt bott två år i vårt nya hus.
Vi pratade om vår framtida relation. Han vill gärna att vi ska vara vänner. Jag vill såklart det också men fram till nu har det varit väldigt jobbigt då jag har många känslor som ska hinna i kapp. Nu går det kanske bra att vara vänner men hur blir det när en tredje och kanske fjärde person ska börja ha åsikter om hur vi pratar, umgås, sköter sonen?! Jag förklarade att det är en rädsla jag har. Han sa att han förstår och att han har sina principer och den som inte kan respektera sonen och hans mor (dvs jag) och hur vår relation fungerar. “De kan dra åt helvete” .
Kändes bra att höra, vet att det såklart kan ändras det också men just nu är det en tröst som jag behöver.
När vi gråtit tillsammans en stund och hållit om varandra kändes det bättre. Jag gick in och började göra mat - till mig själv.
Efter en lång dag var jag hungrig och trött, sonen hade en kompis här och jag hann absolut tänka “kan de inte åka snart”.
Efter en timme, varav exet och jag satt i varsin stol och surfade på telefon (just det såhär såg det ut varje dag ) och jag bara kände irritationen byggnad upp, så for de äntligen. Åt min mat. Hällde upp lite skumpa och vred upp musiken! This too shall pass!
Jag menade inte att skriva någotn på näsan om att vara anhörig. Det är förstås värre att vara sjuk. De kan säga vad de vill om det, jag lever - det gör inte min första man. Det jag reagerar mot är att din man sviker dig i ett svårt skede. Det tycker jag är dåligt faktiskt. Och jag tycker att du hade rätt att ta honom för given när du var sjuk, man ska turas om att bära varandra. Det är det som är kärlek.
Jag tog det absolut inte som att du skrev mig på näsan och ursäkta om du tolkade mitt svar som kritik mot anhöriga, det var verkligen inte min mening.
Ville egentligen bara belysa problematiken som uppstår när vi går igenom svåra saker och får olika uppfattningar och erfarenheter. Sen tolkar alla sina upplevelser genom egna erfarenheter och tankemönster och de är helt unika. Man kan alltså aldrig fullt ut förstå en annan människa, tyvärr.
Och om man dessutom är som min ex och absolut inte kan prata om jobbiga saker så förstår jag att de växer och man målar upp apokalypsen inom sig
Vill även förtydliga att jag just nu mår bra och jag inte upplever att han sviker mig eller någonsin har svikit mig när jag varit sjuk. Han har alltid tagit ansvar över barn och hushåll när jag inte orkat och förstås dragit det större ekonomiska lasset i perioder, alltid utan klagomål. Familjen först har nog varit hans devis, fram till nu då tydligen.
Men kan se att det är ganska klassiskt ändå, om man som han bara tränger undan sina egna känslor och behov (obs! Det har verkligen inte varit något krav från min sida, jag har uppmuntrat honom att gå ut mer, träffa vänner, försökt prata om jobbiga grejer osv, men aldrig fått respons) så kommer allt ändå i kapp i något skede. Och kanske han ser sin chans nu eftersom jag inte varit aktivt sjuk på tre år.
Så mitt tips till alla anhöriga med sjuka barn eller respektive är, ta hand om er, gör roliga saker emellanåt, sluta inte leva era egna liv. Det spar många tårar i slutänden.
I helgen var vi och fixade båten för att kunna sälja den, eller började på iallafall. Vi har förvarat vår båt på mina föräldrars tomt och jag märkte i bilen på väg dit att mitt ex var lite nervös inför att träffa svärföräldrarna. Han har nog bara träffat dem fram och tillbaka efter att vi separerade.
Nåväl, vi tvättade båten och sen hade bjöd mamma på kaffe. Min syster, bror och mitt brorsbarn dök också upp. Vi hade en riktigt trevlig dag. Jag märkte på exet att han också trivdes, han busade med brorsbarnet och snackade med mina föräldrar om väder och vind.
I bilen hem frågade han om jag hade planer för kvällen, nä sa jag. Då undrade han om jag skulle komma och äta med sonen och honom. Visst, svarade jag. Vi gick till lokala pizzerian och hade en trevlig kväll.
Jag vet att många förespråkar nollkontakt med ex, men jag har verkligen inget emot att träffa mitt. Vi har roligt tillsammans och jag har nästan helt förlikat mig med situationen. Jag ser två utgångar på separationen och båda känns faktiskt lika bra, men på olika sätt.
Vi kanske, kanske hittar tillbaka och har lärt oss något på vägen eller så går vi skilda vägar och fortsätter vår vänskap. I det fallet så behåller jag mitt ex som vän men “vinner” mera frihet och egentid. Vilket är viktigt för mig har jag märkt under de senaste månaderna. Har alltid trivts i mitt eget sällskap men efter att jag blev sjuk så har det blivit extra viktigt för min återhämtning. Jag ständigt leva i en relation som inte alltid varit så kul har slitit.
