Limbotortyr (ny Edit. Lång text)

Min historia
22

Du verkar ha det riktigt tufft. Jag har varit på den andra sidan. Levt med en partner som haft depression och dåligt självförtroende. Känner igen så väl det där med behoven som jag aldrig kunde tillfredsställa. Oavsett hur mkt jag försökte och på så många olika vis, så var det inte tillräckligt. Orden var aldrig tillräckliga. Beröringen inte vid rätt tillfälle. Och så vidare. Det blev till slut omöjligt att älska en sådan person. Inget jag gjorde var tillräckligt för såret han hade kunde jag inte läka.

Nu har det gått ett antal år. Han har gått i terapi, klättrade upp ur utmattning och depression och började rikta energin inåt. Han verkar gladare, nöjdare och lyckligare. Är i en relation.

Mitt bästa råd är du att fokuserar inåt. Jobba med egenkärlek på riktigt. Var din egen bästa vän. Ge dig själv fina ord. Klapp på axeln. Skriv ner allt du tycker hos dig. Skaffa en psykolog som utmanar dig/hjälper dig att fortsätta ha fokus inåt och ger dig verktyg på vägen. För oavsett vem du är tillsammans med behöver du älska dig själv. Självkärlek är ordet :heart:

5 gillningar
23

Ja jag har läst mycket du skrivit och känner igen mig i mycket.

Hur lång tid är det sedan din seperation nu och hur mår du?

Jag vet inte ens om jag vill ha tillbaka henne heller. Känns som vi är alldeles för olika egentligen. Kan bara inte bestämma mig. Hjärnan säger en sak och hjärtat ett annat.

Jag har bestämt mig för att öka dosen medecin nu. Har gått på en mycket lägre dos än jag brukade för hade tänkt sluta men då kom allt det här mitt i allt. Har insett att jag måste öka för att klara mig genom det här.

24

Nä jag tror det är olika där. Hon visar ingen som helst bekräftelse med beröring initiativ till sex osv och hon försöker inte ens. Troligtvis för att jag varit deprimerad men kanske blundat för det och istället för att som tidigare- varit ledsen har jag varit sur och arg. Dock när jag varit ledsen har jag inte sökt någon tröst från henne och lagt något ansvar att hon ska få mig att må bättre. Det är mitt eget fel och ingen annans.

Men jag kanske slår lite väl mycket på mig själv.

Jag har också ganska bra självförtroende men dålig självkänsla. Dvs att när självförtroendet finns där är man säker att man klarar av något men vid misslyckanden finns ingen självkänsla att blockera smällen. Den går rätt in i själen.

4 gillningar
25

Ja träningen har verkligen räddat mig. Var också lite grann som jag stålsatte mig för ett år sedan och förberedde mig på att det här skulle komma. Och skulle jag haft samma gamla “dadbod” som förut hade jag nog mått otroligt mycket sämre. Har kanske tränat lite väl hårt sedan april. Har tränat sönder en armbåge, en axel och ett knä så just nu är det inte sp hård träning. Det saknar jag. Har hänt att jag tränat tills jag kräkts.

Har läst lite om din situation och det är verkligen mardröms scenario. Förstår inte hur hon kan göra så mot dig. Vet Inte om jag öht hade klarat av din situation ärligt talat. För mig har det dykt upp svartsjuka tankar som jag inte är van att känna men som är helt normalt, jag hatar bara att ha dom och det känns omoget och lite pinsamt att ha dom tankarna. Dock blir det svårt på ett annat sätt för mig: min fru är den snällaste mest genuint bra person jag känner och det gör det svårt på ett annat sätt. Vet inte hur jag skulle reagerat på din situation men gissar att jag kanske skulle hantera det mer intensivt och kortvarigt än jag gör i min egen situation. Känns som att jag kanske kan återhämta mig så småningom men den dagen jag får reda på att hon träffat eller legat med någon annan kommer jag vara pp ruta ett igen. I ditt fall hade jag nog varit flygförbannsd och verkligen insett att det är över och att jag inte vill ha henne längre. Var tydlig att säga när vi nu flyttat isär att jag tycker absolut inte det är ok att träffa andra under denna period och att om så skulle ske finns det absolut ingen återvändo.

Men det gör ont att hon verkar må ganska bra medan jag är förstörd. Tror jag kommenterade det i din tråd. Att det är svårt för mig att inse att anled ningen till att någon varit olycklig är jag. Och att lösningen är att jag försvinner. På nått omoget pinsamt vis hade det känts bättre för mig om hon också va lika förstörd som mig. Vet inte om det låter vettigt för någon annan men det är så det är.

