Edit 4/8 -23:
Inser att det här är en jävla resa och märker att det börjar hända grejjer i mig. Vill därför för mina egen skull och för andra skriva ned en sammanfattning av perioderna jag går igenom. Perioderna innan jag skrev denna tråd finns inte med i tråden. Vill därför lägga till det för bättre överskådlighet över hela processen. Jag kommer inte ta bort något av den ursprungliga trådstarten. Datumen är ungefärliga.
Ca 10/8 -22 ganska precis ett år sedan
Vi hamnar tillslut i en diskussion (igen) om varför hon avvisar mig i mina inviter om sex eller närhet över huvudtaget. Har veckan innan varit på en fiskeresa med en av min bästa vänner där jag luftat hjärtat om vår relation. Han kläcker ur sig en kommentar som jag också tänkt på under denna period. Dvs att hon kanske helt enkelt inte känner någon fysisk attraktion längre. Hon säger att det beror på att jag är sur hela tiden och att det är det som är anledningen. Men jag tycker inte att jag är det. Kan det helt enkelt vara att jag slutat bry mig om mitt utseende? För det är 100% sant. Har verkligen förfallit. Fått en riktig “dadbod” och inte köpt nya kläder på säkert 10 år. Har arbetskläder pp jobbet och drar bara på mig shorts eller mjukisbyxor när jag kommer hem.
Ajja tillbaka till stunden för bråket med min fru där jag väldigt konfrontativt säger något i stil med: vad i helvette är det för fel egentligen? Hon svarar som vanligt att det är för att jag är sur och otrevlig hela tiden.
Lovade mig själv och henne att from nu ska jag bli den bästa pappan, maken och versionen av mig själv jag kan. Ska börja träna, äta bra, sluta dricka alkohol etc. Jag ville också att hon skulle tänka på sakerna jag behöver. Visad uppskattning. Vi har olika kärleksspråk. Jag har ord, fysiskt beröring. Hon har tjänster, kvalitetstid. Jag lovar mig själv att blir det inte bättre efter detta är det fan slut.
Perioden 10/8 - 22 - ca 1/1 -23
Jag har börjat träna så inihelvette hårt. Bara hemma i garaget med hantlar. Inget gym. Har gjort mitt yttersta för att göra allt jag lovat. Har inte heller gjort några närmanden mot henne och försökt göra henne tjänster och ha kavlitetstid (hennes kärleksspråk). Tycker jag mår bättre men fortfarande inga ansträngningar från hennes sida. Nu har det gått väldigt lång tid utan sex och jag kan inte lägga band på mig längre. Vi hamnar i säng på mitt initiativ och här finns det en period som jag tycker är ganska bra. Vi har sex lite då och då men inte så mycket som jag vill ha och det är hela tiden på mitt initiativ. Sexet är också bättre än det varit på länge.
För mig fungerar relationen ganska bra iaf ungefär en vecka efter vi haft sex sedan dalar som humöret sakta men säkert. Tillslut är vi tillbaka på ruta 1 igen. Stämningen är som i augusti.
Ca 20/4 -23
Ungefär exakt samma sak utspelar sig som händelsen i augusti. Hon nekar mina närmanden varpå vi diskuterar som tidigare: hon tycker inte det är bra och jag är besviken och arg för att jag gjort allt jag kunnat men hon har inte gjort något alls. Det erkänner hon också. Jag säger att nu finns det bara en sak kvar att göra och det är parterapi. Hon säger att nej det vill jag inte. Det fungerar inte, jag tror inte på sånt. Okej men då är det slut säger jag.
Ca 20/4 - 23 till ca 1/6 -23
Någonstans under den här perioden ändrar hon sig och kan tänka sig prova terapi. Vi bor tillsammans men sover med ett barn var i olika rum. Stämningen är kylig men vi bråkar inte. På många sätt är stämningen bättre än förr. Som att nu blir jag inte ledsen längre av att inte bli sedd. Vi har omplacerat vår hund som vi båda kommit fram till att ingen av oss orkar/förmår oss ta hand om just nu. Vi ville inte flytta isär i samma veva som vi omplacerade hunden. Det blir för smärtsamt för barnen om allt det händer samtidigt. 2-3 veckor efter att hunden flyttat pratar vi med barnen om att vi ska prova flytta isär. Det är också vad vi sagt att vi ska göra tillsammans med parterapeuten. Vi har bara haft ett möte där vi kom fram till att vi börjar med att prova att flytta isär.