Exet for och fortsatte med båten på söndag, jag tackade nej till att komma med då. Gick en vandringsled istället, behövde ladda batterierna och ville inte riskera att vi skulle komma ihop oss då lördagen ändå var så trevlig. När exet och sonen kom till mig på kvällen, sonen skulle lämna hos mig, så åt vi tillsammans. Exet sa att lördagen var den bästa dagen han haft på månader. Ingen ångest. Jo, svarade jag. Jag märkte det.
Är ledsen för att han mår dåligt och undrar fortfarande vad han tänker.
Ganska stressig vecka på jobbet, tusen bollar som ska jongleras samtidigt. I helgen ska jag resa bort med mina kompisar, ska bli otroligt kul och skönt. Tänker absolut börja lördagsmorgonen med skumpa och fortsätta hela dagen 
Hade fått ett mess av exet i natt. Han saknar mig men har svårt att förlika sig med att han svikit mig och honom själv (alltså hans egen moral). Har inte telefonen i sovrummet så såg det först när jag vaknat. Jag svarade att jag önskar att han kan förlåta sig själv och att han inte ska vara så hård mot sig själv. Livet är inte svartvitt.
Nån kanske tycker att jag borde läsa lusen av honom. Men jag har inga aggressioner i kroppen. Jag vet att livet och känslor är komplicerade och jag kan faktiskt förstå hur vi hamnade här.
Idag var en mäklare här med exet och tittade på huset. Det blev värderat mycket högre än jag trodde. Känns ändå bra ifall vi blir tvungna att sälja. I morgon kommer en annan mäklare så får se vad hen säger då…
Det låter som att ni har en anmärkningsvärt rak kommunikation, trots att jag förstår att den är relativt ny och sent påkommen. Vidare låter du både nykter och rationell i dina tankar och känslor.
Jag ser ingen mening med att ”läsa lusen” av ditt ex, men inte heller får du hamna i livets väntrum medan han hoppar fram och tillbaka i sina känslor. Du verkar otroligt mogen och en stark person som troligtvis kan komma till acceptans och förlåtelse (om du inte redan är där) men ansvaret för de handlingar som dig ex har gjort, det får han ändå stå för själv 
Jo, åtminstone hittills har vi kunnat prata rakt, ärligt och konstruktivt. Sen att vi inte riktigt vet var vi har våra känslor gör saker mer komplicerade. Såklart.
Har mer och mer börjat luta mot att vi verkligen bara varit så in i själen trötta båda två (av utomstående orsaker som vi inte kunnat påverka) att den här pausen, uppbrottet var helt nödvändig för att vi skulle överleva. Jag har, sovit och sovit och kan ärligt säga att veckorna utan barn och måsten har varit underbara. Att bara få vila och ta dagen som den kommer. Att kunna promenera långt och utan tider att passa. Äta när jag själv är hungrig. Sen byter vi av varandra med exet och jag har energi till sonen igen.
Nu har vi levt som separerade i tre månader och nu börjar jag känna att jag saknar exet litegrann och att jag “orkar” umgås igen. Får liknande vibbar av honom.
Nej såklart ska jag inte vänta på honom hela livet men upplever inte att jag gör det heller, eller kanske jag väntar litegrann men känner absolut inte att jag “går miste” om något annat under tiden. Jag lever mitt liv som vanligt och någon ny relation finns absolut inte på kartan iallafall (ifall det är det som avses med att gå miste om något).
Min energi just nu går till sonen, att ha kul och förstås jobb och andra nödvändigheter. Sen satsar jag på återhämtning och motion i lagom balans. Är extremt trött för tillfället men jag ser slutet på en jobbig arbetsperiod och ser fram emot sommar och semester 
Jag tror helt ärligt att det här med varannan vecka livet skulle vara en utmärkt lösning även för föräldrar som lever ihop! För precis den anledning du själv beskriver! Själv levde jag näst intill så med mitt ex men där saknades istället den andra sidan av myntet, det som är familjekänslan och ”viet”. Nog för att vi delade ansvar hyfsat lika, men det var just ett uppdelat liv vi levde.
Jo, tror också det upplägget skulle vara idealiskt åtminstone för mig. Efter min sjukdom har jag så himla stort behov av egentid och återhämtning och det är tyvärr svårt att få när man lever i en familj. Även om jag kan säga till när jag behöver vila så fattar jag också att det i längden kan uppfattas av min partner som att jag undviker honom eller “smiter” undan sysslor. Vill här dock påpeka att jag för det mesta nog klarar av hushållssysslorna och att vi delar ganska jämt. Det har aldrig varit ett konfliktområde i vårt förhållande. Men ibland kan det bara säga stopp för mig och då kunde jag lämna hushållsansvar på sambon (ex) i perioder och han har också behövt ta större ansvar för sonen när jag inte orkat. Och jag förstår nog ifall man blir less på det även om det finns en “giltig” orsak bakom.
Nu när jag har levt ensam ungefär varannan vecka så orkar jag bättre. Går så mycket mindre energi till att hålla efter en person samt att jag kan äta mycket mindre lagad mat och på andra tider som passar mig bättre. Jag kan också gå och lägga mig jättetidigt utan att få dåligt samvete.