Dock tycker jag att dessa två senaste dagar har hon verkat lite mer nere. Känns sjukt och vet inte…narcissistiskt? (Är jag psykopat?)Att säga men det hjälper lite. Såg dock att det stod ett tampongpaket på toan imorse så det är väll förklaringen

1 gillning
26

Här behöver du tänka om tror jag. Orsaken till lycka är var och en ansvarig för, så om din fru är olycklig så har det egentligen inte med dig att göra. Dessutom är ni två i förhållandet och är båda lika “skyldiga” till att det gått som det gått. Så länge du inte misshandlat henne eller brukat annat våld vill säga. På samma sätt är du den enda som kan ansvara för ditt välmående och att ta hjälp är en god ide för att nå dit.

Kanske kontroversiellt att säga men det är min åsikt. Att hänga upp sin lycka på en annan person är dömt att misslyckas enligt mig. Därmed inte sagt att man inte kan vara lycklig med någon. Men det kräver arbete och utveckling från bådas håll samt att man är bekväm med att inse sina egna fel och brister och är beredd att jobba med dem.

3 gillningar
27

Ja jag ska igång klokt med gym nästa vecka när semestern är slut, men mtb och kettlebell har jag kört nästan varje dag, ändå något.

Ja fan asså, jag bestämde i natt att min gräns är nådd nu, hon har ju bara tänjt mer och mer på den, nästan så att hon tycker de är okej att hon skrivit bakom min rygg innan, och detta med att “träffar vi andra så får man göra det diskret” alltså, de är inte om 4v hon menar, de är nu när vi ännu bor ihop?
Nä hon har verkligen tappar vättet totalt… denna människa känner inte jag längre. Och jag vill inte snoka mer för varje gång hittar jag något, senast igår såg jag att hon sökt på “ha sex i bil” de är väl inte meningen jag ska se de, men att ena tankarna poppar upp så man söker på sånt, när jag går hemma med hennes barn… nä idag tänker jag åka iväg med barnen, nu ska jag verkligen stå på mig!

Som du säger mitt fall har gått alldeles för långt, vi skulle ha gått isär bra mycket tidigare.

Jag hoppas att ni kan börja kommunicera klokt i vart fall, så ni kommer någon vart, stå och trampa utan att veta vilket håll man ska är ju absolut inte kul, ska du kämpa vidare eller ska du försöka bearbeta, hon verkar ju inte kunna svara på vad hon tycker? Och då har ni ändå provat på särbo, tänker att se borde locka fram något år något av håller i alla fall

28

Fyfan lider verkligen med dig. Fick kalla kårar när jag läste om “sex i bilen” Fyfan va hemskt.

Kan trösta dig med en teori iaf. Försök vara snäll, mogen och proffsig men se till att detta tar slut så fort som möjligt. Hon kommer garanterat få ångest av hur hon betett sig senare i livet. Tycker hon verkar vara väldigt omogen.

Ja jag kan som sagt inte komma fram till vad jag vill heller. Det finns en liten förhoppning att det kommer bli bättre när väl beslutet kommit.

Känns nästan som det hade vart enklare om hon valde att lämna. Då kan jag iaf inte slå på mig själv om ett halvår om JAG väljer att lämna bara för att inse att det va helt fel val om ett halvår. Det är nog det jag är mest rädd för

1 gillning
29

Jag har läst din trådstart flera gånger.

Det verkar som att ni främst har fokuserat på hur ni ska förändra er själva enligt den andras önskemål. För din del har det mest medfört frustration, låter det som. Dels över att hon inte tar tag i sina egna förändringar på det sätt du önskar, dels över att hon inte uppskattar dina ansträngningar.

Men att leta fel och förbättringsområden hos varandra är att börja i fel ände. Det är inte så man stärker samhörigheten och närheten. Att du tränar dig till toppform kommer inte skapa några varma känslor hos henne och det kommer inte rädda relationen, oavsett hur väl ni lyckas leva upp till varandras önskelistor.

Snarare skapar det bitterhet när man tycker att man ger mer än vad man får.

Så istället för att fundera över vilka konkreta förändringar ni önskar se hos varandra så tror jag att det vore bättre att ni börjar visa genuin nyfikenhet för varandras känslor, åsikter och världsuppfattning.