1/6 -23 - 24/6 -23
Jag är arg och bitter. Irriterad att när det är min tur att bo i huset är det kaos. Stökigt och smutsigt. Trots att det faktiskt är hon som är mer noga med sånt. Jag städar lägenheten så den är fräsch och fin, tar ut soporna etc. Blir arg och säger att jag vill att vi lämnar huset i gott skick när vi byts av. Egentligen inte så mycket för att det stör mig utan mer att jag tänker om det varit tvärtom skulle jag minsann få höra det. Jag tänker att jag ska minsann visa hon att jag kan. Jag är bra! Ska va så sjukt mycket bättre pappa än vad hon kan va mamma. Jag hittar på saker med barnen hela tiden. Inte egentligen för att jag vill utan för att på nått sätt visa att jag minsann kan! Hon ska få se. Jag sover fortfarande bra. Ganska skönt att va ensam i lägenheten. Väldigt rastlöst dock. Har skaffat medlemskap i ett gym. Det går grymt bra att träna. Helt plötsligt är det som kroppen exploderar och jag känner mig som Stålmannen. Är hejdlöst mycket starkare än tidigare och det syns. Märker också att jag får en del blickar av andra och en hel del kommentarer från vänner om att jag ser helt annorlunda ut.
25/6 -2/8-23
Midsommarafton. KAOS! Fyfan vad är det som händer. Åkte till stugan med mina syskon, mamma, pappa och halva släkten. Kände mig lite nöjd och skadeglad innan att jag hade sån tur att det blev min helg att ha barnen på midsommar. Det regnar, är ganska trist. Min fru åkte till staden vi bodde i tidigare och fick se av en slump en reel på hennes kompis Instagram att hon satt vid ett bord och pratade med nån snubbe. Hon såg glad ut. Fyfan vilken svartsjuka som flög i mig. Känner inte igen mig. Har inte varit speciellt svartsjuk förut men nu är det som en kniv i hjärtat. Vilken klyscha. Det känns fysiskt i hjärtat. Det är som att först nu slår det mig att hon kommer ju träffa någon ny nån gång. Hon kommer vilja ha sex med nån annan. Det som är en stor del i varför jag tyckte vår relation fungerade så dåligt. För mig är det höjden av kärlek, den högsta versionen av att visa sin kärlek till någon enligt mig är sex. Bryter ihop totalt. Mår så jävla dåligt. Bara mina syskon och föräldrar vet om att vi flyttat isär men jag kan inte hejda mig. Gråter som ett barn. Hulkgrinar nästan skriker. Alla i stugan får ta del av hur jag mår. Skäms fast jag vet att det inte är något att skämmas för. Sveper massa vin. Är ganska ordentligt full. Vet att det är dumt men bryr mig inte. Är desperat att döva smärtan.
Hela den här perioden är ett totalt mörker. Mår så otroligt dåligt. Sover nästan ingenting och har svårt att få i mig mat. Försöker träna så hårt jag kan men det går dåligt. Att inte få i sig tillräckligt med mat i kombination med alldeles för lite sömn visar sig tydligt på gymmet. Det gör mig besviken. Jag har också skadat mig ganska rejält av överträning och fått direktiv att inte träna armbågen öht på minst 4 veckor. Alla miljoners intressen och hobbys jag i vanliga fall har orkar jag inte göra längre, utom styrketräning. Gymmet och dricka alkohol är det enda som ger mig någon sorts paus. Dricka alkohol är ju såklart inte en långsiktig lösning och det är också helt kontraproduktivtt mot träningen.
Har börjat läsa jättemycket på det här forumet. Hittat många trådar där trådstartaren beskriver sin relation och jag känner igen mig i många trådar. Dock som den dom skriver om. Exet. Alltså boven i dramat. Mansgrisen dom lever med. Aka jag.
Det blev en riktig kalldusch och jag blir så otroligt besviken och arg på mig själv. Fyfan vilken jävla människa jag är alltså. Har verkligen haft helt fel uppfattning på vad felet i relationen varit. Jag har inte varit ödmjuk nog att inse mitt fel i det hela. Jag har hört vad du sagt och trott att jag förstått men det har jag inte. Det kommer vara så enkelt för henne att träffa någon ny som är bättre och snyggare än mig. Hur svårt är det liksom jag är ju fan skitful! Och ett rövhål till människa. Vilken annan man i hela världen är ju bättre än mig. Sen hjälper det inte att hon är snygg som fan. Hon spelar i en helt annan liga än mig.
Varje dag är som en dimma. Fattar ingenting. Kommer på mig själv på toan med ett paket fil i handen. Vafan gör jag här? Och varför har jag fil i handen? Är som en zombie. Hjärndöd. Spenderar dagarna med att misshandla mig själv psykiskt för hur jävla dålig jag är.