Nu till nästa dilemma. Idag har vi pratat lite med mitt ex och nu säger han sig vilja leva med mig att han ångrar hur det blev. Jag är beredd att ge oss en ny chans. Accepterar att det kan lyckas eller ej. Har lagt noll energi på att fundera på exets nya relation och känner mig konstigt nog inte svartsjuk eller bitter. Jag tänker lite så här, han är fem år yngre än mig och var väldigt ung när vi träffades, jag var hans första riktiga förhållande. Medan jag hade ett 10 års förhållande i bagaget OCH hande hunnit festa min beskärda del och även ligga runt
Kanske han helt enkelt kände att han behöver ta reda på om han missat något, jag förstår det, jag kan nästan unna honom det. Jag fattar att alla på det här forumet kommer rasa nu, inte en helt pk åsikt 
. Men mitt liv mina tankar och känslor 
eller kanske någon tillochmed känner igen sig?!
Nåväl frågan är nu hur vi ska gå vidare om vi bestämmer oss för att ge det en ny chans. Hur börjar man om?
Vill bara skriva att jag verkligen tycker du verkar svincool. Våga lyssna till magen och våga lita på dig själv! Vad tycker du? Vad tror du? Vad vill du?
Skräpar ner ditt inlägg med en bild som betytt väldigt mycket för mig de sista månaderna 
Hade jag varit i din sits hade jag gjort följande:
- Pratat om det som hänt dvs otroheten och att ni glidit ifrån varandra, tänker att båda behöver höra varandras upplevelser.
- Utifrån det som kommer fram, vad vill ni göra annorlunda i framtiden? Hur säkerställer ni att ni “går bredvid varandra” dvs följs åt oavsett vad som händer? Behöver ni t ex en slags “hur går det för oss”-tid en gång i månaden? Hittar inget bättre ord men alltså en slags vad har hänt, var är vi nu, vart är vi på väg, vad har varit lyckat och vad är ni nyfikna på att testa/göra tillsammans.
- Skrivit ner vilka behov du har av honom och er relationen. Kanske är en del av dina behov samma som innan men finns en poäng med att prata om det igen. Kanske har du upptäckt nya behov, viktigt att du berättar även om dessa.
Lycka till 
Ni har alla möjligheter!!
Tack för dina fina råd 
Dålig kommunikation är definitivt en av orsakerna till att vi hamnade här så det är prio ett på listan, alltså att jobba på den. En annan orsak är det klassiska att vi blev “bara föräldrar” och slutade med att vara ett kärlekspar så där finns också mycket att jobba på. Vi har nog fortfarande en attraktion till varandra, men den är ganska djupt begraven tyvärr.
Exet har varit här i princip varje dag den här veckan (han har hittat på olika “ursäkter” för att komma hit) när han är här är det i princip som att inget har hänt. Men det börjar störa mig att han inte tar initiativ till nästa steg. SKA vi satsa eller ej?! Vi kan absolut inte bara fortsätta som förr då hamnar vi snabbare än blixten i samma situation som senast.
Vi diskuterade parterapi i söndags när han sa att han vill tillbaka. Det var ett av mina krav om vi ska ge oss en chans. Han höll med om att det var en bra ide. Jag frågade om han gjort “slut” med den andra, njä sa han. Okej, då behöver vi inte diskutera mera innan du gjort det, var min respons.
Borde jag sätta ner foten tydligare? Markera att det inte är okej, har iofs sagt det flera gånger. Men tydligen är det svårt att förstå 
.
Så länge han har någon annan vid sidan så tänker jag inte vara fysisk med honom, inga kramar, kyssar och definitivt inte sex. Och det betyder ju att vi inte kommer att hitta tillbaka som kärlekspar. Suck. Måste nog prata klarspråk med honom igen. Det är svårt att vara människa, vi tänker alla så olika. Jag kan föreställa mig att han går och väntar på att jag ska ta initiativ medan jag tycker att det ligger på hans bord. Om jag fick ett tydligt svar på att han avslutat med den andra kunde jag nog tänka mig att ta över och börja jobba på vårt förhållande. Men en har ju principer.
Om någon tycker att jag tar lätt på att han har en annan fling så kan jag bara förklara det med att jag ända sedan jag fick reda på det så har jag känt att det absolut inte är något som kommer att hålla. Och det har påverkat min självkänsla och självförtroende noll. Jag är dessutom mycket snyggare än henne 
Som jag skrev i ett inlägg högre upp så ser jag ganska tydligt vad det handlar om och det har inget med mig som person att göra och därför rör det mig knappt i ryggen. Sedan är det såklart en sorg att vi inte lyckades som par och familj men jag har fullt förtroende för att det blir bra oavsett hur det går, alltså om vi hittar tillbaka eller går åt skilda håll.
Livet är inte så allvarligt, och vi får bara en chans att leva. Jag vägrar att gräva ner mig. Att ändra någon annan - eller mig själv för den delen - är dömt att misslyckas. Var och en har rätt att leva sitt liv som de vill och tyvärr så kanske det inte alltid blir som man tänkt sig. Men det fina i kråksången är att man alltid kan tänka om och välja nya livsstigar .