Jag tror att ni behöver överge tron att ni redan vet hur den andra fungerar. Ni behöver släppa prestigen och de förutfattade meningarna och börja utforska varandras innersta. Ni behöver visa äkta intresse för varandras drömmar och drivkrafter. Det är så man bygger upp den där emotionella kontakten som ni just nu saknar.

Ni behöver båda ta reda på vad den andra söker i sitt eget liv och vad som ger mening och livsglädje. Inte vad ni vill ändra på hos varandra.

Och ni behöver ta reda på om ni drar åt samma håll. Om ni söker samma sak. Om ni kan uppfylla varandras behov och acceptera olikheterna eller om ni står för långt ifrån varandra.

Det är förstås inte lätt om partnern alltid svarar “Jag vet inte”. En sådan relation har jag själv haft och det höll på att göra mig galen. Man vet inte om partnern är totalt ointresserad, om han inte kan identifiera sina egna känslor eller om det är kommunikationsförmågan som brister.

Men är ju en av aspekterna du behöver utforska hos din fru om du vill rädda relationen. Du behöver ta reda på vad hennes “jag vet inte” står för. Och i slutändan måste du ta reda på om det är något du kan leva med eller inte.

Med detta sagt: I allra första hand behöver du prioritera att ta hand om dig själv och ditt eget mående. Det är alltid det viktigaste.

6 gillningar
30

Abolut helt rätt, i detta sista svaret kom precis det som jag inom mig formulerat genom hela tråden.

Det kan vara ointresse… eller det kan vara en oförmåga som hellre låter sig kamoufleras/maskeras som ointresse hellre än att börja glänta på den stängda dörren inom sig själv.

Svårt läge, för TS kan inte låsa upp dörren inom henne och vill hon inte börja försöka själv så är det enligt mitt sätt att se på saken troligen utsiktslöst.

För de här personerna som mer eller mindre reflexmässigt svarar “jag vet inte” på alla frågor som är mer ‘komplexa’ än typ vilken temperatur det är ute idag… de är enligt min erfarenhet sällan så värst benägna att börja gräva i sig själva.

Men plötsligt händer det… visst :woman_shrugging: Så sägs det ju i alla fall…

2 gillningar
31

Stor igenkänning inom vissa saker. Men x frun tog steget och valde skilsmässa. Nu måste man försöka hitta sig själv igen och bli den där glada pappan man var förut istället för den lättretliga.

1 gillning
32

Helt sant. Det är förmodligen en längre uppförsbacke för dessa personer att ens ta reda på vad de egentligen känner och vill.

Det här instämmer jag också i. Folk kan definitivt utvecklas, det är jag helt övertygad om. Jag tror t o m det är oundvikligt.

Men jag tror ärligt talat inte att det görs särskilt ofta genom att partnern talar om vad man behöver förändra. Så som det i viss mån verkar se ut i @Jahadu 's äktenskap.

Och så som jag själv försökte kämpa i min förra relation.

Jag trodde att om jag dels tog reda på vilka egenskaper mitt ex uppskattade, och dels förmedlade vad jag själv behövde, då skulle vi bara behöva uppfylla det så vore problemen lösta.

Och när mitt ex inte gick mig till mötes och blev mer öppen och kommunikativ, då tog jag det som bevis på att han inte ville anstränga sig för min skull. Samtidigt som jag kände mig harmsen över att han inte tycktes uppskatta alla ansträngningar JAG gjorde.

Men beständig och genuin självutveckling kommer ju inifrån. För att själen vill växa. Inte från yttre krav, eller från rädsla att partnern ska sluta älska en.

Och den känslomässiga connection som Jahadu så hjärtskärande ropar efter, den når man inte genom att försöka förvandla sig till någon som partnern ska kunna älska. Det tror jag tyvärr leder i rakt motsatt riktning, till större distans och främlingskap.

Det gör ont i mig att läsa den här tråden, den river upp mycket. Jag hoppas Jahadu hanterar alltihop bättre än vad jag var kapabel till.

4 gillningar
33

Jag har gjort en liknande resa som du, till och med två gånger. Så jag skulle nästan våga påstå att det, inte bara “förmodligen” utan tom. garanterat är en mycket längre uppförsbacke. Till och med så lång och brant att det blir ett sorts Sisyfosarbete där stenen aldrig når krönet där den egna resan ens kan få en chans att börja…

Låter deppigt och så deppigt kanske det inte är, men jag har aldrig träffat en sådan personlighet som på allvar har gått in med total vilja, beredskap och transparens för att börja gräva i det som döljer sig någonstans där inom dem.