Har börjat prata med en kurator. Första mötet fick hon i princip inte en syl i vädret. Började gråta direkt jag satte mig på stolen sen kräktes jag ut hela min själ. Det va skönt. Inte för att jag hållit det i mig. Har kräkts ut själen ganska mycket till vänner och mina syskon.
Förra helgen va det festival i vår stad. Hade tur den här helgen också och att det var min tur att vara barnfri. Äntligen något kul att göra. Pp fredagen fick jag reda på att hon ordnat barnvakt och också skulle ut. Jävla skit kände jag då. Träffar jag hon ute vet jag inte vad jag gör. Hon kommer förstöra hela fredagen av sin blotta närvaro. Jag kommer fullkomligt dö om jag ser henne prata med nån kille. Inte för att hon skulle göra något. Hon är en alldeles för bra människa för det. Men bara tanken på att hon ska känna “men det här är ju ganska spännande. Massa killar som ger mig uppmärksamhet” gör mig helt förkrossad.
Bestämmer mig för att gå ut ändå. Tänker att en “normal” mogen icket psyksjuk ,omogen, mansgris hade gjort det. Försöker att inte va det där svartsjuka kräket jag verkar vara. Såg henne sitta där glad med sina vänner. Hon hälsade åt mig. Jag hälsade bara tillbaka men pillade iväg snabbt och undvek stället hon var på resten av kvällen. Gick ganska bra ändå.
Dagen efter va bakis jävlig och ångestfylld. Men jag överlevde. På kvällen skulle jag gå ut igen. Jag hade det jättetrevligt. Fick tom uppmärksamhet av tjejer, träffade en kompis jag inte sett på länge som spontant utbrast. Helvete vad du ser bra ut! Du måste ju ha tränat som fan! Du måste va (stadens namn) största hunk! Blev så otroligt glad av den kommentaren. Min uppfattning är också att han inte sprider komplimanger runt sig. Jag vet att det inte ska spela någon roll vad andra tycker men kan inte låta bli att känna mig stolt och glad.
På kvällens slut köpte jag snabbmat men när jag skulle äta och scrolla på telefonen dök plötsligt min frus nya profilbild på Facebook upp. Plötsligt slungades mitt goda humör rakt ned i avgrunden av mörker. Förmådde mig inte ta en enda tugga av maten och fullkomligt barnbölade mig hela vägen hem. Va som att jag fick för mig att hon lagt upp den i syfte på typ “hej här är jag. Nya jag. Redo för killar”. Såklart behöver det inte va så. Och för att va riktigt ärlig har jag också tagit selfies i lägenheten ungefär av den anledningen. (förövrigt dom första selfies jag nånsin tagit. Kändes hemskt konstigt.)
Dagen efter det var hemsk. Bakfylla deluxe. Man är inte tjugo längre det är nått som är klart. Måndagen efter är nog en av dom värsta dagarna i mitt liv. Sov kanske 3 timmar och var heeeelt förstörd. Helt nollad. Fungerade knappt över huvudtaget. Otroligt att jag hittade till jobbet. Var dock nära på att köra mitt rött. Ganska konstig känsla. Jag såg att det va rött men kopplade som inte att jag va tvungen att stanna.
2/8 -23
Nu har det hänt något fundamentalt konstigt. En fokusförflyttning. Jag tänker knappt på att jag är i det här limbot som dödade mig sakta förut. Det finns något mycket mycket större i det här. Att jag gjort insikter om mig själv jag inte gillar har fått mig att gräva djupt inom mig. Är som att jag lärt mig HUR man gräver djupare på något sätt. Det har som blivit att när jag gjort en insikt så grubblar jag och grubblar på den insikten att den tillslut går sönder och det finns ännu en till innuti den första etc. Som en sån där rysk trädocka som det finns flera andra i. Kan tom tydligt visualisera hur det ser ut. Det ser ut som ett svart ägg som knäcks och det är lite glödande oranget ljus som kommer ut från sprickorna. I det svarta ägget finns ett till lite mindre ägg. Bilden av ägget kom helt plötsligt när jag körde bil på jobbet.
Just nu ligger fokuset nästan enbart på att utforska mig själv. Känns som relationen är sekundärt just nu. För om jag inte får reda på vem jag egentligen är kommer jag aldrig va lycklig och inte i en relation heller. Helt plötsligt är det mycket viktigare än att få ett svar från min fru. Och svaret var jag vill finns nog i ägget.
Man har ju hört och läst att man måste ända ned på botten för att kunna växa. Undrar om det är det som hänt nu. Eller ka ske jag tror det och måste ännu längre ned först men det känns okej. Om jag måste ännu djupare ned är det det som måste göras. Känns tryggt att tänka så.
SLUT EDIT. under denna rad börjar orginaltrådstarten
Ja vart ska man börja egentligen. Det här kommer nog bli en lång och rörig text eftersom jag typ håller på att få en psykos eller hjärnblödning av alla tankar som snurrar.
Kanske kan inleda med att säga att jag skriver det här lika mycket för mig själv
så jag kan blicka tillbaka i tiden för att påminna mig om hur jag mådde (mår), att jag inte ska glömma bort hur jag tänker och känner just nu. Men också för att kanske få lite input från andra. Har hängt här på forumet ett tag nu i min desperation att försöka hålla huvudet ovanför ytan och jag är rädd att jag just nu tror att det bara är nästippen som sticker upp men att verkligheten är att jag bara nyss doppat tårna i avgrunden.
Bakgrunden
Okej. Jag och min fru har varit tillsammans i 13 år varav 3 som gifta. Vi har två barn på fem respektive sju år gamla och bor i en jättefin villa…
Inser nu när jag skriver att jag inte kommer att kunna skriva hela historien på en sittning och ingen kommer orka läsa det heller. Kanske gör en edit senare.
Dagens status: I april hade vi ett gräl vilket ledde till att vi provat på att flytta isär. Vi hade tillgång till en fin möblerad lägenhet 5minuters promenad från huset så jag var väldigt pådrivande att vi borde verkligen prova på att flytta isär.
Okej har skrivit fram och tillbaka och raderat och redigerat men det slutade med att jag skrev något sorts brev till henne som jag aldrig kommer att skicka. Men det gör nog att ni får en någorlunda bild om hur jag känner just nu.
Brev:
Varför? Vad gör jag för fel!? Tycker jag har gjort mitt bästa för att va den jag var förut men det går inte när jag inte får nått tillbaka. Eller? kan jag bättre? Eller vet jag bara inte när jag ska ge upp? Du måste faktiskt också lägga manken till. Jag kan inte göra allt jobb själv. Det har också slagit mig att varje gång vi haft det jobbigt är det bara jag som ska göra förändringar.
För ett år sedan sa jag både till dig men också till mig själv att nu jävlar ska jag va den bästa pappan, maken och version av mig själv jag bara kan. Om inte du gör din del av jobbet och hjälper till är det slut. Ändå vacklar jag och vill fortsätta. Det är både min styrka men också kanske min svaghet. Det kanske inte går att laga?
Jag slutade dricka alkohol, jag började träna och äta nyttigt. Jag gjorde mitt allra yttersta att ha längre tålamod med både dig och barnen. Jag gjorde tamigfan allt. Tillochmed min syster reagerade på det.
Jag gick fan ned 15 kg och upp i vikt i muskler, har ju fan ett sexpack nu!. Det är fan sjukt vad jag åstadkommit med min kropp på bara ett år. Har en träningsintresserad kollega som sa att det borde inte vara fysiskt möjligt för en 34 åring att göra en sån förändring. Jag gjorde det för DIN skull.
Jag kan inte ändra hela mitt utseende men jag har fan ändrat allt jag kunde för att du ska älskar mig och det säger du att du gör. Men du VISAR det inte. Även fast du sa att det inte har något med hur jag ser ut valde jag att göra allt jag kunde i min makt för en förbättring.
Jag ser att du kollar varför kan du va inte ge mig en liten komplimang. Bara en liten. Säg att jag ser bra ut eller att jag gjort nått bra. Vad som helst. Nån gång. Snälla ge mig lite bekräftelse! Blir så klart glad av att få komplimanger av andra men det är från dig jag behöver dom.
Det är inte förns nu poletten trillat ned och jag insett att jag har extremt dålig självkänsla. Psykologen för några år sedan tjatade om det men jag förkastade det helt. Vet inte om jag bara vägrade inse det själv eller om jag blandat ihop det med självförtroende för det har jag ganska ofta. Det vet du ju själv, tror du inte tycker om det då jag säkert balanserar på gränsen till kaxig och går även över den ibland.
Jag HATAR när folk är så, jag hatar även dubbelmoral. Detta gör att jag känner ett s stort självförakt just nu att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Eller jo, jag vet vad jag ska göra för det är min största styrka, min pragmatiska sida som aldrig ger upp, som blixtsnabbt ser vad som måste göras och sedan bara ge sig fan påatt göra jobbet. Den här gången är det dock svårt för mig. Jag har svårt att hantera känslor har jag insett. Jag har börjat gå i terapi och ska fan hitta tillbaka till den charmiga extroverta killen med humor igen.