Det är oxå så att jag nu efter många år har försonats (och kanske tom. idag kan känna en viss tacksamhet för, hur konstigt det än kan låta) med att jag aldrig på riktigt lyckades “väcka den björn som sover”. För vem vet var det hade lett/slutat… för idag kan jag tänka att inte alltid så är det säkert att det med automatik hade blivit bättre. För en del saker (vilka de nu än är) kanske mår bäst i att få fortsätta att vara begravda :crossed_fingers:

1 gillning
34

Precis så jag tänker också.

1 gillning
35

Nej där håller jag inte med. Vet inte om jag skrivit det innan men vi hade ett prat där jag berättade om mina självinsikter och om hon hade gjort några om sig själv men hon sa ju att hon inte tänkt på det. Då ville jag egentligen skrika ut allt som hon bör jobba på men hela grejjen är ju att hon måste komma fram till det själv. Så jag vill som inte “förstöra” att hon gör insikten själv. En paradox för den största grejjen hon behöver jobba på- är att vilja ta reda på vad hon behöver jobba på.

Inte bara slå ifrån sig allt och anse att jag är problemet

36

Nä jag håller med. Och det är inte förns nu när jag är i botten jag vet vad jag ska göra. Och jag tror inte det är möjligt att genuint göra en ordentlig utveckling ändå från grunden förens man är helt i botten. Först då kan man resa sig starkare. Det är dock svårt. Sjukt svårt.

Hur har du hanterat allt? Hur mår du? Hur längesedan vare det tog slut?

Jag vet att jag har en jättebra egenskap som jag är stolt över och som kommer hjälpa mig i det här och det är viljan. Styrkan tror jag också finns men viljan finns definitivt.

1 gillning
37

Och nu menar jag inte att jag ska göra en förändring för någon annans skull utanfö min egen!

Känner redan att jag tänker på ett annat sätt än längre upp i tråden men jag tror också det kommer dagar då jag återigen tänker som dom tidigare av mina inlägg.

Idag mådde jag rätt ok i början av dagen. Ringde min chef och frågade om man kunde träffa en psykolog via jobbet för att slippa vårdkö samt slippa betala för en privat psykolog.

Det gick utmärkt sa han. Jag har en fantastisk chef och fått stöd från flera olika väldigt otippade håll också. I samband med att jag pratade med chefen samt på lunch hemma med frun och barnen kändes det skit. Men nu är det rätt bra igen. Vilken jävla bergochdalbana.

Sover fortfarande dåligt så fungerar inte jättebra. Det märks nog när jag skriver också men sp öre. Rörigt som fan.

3 gillningar
38

Ett kort inpass på en känslosam tråd som det kan sägas så mycket om. Först och främst, jag beklagar att du hamnat i den situationen du är i. En trasig relation gör väldigt ont. Terapi rekommenderar jag också. Och tid från varandra för reflektion, så ni inte kliver snett halkar ner i dödsspiralen av aggressioner och sorg som virvlar runt och ur er.

Och nu till citatet… Oavsett låg eller hög självkänsla så är väl en av grejerna med ett förhållande att man har någon som visar en uppskattatning för det man gör eller har åstadkommit? Jag hade blivit jätteledsen om min partner inte utryck att hen tyckte jag var fin som jobbat på mitt yttre och sagt att den var glad för min skull.

Bland det sorgligaste i min relation var just att jag inte fick uppskattning för de ansträngningar jag gjorde för oss, familjen och snälla ord till mig om min person och mitt utseende. Klart man vill höra att man är attraktiv av sin partner.

Men det kan ju vara annat som är bakom det som händer i er relation. En fas där det blivit för mycket av allt högt tempo, och attraktion eller att se varandra över huvud taget har fått stryka på foten.

Tid tillsammans för att skapa kärlek är så viktigt.

1 gillning
39

Du har kanske inte sagt uttryckligen till henne vad du tycker att hon ska förändra, men du har tydliga idéer om det, om jag förstår dig rätt.

Och egentligen vet jag inte om det spelar så stor roll huruvida du du berättar om dem för henne eller om du håller dem för dig själv. Problemet är ändå detsamma - att du önskar att hon ska genomgå en personlig förändring för att relationen ska utvecklas och ni ska nå fram till varandra.