Du märker ju själv att när jag började få panikångest för 10 år sedan så var jag mest ledsen hela tiden. Det har nu förändrats till ilska istället. Det är som det är enklare att hantera då. Baksidan är såklart att du fått stå ut med mycket. Men det finns ju också en anledning till varför jag blir arg och frustrerad. Jag har jättemycket att jobba på med mig själv men kan inte låta bli att bli arg, frustrerad och ledsen på att du inte ser din del i det hela.
Du borde låta mig va mig själv, inte behandla mig som en hund och speciellt inte när vi umgås med din familj. Du har också problem med självkänslan. Det är så viktigt för dig att inte sticka ut, göra nått pinsamt eller något som inte är riktigt socialt acceptabelt att du paradoxalt nog blir lite pinsam. Jag värdesätter väldigt högt att man är sig själv ALLTID, på gott och ont. Ha EGNA åsikter och stå upp för dom. Det är kanske inte rättvist att säga av mig eftersom det är hur du är men du känner ju mig. Jag vill alltid att man ska kämpa för att bli bättre. Det finns bara av och utveckling.
Tror att du sakta kvävt halvt ihjäl den gamla versionen av mig och skapat nån varken jag vill va eller du vill ha.
Jag har ju frågat dig om du gjort några insikter om dig själv sedan vi provat flytta isär. Du svarade “nä jag har inte tänkt på det så mycket”. Egentligen vill jag bara skrika ut saker som jag anser att du skulle kunna bli bättre på men för att den förändringen ska komma måste du göra egna reflektioner och komma fram till
dom själv. Och som sagt, vem är jag att komma med åsikter om vad du bör jobba på när jag samtidigt predikar om att man bör låta andra vara sig själva. Där kommer dubbelmoralen fram igen och mitt självförakt och förvirring i allt detta? Vem fan är jag egentligen. Vem fan är du?
Du är inte den jag blev kär i iaf och när jag försöker va den du blev kär i duger det ej till.
Har vi växt ifrån varandra? Nej jag tror inte det. Jag tycker du har byggt upp en mur och vägrar släppa in mig. Du låter mig inte försöka på ett djupare plan. Det plan vi alltid var på förut.
Jag tycker det känns som att vi satt i en båt och plötsligt slängde du ur mig eller jag kanske föll ur? Jag försöker simma ikapp allt jag kan bara för att just när jag ska kravla mig upp över relingen slår du mig på fingrarna så jag tappat greppet samtidigt som du ropar
- prova ryggsim!
Jag pinnar på med kramp och kallsupar bara för komma ikapp vår båt igen varpå du puttar ned mig igen och ropar
-fjärilssim kanske funkar!
Nu hänger jag nedkyld vid relingen och ber dig snälla hjälp mig upp för tappar jag fästet nu kommer jag inte ikapp igen. Och ibland känner jag att jag hellre
drunknar än att hitta en egen skraltig skev båt och se på medan någon annan hoppar i vår båt och att ni seglar iväg mot ett lyckligt slut i horisonten.
Men det som gör mest ont av allt och som jag nog kommer att ha svårt med för resten av mitt liv. Det är din catchphrase “jag vet inte”
Du ser ju att jag dör här! Du plågar mig. Kan du snälla snälla komma fram till något nån gång i hela ditt liv. Du verkar ju må hur bra som helst. Har börjat förstå att det här valet kommer att va mitt i slutändan för annars kommer vi leva så här resten av livet.
Sist vi pratade var jag helt övertygad om att du bestämt dig redan men inte vågar ta steget. Du är feg! Jag hade tänkt ta beslutet åt dig sist men jag vacklade och du sa att du verkligen inte bestämt dig. Jag älskar dig och vill ha dig men ditt största problem är att du aldrig någonsin kämpat för något. ALDRIG! Jag tror jag börjar inse att även om du säger att du vill jobba och laga vår relation kan jag inte riktigt lita på dig till 100%. Och det kommer bara dra ut ännu längre på mitt lidande.
Vet inte hur länge jag orkar va i detta limbo mer men det lutar åt att jag måste lämna dig ofrivilligt snart bara för att du inte kan komma fram till ett beslut
. Sanningen är nog säkert som hon säger, hon vet inte. Men det är ju inte vad du vill eller behöver höra. Tyvärr. Och det gör situationen så otacksam, då blir det upp till dig att bestämma 
. Och som du skriver så är det fruktansvärt att leva i limbo vilket betyder att göra slut hur hemskt det än är trots allt kanske är bättre. Jag kan inte veta just din situation men så blev det för mig. Först när jag bröt det ohälsosamma förhållandet(?!) kunde jag börja känna mig stark igen och gå vidare.