Och det kommer hon inte göra för att du vill det, utan bara om hon har en inre motivation. Kan du någonsin bli lycklig i relationen om hon aldrig genomgår den processen? Om hon fortsätter vara precis som hon är?

Och från andra hållet: Din uppfattning är att hon anser att du är problemet, och du har kämpat febrilt för att försöka åtgärda det.

Här måste du ju fundera på om det bara gäller några enkla små ovanor som du kan arbeta bort, eller det snarare handlar om att hon vill att du ska bli en annan person som passar henne bättre. Du behöver alltså ta reda på vad det är hon önskar av dig. Och om det är något som ligger inom din egen personlighet.

Med tanke på att din fru tycks ha svårt att uttrycka sina behov misstänker jag att du inte har alla fakta som du skulle behöva. Hon kanske inte ens har dem själv, som @Noomi beskriver i sina inlägg här ovanför. Hon kanske inte har en susning om vad som skulle få henne att bli lycklig i relationen. Och då kläcker hon kanske ur sig något allmängiltigt men inte särskilt träffsäkert.

Det betyder att risken är överhängande att du lägger massor av energi på något som du VILL ska hjälpa, men som kanske missar målet totalt. Då riskerar du att vända ut och in på dig själv för hennes skull, utan att få någon cred för det, och sånt skapar bitterhet.

Viljestyrkan är både en tillgång och en förbannelse. Somliga av oss är beredda att utplåna oss själva för att rädda vår relation, och man behöver ha koll på hur långt det är värt att gå.

Jag hade inte det när jag var i min relation (jag har varit singel i fyra år nu) utan jag gjorde skitknäppa uppoffringar eftersom min vilja och kämparförmåga var så stark.

Men återigen, jag tror verkligen att du och din fru behöver lära känna varandra på djupet.

Relationsforskaren John Gottman har lanserat begreppet love maps. Kärlekskartor. Han menar att man behöver hålla sig ständigt uppdaterad på sin partners love map för att kunna ha en stabil emotionell kontakt med varandra. Googla gärna, det är lätt att hitta info.

Här är exempel på vilken typ av frågor som han anser att man behöver ha koll på:

  • Name your partner’s two closest friends.
  • What was your partner wearing when you first met?
  • Name one of your partner’s hobbies.
  • What stresses your partner right now?
  • Describe in detail what your partner did today or yesterday.
  • What is your partner’s fondest unrealized dream?
  • What is one of your partner’s greatest fears or disaster scenarios?
  • What is my favorite way to spend an evening?
  • What is one of your partner’s favorite ways to be soothed?
  • Name a person your partner dislikes.
  • What is your partner’s ideal job?
  • What medical problems does your partner worry about?

Par som pratar med varandra om den här typen av ämnen och känner varandra så väl att de vet svaren - de kommer fortsätta hålla ihop. De har ett så pass stort intresse för varandras väl och ve och dagliga liv.

Själv hade jag garanterat fått svaret “Vet inte” eller “Ingen aning” från exet på de allra flesta frågorna om jag hade försökt skapa en love map. Och han hade heller inte vetat mina svar, mer än på någon enstaka fråga.

Är din fru en person som vill veta de här sakerna om dig? Bryr hon sig om dem? Har hon en naturlig nyfikenhet på det som rör dig? Och vice versa - är du nyfiken på motsvarande delar av hennes liv?

Om det är så, då tror jag att det finns hopp för er.

3 gillningar
41

Har läst ditt inlägg flera gånger men kommer måsta läsa det mycket mer.

Känns så otroligt smart att jag inte fattat det just nu. Måste låta det sjunka in.

Vet inte om du fattar mer om mig än vad jag gör eller om du missförstår mig. Kanske en kombination av båda

Är du psykolog? Legit fråga. Har sett hur du skriver i andra trådar. Antingen känns det som du gått igenom mycket djupdykning inom dig själv eller så måste du va psykolog

Tack för dina reflektioner

42

Ja jag misstänker att det är lite så för mig. Men när jag skriver att jag har en vilja menar jag inte att det är att förändra relationen eller min fru utan mig själv. Inte till nått jag inte är utan vad jag egentligen är. När jag tänker tillbaka på min barn och ungdom tycker jag att jag var en mycket mer fantastisk person än jag är nu. Vill hitta tillbaka till han.

Känns som den personen hade mycket mer empati, han blev dock ganska lätt sårad och ledsen. Tror det här tillslut kommer bli en givande resa för mig.

2 gillningar